publicerad: 1937
KONUNG kå3nuŋ2, sbst.2, l. KONING kå3niŋ2, sbst.2, äv. (knappast br.) KONIG kω3nig2, förr äv. KUNGE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(koning(h) c. 1550—1906. konung(h) 1589—1926. kåning 1762. kånung 1762. köning 1639—1647. konig 1852—1914. kunge 1685)
Etymologi
[fsv. konunger, sv. dial. koning; sannol. av fd. kunung l. ä. d. kon(n)ing, konig; namnet är sannol. överfört på Origanum vulgare Lin. från den om denna växt påminnande, men i Skandinavien sällsynta Ocimum basilicum Lin., basilika (se BASILIKA, sbst.2), o. etym. identiskt med KONUNG, sbst.1 Formen konig synes vara införd av E. Fries]
bot. växten Origanum vulgare Lin., vildmejram. 2LinkBiblH 4: 77 (c. 1550). Färge-gräs, som folket här på orten bruka, voro (bl. a.) Konung eller Origanum at färga rödt. Linné Öl. 58 (1745). Sernander SthmNat. 73 (1926).
Ssgr: A: KONUNGA-GRÄS, se B.
B: KONUNGS-GRÄS. (konunga- 1745—1861. konungs- c. 1870—1880) (i vissa trakter) = KONUNG, sbst.2 Linné Fl. nr 480 (1745; fr. Smål.). Berndtson (1880). —
Spoiler title
Spoiler content