publicerad: 1937
KONUNG kå3nuŋ2 (ko`nung (med) öp(pet) o Weste), sbst.1, om person m., om sak r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. KUNG kuŋ4, m. resp. r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KONG ((med) sl(utet) o Weste; kå´nng Dalin; jfr: o .. behåller sitt slutna .. uttal .. i .. kong. Moberg Gr. 88 (1815)), m. resp. r. l. m.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KONING, sbst.1 l. KONONG l. KONNOG l. KONNUG, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(kong(h) 1521—1892. koning(h) 1523—1698. konning 1536—1538. konnog 1574. kon(n)ug 1526—1634. konnung 1526—1600. konong 1663. konung(h) 1521 osv. kung (kwng(h), cung) 1522 osv. kunung(h) (kwn-) 1523—1547. kåning c. 1695—c. 1700. kånung c. 1700—1907)
Anm. Formen konung har en mera högtidlig o. skriftspråksmässig prägel än formen kung, som föredrages i mera otvunget l. vardagligt språk o. stundom i poetisk stil. Formen kung är numera den enda brukliga i vissa uttr. (se I 1 c, d, e, f, k) o. i oeg. anv. ss. benämning på vissa personer l. saker (se I 4 d, e, 5, 6, 7, II) l. ss. första ssgsled med den under I 4 m angivna bet.
Etymologi
[fsv. konung(er), koning, konuger, kong(er), kunung(er), kung(er); jfr ä. d. konung, koning, konug, kong, kunung, kung m. fl. former, d. kong(e), konning, nor. konge, isl. konungr, kongr, fsax. kuning, mnt. konink, fht. cuninc, mht. künic, t. könig, feng. cyni(n)g, eng. king; jfr äv. ry. knjaz, konung (se KNJAS), lett. kủngs o. lit. kùningas, kùnigs, herre, samt fi. kuningas, konung; av omtvistat ursprung; enl. en tidigare allmänt omfattad mening av ett germ. kuningaz (-ung-), avledn. av stammen i isl. konr, ättling, son, kyn, ätt, avkomma (se KÖN), o. med en ursprunglig bet.: avkomling av en förnäm släkt l. dyl.; enl. OvFriesen i SagSed 1932 —34, s. 15 ff. av ett urnord. kwenungaR, avledn. av urnord. kwenō, kvinna (se KVINNA), i detta fall benämning för fruktbarhetsgudinnan (Nerthus l. Frigg l. Fröja), vars präst betraktats ss. hennes make o. på sina håll fått politisk maktställning över större område än de enskilda kultförbunden; ordet skulle i så fall ha lånats från norden till västgermanerna o. från dem vidare till icke germanska folk. — Formen koning beror på inflytande av mnt. konink, formerna kung o. kong ha uppkommit av kunung resp. konung i relativ svagton i ställning framför personnamn]
I. om monark samt i därmed samhörande betydelser.
1) (titel för) manlig monark i monarki som icke är kejsar- l. furstendöme l. hertigdöme; äv. (i fråga om forntida l. utländska, i sht exotiska förh.) i allmännare anv. om härskare över en (relativt) primitiv statsbildning (l. ett folk l. en stam), hövding, småkonung, stamkonung. Konung l. kung Gustav. Välja, taga, utse ngn till konung l. kung. Hylla ngn som konung l. kung. Konstitutionell, enväldig konung. Nådige herre och konung o. d., se HERRE 1 a. Kongen aff danmarch. G1R 1: 3 (1521). Vij gotstaff med gudz naadt Swerigis oc götis wtwaldt koning etc göre weterliget. Därs. 113 (1523). Blef Götrekr till Konungh tagen öfwer Westergötland. Verelius Gothr. 17 (1664). Agamemnon, Konungen uti Mycene. Ehrenadler Tel. 1010 (1723). Kung Carl, den unga hjelte. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). Då jag skrifver Svenska Folkets Historia känner jag bättre än någon, att det är dess Konungars. Geijer SvFolkH 2: 392 (1834). Gamle Kung Gösta. Snoilsky 2: 1 (1881). Konung Lukongeh i (negerriket) Ukerewé. BiblMognUngd. 8: 68 (1882). De till namnet kända hövdingarna eller kungarna (över det sv. väldet i Slesvig på 900-t.) voro (osv.). OrdgeogrSpråkh. 144 (1936). — jfr ARV-, BONDE-, FABEL-, FORN-, FYLKES-, GOTER-, GUDA-, HERDE-, HUNNER-, HÄRADS-, MED-, NEGER-, NÄS-, SAM-, SMÅ-, STAM-, UNDER-, VAL-, VICE-KONUNG m. fl. — särsk.
a) i ordspr. J dagh en konning, j morgon dödh. Syr. 10: 10 (1536). Kongens heeder äre rijka vndersåter. Grubb 425 (1665). När kungarna slåss, få undersåtarne släppa till skinnet. SvOrdspråksb. 69 (1865). Bonden var den förste konungen. Ström SvenskOrdspr. 239 (1926).
b) i sg. best., om konungamaktens innehavare i ett visst land, den regerande konungen; äv. (i fackspr.) betecknande konungen i statsrådet, K. M:t. Hans majestät konungen. Konungen l. kungen av Sverge. I konungens namn. I konungens l. kungens närvaro. Det blir inte i denne kungens tid (ngt vard.), det kommer att dröja mycket länge. Konungens befallningshavande, se BEFALLNINGSHAVANDE 1. Konungens högsta domstol, se DOMSTOL 3 a. Gud bevare konungen och fäderneslandet, se BEVARA, v.1 10 f. Äärer konnungen. 1Petr. 2: 17 (NT 1526). Lijffzsaak hörer Kongen til. Fosz 26 (1621). Til Justitiä-Cantzler må Konungen nämna en Lagfaren, skicklig och oväldig Man. RF 1809, § 27. En samfäld och en enkel sång, / Som går till kungen fram. CVAStrandberg 1: 38 (1844). Riksvapnet är äfven Konungens vapen. Fleetwood Herald. 64 (1917).
c) (ngt vard.) i uttr. gå l. dyl. till kungs, rikta en anhållan l. ansökan (särsk. om nåd l. dispens o. d.) l. hänskjuta en fråga till K. M:t l. till högsta domstolen l. regeringsrätten. Gå till kungs för att få ett nytt släktnamn godkänt. För mig ei annat var .. / Än at then oförrätt för högsta rätten klaga. / Jag måste nu til Kungs. Kolmodin QvSp. 1: 558 (1732). (O. Hermelin) förde .. (prästernas) talan ända till kungs. HågkLivsintr. 8: 64 (1927).
d) i uttr. rida till kungs, ss. namn på en balanseringslek där två personer sitta grensle på en stång o. försöka slå ned varandra. Rudbeck Atl. 2: 309 (1689). NordKult. 24: 29 (1933).
e) i uttr. för kung och fosterland, eg.: till försvar för konung(en) och fosterland(et); äv. (vard.) i allmännare anv.: av alla krafter o. d. För ära och för rätt, för kung och fosterland / han (dvs. gamla tiders svensk) slösade ej ord, men väpnade sin hand. Tegnér (WB) 2: 64 (1811). När han (dvs. Fieandt) gick med den (dvs. karbasen) i hand, / Klämde till för kung och land, / Var han seg som gamla eken. Runeberg 2: 69 (1846). (Pianisten) klämde i rätt duktigt för kung och fosterland. DN(B) 1930, nr 56, s. 4.
g) (i bibliskt spr.) i uttr. judarnas, förr äv. Juda konung, om Kristus. Iudha konnung. Joh. 19: 19 (NT 1526; Bib. 1917: judarnas konung).
h) [jfr t. die heiligen drei könige, eng. the three kings, fr. les rois (mages)] i pl., om ”de tre vise männen”; särsk. i uttr. heliga tre konungar; äv. i uttr. konungarnas tillbedjan (i sht konst.), om konstnärlig framställning av ”de tre vise männens” besök hos den nyfödde Jesus. Konungarnas tillbedjan. NF (1884; ss. konsthistorisk term). Bl. a. synas (på ifrågavarande relief): Helga tre kungar, en kyrka, bebådelsen. Cornell NorrlKyrklK 134 (1918). — särsk.
α) (numera föga br.) i uttr. heliga tre konungars dag l., elliptiskt, heliga tre konungar, den 6 januari, trettondagen. Torsdagen nest fore the hillige tree kungger dagh. BtFinlH 3: 150 (1543). Dock bleff beslutet ett stilleståndh till Helige tree Konungh:r. UrkFinlÖ II. 1: 12 (c. 1605). MeddLdFörsvFörb. 3: 13 (1892).
β) (mindre br.) astron. i oeg. anv. i uttr. tre konungar, om de tre i rak linje sittande stjärnorna i stjärnbilden Orion, ”tre vise män”, ”Orions bälte”, ”Jakobs stav”. Lindhagen Astr. 133 (1858).
i) i jämförelser, med särskild tanke på konungen ss. den högt uppsatte som i alla avseenden får sina önskningar uppfyllda o. är utan (vanliga) mänskliga bekymmer osv. Han mår som en kung. Vij måtte tala, lijka som vij vore een kongh. RP 7: 446 (1639). (Fr.) Il est riche, comme un Crésus. (sv.) Han är rik som en kung. Mont-Louis FrSpr. 291 (1739). Kan han bara få resa, skall han bli ”lycklig som en kung”. Attorps Molin 44 (cit. fr. 1889).
j) (†) i oeg. anv., om regerande drottning. Drottningens (dvs. Kristinas) Kröning til Svea Rikes Konung. Schönberg Bref 2: 150 (1778). Fryxell Ber. 9: 17 (1841; om drottning Kristina).
k) [efter nylat. sceptrum carolinum, bildat av O. Rudbeck d. y. (Samolad Dedic. Plansch (1701)) med tillägnan åt (K. XI o.) K. XII] i uttr. kung Karls spira, örten Pedicularis sceptrum carolinum Lin., kungsspira, karlsspira. Rudbeck DissSceptrCarol. 9 (1731). Lindman NordFl. 511 (1926).
2) [bet. utgår från förh. under medeltiden, då kronans egendom tillhörde konungen] († utom ss. första led i ssgr) om (konungen ss. högste representant för) staten ss. förmögenhetsrättsligt subjekt, kronan; ofta svårt att skilja från 1. JönkTb. 132 (1536). En kongens almenning. UpplDomb. 3: 103 (1541). (Den för hor anklagade) Benåddes till 9 daler, kong, härade och häradshöfdinge. Rääf Ydre 3: 157 (cit. fr. 1610). jfr: Det stadfäster mehr Konungens och undersåternes kärlek emellan annan, om ordet Konung brukas i ställe för Crona. FörarbSvLag 1: 30 (1688). — särsk.
3) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr., i sht i sådana uttr. som t. der könig der könige, eng. king of kings, fr. le rois des rois] (i högre, i sht religiös stil) i oeg. anv., om Gud l. Kristus ss. härskare över världen o. människorna (jfr 1 g). Himmelens konung. Världarnas konung. Konungarnas konung. O herre gudh himmelske koning. OPetri 2: 414 (1531). Ährones Konung Jesu Christ. Ps. 1616, s. 4 b; jfr Ps. 1695, 6: 13. Wi wilje hafwa Jesum til Konung öfwer osz. Swedberg SabbRo 30 (1700, 1710). Hosianna, pris och ära / Vår Konung vi hembära. Ps. 1819, 51: 1. Vi kunna ej se in .. i konungarnes konungs råd. Börjesson C12 63 (1858). NPs. 1921, 508: 1.
4) i oeg. o. bildl. anv.; jfr 1 h β, j, 3, 5, 6, 7. — jfr BLOMSTER-, FLUG-, NOT-, VAPEN-K(ON)UNG m. fl. — särsk.
a) om människan i förh. till djuren o. naturen. Djurens Konung. VetAH 1752, s. 126. (Människan har blivit) hela skapelsens konung. Ruhe Brillat-Savarin 33 (1924).
b) (ngt vard.) om person som är den mäktigaste l. inflytelserikaste på en ort l. i ett land osv., härskare, ”herre”; ”pamp”. Cronan (är) forswagad ther med ath huar (av ridderskapet) vil vara konung öffuer sina egna landbor. G1R 4: 213 (1527). Svensken har alltid varit kung i sitt hus. Holmberg Nordb. 447 (1854). Bo Jonsson Grip, .. en okrönt kung i trettonhundratalets Sverige. Böök ResSv. 102 (1924). Stadens kung, .. konsuln J. P. Carlquist, (hade) tillsatt befattningen. Hellström Malmros 10 (1931).
c) (i sht i skriftspr.) om den främste på ett område l. bland sina likar. Linné ansågs som naturforskningens (l. naturforskarnas) konung. Ossian, Skaldernas konung! Thorild 1: 37 (1782). Idéens fullhet .. (osv.) gjorde Oxenstjerna till en konung bland talare. 2SAH 12: 437 (1827). Den svenska parnassens konung (dvs. Tegnér). Söderhjelm Runebg 1: 322 (1904). — jfr SKALDE-, SÅNGAR-K(ON)UNG m. fl.
d) (i sht i fråga om utländska förh.) om magnat inom affärsvärlden. Amerikas okrönta kungar. SvD(A) 1917, nr 21, s. 8. — jfr BOLAGS-, BOMULLS-, DOLLAR-, JÄRNVÄGS-, MODE-, OLJE-, PETROLEUM-, SPANNMÅLS-, STÅL-, TIDNINGS-, TÄNDSTICKS- -KUNG m. fl.
e) om deltagare i vissa lekar o. spel. — särsk.
α) om person som är ledaren i vissa lekar. JGOxenstierna 2: 44 (1796, 1806). Kungen (i bollspelet ”fyra-slag”) fattar posto ungefär halvvägs mellan målen. Hembygden(Hfors) 1912, s. 146. Risberg HorSat. 20 (1922).
β) om den som segrar i en tävling, segrare. Bolinus Dagb. 29 (1667; om segrare vid skjuttävling i Wittenberg). Dee leekte draa hanska. Stiernhielm blef Kung. SColumbus Vitt. 251 (c. 1678). FrHedesunda 52 (1923). — jfr FÅGEL-KUNG.
f) (i fråga om vissa utländska julseder) om person som i julupptåg föreställer (tänkes föreställa) konung; ss. senare led i ssgr; jfr BÖN-, JUL-KONUNG.
g) (i sht i högre stil) om djur som på grund av sin storlek l. dyl. uppfattas ss. det förnämsta inom sin omgivning l. ss. härskande över andra djur. Lejonet är djurens konung. (Paddorna) äre öfwermåtton twungne, / Vnder Storcken theras Konunge. Fosz 183 (1621). Kong Leijon. ÖB 61 (c. 1712). En stor och mägtig Örn i gamla verldens dar / För Nordens Foglar Konung var. Kellgren 2: 130 (1783). Kondoren är konungen bland Sydamerikas fåglar. Hedin Pol 2: 399 (1911). — jfr DJUR-, HUMLE-, NORS-, SILL-, TOBIS-K(ON)UNG m. fl. — särsk. i uttr. skogens konung, i sht om björnen (jfr j). Skogens vilda kung (dvs. björnen). Rudbeck Borås. 24 (1776). Forsslund Arb. 109 (1902; om älgen).
h) (†) biodl. om visen i ett bisamhälle. IErici Colerus 2: 75 (c. 1645). (Binas) Konung .., på hvilkens lif hela (bi-)samhällets välgång beror. Linnæus Bijskjöts. Föret. 3 b (1768). — jfr BI-K(O-N)UNG, sbst.1
i) zool. om vinglös termithanne som befruktar drottningen i ett termitsamhälle. Boheman ÅrsbVetA 1855—56, s. 253. 4Brehm 14: 317 (1931). — jfr TERMIT-K(ON)UNG.
j) (i vitter stil) om särskilt stort l. värdefullt l. eljest dominerande träd. Skogens konung, om eken (jfr g slutet). (Träden) sadhe til olioträdh, War wår Konung. Dom. 9: 8 (Bib. 1541). (Eken) skogens konung var. JGOxenstierna 2: 93 (1796, 1806). Kungspalmer — riktiga kungar bland träden. Bremer NVerld. 3: 75 (1854). Forsslund Arb. 109 (1902; om tallen).
k) (i sht i skriftspr.) om föremål o. d. som gm sin storlek l. dyl. framträder framför andra av samma (l. liknande) slag. O tröstrijke Sohl, / .. En Kong för alla Planeter. Wivallius Dikt. 99 (c. 1635). Jernet är metallernas konung — ej guldet. Sätherberg Lefn. 82 (1896). Ångermanälven, ”konungen bland Sveriges floder”. Sandström NatArb. 2: 92 (1910).
l) (i vitter stil, föga br.) i uttr. dagens, förr äv. himmelens konung, om solen. Hofcal. 1759, s. 115 (: Himmelens Konung). Den strålande blick, som dagens konung sände (skyarna). Bremer Pres. 443 (1834).
m) [jfr motsv. anv. i d., t., eng.] ss. första led i ssgr, betecknande ngt ss. utmärkt l. förnämligt l. praktfullt, vackert l. godt o. d.
5) spelt. i oeg. anv., om kort, pjäs o. d. av hög valör l. av relativt stor betydelse för spelets gång.
a) i kortlek: det med bilden av en konung (i bet. 1) försedda kortet i var o. en av den vanliga kortlekens fyra färger, i regel det näst högsta kortet. Hjärter (ruter, klöver, spader) kung. Han satt med kungen gard, kung(en) andre (i hjärter). Han drog för kungen. BeskrLombreSp. 7 (1745). Ässet är det högsta kortet .. sedan Konungen. Palmstierna Reversy 10 (1749). Öst tar med kungen (i hjärter) och svarar med knekten. Holmberg Culbertson RödB 20 (1935). jfr: En Book af fyre regerande Kungar (dvs. en kortlek). Stiernhielm Herc. 150 (1648, 1668). — jfr HJÄRTER-, KLÖVER-, RUTER-, SOLO-, SPADER-, TRUMF-KUNG m. fl.
b) om pjäs i schack o. kägelspel.
α) i schackspel, benämning på den viktigaste pjäsen (som vid spelets början har sin plats vid drottningens sida). Königstedt Schacksp. 19 (1771). Kungen kan icke gå eller slå mer än ett steg i sender. HbiblSällsk. 2: 174 (1839). Törngren Schackpr. 9 (1928).
β) i kägelspel, benämning på den förnämsta käglan (som vid spelets början har sin plats i midten av de uppställda käglorna o. vanl. är ngt högre än de övriga). Schultze Ordb. 2496 (c. 1755). SvKulturb. 1—2: 104 (1929). — särsk. i uttr. kringskuren kung, om det förhållande då kungen i kägelspel ensam står kvar efter de övriga käglornas fall; äv. om själva käglan; äv. bildl. Sehlstedt 3: 96 (1862, 1867). GHT 1933, nr 128, s. 2 (bildl.).
6) i oeg. anv., om vissa, ur ngn synpunkt särskilt värdefulla ämnen. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. av t. könig; efter lat. regulus, eg.: liten konung, inom naturvetenskapen användt om ifrågavarande metallklump] (†) metall. benämning på en uteslutande av metall bestående klump som vid smältning av metallhaltigt gods erhålles avskild på degelns botten, ”regulus”; äv. om på annat sätt än gm smältning erhållen dylik klump. (Den smälta kopparen) stelnar ofvan på, continueras till slutet, sista minste kallas kong. Linné Ungd. 2: 218 (1734). Denna (rena) metall kallas därföre Kung eller Regulus, emedan han altid är skinande, och således renad. Wallerius ChemPhys. 1: 326 (1759; om ”kung” framställd gm smältning, reduktion l. ”torr skedning”). Kungen af garad Koppar. Hjelm PVetA 1788, s. 7. Keyser Kemien 2: 659 (1874). — jfr KOPPAR-KUNG.
b) [jfr motsv. anv. av t. könig; efter lat. regulus, eg.: liten konung, av ä. tiders kemister användt om antimon på grund av detta ämnes egenskap att lätt förenas med guld] (†) antimon (se d. o. 1). Hiärne Förb. 52 (1706). — jfr ANTIMONII-, SPETSGLANS-KUNG.
7) (förr) skogsv. i oeg. anv., om på toppen av en resmila upplagd liten kulle av kol l. finare ved som täckte den i milans midt befintliga tändtrumman. JernkA 1824, s. 333. Åkerman KemTechn. 1: 159 (1832). Då dessa (dvs. kolen) råkat i brand fylles hela schaktet med kol så högt, att deröfver bildas en liten kullning, den s. k. ”kungen”. Rejmers Koln. 14 (1868).
II. (bl. i formen kung) [jfr liknande anv. av KRONPRINS] (förr) i pl., elliptiskt för: (krigsmän tillhörande det numera upphävda) Konungens värvade regemente. Jag har alltid hållit af dig, alltse'n vi var kamrater vid kungarne. Kullberg Domaren 34 (1842). Quennerstedt Torneå 1: 187 (1901; i fråga om förh. i början av 1800-t.).
Ssgr: A (†): KONUNG- l. KUNG-BONING, se B. —
-BY, se D. —
-BYTE, -DÖME, se B. —
-FISKARE, se E. —
-FRID, se D. —
-HUS, se E. —
-LÖS, se D. —
-RIKE, -SAGA, se B. —
-SKATT, -SKJUTS, se E. —
-SON, se B. —
-SPEL, se E. —
-SPIRA, se D, E. —
-STAD, -STOL, -SÄTE, -VÄLDE, se B.
B (i allm. till I 1. Anm. Rörande förhållandet mellan formerna konunga- o. kunga- jfr anm. sp. 2290): KONUNGA- l. KUNGA-BALK(EN). (konga- 1682. konunga- 1736 osv. konungs- 1523—1935. kunga- 1840 osv.) [fsv. konungsbalker] i vissa av de sv. landskapslagarna, i landslagen samt stadslagen: (den) särskild(a) avdelning av lagen som behandlar konungens rättigheter o. plikter, sättet för hans väljande m. m. G1R 1: 127 (1523). Minnesskr1734Lag 1: 17 (1934). —
-BANN, se D. —
-BARN. (konga- c. 1712. kong(h)e- 1537—1612. konunga- 1552 osv. konunge- 1526—1679. konungs- 1541—1815. kunga- 1693 osv. kunge- 1679—1702) [fsv. konunga barn] (Konungens yngre) Söner .. skohle medh Landh och Lään, såsom Konunge Barn ägnar och bör försedde blifwa. Stiernman Riksd. 38 (1526). —
-BESÖK. (konunga- 1887 osv. kunga- 1891 osv.) Den 22 .. augusti (1835) .. var konungabesök i Hernösand. 3SAH 2: 638 (1887). —
-BINDEL. (konga- 1777. kunga- 1818—1829) (i vitter stil, föga br.) av konung buren huvudbindel (se d. o. 1); äv. oeg. 2Saml. 6: 122 (1777). Se kungabindeln viras kring hans (dvs. K. XIV:s) tinning / Af palmens och af ekens blad. Valerius 2: 162 (1818). Remmer Ces. 2 (1829). —
-BLOD. (konga- 1689—1723. konunga- 1761 osv. konungs- 1688. kunga- 1669 osv.) kungligt blod.
b) motsv. BLOD 5. Brenner Dikt. 1: 251 (1713). Kungablod flyter i hans (dvs. Bengt Podebusks) ådror. Blanche Engelbr. 84 (1846). Karl Fredrik (av Holstein Gottorp) var af svenskt konungablod. 2SAH 38: 36 (1863). Tavaststjerna Morg. 104 (1884).
c) (†) om en konungs avkomma l. ättling; jfr BLOD 8. Dygden (skall) i alt regera / Och pryda Kunga Blo'on (dvs. K. XI). Lindschöld Gen. C 2 b (1669). Kellgren 1: 186 (1785). —
-BOK; pl. -böcker. (konunga-) [fsv. konunga bok] benämning på vardera av två av gamla testamentets böcker, som handla om konungarna i Israel o. Juda från o. med konung Salomo. Then Första Konunga Boken. (Bib. 1541; rubrik). —
-BONING. (konga- 1714. konung- 1894. konunga- 1818 osv. kunga- 1815 osv.) (i vitter stil) OLindsten (1714) hos Afzelius Sag. XI. 2: 108. Josephson Tessin 2: 65 (1931). —
-BORD, se E. —
-BOREN, p. adj. (konunga-) (i vitter stil) av kunglig börd. Strinnholm Hist. 1: 416 (1834). Schück Shaksp. 1: 140 (1916). —
-BORG. (konunga- 1790 osv. konungs- 1541—1831. kunga- 1811 osv. kungs- 1817—1818) (i sht i vitter stil) jfr BORG, sbst.1 1. Dan. 4: 26 (Bib. 1541). Ännu reser sig Sveriges konungaborg på den plats, der .. (Birger Jarl) bygde sitt fäste. 2SAH 41: 185 (1866). —
-BREV. (konga- 1716—1822. konunga- 1524 osv. konungs- 1807—1863. kunga- 1741 osv. kunge- 1538) [fsv. konunga bref] (numera nästan bl. i historisk stil) av regenten i ett konungarike utfärdad officiell skrivelse; jfr BREV 1. G1R 1: 328 (1524). 1777 års Kungabref (tillämpat) i Crusenstolpeska saken. Liljecrona RiksdKul. 248 (1840). UURed. 1928 —29, s. 8 (i rubrik). SvRiksd. I. 5: 112 (1934). —
-BRUD. (konunga- 1823 osv. kunga- c. 1765 osv.) (i sht i vitter stil) Bellman (BellmS) 2: 91 (c. 1765, 1791). 3SAH 2: 252 (1887). —
-BUD. (konga- 1745. konunga- 1635 osv. konunge- 1635. konungs- 1627 (: Konungz bådz brått)—1887. kunga- 1850 osv. kunge- c. 1712. kungs- 1849) (numera bl. i vitter stil) kunglig(t) påbud l. befallning; jfr BUD 2. Schroderus Os. 1: 633 (1635). Der konungabud dagligen öfverträdas, der (osv.). Chydenius 364 (1778). Wirsén NDikt. 318 (1880).
-BYTE. (konga- 1628. konung- 1591. konunga- 1594—1843) (numera knappast br.) tronskifte (i konungadöme). BtSödKultH 12: 5 (1591). Fryxell Ber. 11: 66 (1843). —
-BÄNK, se E. —
-BÖRD. (konunga- 1826 osv. kunga- 1847 osv.) (i sht i vitter stil) kunglig börd (se BÖRD, sbst.1 10). Slägten Lejonhufvud, som till minne af sin Danska konungabörd först förde Danska vapnet tre Leoparder. Fryxell Ber. 2: 57 (1826). Runeberg 5: 221 (1863). —
-DOM, se D. —
-DOTTER. (konge- 1559. kongs- 1823—1844. konunga- 1633 osv. konunge- 1607. konungs- 1612—1840. kunga- 1807 osv. kungs- 1689—1838) (numera bl. i vitter stil o. i sagostil) G1R 29: 280 (1559). (Jätten) fordrade envigeskamp eller kungadottren och riket. Tegnér (WB) 5: 21 (1825). SvFolks. 289 (1849). jfr (†): Drott. Ulrica Eleonora, .. bohren Konunga Dotter til Dannemarck och Norige. Reenhielm OTryggv. Dedik. (1691). särsk. (†) i oeg. anv., i uttr. låta ngn se konungadottern, visa ngn ”kungens markatta”. Lind 1: 106 (1749; t. texten: Einem den Affen .. sehen lassen). —
-DÖME. (konga- 1593—1719. konge- 1593—1639. konung- 1643—1739. konunga- c. 1540 osv. konungs- 1664—1872. kung- 1698. kunga- 1749 osv. kunge- 1585—1613) [fsv. konunga döme, konungs döme; jfr t. königtum, eng. kingdom]
1) (föga br.) förhållandet att vara konung; (ngns) regering ss. konung; konungs värdighet l. makt l. välde, konungavärdighet. (Knut Folkunges) konungadöme warade icke lenge. OPetri Kr. 70 (c. 1540). Prinsen (dvs. Kristian Fredrik av Danmark) .. fick uppgifva sitt konungadöme ända därhän, att konventionen (i Moss 1814) blott kallade honom ”prins”. SvH IX. 1: 197 (1909).
2) av konung (undantagsvis drottning) styrt rike, konungarike; förr äv. i pregnant mening, i sg. best., om konungariket Sverge, ofta i motsättning dels till de delar av riket som voro förlänade åt ngn ss. hertigdöme, livgeding l. dyl., dels till (dåvarande) (stor)furstendömet Finland; äv. bildl. SynodA 2: 32 (1585). Blef och förlikningh giordt emellan prästerna i kongedömmet och them i furstendömmet (dvs. Finland). RA I. 3: 52 (1593). Förutan denna (gruva) blifwa ock följande Järngrufwor i Södermanland, dels i Konunga-Dömet, dels uti Hennes Kongl. Maj:ts Drottningens Lifgeding bearbetade (osv.). HC11H 13: 27 (1697). Att .. (uppsalaslätten under bronsåldern), åtminstone för en tid, utgjort ett litet kungadöme för sig. Flodström SvFolk 31 (1918). —
-ED, r. l. m. (konunga- 1755 osv. konungs- 1521—1850. kunga- 1845 osv.) (förr) ed som konungen var skyldig att avlägga före tillträdet till regeringen (vid kröningen); jfr -FÖRSÄKRAN. G1R 1: 29 (1521). (K. XII) mottog ständernas hyllningsed utan att själf aflägga någon konungaed. LfF 1910, s. 36. Minnesskr1734Lag 1: 11 (1934). —
-FRID, se D. —
-FÅGEL, se E. —
-FÄRD. (kongs- 1768. konunga- 1780 osv. kunga- 1750 osv. kungs- 1784) (numera nästan bl. i vitter stil) om en konungs resa; i sht om en regerande konungs resa genom sitt land. Kolmodin QvSp. 2: 113 (1750). Man gorde sig den föreställning, at Konungafärder ej gärna betydde något godt. UrFinlH 528 (1780). Söderberg Dikt. 123 (1901). —
-FÖLJD. (konunga-) (†) om serie av efter varandra i ett land regerande konungar; äv. abstr., om den följd vari konungar följa varandra ss. regenter, succession. Vilhelm Eröfraren .. Stam-Fader för Stor-Brittanniska Konunga-följden. Gjörwell (o. Bergklint) Sam. 219 (1775). Mohammedanerna innehade .. Tiflis (georgiernas huvudstad i omkr. 300 år) .., men den georgiska konungaföljden afbröts icke. Anholm Gog 133 (1895). —
-FÖLJE. (konunga- 1820 osv. kunga- 1910 osv.) (i fråga om ä. förh.) jfr FÖLJE 2. Iduna 8: 106 (1820). (Magnus Ladulås) måste söka att med odalbönder förstärka sitt konungafölje. Järta 1: 240 (1832). —
-FÖRSÄKRAN. (konunga- 1756 osv. kunga- 1765 osv.) (förr) av konung (l. regerande drottning) vid regeringstillträde lämnad försäkran att respektera vissa (vid olika tillfällen ngt varierande) bestämmelser rörande sina skyldigheter ss. regent (ofta ss. komplement till konungaed); jfr -ED. FörordnFörslUprätt. 23/11 1756, s. A 3 b. (Drottning Margareta) gaf sin konungaförsäkran, som innehöll (osv.). Fryxell Ber. 2: 117 (1826). I det nuv. sv. statsskicket ersätter den edliga och allmänt hållna försäkran, som varje nytillträdande myndig konung skall avgiva, både konungaed och konungaförsäkran i den gamla bemärkelsen. SvUppslB (1933). —
(I 1, 2) -GODS. (kongs- 1790—1828. konunga- 1843 osv. konungs- 1686) (numera bl. i historisk stil) gods (se d. o. 6) tillhörigt konung(en) l. kronan. Kyrkol. 19: 16 (1686). Rosman BjärkSäb. 1: 114 (1923). —
-GRAV, r. l. m. (kongs- 1823. konunga- 1541 osv. kunga- 1746 osv.) 2Krön. 26: 23 (Bib. 1541). Det gamla Varnhem med sina kungagrafvar. VLS 153 (1887). —
-GRIFT. (kongs- 1827. konunga- 1541—1866. konunge- 1665—1673. kunga- 1829—1917) (numera bl. ngn gg i historisk l. vitter stil) konungagrav. Man begroff .. (konung Joas) vthi Dauidz stadh, Doch icke ibland Konunga griffterna. 2Krön. 24: 25 (Bib. 1541). UpplFmT 29—32: 336 (1917). —
-GUNST. (konunga- 1847 osv. kunga- 1847 osv.) (i sht i vitter stil) Atterbom Siare 4: 166 (1847). Uppl. 2: 577 (1908). —
-GÄRNING. (konunga- 1877 osv. kunga- 1911 osv. kungs- 1906) (i sht i högre stil) om en konungs värksamhet ss. regent. (Gustav Vasas) konungagerning. IllSvH 3: 213 (1877). —
-HELGD. (konunga- 1792 osv. kunga- 1907 osv.) (i högre stil) om det förhållande att en konung hålles l. bör hållas okränkt o. skyddad från övergrepp. EP 1792, nr 74, s. 2. Heidenstam Folkung. 2: 196 (1907). —
-HOV, n. (konge- 1686—1693. konunga- 1710 osv. konunge- 1639. konungs- 1636—1819. kunga- c. 1632 osv.) kungligt hov. Skogekär Bärgbo Klag. C 2 a (c. 1632). —
-HUS. (konga- 1687. konunga- 1622 osv. konungs- c. 1565—1842. kunga- 1809 osv.) kunglig familj l. ätt l. dynasti. Sverges k(on)ungahus l. svenska k(on)ungahuset. HH 20: 129 (c. 1565). RF 1772, § 38. Riksens Ständer skola .. et nytt Konungahus utkora. Därs. 1809, § 94. Under Världskriget voro kungahusets förbindelser af största betydelse för Norge. 2NF 37: 822 (1925). jfr (†): Ivar Vidfarne begynte ett nytt Konungahus i Sverige. Botin Hist. 1: 170 (1789). Jfr E. —
-HYLLNING. (konunga-) särsk. (i fråga om ä. förh.) om den högtidliga hyllningsakt då en nybliven konung av sina undersåtar mottog försäkran om deras trohet o. lydnad; jfr HYLLA, v.1 II 4. (Gustav Vasa) swor och them (dvs. rikets ständer) sin eedh som seder är i Konunga hyldning. Svart G1 71 (1561). Hildebrand Medelt. 2: 136 (1884). —
-HÖG, se E. —
-HÖGHET~20, äv. ~02. (konunga- 1611—1846. kunga- 1825—1868) (numera bl. ngn gg i vitter stil) konungavärdighet; jfr HÖGHET 3. (Hertig Johan) affstodh Chronan och konungahögheten til Hertigh Gustaff. RA II. 1: 46 (1611). Konunga-Höghetens .. upprätthållande. AdP 1789, s. 260. Hedberg Lej. 77 (1868). —
-JAKT, sbst.1 (kunga- 1933 osv. kungs- 1865—1910) jäg. (i sht om större) jakt där en konung deltager. Hahr HbJäg. 10 (1865). SDS 1933, nr 255, s. 4. —
-JAKT, sbst.2, se E. —
-KRONA. (konga- 1749—1784. konunga- 1623 osv. konungs- 1536—1900. kunga- 1856 osv.) [fsv. konungs krona] krona som bäres av konung ss. tecken på hans värdighet, kunglig krona; äv. i överförd anv.: konungavärdighet. Syr. 47: 6 (1536). (Gustav Vasa) ansåg sig .. böra lemna konungakronan i arf åt sin äldsta son. Schybergson FinlH 1: 280 (1887). Jfr E. —
-KRÖNING. (konunga- 1791 osv. konungs- 1884. kunga- 1924 osv.) PT 1791, nr 29, s. 2. Sveriges väl sista kungakröning .. (ägde rum) den 12 maj 1873. Linder Tid. 315 (1924). —
-KYRKA, se D. —
-LAND. (konungs- 1598—c. 1690. kunga- 1746—1859. kungs- 1833) (numera bl. ngn gg i vitter stil) konungarike. PolitVis. 207 (1598). Han (dvs. O. I), som i folktillbedda härskarhänder / höll spiran öfver tvenne kungaländer. (Cavallin o.) Lysander 86 (1859). —
-LINJE. (konunga-) [jfr d. kongelinie] (numera knappast br.) i sht hist. konungaätt, kunglig dynasti. Bælter JesuH 1: 98 (1755). Med .. (Fredrik VII av Danmark) skulle .. den gamla konungalinien utdö på manssidan. Nyström Svedelius 1: 242 (1887). —
-LISTA, r. l. f. (konunga- 1730—1895. konungs- 1759. kunga- 1924) (mindre br.) konungalängd. Arnell Stadsl. 39 (1730). På (de fornegyptiska) minnesmärkena förekomma utförliga konungalistor. Boëthius HistLäsn. 1: 10 (1895). 3NF 2: 347 (1924). —
-LJUS, se E. —
-LÄNGD. (konunga- 1754 osv. kunga- 1814 osv.) eg.: i kronologisk ordning uppställd förteckning över ett lands (l. folks) konungar; vanl. i överförd anv., om (i sådan förteckning upptagen) rad av på varandra följande konungar, konungarad; förr äv. övergående i bet.: konungaätt; jfr REGENT-LÄNGD. Gud .. låte Eders Kongl. Höghet (dvs. prins Gustav) och Dess ätt vara en välsignad Konunga-längd i Vårt dyra Norden! Tessin Bref 2: 4 (1754). BrefTalLärdVet. 1759, s. 25 (om Langfedgatal). Intet folk har en så uråldrig och så säker konungalängd (som svenskarna). Schück VittA 1: 29 (1932). —
-LÖS, se D. —
-MAKA, f. (konunga- 1849 osv. kunga- 1883 osv.) (i vitter stil) konungs gemål. Mellin Nov. 2: 385 (1849, 1867). Heidenstam Svensk. 1: 93 (1908; om Sigrid Storråda). —
-MAKARE. (konunga- 1917 osv. konungs- 1848—1851. kunga- 1824 osv.) [jfr d. kongemager, t. königsmacher, eng. king-maker] om person som (gm intriger o. d.) utövat avgörande inflytande vid val av konung; vanl. med nedsättande bet. Franzén Skald. 3: 28 (1824, 1829; om Ture Jönsson Tre rosor). SvD(A) 1935, nr 300, s. 8 (om general Kondylis i Grekland). —
-MAKT. (konga- c. 1712. konunga- 1617 osv. konungs- 1903. kunga- 1740 osv.) [fsv. konunga makt]
1) om en konungs regeringsmakt. ÖB 119 (c. 1712). Konungamakten .. skulle försvagas (gm en representationsförändring). De Geer Minn. 2: 25 (1892). Efter nutida uttryckssätt förenar .. den svenska författningen en stark folkmakt med en alltjämt stark konungamakt. StatsvT 1901, s. 244. särsk. (mindre br.) övergående i bet.: statsskick där högsta makten innehaves av en konung. Det är en elak compliment åt Konungamagten at misstänka alla Uplysta för Republicaner. Kellgren 3: 213 (1793). Konungamakten skulle .. föra landet framåt. Strindberg NRik. 12 (1882).
2) (†) konungarike. Och äro genom enigheet små .. städer tijda emot stora konungamachter wordne förswarade. Gustaf II Adolf 151 (1617). —
-MAN, se D. —
-MANTEL. (konunga- 1840 osv. konungs- 1898. kunga- 1858 osv. kungs- c. 1755) mantel som bäres av konung ss. tecken på hans värdighet. Schultze Ordb. 2992 (c. 1755). Runeberg 5: 281 (1863). —
-MODER. (konga- 1697. konunga- 1720 osv. kunga- 1902 osv.) (i vitter stil) Peringskiöld Hkr. 1: 123 (1697). —
-MYNDIGHET. (konunga- 1713—1789. kunga- 1801) (†) = -MAKT 1. Swedberg Dav. § 55 (1713). Lagen har stakat ut gräntzor för konunga-myndigheten och för Ständer. Höpken 2: 200 (1755). Tegnér FilosEstetSkr. 150 (1801). —
-MÖTE. (konunga- 1710 osv. kunga- 1848 osv.) om sammankomst av konungar. Peringskiöld MonUpl. 32 (1710). —
-NAMN. (konunga- 1555 osv. konunge- 1600—1617. konungs- 1839—1930. kunga- 1740 osv.) [fsv. konunga namn, konungs namn] konungs namn; äv. (o. vanl.): namn av konung, konungatitel. LPetri 1Post. A 2 a (1555). Nordenflycht QT 1748—50, s. 58. Utan Konunganamn och Krona, var (Birger Jarl) Konungamagtens innehafvare. 2VittAH 13: 297 (1827, 1830). —
-NÅD. (konunga- 1754—1844. kunga- 1748) (i vitter stil, föga br.) av konung bevisad nåd. Nordenflycht QT 1748—50, s. 50. Lismande på samma gång om konunganåd och folkgunst. Crusenstolpe Mor. 6: 158 (1844). —
-NÄMND, se D. —
-ORD, se E. —
-PAR. (konga- 1720. konunga- 1791 osv. kunga- 1847 osv. kungs- 1866)
-PLIKT. (konunga- 1754 osv. konungs- 1858. kunga- 1746 osv.) (i sht i vitter stil) Nordenflycht Svea 23 (1746). (G. III) kände .. sig genomträngd .. af konungapligtens bud. Odhner G3 1: 262 (1885). —
-PRAKT. (kunga-) (i vitter stil) kunglig prakt; äv. bildl. Nordenflycht Svea 26 (1746). Hvad kungaprakt på minsta fjärils vingar! Bergklint Vitt. 81 (1782). —
-RAD. (konunga- 1838 osv. kunga- 1818 osv.) om rad av efter varandra i ett land regerande konungar. Reuterdahl SKH 1: 245 (1838). Den danska konungaraden. 2VittAH XXXI. 6: 36 (1892). Fornv. 1921, s. 147. —
-REMISS. (kunga-) statsv. remiss i regeringsärende vilken vederbörande departementschef beslutar o. underskriver med orden ”på nådigaste befallning”; jfr SLOTTS-, STATSRÅDS-REMISS. BetStatsdepVerks. 1917, s. 398. —
-RIKE. (kong- 1681. konga- 1636—1784. konge- 1558—1674. konug- 1634. konung- 1547—1621. konunga- 1535 osv. konunge- 1534—1655. konungs- 1541—1615. kung- c. 1690. kunga- 1685 osv.) [fsv. konunga rike, konungs rike] av konung (undantagsvis drottning) styrt rike, konungadöme (se d. o. 2). G1R 9: 161 (1534). Jsraels Konungsrike. 1Sam. 24: 21 (Bib. 1541). (De indiska) Konunga-rikerne Ava och Pegu. Björnståhl Resa 3: 40 (1778). Värend .., som var ett eget kungarike långt före kungariket Sverige. Moberg Sedebetyg 85 (1935). särsk.
a) i uttr. som beteckna jämförelser, för att uttrycka att ngt har ett mycket stort värde (för ngn). O Gud .., / Hwart Ord tu tala wil är meer än Kunga Rjke. Spegel GW 29 (1685). Ett leende af Giacinta är värdt ett kungarike. Nyblom Bild. 49 (1864).
b) i oeg. o. bildl. anv.
α) (i religiöst spr.) om himmelriket. Och thär med samma troones starckheet vinnen I det högsta konungarijket. HH 20: 142 (c. 1565).
β) (i sht skämts.) om landskap, trakt o. d. Idyller från kungariket Öbacka. Nordström (1916; boktitel). Konungariket Skåne. Molin LandskKynn. 9 (1930; rubrik). —
-RING. (kunga-) [jfr d. kongering] (i vitter stil) i sht i oeg. anv., om kungakrona; ofta bildl. Heidenstam Vallf. 167 (1888). Under hatten lekte och logo alla hans pojkdrömmar, en riktig kungaring slöto de omkring hans ljusa hår. Lagerlöf Länk. 37 (1894). —
-RINGNING, se E. —
-RÄFST, se D. —
-RÄTT, r. l. m. (konunga- 1635—1772. konungs- 1726—1739. kunga- 1753—1848. kungs- 1681) [fsv. konungs rätter (i bet. 1)]
1) (†) till I 1 l. 2: konungens l. kronans (rätt till) andel i ådömda böter. Konungs-rätter (är) Ett hundrade daler Silfvermynt (vid dråp). Abrahamsson 753 (1726). Lag 1734, Stadf. s. 4 (1736).
2) (numera bl. tillf.) till I 1, om rättighet(er) tillkommande konungen i hans egenskap av regent. Schroderus Os. 1: 83 (1635). Sin höga Kunga-rätt så myndigt han (dvs. K. X G.) förklarar. Nordenflycht (SVS) 3: 36 (1753). Hagberg Shaksp. 5: 215 (1848). —
-RÄTTIGHET~102, äv. ~200. (konunga-) (numera bl. tillf.) = -RÄTT 2. Råden stego öfver gränsorne af deras tillagde myndighet, och gingo in i Konunga-rättigheterna. Oelreich 886 (1755). AdP 1789, s. 950. —
-SAGA. (konunga- 1839 osv. konungs- c. 1700. kung- 1677. kunga- 1890 osv.) [jfr isl. konungasaga, berättelse om konungar, i sht i pl., om Snorre Sturlasons konungasagor]
1) i sht i pl., om den isländske historikern Snorre Sturlasons framställning av fornnorska konungars levnad, ”Heimskringla”. Schück VittA 3: 348 (i handl. fr. 1677). Nilsson FestdVard. 123 (1925).
2) (i vitter stil) i oeg. anv., om en (framstående) konungs levnad. (J. G. Oxenstierna) hade öga för det dramatiskt gripande i Gustafs (dvs. G. III:s) konungasaga. 2SAH 61: 152 (1884). —
-SAL, se E. —
-SKALD. (kunga-)
1) (i vitter stil, tillf.) skald som diktar till en konungs lov. Sjung, Kungaskald, en Kungasång! Atterbom FB 68 (1814).
2) [jfr ä. nysv. skald, dikt, kväde] (†) (högtidlig) dikt över en konung. Dahlstierna (SVS) 49 (1698; rubrik). —
-SKEPP, se E. —
-SKIFTE. (konunga- 1617 osv. kunga- 1862 osv.) [jfr isl. konungaskipti] (i vitter stil) jfr -BYTE. Gustaf II Adolf 167 (1617). Kjellgren DanmH 14 (1862). —
-SKJUTS, se E. —
-SKRUD. (konunga- 1731 osv. konungs- 1585—1882. kunga- 1746 osv.) (i sht i vitter stil) äv. bildl. KlädkamRSthm 1585 E, s. 21 a. Phenix på doftande bål afhöljer sig konungaskruden. Atterbom SDikt. 2: 355 (1820, 1838). —
-SKÖLD. (konunga- 1863 osv. kunga- 1685 osv.) (i sht i vitter stil) konungs vapen- (sköld); äv.: ett konungarikes vapen(sköld). Spegel GW 288 (1685). Kungaskölden med tre kronor på. Wirsén Dikt. 246 (1872, 1876; om sv. konungavapnet). —
-SLOTT. (kunga- 1818 osv. kungs- c. 1755—1894) (i sht i vitter stil) kungligt slott. Schultze Ordb. 4573 (c. 1755). Stockholms kungaslott. 3SAH 9: 9 (1894). —
-SLUP, se E. —
-SLÄKT. (konunga- c. 1540 osv. kunga- 1827 osv. kungs- 1847—1909) [fsv. konunga släkt, konungs släkt] konungaätt. OPetri Kr. 30 (c. 1540). Procopé Vers 17 (1909). —
-SLÄKTE. (konunga- c. 1620—1871. kunge- 1674) [fsv. konunga släkte, konungs släkte] (†) konungaätt. Gustaf II Adolf 88 (c. 1620). Bolin Statsl. 2: 20 (1871). —
-SON. (kong- 1612. kongs- 1814—1843. konunga- 1772 osv. konunge- 1607—1671. konunges- 1597. konungs- 1723—1854. kunga- 1680 osv. kungs- 1681—1851) [fsv. konunga son, konungs son] UrkFinlÖ I. 3: 89 (1597). —
-SORG, se E. —
-SPEGEL. (konunga- 1762 osv. kunga- 1815) [bildat efter namnet på den norska medeltidsskriften Konungsskuggsiá, mlat. Speculum regale, vars innehåll utgöres av praktiska regler för en god medborgares värksamhet, särskilt i fråga om konungar o. köpmän]
1) litt.-hist. i sg. best., om den sedelärande norska medeltidsskriften Konungsskuggsjá. Wilcke PVetA 1778, s. 25.
2) i allmännare l. utvidgad anv., dels (numera bl. tillf.) om samling av sederegler, dels (ngn gg i vitter stil) om person som (för ngn) utgör ett mönster i rättrådighet. Fortsättning af den visa Indianen Pilpays Sedo-Sagor, Eller Konunga-Spegel. Rubens (1762; boktitel). Ack, Elof, Elof, du min barndoms stöd / min ungdoms Kungaspegel! Tegnér (WB) 2: 186 (1815). —
-SPIRA, se D, E. —
-STAD. (konga- 1823. konung- c. 1755. konunga- 1541 osv. konungs- 1530—1897. kunga- c. 1813 osv. kungs- 1817—1908) (numera bl. i högre stil l. i fråga om ä. förh.) konungs residensstad, konungarikes huvudstad; äv. bildl. OPetri 2Post. 27 b (1530; om Jerusalem). Den nordiska kungastadens (dvs. Sthms) ojemförliga skönhet. Snellman Gift. 1: 184 (1842). Borgå (där J. L. Runeberg bott) .. / Är .. en kungsstad i sångens land! Snoilsky 4: 226 (1887). (Odyssevs) förhärjade troernas kungsstad. Lagerlöf HomOd. 25 (1908). —
-STAM. (konga- 1688. konunga- 1787—1883. kunga- 1709—1879) (numera bl. ngn gg i högre stil) konungaätt. Börk Darius 720 (1688). Rundgren Minn. 2: 64 (1883). —
-STOD. (kunga-) (i vitter stil o. i fackspr.) Böttiger 3: 112 (1854, 1858; i bild). Strömbom EgyptK 56 (1928). —
-STOL. (kong- 1670. konga- 1711—1745. kongs- 1688—1836. konung- 1658—c. 1755. konunga- 1678 osv. konungs- 1541—1899. kung- c. 1755. kunga- 1708 osv. kungs- c. 1635 osv.)
1) [efter t. königsstuhl] (numera bl. ngn gg i högre stil) konungatron; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl.; jfr TRON. (Konung Joas) satte sigh på Konungs stolen. 2Kon. 11: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: konungatronen). Kring din konungastol / .. har du (dvs. solen) verldarna satt / som vasaller. Tegnér (WB) 2: 134 (1813). (Ifrågavarande silvertron) utgör (ännu) den Svenska Konungastolen. Franzén Minnest. 2: 95 (1823). särsk.
a) (föga br.) i vissa bildl. uttr., ss. bestiga, taga plats på konungastolen, bliva konung. Atterbom Minnest. 1: 302 (1844). Wirsén Vint. 196 (1890).
b) (†) närmande sig bet.: tronföljd; i uttr. befästa l. stadfästa konungastolen, trygga tronföljden. PH 5: 3201 (1752). Svenska Konunga-Stolen (har) blifvit befästad. 1VittAH 1: 122 (1755).
2) i vissa offentliga byggnader, i sht kyrkor: (med kungliga emblem o. d.) praktfullt utstyrd, för konung (stundom äv. för annan kunglig person) avsedd sittplats. Svart G1 104 (1561). (De ofrälse ledamöterna av högsta domstolen sitta vid sammanträdena) til vänster om Konunga-Stolen. Wedberg HD 489 (i handl. fr. 1789). De båda kungsstolarna (i Sthms storkyrka). Josephson Tessin 2: 145 (1931).
3) [jfr KONUNGA-SÄTE 3] (†) konungasäte, huvudstad. Sylvius EOlai 37 (1678). Sturleson berättar väl, at Kungs-Stol var i Upsala. Lagerbring 1Hist. 2: 389 (1773). —
-STYRELSE. (konunga-)
1) (numera knappast br.) om av konung utövad regeringsmakt; äv. om tidsskede under vilket regeringsmakten utövas av en konung. Schönberg Bref 3: 39 (1778). Under Konunga-styrelsen och Republikens första tider (i det gamla Rom). Lefrén Förel. 1: 97 (1818). Den personliga konungastyrelsen. Schybergson FinlH 1: 407 (1887). Klint (1906).
2) [jfr fsv. Um styrilsi kununga ok höfþinga] i uttr. Konunga- och hövdingastyrelsen, ävensom, elliptiskt, enbart Konungastyrelsen, benämning på en sv. medeltidsskrift innehållande anvisningar för uppfostran av en blivande konung. 1VittAH 1: 23 (1755). Enligt Gustaf Adolfs föreskrift hade hela den ryktbara konungastyrelsen blifvit genomgången (vid drottning Kristinas uppfostran). Fryxell Ber. 9: 14 (1841). jfr: En nyttigh Bok, om Konunga Styrilse och Höfdinga. Bureus (1634; boktitel). —
2) = -STYRELSE 2. Jagh .. frägade (J. Botvidi) .. om Ryske Trycket och om Konungastyrsl som prentas skall. 2Saml. 4: 74 (1621). —
-STÅT. (konunga- c. 1540. kunga- 1820. konga- 1711) (†)
1) konungs ställning, konungs värdighet. (Erik den helige) wardt .. eendreghteliga vthwald til konunga stååt. OPetri Kr. 62 (c. 1540).
2) ståt värdig en konungs ställning o. värdighet. (Konung Albrekt) beclagade sina nödh, at cronones ränta icke kunde tilreckia, at halla konunga stått vppe med. OPetri Kr. 146 (c. 1540). PoetK 1820, 2: 81. —
-STÄMMA, sbst.1, r. l. f. (konunga- 1680— c. 1792. kunga- 1776—1815) (†) konungaätt. Aff .. (Merovæus) hafwer then första Konungastämman vthi Franckrijke sitt Vhrsprung. Brask Pufendorf Hist. 180 (1680). JGOxenstierna 4: 436 (1815). —
-STÄMMA, sbst.2, r. l. f. (konungs- 1828. kunga- 1913 osv.) [efter isl. konungastefna] (i fråga om fornnord. förh.) konungamöte. 2VittAH 14: 42 (1828, 1838). Hodbrodd var på kungastämma. Brate Edda 130 (1913). —
-SÅNG, se E. —
-SÄTE. (konga- 1688—1705. kongs- 1691—1697. konunga- 1618 osv. konunge- c. 1585—1593. konungs- 1536—1541. kung- 1833. kunga- 1777 osv. kungs- 1629—1681) [fsv. konunga säte, konungs säte]
1) (numera bl. i vitter stil, i sht i fråga om fornnord. förh.) konungatron. Halfdan sjelf ifrån sitt kungasäte / sig reste. Tegnér (WB) 5: 52 (1824). 2SAH 34: 156 (1861). särsk.
a) (†) i det bildl. uttr. stöta ngn från konungasätet, avsätta ngn från konungamakten. Spegel TPar. 88 (1705).
b) (†) i bildl. anv.
β) närmande sig bet.: konungamakt(en). Igenom retwijsona befestes konnings sätet. SalOrdspr. 16: 12 (1536; Bib. 1917: bliver tronen befäst). Tessin Bref 2: 77 (1754).
2) (numera bl. i vitter stil) kungligt residens. I Vpsala, ther som konungs sätit här i Swerige warit haffuer. OPetri Kr. 12 (c. 1540). Kungasätet i huvudstaden. Josephson Tessin 2: 63 (1931).
3) (numera i sht i fråga om ä. förh.) stad l. ort där konung residerar; kunglig residensstad; huvudstad. Chesnecopherus Skäl T 1 b (i handl. fr. 1593). Under medeltiden var Visingsö .. ett omtyckt kungasäte. Höjer Sv. 2: 175 (1876). Alving Uppsala 25 (1923; om Gamla Uppsala). —
-TAL. (konunga- 1559—1750. kunge- 1679) [jfr isl. konungatal] (†) konungalängd. Thet Svenska Konungatalet, som uthi våre Chrönikor uptecknat är. LPetri Kr. 62 (1559). Dalin Hist. 2: 51 (1750). —
-TID. (konunga-) om den tid under vilken ngn varit konung l. ett land varit konungadöme. Carl Knutssons första konungatid. Reuterdahl SKH III. 2: 79 (1863). Rom under konungatiden. Boëthius HistLäsn. 1: 200 (1895). —
-TITEL. (konga- 1734. konunga- c. 1640 osv. konunge- 1602. konungs- 1799—1822. kunga- 1728 osv.) äv. bildl. Stiernman Riksd. 536 (1602). Christi Kunga-Titul. Frese Pass. 83 (1728). Sedan .. (hertig Johan) afsagt sig all rätt (till kronan), antog Karl konungatitel. Schybergson FinlH 1: 377 (1887). —
-TJÄNARE. (kongs- 1624. konunga- 1823 osv.)
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) till I 1 l. 2: person anställd i konungens l. kronans tjänst. 2Saml. 4: 86 (1624). KrigVAH 1826, s. 288 (om officer). Norges jord- och börds-adel .. upptog småningom i sina led äfven konungatjenarne (dvs. hirdmännen). NF 1: 127 (1875).
2) (i sht i historisk stil) till I 1: person som är en konungs trogne anhängare, en konungs handgångne man. (Laurentius Petri) framstår vid ett och annat tillfälle såsom en alltför böjlig konunga-tjenare. Atterbom PhilH 400 (1835). 3SAH 6: 71 (1891). —
-TJÄNST. (konunga-) (i sht i fråga om ä. förh.) tjänst hos konung. Ur Konungaföljet (utgår) en Adel, hvars värdighet grundas på konungatjenst. Nordström Samh. 1: 151 (1839). Rosman BjärkSäb. 1: 71 (1923). —
-TROGEN. (konunga- 1878 osv. konungs- 1899. kunga- 1890 osv. kungs- 1850) (i sht i vitter stil) trogen mot konungen. Hagberg Shaksp. 9: 247 (1850). Den lojala och kungatrogna magistraten (i Aabenraa). Böök Lejon 300 (1935). —
-TROHET~20, äv. ~02. (konunga- 1799 osv. konungs- 1888. kunga- 1877 osv.) (i sht i vitter stil) jfr -TROGEN. LBÄ 29—31: 50 (1799). SvLittH 2: 232 (1919). —
-TRON. (kongs- 1814—1828. konunga- 1786 osv. kunga- 1685 osv.) en konungs tron; äv. bildl. Spegel GW 42 (1685; om Kristus' tron i himmelen). Nordenflycht QT 1746—47, s. 23. särsk. (i skriftspr.) i oeg. anv.
a) i vissa uttr. som beteckna att ngn blir l. är konung o. d., ss. emottaga l. bestiga l. sättas på l. sitta på konungatronen o. d. Braun Dikt. 2: 124 (1838). (Då) Gustaf IV Adolf .. emottog Sina Fäders Konungatron. Lundin o. Strindberg GSthm 434 (1881; möjl. efter handl. fr. 1796). 5Mos. 17: 18 (Bib. 1917).
b) i sg. best., närmande sig bet.: den regerande konungen i ett land. Om Ständerne altid kunde vara församlade vid Kunga-Thronen, så behöfdes inga Fullmägtige, inga Riksens Råd. Oelreich 111 (1755). (Det var nödvändigt) at inför Konunga-thronen frambringa .. (missionärernas) anhållan (osv.). Oldendorp 2: 140 (1788).
c) ss. beteckning för konungamakt, konungadöme. SP 1792, nr 78, s. 1. Vi ville icke byta bort tillvaron mot en kungatron, så bra hade vi det. Schulze Emigr. 221 (1930). —
-VAL, n. (konga- 1650—1764. konge- 1607—1704. konunga- 1680 osv. konunge- 1561—1650. konungs- 1894. kunga- 1719 osv. kungs- 1704) [fsv. konunga val, konungs val] Svart G1 46 (1561). särsk. om val av konung ss. institution l. författningsenlig handling. Chesnecopherus Skäl A 2 a (1607). Under .. (G. I:s regering) upphörde Konungavalet. Nordström Samh. 1: 78 (1839). —
-VÄG, se E. —
-VÄLDE. (konunga- c. 1540 osv. konungs- 1732. kung- 1681. kunga- 1735—1848) (numera nästan bl. i bibliskt spr.) konungs makt o. värdighet, konungamakt, konungavärdighet. (Greve Henrik av Holstein) wille .. icke annama konunga wellet. OPetri Kr. 138 (c. 1540). Konungar, som ännu icke hava kommit till konungavälde. Upp. 17: 12 (Bib. 1917). —
-VÄN, m.||ig. (konga- 1688. konunga- 1786—1862. konungs- 1851) (mindre br.) särsk. om rojalistiskt sinnad person, rojalist. Börk Darius 229 (1688). Du, ärlig konungavän, och just derföre folkvän. Atterbom SDikt. 1: 306 (1810, 1837). Kjellgren DanmH 41 (1862). —
-VÄNLIG. (konunga- 1882 osv. konungs- 1875) rojalistisk. 2SAH 51: 164 (1875). I den inre politiken är (O. Dalins) Argus afgjordt konungavänlig. Därs. 59: 111 (1882). 2NF 15: 1391 (1911). —
-VÄRDE. (†) konungavärdighet. Widekindi G2A 113 (c. 1676). Hans Kongl. Maj:t i Preussen (har) ei långesedan antagit Konunga-värde. Nordberg C12 1: 404 (1740). —
-VÄRV. (konunga- 1880—1918. kunga- 1851)
1) (i sht i historisk stil, mindre br.) konungs göromål. Hagberg Shaksp. 12: 234 (1851). Tidigt fick .. (G. II A.) begynna att deltaga i konungavärfven. Forssell G2A 5 (1894).
2) (föga br.) kallet att vara konung. Konungavärfvet är (för G. II A.) en af Gud gifven uppgift. KyrkohÅ 1918, s. 142. —
-YNNEST. (konunga-) (i vitter stil) jfr -GUNST. Palmblad Nov. 2: 118 (1819, 1841). Fryxell Ber. 4: 73 (1830). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. (konunga- c. 1540—1792. konungs- c. 1540—c. 1565) (numera knappast br.) Om .. konung Eric (den helige) är mykit scriffuit, huru eerliga och wel han sich skickat haffuer i sinno konunga embete. OPetri Kr. 62 (c. 1540). Jag hade trodt, at Jag i Mit Konunga-Ämbete intet annat Rättesnöre hade .. än Regerings-Formen (osv.). PH 6: 4439 (1756). SP 1792, nr 257, s. 3. särsk. [jfr KONUNG, sbst.1 I 3] bildl. Mz sitt konunga embete beskyddar och beskermar (Kristus människan). OPetri MenSkap. 3 (c. 1540). —
-ÄMNE, se E. —
-ÄRA, r. l. f. (konunge- 1563. kunga- 1827 osv.) (i högre stil) LReg. 15 (1563). Atterbom LÖ 2: 186 (1827). Hagberg Shaksp. 5: 357 (1848). —
C (†): KONUNGE- l. KUNGE-BARN, -BREV, -BUD, -DOTTER, -DÖME, se B. —
-GRIFT, -HOV, se B. —
-KOR, se D. —
-NAMN, se B. —
-ORD, se E. —
-PALATS, -RIKE, -SLÄKTE, -SON, se B. —
-SPEL, se E. —
-SPIRA, se D, E. —
-SÄTE, -TAL, -TITEL, -VAL, -ÄRA, se B.
D: (I 2) KONUNGS-ALLMÄNNING~020. (förr) kronan tillhörig allmänning (se d. o. 2), grundregale. G1R 13: 84 (1540). Minnesskr1734Lag 2: 393 (1934; i fråga om förh. på 1500-t.). —
(I 2) -ANDEL~02 l. ~20. (konungs- 1778 osv. kungs- 1856) (förr) om kronans andel (av ngt, i sht av ådömda böter). Konungs-andelen af sakörsmedlen. Lagerbring 2Hist. 1: 78 (1778). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 480 (1856). —
(I 1) -ARV OCH EGNE-BONDE. (†) jfr ARV OCH EGNE-BONDE (sp. A 2164). Konungzarf och egne, crone eller skattebönder. RA II. 1: 51 (1611). —
-BALK(EN), se B. —
(I 1) -BANN. (konunga- 1848. konungs- 1848 osv.) [jfr t. königsbann] (i fråga om medeltida germanska förh.) jfr BANN anm. (sp. B 266). Strinnholm Hist. 3: 482 (1848). NF 1: 1529 (1876). —
-BARN, -BLOD, se B. —
-BLÅ, -BLÅTT, se E. —
(I 2) -BOD. (konungs- 1598—1640. kungs- 1642—1643) (†) magasin för förvaring av spannmål o. d. som erlagts i skatt till kronan; jfr KRONO-MAGASIN. RA I. 4: 566 (1598). NorrlS 10: 106 (1643). —
-BORG, se B. —
(I 2) -BOT. (kongs- 1596. konungs- 1852 osv.) (numera bl. i historisk stil) om böter som tillfalla kronan; vanl. i pl. UppsDP 22/4 1596. Forssell Hist. 1: 75 (1869). —
-BREV, -BUD, se B. —
(I 1, 2) -BY. (kongs- 1528—1555. konung- 1524. konungs- 1525—1559) (†) kungsgård. G1R 1: 283 (1524). Een vår konungzby, benemd Iristad (dvs. Giresta) kyrckeby udi Iristadhe sochn. Därs. 29: 164 (1559). —
(I 2) -BYGGNING. (kongs- 1727. konungs- 1583—1644) (†) om kronan tillhörig byggnad. HB 2: 27 (1583). 2RA 2: 471 (1727). —
-BÄNK, -BÄR, -DADEL, se E. —
(I 2) -DEL. (kongs- 1678—1760. konungs- 1527—c. 1790) (numera bl. ngn gg i historisk stil) kam. dels om kronan tillfallande del av fångst på kronan tillhörigt område, dels om kronan tillkommande del av böter. G1R 4: 186 (1527; i fråga om laxfångst). FörarbSvLag 1: 422 (1693; i fråga om böter). Konungsdelen af sakören. Botin Hist. 2: 97 (c. 1790). —
-DJUR, se E. —
(I 1) -DOM. (konungs- 1529 osv. kunga- 1927) [fsv. konungs domber] (numera bl. i historisk stil)
1) dom fälld av konung l. av i hans ställe särskilt förordnad(e) person(er); jfr DOM, sbst.1 2 a. OPetri Tb. 312 (1529; uppl. 1929). Uppländska konungsdomar från Vasatiden intill Svea hovrätts inrättande. UpplDomb. 3 (1933; i titeln).
2) domstolsförhandlingar som föregå konungsdom (i bet. 1); jfr DOM, sbst.1 4 a. SthmTb. 1576, s. 43 a. År 1466 håller .. (Erik Tott) konungsdom i en tvist mellan Tavastland och Satagunden. BL 17: 275 (1849).
3) om konungs domsrätt; jfr DOM, sbst.1 8. Förbemälte Regering (förordnad i Sverge under konung Sigismunds vistelse i Polen) skole hafwe Konungzdom öfwer all måhl och erender, alldeles effter Sweriges beskrefne Lagh. Stiernman Riksd. 425 (1594). —
-DOTTER, se B. —
-DÖME, -ED, se B. —
-FISK, -FISKE, -FLAGG(A), -FODRING, se E. —
(I 1, 2) -FOGDE. (kongs- 1544. konungs- 1527—1605. kungs- 1726) [fsv. konungs foghate] (†) jfr FOGDE 1 a. G1R 4: 266 (1527). HSH 39: 186 (1605). Broman Glys. 1: 50 (1726). —
(I 1) -FRID, äv. -FRED. (kongs- 1542. konung- 1587. konunga- 1905. konungs- 1526 osv. kungs- 1852 osv.)
1) (i fråga om medeltida förh.) inom ett landskap under (samt viss tid före o. efter) konungens vistelse därstädes gällande skydds- o. rättsförhållande enl. vilket inom landskapet begånget brott belades med vida högre straff än enl. allmänna lagen. Fryxell Ber. 2: 63 (1826). Den, som bröt emot denna konungsfrid, skulle straffas med landsförvisning och förlust af allt sitt gods. Schybergson FinlH 1: 47 (1887).
2) [fsv. konungs friþer] (förr) i konungens namn påbjuden rättssäkerhet till person o. egendom som ngn åtnjöt, så länge han icke förvärkat den gm brottslig handling; vanl. i uttr. lysa konungsfrid över ngn l. mellan parterna, förklara ngn osv. åtnjuta lagens särskilda skydd. G1R 3: 88 (1526). Schall ware lyysth konung fridh them emellan, att ingen then andre skall öffuerfalle. SkrGbgJub. 6: 28 (1587). Boëthius HistLäsn. 2: 65 (1898). —
-FÅGEL, -GEMAK, se E. —
-GODS, se B. —
(I 1) -GÄLL. [fsv. konungs giäld] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) regalt pastorat. G1R 3: 295 (1526). KyrkohÅ 1900, s. 175. —
(I 1) -GÄSTNING. (kongs- 1790—1852. konungs- 1530 osv. kungs- 1846 osv.) [fsv. konungs gästning] (förr) kam. skyldighet för allmogen att underhålla konungen o. hans följe på resor. G1R 7: 89 (1530). Dalin (1852). —
-HOV, se B. —
-HUS, se B, E. —
-HÄST, -HÖG, se E. —
(I 1) -KAPELL. (†) för konung(en) avsett (slotts)kapell(?). Konungx Cappeledt på kalmarna slott. G1R 7: 18 (1530). —
(I 1) -KOR, n. (konungs- 1521. kunge- 1523) (†) konungaval; jfr KOR, sbst.3 1. G1R 1: 29 (1521). Därs. 51 (1523). —
(I 1, 2) -KROK. [fsv. konungs kroker] (i fråga om ä. finl. förh.) kam. jordområde av viss storlek; jfr PRÄST-KROK. Cederlöf FinlPrästEkon. 104 (1934). —
-KRONA, se B, E. —
-KRÖNING, se B. —
(I 2) -KVARN. (†) kam. kvarn tillhörig kronan. Almquist CivLokalförv. 3: 224 (i handl. fr. 1558). Stiernman Com. 2: 220 (1639). —
(I 1, 2) -KYRKA. (konungs- 1526 osv. kunga- 1930. kungs- 1927) [fsv. konungs kirkia] (numera bl. i fråga om ä., i sht medeltida förh.) (urspr. ofta till en kungsgård hörande) av en konung bekostad, senare till kronan indragen kyrka, vars präst utnämndes av konungen. G1R 3: 135 (1526). Rig 1927, s. 53. —
-LADUGÅRD, se E. —
-LAND, se B. —
(I 2) -LAPP, m.||ig. (konungs- 1881 osv. kungs- 1873) (förr) kam. i sht i pl., om lappar som lydde omedelbart under kronan; motsatt: birkarlalapp. Düben Lappl. 420 (1873). —
(I 1) -LIK, adj. lik en konung; ofta om hållning, uppträdande o. d.: lik en konungs. Spegel GW 168 (1685; om Apollo). Bremer Nina 576 (1835; om solen). —
-LILJA, se E. —
-LISTA, se B. —
-LJUS, se E. —
(I 2) -LOTT. (konungs- 1553 osv. kungs- 1765—1898) [fsv. konungs luter] (förr) kam. kronan tillkommande del i avkastningen från vissa allmänningar. G1R 24: 38 (1553). LandtmFörordn. 84 (1765). —
(I 2) -LÅS. (†) lås till kronan tillhörig byggnad l. dyl. SthmTb. 1599, s. 70 a (i fråga om ett fängelse). —
(I 1) -LÖS. (kong- 1681. konunga- 1750—1877. konungs- 1773 osv. kung- c. 1755—1796. kunga- 1839—1909) [fsv. konungs lös; jfr isl. konungslauss, t. königslos, eng. kingless] (i sht i historisk stil). Verelius 53 (1681). Det konungslösa landet. SvH 2: 170 (1905). —
(I 1) -MAK. (konungs- 1525—c. 1630. kungs- c. 1555—1897) (†) kungsgemak. OPetri Tb. 50 (1525; uppl. 1929). Sthm 2: 6 (1897; i fråga om förh. på 1600-t.). —
-MAKARE, -MAKT, se B. —
(I 1) -MAN ~man2, m. (kongs- 1813—1823. konungs- 1541 osv. kunga- 1839. kungs- 1769)
1) [anv. utgår sannol. dels från förekomsten i Bib. 1541 (se språkprovet nedan), dels från isl. konungsmaðr; jfr äv. t. königsmann, eng. kingsman] (numera bl. i arkaiserande o. bibliskt spr.) person i en konungs tjänst; konungs anhängare. Ther war en Konungsman .. j Capernaum. Joh. 4: 46 (Bib. 1541; NT 1526: höffuidzman; Bib. 1917: en man i konungens tjänst; Vulg.: regulus; gr.: βασιλικός). UppsDP 18/5 1596 (om domare). Lagerbring 1Hist. 1: 401 (1769; efter motsv. anv. i isl.). 2VittAH 15: 149 (1830, 1839; om konungs anhängare). Hildebrand Medelt. 1: 72 (1879). Östergren (1930).
2) [anv. utgår från en tolkning av Vulgatas regulus i Joh. 4: 46 ss. ”furste” (jfr språkprovet från 1541 under 1)] (†) småkonung, furste, hövding. Linc. Sss 1 a (1640). Wollimhaus Ind. (1652).
-MANTEL, se B. —
(I 2) -MÅL. (†) rikslikare för mått. Och skall scheppa och tunner rätthas effter konungs målit. SkrGbgJub. 6: 47 (1587). —
-MÖRDARE, -NAMN, se B. —
(I 1) -NÄMND. (konunga- 1778. konungs- 1568 osv. kunga- 1805—1848) [fsv. konungs nämd (i bet. 1, 2)]
1) (i fråga om medeltida förh.) en inom var lagsaga utsedd, av tolv män bestående nämnd vilken det tillkom att å konungens vägnar rannsaka o. döma i vissa brottmål (i sht brott mot konungens rätt) samt att utmäta böter för olydnad mot konungens dom. Peringskiöld MonUpl. 38 (1710). Hildebrand Medelt. 2: 89 (1884).
2) (i fråga om medeltida förh.) nämnd som anställde rannsakning o. avgav utlåtande på räfsteting. Nordström Samh. 2: 819 (1840). 2NF 36: 148 (1923).
3) (förr) av konung Erik XIV inrättad, under hans regeringstid fungerande hög domstol, ”konung Erik XIV:s nämnd”. SthmTb. 1568, s. 25 b. SvUppslB (1933). —
-ORD, -OXE, se E. —
-PALATS, se B. —
-PARK, se E. —
-PLIKT, -RIKE, se B. —
(I 1) -RÄFST. (kongs- 1556. konunga- 1869. konungs- 1534 osv.)
1) (förr) benämning på förhandlingar vid den högsta rättsinstansen i Sv. (inklusive Finl.); jfr HOVRÄTT, sbst.1 3; särsk. dels (i fråga om förh. under den ä. medeltiden) om (landskaps)ting där konungens domsrätt utövades av konungen l. någon i hans ställe särskilt förordnad man jämte konungsnämnden (se d. o. 1), dels (i fråga om förh. under senare medeltiden) om domstolsförhandling där konungens domsrätt vanl. utövades av rådet l. riksföreståndaren, dels (i fråga om förh. under 1500-t. o. intill 1614) om ting där konungens domsrätt utövades av särskilt förordnad person. The (dvs. lagmannen o. några friborna män) skole holla ther på wore wegna konungz räffzt i Vpsala. G1R 9: 99 (1534). Alment Lanzthingh, eller Konungs Räfst i Westgötha Land. Stiernhielm WgL 100 (1663; i fråga om ä. medeltida förh.). Hildebrand Medelt. 2: 87 (1884).
2) (tillf., †) i oeg. anv., om domstolsförhandling där kronan är ena parten(?). RP 2: 115 (1631; i fråga om en tvist mellan kronan o. en enskild man).
(I 2) -RÄNTA, f. (†) kam. avkastning av jord tillhörig kronan(?). G1R 26: 686 (1556). RARP 15: 396 (1689). —
-RÄTT, -SAGA, se B. —
-SAK. (kongs- 1528—1542. konungs- 1529 osv.)
1) (enst., †) till I 1: konungs göromål l. angelägenhet; anträffat bl. i pl. Så är Sabadia Jsmael son Förste j Iuda hws j alla Konungs saker. 2Krön. 19: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: konungens saker).
2) [y. fsv. konungs sak (Arnell Brask Bil. 21)] (numera bl. i fråga om ä. förh.) till I 2, = -SAKÖRE. G1R 5: 125 (1528). GullbgDomb. 17/2 1615. Skier .. (skadegörelse å bärande träd) uti allmänningen niute des ägare konungzsaken. FörarbSvLag 4: 289 (1692). Forssell Hist. 1: 93 (1869; i fråga om förh. på 1560-t.). —
(I 2) -SAKÖRE~020. (kongs- 1553. konungs- 1540 osv.) (numera bl. i fråga om ä. förh.) böter tillfallande kronan. Almquist CivLokalförv. 3: 151 (i handl. fr. 1540). Konungssakörena .. hade fogden att utkräfva. VgFmT II. 6—7: 41 (1907; efter handl. fr. 1549). —
-SAL, -SALAT, -SKATT, -SKEPP, se E. —
-SKRUD, se B. —
(I 2) -SOKNARE. (konungs- 1840 osv. kungs- 1923) [fsv. konungs soknare] (i fråga om medeltida förh.) rättshist. tjänsteman som hade att bevaka det allmännas rätt. Nordström Samh. 2: 243 (1840). 2NF 26: 238 (1917). —
-SON, se B. —
-SPEL, se E. —
(I 1) -SPIRA, r. l. f. (konung- c. 1755. konunga- 1630 osv. konunge- 1558. konungs- 1560 osv. kunga- c. 1715 osv.) [y. fsv. konungs spira (HistTroj. 99 (1529))] (i sht i högre stil) kunglig spira; äv. bildl., om konungamakt. Svart Gensv. K 5 b (1558). L. Paulinus Gothus Arch. Dedic. A 3 a (1630; bildl.). Jfr E. —
-STAD, -STOL, -STÄMMA, -SÄTE, se B. —
-TIONDE, se E. —
-TITEL, se B. —
-TJUV. [fsv. konungs thiuver] (†) i sht till I 2: tjuv som stjäl från kronan. SkrGbgJub. 6: 83 (1588). BtÅboH I. 4: 98 (1631). —
(I 2) -TREDING. [fsv. konungs thridhiunger] (i fråga om ä. förh.) kam. kronan tillkommande tredjedel av allmänningsjord l. vattendrag. Bergfalk Beskattn. 29 (1832). Hildebrand Statsförf. 150 (1896). —
-TROGEN, -TROHET, se B. —
-TRÄ(D), se E. —
-VAL, se B. —
-VATTEN, -VÄG, se E. —
-VÄLDE, -VÄN, -VÄNLIG, se B. —
-ÅDER, -ÅDRA, se E. —
(I 2) -ÄGA, r. l. f. (konungs- 1688. kungs- 1835) (†) kronoegendom, kronojord. CivInstr. 282 (1688). Unge Minn. 5 (1835). —
-ÄMBETE, se B. —
-ÄMNE, -ÄNG, -ÖRN, se E.
E (Anm. I ssgr som utgöra namn på djur l. växter återgiver förleden ofta motsv. ord i det nylat. namnet): KUNGS-ANDEL, se D. —
(jfr I 4 m) -BLÅ. (kongs- 1832. konungs- 1859. kungs- 1860 osv.) [till -BLÅTT] (i sht i fackspr.) Carlström Spinnm. 39 (1832). Ett .. broderi av kungsblå pärlor. Upsala(A) 1922, nr 289, s. 6. —
(jfr I 4 m) -BLÅTT, n. (konungs- 1852—1884. kungs- 1845 osv.) [jfr t. königsblau, eng. royal blue, fr. bleu de roi]
1) (i sht i fackspr.) benämning på ett i sht av koboltmineral framställt färgämne varmed en ultramarinliknande färg erhålles. Dalin (1852). (Ekenberg o.) Landin 874 (1894).
2) (i sht i fackspr.) färgnyans som erhålles vid färgning med kungsblått (i bet. 1). Ett par utsökta vaser .. i kungsblått. KultHM 2: 40 (1896).
-BOD, se D. —
-BOLL. (i Finl.) idrott. benämning på ett bollspel där en av spelarna kallas ”kung”; jfr KONUNG, sbst.1 I 4 e; äv. ss. benämning på den i denna lek använda bollen, i uttr. slå kungsboll. Slå .. kungsboll. Laurén Minn. 355 (1877). IdrFinl. 1: 122 (1904). Cannelin (1921). —
(5 b α) -BONDE. i sht spelt. i schackspel: bonde som vid spelets början står på rutan framför kungen; jfr DAM-BONDE. HbiblSällsk. 2: 195 (1839). WoH (1904). —
(I 1) -BORD. (konga- 1739. kunga- 1749—1836. kungs- 1814 osv.)
1) (tillf., †) om konung o. råd, församlade vid konungens rådsbord. En kom strax in(,) fick Audience, / Hans sak the snart afgjorde, / Sen slog han up sin reverence / För hela Konga-borde. Odel Sincl. 58 (1739).
2) (i sht i vitter stil o. i fråga om ä. förh.) kunglig taffel. Lind (1749; under truchses). Heidenstam Folkung. 2: 120 (1907). —
-BORG, se B. —
-BOT, se D. —
(jfr I 4 m samt anm. sp. 2310) -BRÄKEN. bot. bräkenarten Osmunda regalis Lin., safsa. Nyman Bot. 209 (1864). —
(jfr I 4 m) -BRÖD. (i vissa trakter) benämning på vissa finare brödsorter. Crusenstolpe CJ 1: 61 (1845). Grafström Kond. 164 (1892). Lundin StockhMinn. 1: 159 (1904). TLev. 1913, nr 43 B, s. 1. —
-BUD, se B. —
-BY, -BYGGNING, se D. —
(I 1) -BÄNK. (konunga- 1836. konungs- 1625. kungs- 1899 osv.) särsk.: för de kungliga reserverad kyrkbänk. Rudbeckius MemQvot. 29 a (1625). Josephson Tessin 2: 146 (1931). —
(jfr I 4 m) -BÄR. (kongs- 1683—1806. konungs- 1638—1685. kungs- 1701 osv.) [sv. dial. kungsbär] (i vissa trakter) (bär av) buskväxten Ribes alpinum Lin., måbär, vars bär äro vackert röda. Franckenius Spec. F 3 b (1638). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Östergötl.). —
(jfr I 4 m) -DADEL. (konungs- 1815. kungs- 1833—1910) (numera knappast br.) handel. vanl. i pl. ss. benämning på den bästa sorten dadlar. Synnerberg (1815). Landin Varuk. 49 (1910). —
-DEL, se D. —
(I 1) -DJUR. (konungs- 1792. kungs- 1869 osv.) (förr) om vissa jaktbara djur vilkas jagande förbehölls konungen. 2VittAH 6: 256 (1792). Alm. 1869, s. 38. —
-DOTTER, se B. —
(I 1) -FARTYG~02 l. ~20. sjömil.
1) [jfr fr. vaisseau du roi] (förr) större örlogsfartyg; jfr -SKEPP 2. Vid Svensksund voro .. samlade .. (bl. a.) 30 Kanon-Jollar .. jemte Kungs-fartygen Amphion och Amadis. Gyllengranat SvSjökr. 2: 327 (1840). KatalFlottUtst. 1897, Bih. s. 13 (i fråga om förh. 1788).
2) örlogsfartyg, särskilt inredt för konungs vistelse ombord. Då Sverige .. icke .. äger något särskildt kungsfartyg, har Drott fått tjänstgöra, när konungen varit i behof af ett sådant. Wrangel SvFlBok 234 (1898). VFl. 1911, s. 99. —
(jfr I 4 m) -FISK. (kongs- 1780. konungs- 1786. kungs- 1846 osv.) [jfr t. königsfisch, eng. kingfish] zool. benämning på flera större, matnyttiga fiskarter, i sht Sebastes marinus Lin., äv. kallad norsk kungsfisk l. stora kungsfisken; förr äv. om en stor makrillfisk; i pl. äv. ss. namn på kungsfisksläktet. Blåmunt kungsfisk, om Sebastes dactylopterus De la Roche, blåkäft. Lilla kungsfisken, om Sebastes viviparus Kröyer, bärgabborre. Kongsfisken, som på Caraibiska öarna är i så stort värde för des tendra .. kötts skull. BBergius PVetA 1780, 2: 185 (om en makrillfisk). Nilsson Fauna 4: 91 (1852). 1Brehm III. 1: 205 (1876; i pl., om kungsfisksläktet). NoK 19: 134 (1923).
Ssg: kungsfisk-släkte(t). zool. det till drakhuvudfiskarnas familj hörande släktet Sebastes Cuv. & Val. SkandFisk. 197 (1846). SvUppslB (1933). —
(jfr I 4 m) -FISKARE, m. l. r. (kongs- 1787. kung- 1807. kungs- 1858 osv.) [jfr t. königsfischer, eng. kingfisher; fågeln har en utomordentlig förmåga att gm störtdykning fånga fisk] zool. fågel tillhörande släktet Alcedo Lin.; särsk. om den i Europa, Asien o. norra Afrika förekommande Alcedo ispida Lin. Cook 3Resa 325 (1787). särsk. i pl. i utvidgad anv., dels om kungsfiskarsläktet, dels om familjen Alcenidæ, till vilken bl. a. Alcedo ispida Lin., kungsfiskaren, hör. Sundevall Zool. 76 (1858). FoFl. 1932, s. 140.
Ssg: kungsfiskar(e)-släkte(t). zool. det till underordningen blåkråkor hörande släktet Alcedo Lin. Carlson Fågl. 133 (1894). —
(I 2) -FISKE. (konungs- 1544—1631. kungs- 1895 osv.) kam. om kronan tillhörig fiskeplats; numera bl. (särsk. i uttr. Motala kungsfiske) om dylikt vid Motala beläget fiske. Almquist CivLokalförv. 3: 168 (i handl. fr. 1544). Kronofiskeriet Motala Kungsfiske n:r 26. SFS 1916, s. 1182. —
(I 1) -FLAGGA, r. l. f., äv. -FLAGG. (kongs- 1734—1757. konungs- 1730—1796. kungs- 1854 osv.) (icke officiell benämning på) örlogsflagga med riksvapnet infällt, vilken hissas på fartyg l. byggnad ss. tecken på konungens närvaro, kunglig flagga. Rajalin Skiepzb. 201 (1730). Kungsflaggan hissades å Säbylund vid konungens ankomst. GHT 1895, nr 216, s. 2. —
(jfr I 4 m) -FLUNDRA. [jfr nor. kongeflyndre, rödspätta] (i sht i handelsspr. använd) benämning på stor norsk rödspätta samt (i reklamsyfte) äv. på annan större rödspätta. Smitt SkandFisk. 396 (1892). Walin Födoämn. 63 (1906). —
(I 5 b α) -FLYGEL. spelt. i schackspel: (pjäserna på) den hälft vid vardera sidan av schackbrädet där kungen vid spelets början har sin plats. Bönderna på kungsflygeln. HbiblSällsk. 2: 241 (1839). SD(L) 1896, nr 515, s. 2. —
(I 2) -FODRING. (kongs- 1530—1825. konungs- 1526—1908. kungs- 1886 osv.) [fsv. konungs fodhring] (förr) kam. pålaga bestående i skyldighet för bönderna att turvis underhålla kronan tillhöriga hästar; äv. om skatteprestation av annat slag som lämnades i stället för dylikt underhåll; jfr -HÄST 2. G1R 3: 105 (1526). Uppl. 2: 617 (1908; efter handl. fr. 1541). —
-FOGDE, -FRID, se D. —
-FÅGEL. (kongs- 1731—1828. konungs- 1538—1927. kunga- 1849. kungs- 1639 osv.)
1) (förr) till I 1, om vissa (större) fåglar vilkas jagande förbehölls konungen; jfr -DJUR. PH 6: 3851 (1755; om svan).
2) [ytterst efter lat. regulus, grek. βασιλεύς, om kungsfågeln, med syftning på den kronlika form som de gulglänsande huvudfjädrarna erhålla, då de resas i vädret. Anv. om gärdsmygen beror på att denna fågel i mycket påminner om kungsfågeln] zool. fågeln Regulus regulus Lin.; förr äv. om gärdsmygen (Troglodytes troglodytes Lin.); i pl. äv. om kungsfågelsläktet; jfr KONUNG, sbst.1 I 1 samt anm. sp. 2310. Brandkronade kungsfågeln, se BRAND-KRONAD. VarRerV 55 (1538). Gravander Buffon 4: 66 (1807; om gärdsmygen). Leijonflycht (1827; om Regulus regulus).
3) [jfr t. königsvogel, eng. king-bird i motsv. anv.] (†) om vissa praktfulla, i exotiska länder levande fågelarter, i sht kungsparadisfågeln o. viss kolibriart; jfr KONUNG, sbst.1 I 4 m. Kalm Resa 2: 329 (1756; om en kolibriart). Möller (1790; om kungsparadisfågeln).
4) (i vitter stil, mindre br.) till I 4 m; benämning på stora fåglar av ”kungligt” utseende, i sht örn; äv. bildl. Hagberg Shaksp. 6: 129 (1849; om örn). Karlfeldt Hösth. 58 (1927; bildl.).
Ssg (till -FÅGEL 2): kungsfågel-släkte(t). zool. det till tättingfåglarna hörande fågelsläktet Regulus Lin. Nilsson Fauna II. 1: 345 (1835). —
-FÄRD, se B. —
(jfr I 4 m) -GAM. [jfr t. königsgeier] zool. den i Mellan- o. Sydamerika levande rovfågeln Grypagus papa Lin. NF 5: 857 (1882). —
(I 5 b α) -GAMBIT. [jfr t. königsgambit, eng. kings gambit] spelt. i schackspel: gambit varvid kungslöparbonden ställes i pris. HbiblSällsk. 2: 183 (1839). —
(I 1) -GATA. (kongs- 1785—1804. kungs- 1681) (†) allmän landsväg; motsatt: häradsväg, byväg. Verelius 263 (1681). Wikforss 1: 959 (1804). —
(I 1) -GEMAK. (konungs- 1925. kungs- 1932 osv.) (i sht i fackspr. o. i vitter stil) om konungs boningsrum i (äldre) slott; jfr KONUNGS-MAK. Ossian-Nilsson Sång 7 (1925). UpplFmT 44: 10 (1932). —
-GODS, -GRAV, -GRIFT, se B. —
(jfr I 4 m) -GROP. (i Finl.) idrott. i bollspelet ”peta boll i grop” (se BOLL 2 c ζ): den i midten av ett antal koncentriskt grävda gropar (”ringgropar”) belägna ”midtgropen”; äv. i överförd anv., om själva spelet. 2NF 3: 1020 (1905). NordKult. 24: 48 (1933). —
(jfr I 4 m) -GRÖNT, n. [jfr d. kongegrønt] (i fackspr.) kejsargrönt. Cleve KemHlex. (1883). 2NF 24: 1258 (1916). —
(jfr I 4 m) -GULT, n. [efter t. königsgelb] (i fackspr.) gemensam benämning på flera olika slag av gula färger. Scheutz Ritk. 204 (1832). Ekbohrn (1904). —
-GÅRD, se d. o. —
-GÄRNING, se B. —
-GÄSTNING, se D. —
(jfr I 4 m) -HATT. (kongs- 1769—1828. kungs- 1830 osv.) [sv. dial. kungshatt; trol. eg. en skämtsam anv. av en icke anträffad bet.: vacker, prydlig hatt; jfr -HUVA, -HÄTTA, -MÖSSA] (i vissa trakter) nätmage hos idisslare; jfr HATT 4. VetAH 1769, s. 328. Berzelius Kemi 6: 289 (1830). —
(I 1, 2) -HUS. (konga- 1740. kongs- 1660—1852. konunga- 1769—1876. konungs- 1541—1884. kung- 1833. kunga- 1748—1820. kungs- c. 1635 osv.) [fsv. konunga hus, konungs hus] (numera bl. i historisk stil; jfr dock nedan) om kungligt slott l. palats; äv. om ämbetsbyggnad för konungens ställföreträdare på en ort (”ståthållare”, ”landshövding”) l. om kronan tillhörig byggnad i allm. The Chaldeer brende vp bådhe Konungs huset och borghare husen .. j Ierusalem. Jer. 39: 8 (Bib. 1541). Landzhöfdingen skal och åhrligen wårda sigh om Kongzhusen. LReg. 328 (1687). Detta kungshus (dvs. Skaraborg) var avsett ss. säte för ståthållaren över Västergötland. SvUppslB 24: 1103 (1935; i fråga om förh. på 1500-talet). särsk. i sg. best., äv. (efter det nya kungliga slottets fullbordande) i uttr. gamla kungshuset, om Wrangelska palatset i Sthm, som under åren 1697—1754 användes ss. kungligt slott. RARP 16: 198 (1697). Thet Lilla Kongl. Slottet, eller egentligen så kallade Kongs-Huset (på Riddarholmen). Rüdling Suppl. 27 (1740). Det så kallade gamla Kungshuset. SP 1792, nr 79, s. 4. BtRiksdP 1920, 6: nr 7, s. 24. Jfr B. —
(I 1) -HÅLLSKJUTS~02, äv. ~20. (kongs-) (förr) = -SKJUTS(?). (Postförare åtnjuta) Befrielse från Kongshåll- och Reserve- samt Gästgifvareskjuts. SPF 1819, s. 490. —
-HÄST. (kongs- 1636—1881. konungs- 1544—1933. kungs- 1727 osv.) särsk.
1) [namnet torde syfta på att ”kungshästen” var mycket eftersökt o. hölls bl. a. på kungl. stallet i Sthm] (förr) (individ tillhörande) en numera utdöd öländsk ponnyras, ”Ölands lilla ponny”, ”ölänning”; jfr KONUNG, sbst.1 I 1. Åhstrand Öl. 55 (1768). 2NF 21: 1352 (1915).
2) (förr) kam. till I 2; i pl., om kronan tillhöriga hästar som (turvis) underhöllos av bönderna; äv. om skatteprestation av annat slag som lämnades i stället för dylikt underhåll; jfr -FODRING. Almquist CivLokalförv. 3: 167 (i handl. fr. 1544). Inge gårder böre frijkalles för .. kongzhestar. RP 6: 650 (1636). Thulin Mant. 2: 78 (1935).
(jfr I 4 m) -HÄTTA. (kongs- 1786. kungs- 1829 osv.) [jfr sv. dial. kungshätta, d. kongehætte, eng. kings-hood; jfr -HATT] (i vissa trakter) = -HATT. PhysSH 1: 246 (1786). Deleen 605 (1829). —
(I 1) -HÖG, r. l. m. (kongs- 1667—1789. konunga- 1789—1872. konungs- 1710. kunga- 1834. kungs- 1679 osv.) i sht arkeol. gravhög där en konung begravts. Peringskiöld MonUpl. 219 (1710). jfr: Här (dvs. mellan Dala o. Lena i Västergötl.) finnes och en ättehög, som kallas kongzhögen. Schück VittA 2: 352 (i handl. fr. 1667). —
-JAKT, sbst.1, se B. —
(I 1) -JAKT, sbst.2 (kunga- 1911. kungs- 1844 osv.) (i sht förr) i sht sjöt. jfr JAKT, sbst.2 2. Kungs-jagten Esplendian. KrigVAT 1844, s. 298. VFl. 1911, s. 99. —
(I 2) -JÄRN. (kongs- 1543. kungs- 1638) (†)
2) järnbojor hörande till kronans fängelse. Och hafwe wij latidt schrifwe Linkepungz Borgerne till om the Fånger som the hafwe släpt vtaf Kongz järnen. G1R 15: 538 (1543). —
(jfr I 4 m) -KAKA. [jfr t. königskuchen] (†) ett slags finare bakvärk; jfr -BRÖD. Sjöberg Singstock 305 (1832). WoJ (1891). —
(jfr I 4 m samt anm. sp. 2310) -KINA. (kongs- 1800—1802. kungs- 1831 osv.) (i sht förr) farm. kinabarken Cortex flavus regius (Cortex chinæ calisayæ), som förr var den på kinin rikaste kinabarken, gul kinabark. VetAH 1800, s. 8. Gentz Lindgren 25 (1927). —
(jfr I 4 m) -KONVALJE. (kongs- 1792—1816. kungs- c. 1795—1873) (numera knappast br.) bot. den ganska storväxta örten Convallaria multiflora Lin., storrams. Liljeblad Fl. 121 (1792). Fischerström 4: 441 (c. 1795). Nyman FanerogFl. 83 (1873). —
-KRONA. (i bet. 2 a konungs- 1638—1685. i bet. 2 b kungs- c. 1870 osv.)
a) (†) lökväxten Fritillaria imperialis Lin., kejsarkrona. Franckenius Spec. B 3 b (1638). Rudbeck HortBot. 34 (1685).
b) (mindre br.) lökväxten Fritillaria meleagris Lin., kungsängslilja. Fries Ordb. 61 (c. 1870). 2NF 36: 1262 (1924).
(jfr I 4 m) -KUMMIN. (knappast br.) bot. örten Cuminum cyminum Lin., spiskummin. Löwegren Hippokr. 1: 462 (1909). —
-KYRKA, se D. —
(I 5 b β) -KÄGLA(N). spelt. = KONUNG, sbst.1 I 5 b β. TIdr. 1881, s. 31. Balck Idr. 1: 434 (1886). —
(I 1) -KÖK. (kongs- 1681—1768. kungs- 1931 osv.) (i sht i fråga om ä. förh.) kök i kungligt slott. Nordström o. Dahlander ÖrebroSl. 145 (i handl. fr. 1681). SvKulturb. 7—8: 328 (1931). —
(I 2) -LADUGÅRD~002, äv. ~200. (kongs- 1727—1845. konungs- 1725—1765. kungs- 1806 osv.) kam. förr ofta med en kungsgård l. ett kungligt slott samhörande, numera vanl. självständig, kronan tillhörig gård, urspr. avsedd huvudsakligen för boskapsskötsel. ILandtmät. 1725, s. D 2 a. Thulin Mant. 2: 70 (1935). —
-LAND, se B. —
-LAPP, se D. —
(jfr I 4 m) -LAX. [jfr eng. kingsalmon] zool. den i Kalifornien förekommande laxfisken Salmo (Onchorrhynchus) tschawytscha Walb., den största av alla laxfiskar. (Stuxberg o.) Floderus 3: 327 (1904). Ymer 1926, s. 37. —
(I 2) -LAXFISKE~020. (kongs- 1761. kungs- 1875) (numera föga br.) i sht kam. laxfiske tillhörigt kronan, kronolaxfiske. VetAH 1761, s. 265. LAT 1875, s. 42. —
-LILJA. (konungs- 1638—1683. kungs- c. 1870 osv.) [jfr t. königslilie, Lilium martagon, krollilja, kejsarkrona]
1) (†) lökväxten Fritillaria imperialis, kejsarkrona; jfr KONUNG, sbst.1 I 4 m, samt anm. sp. 2310. Franckenius Spec. B 3 b (1638). Tillandz B 3 b (1683).
2) [elliptiskt för KUNGSÄNGS-LILJA] kungsängslilja. Fries Ordb. 61 (c. 1870). ASFFlF 42: 254 (1915). —
(jfr I 4 m) -LJUS, n. (konga- 1628. kongs- 1683—1852. koninga- c. 1550. konunga- 1572 (: Konungaliws örtt). konungs- 1628—1901. kungs- 1639 osv.) [jfr d. kongelys, t. königskerze; ifrågavarande växter äro höga o. smala o. ha vanl. gula, vid stjälkens översta del sittande blommor] benämning på växter av växtsläktet Verbascum Lin.; numera utom i b, c, d o. ss. första led i ssg bl. om Verbascum thapsus Lin. 2LinkBiblH 4: 82 (c. 1550). Krok o. Almquist Fl. 1: 76 (1919). särsk. bot.
a) i uttr. gult l. vanligt kungsljus, Verbascum thapsus Lin. Rudbeck HortBot. 116 (1685). Auerbach (1911).
b) i uttr. storblommigt kungsljus, Verbascum phlomoides Lin., med stora blommor. Thedenius FlUplSöderm. 96 (1871). SvUppslB 16: 314 (1933).
c) i uttr. grönbladigt l. grönt kungsljus, förr äv. mörkt l. mörkgrönt kungsljus l. kungsljus med mörkgröna blad, Verbascum nigrum Lin., som har ovan (mörkt) gröna, undertill gråludna blad, grönkungsljus. Rudbeck HortBot. 116 (1685). Bromelius Chl. 120 (1694). Fries Ordb. (c. 1870).
d) (mindre br.) i uttr. vitt kungsljus, Verbascum lychnitis Lin., som vanl. har vit blomkrona, grenkungsljus. Weste (1807). Kindberg SvNamn 12 (1905).
Ssgr: kungsljus-blomma, r. l. f. i sht farm. i pl., om de avplockade o. torkade blomkronorna av Verbascum thapsiforme Schrad. o. Verbascum phlomoides Lin., som användas ss. drog. Haartman Sjukd. 209 (1765). Gentz Lindgren (1928).
-LOTT, se D. —
(I 2) -LÅDA, f. (kongs-) (†) låda vari post med kronans postbud befordrades(?). ConsEcclAboP 21 (1656). —
Ssg: kungslöpar(e)-bonde. spelt. bonde som vid spelets början står på rutan framför kungslöparen. Wilson Spelb. 39 (1888). —
-MAK, -MAN, se D. —
-MANTEL, se B. —
(I 1, 2) -NYCKEL. (kongs- 1648—1760. kungs- 1736—1749) [jfr d. kongenøgle, isl. konungslykill, eng. the king's keys, eg. om det redskap (bräckjärn, yxa l. dyl.) varmed en konungens tjänare hade rätt att bryta sig in i en byggnad, om han i kronans ärende förvägrades tillträde, varav i bildl. anv.: våld, makt] (†) eg.: (konungens l.) kronans ”nyckel” (med vilken alla lås få öppnas); rätt för (konungens l.) kronans representant att bruka våld; våld, makt; vanl. i sg. best. RP 12: 277 (1648). Lind 1: 229 (1749). Om de ej godvilligt funne sig deruti, skulle man til sådan skepps-redskaps uttagande bruka Kongs-nyckelen. Loenbom Stenbock 3: 94 (1760; efter handl. fr. 1712). —
(I 1) -ORD. (kongs- 1665—1828. konunga- c. 1540—1894. konunge- 1604. konungs- 1592—1860. kunga- 1755—1908. kungs- c. 1700 osv.) en konungs ord l. yttrande; i sht bildl. l. oeg., om pålitligt l. auktoritativt ord l. yttrande. Konunga ordh reknas högt, ther fore skola the och wara san. OPetri Kr. 90 (c. 1540). Icke alt Kongzord som Drottningen talar .. (dvs.) Dhe haa icke lijka krafft och efftertryck. Grubb 375 (1665). Doktorns ord voro kungsord i Skralby. Hedenstierna Svenssons 53 (1903). —
(jfr I 4 m) -ORM. (numera i sht i icke fackligt spr.) i sht om ormar av släktena Boa Lin., boaormarna, o. Python Dand., pytonormarna. Retzius BrefFlorman 76 (1829). SvUppslB 4: 305 (1930; om Boa constrictor). —
(I 2) -OXE. (kongs- 1624—1668 (: kongzoxe-penningar). konungs- 1619—1620. kungs- 1856 osv.) (förr) kam. en i vissa landskap förekommande räntepersedel vari bönderna utgjorde sin skatt till kronan. Och skole bönderne Konungzoxerne så gille och gode vthgöra, att de för tije daler kunne passere. Rääf Ydre 1: 366 (i handl. fr. 1619). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 479 (1856).
Ssg: kungsoxe-pänningar, pl. (förr) kam. avgift som erlades i stället för utgörande av oxar in natura. RARP 10: 261 (1668). —
(jfr I 4 m samt anm. sp. 2310) -PALM. den på Antillerna inhemska, genom sin skönhet berömda palmen Oreodoxa regia HBK. Bremer Brev 3: 208 (1851). NoK 73: 60 (1927). —
-PAR, se B. —
(jfr I 4 m samt anm. sp. 2310) -PARADISFÅGEL~00020. zool. den på Nya Guinea o. några närliggande öar förekommande fågeln Cicinnurus regius Lin. 1Brehm 2: 178 (1875). —
(I 2) -PARK. (kongs- 1723—1828. konungs- 1640—1865. kungs- 1726—1880) (†) kam. kronopark. RP 8: 370 (1640). Ombergs Kungspark. SvKrigCivCal. 1810, s. 30. Berndtson (1880). —
(jfr I 4 m) -PINGVIN. [jfr t. königspinguin, eng. kingpenguin] pingvinarten Aptenodytes patagonicus Forst. 1Brehm 2: 568 (1875). Hedin Pol 2: 29 (1911). —
(jfr I 4 m) -PLOMMON. [jfr t. königspflaume] trädg. benämning på vissa stora o. goda plommonsorter; i sht i pl. Eneroth Pom. 2: 319 (1866). Gellerstedt Gläntor 39 (1909). —
(jfr I 4 m) -POTAGE. (†) benämning på ett slags finare soppa; jfr DROTTNINGS-SOPPA. Rålamb 14: 75 (1690). —
(jfr I 4 m) -PUMP. [jfr d. kongepumpe] (†) sjöt. ett slags större pump varmed slagvattnet kan pumpas ut, slaglänspump. Lavén Sjöv. 18 (1853). —
(jfr I 4 m) -PÄRON. [jfr t. königsbirne] (numera knappast br.) trädg. benämning på ett flertal sorter av (tidiga) sommarpäron, augustipäron. Lundström Trädg. 1: 181 (1831). Eneroth Pom. 2: 188 (1866). —
(I 1) -RINGNING. (konga- 1758. kungs- 1783 osv.) på bestämda tider närmast efter en konungs död värkställd klockringning (vanl. i landets samtliga kyrkor). PT 1758, nr 45, s. 4. Och klockorna både i Asker och Sköllersta ringde kungsringning, och så gjorde klockorna i allt Sveriges land. Lagergren Minn. 1: 141 (1922).
-RÄFST, se D. —
-RÄTT, se B. —
-SAK, -SAKÖRE, se D. —
(I 1) -SAL. (konga- 1823. kongs- 1770—1823. konunga- 1621—1871. konungs- c. 1585—c. 1765. kunga- 1745—1885. kungs- 1820 osv.) [jfr d. kongesal, t. königssaal] (numera nästan bl. i vitter stil o. i fråga om ä. förh.) (sal i) en konungs boning; äv. bildl. (På Stockholms slott) bleff .. (E. XIV) förvaratt och annhållenn udi konungzsallenn. HH 20: 207 (c. 1585). Jag .. gick .. / Att se, hur våren byggt sin kungasal / Af gröna pelarhvalf. Atterbom Lyr. 3: 169 (1820). Kung Bele, stödd på svärdet, i kungssal stod. Tegnér (WB) 5: 12 (1825). UpplFmT 44: Bil. 18 (1930). —
(jfr I 4 m) -SALAT. (konungs- 1659. kungs- 1685) (†) den ss. sallad använda växten Artemisia dracunculus Lin., dragonört. Franckenius Spec. B 3 b (1659). Rudbeck HortBot. 38 (1685). —
(jfr I 4 m) -SALVA, r. l. f. (kongs- 1762. kungs- 1891 osv.) [jfr d. kongesalve, t. königssalbe] i sht farm. = BASILIKSALVA. Bruno Gumm. 97 (1762). Lindgren Läkem. (1902). —
(I 2) -SKATT. (kongs- 1528—1828. konung- 1734. konungs- 1692—1757. kung- 1655. kungs- 1886 osv.) [fsv. konungs skatter] (förr) kam. benämning på vid olika tider o. i olika delar av landet varierande arter av skatter som erlades till kronan. G1R 5: 198 (1528). Stiernman Riksd. 1417 (1662). Thulin Mant. 2: 7 (1935; efter handl. fr. c. 1650). —
(I 1) -SKEPP. (kongs- 1823. konungs- 1698—1923. kunga- 1851. kungs- 1931 osv.)
1) [efter isl. konungsskip] (i fråga om fornnord. förh.) fartyg som har en konung ombord ss. befälhavare för en flotta. Fryxell Ber. 1: 59 (1823). VFl. 1931, s. 109.
(I 1) -SKJUTS. (kongs- 1790—1852. konunga- 1778. kung- 1864. kunga- 1779. kungs- 1776 osv.) kam. (ännu icke formellt upphävd) skyldighet att (medelst hästskjuts) befordra konungen l. person(er) tillhörande konungahuset l. hovet på deras resa genom landet; äv. om dylik skjutsning; jfr KRONO-SKJUTS. Lagerbring 1Hist. 3: 311 (1776). Många af Sockneboarne .. voro frånvarande .. i Kungaskiuts. VDAkt. 1779, nr 315. Länsstyrelsen (har), bland annat, att .. avgöra: .. frågor om utgörande av kungsskjuts. SFS 1918, s. 376. Thulin Mant. 2: 148 (1935).
(jfr I 4 m) -SKÄRM. (förr) jäg. vid drevjakt: den mellersta (på midtlinjen anlagda) jaktskärmen; motsatt: sidoskärm, lönnskärm. Greiff Jagt 27 (1821). —
-SLOTT, se B. —
(I 1) -SLUP. (kunga- 1893. kungs- 1847 osv.) i sht sjöt. jfr -FARTYG 2. NVexjöBl. 1847, nr 28, s. 2. Vasaorden, s. k. kungsslup, byggd 1774 å Galärvarfvet i Stockholm. 2NF 38: 1177 (1926). —
-SLÄKT, se B. —
-SOKNARE, se D. —
-SON, se B. —
(I 1) -SORG. (konunga- 1771. kunga- 1857. kungs- 1844 osv.) landssorg vid en konungs (stundom äv. drottnings) död; förr äv. om den tid varunder ifrågavarande sorg var påbjuden. Crusenstolpe Ställn. 9: 33 (1844). När kungasorgen led till slut. Böttiger 2: 185 (1857). SvUppslB (1933). särsk. (numera föga br.) i uttr. bära kungssorg, bära sorgdräkt med anledning av konungs (l. drottnings) död. DA 1771, nr 56, s. 1. Lundin o. Strindberg GSthm 252 (1880). —
(jfr I 4 e) -SPEL. (kong- 1775. konge- 1650. kongs- 1804—1852. konungs- 1769. kung- 1689. kungs- 1697—1878) (numera knappast br.) (jul)lek vari en av deltagarna kallas kung. Rudbeck Atl. 2: 431 (1689). Topelius Dagb. 2: 29 (1835). Slutligen lekte Hennes K. Maj:t (dvs. drottning Kristina) kongespelet hos Hennes Maj:t Änkedrottningen. Rosman BjärkSäb. 2: 135 (1924; efter handl. fr. 1650). —
-SPIRA, r. l. f. (koninga- c. 1550. kong- 1755—1785. kongs- 1640—1852. konungs- 1638—1659. kunge- 1685. kungs- 1694 osv.)
1) [av uttr. kung Karls spira (se KONUNG, sbst.1 I 1 k)] örten Pedicularis sceptrum carolinum Lin., kung Karls spira. Linné Fl. nr 553 (1755).
2) [jfr eng. kingspear, om den högväxta, gulblommiga örten Asphodelus luteus Lin.; jfr -LJUS] (†) om vissa högväxta, vanl. gulblommiga växter. 2LinkBiblH 4: 64 (c. 1550; om en irisart). Franckenius Spec. B 1 b (1638; om Verbascum thapsus Lin.). Serenius Iiii 3 b (1757; om Narcissus pseudonarcissus Lin.). Jfr D. —
(I 5 b α) -SPRINGARE, r. l. m. spelt. i schackspel: springare som vid spelets början står på endera kungsflygeln. Wilson Spelb. 21 (1888). —
-STAD, se B. —
-STOL, se B. —
(I 1) -SÅNG. (kunga- 1814—1889. kungs- 1894 osv.) sång om l. till en konung; särsk. om sång som allmänt sjunges i ett land ss. uttryck för folkets hyllning till konungen; jfr FOLK-SÅNG 1. Sjung, Kungaskald, en Kungasång! Atterbom FB 68 (1814). (Efter talet för konungen) följde ett fyrfaldigt lefve samt kungssången. SDS 1894, nr 314, s. 1. (O. Lindblads) ”Ur svenska hjärtans djup” .. har utträngt den äldre kungssången ”Bevare Gud vår kung”. Valentin Musikh. 1: 152 (1900). —
-SÄTE, se B. —
-TANKE. (kungs- 1905 osv.) [möjl. efter d. kongstanke] (i sht i skriftspr.) till I 4 m: viktigaste l. ledande tanke (i ngt), grundtanke. Kjellén Storm. 2: 52 (1905). Den hippokratiska läkekonstens kungstanke .. att naturen själv är den förnämsta läkaren. NoK 30: 35 (1924). —
(jfr I 4 m) -TIGER. (kongs- 1835. kungs- 1835 osv.) [jfr t. königstiger] det i sydöstra Asien förekommande kattdjuret Felis tigris Lin., bengalisk tiger. Palmblad LbGeogr. 82, 218 (1835). —
(I 2) -TIONDE, sbst. (kongs- 1655—1757. konungs- 1650—1833. kungs- 1922 osv.) (förr) kam. kronotionde. HSH 22: 76 (1650). RARP V. 2: 282 (1655). Rosman BjärkSäb. 2: 149 (1924). —
-TJUVERI, se D. —
-TJÄNARE, se B. —
-TROGEN, -TRON, se B. —
(jfr I 4 m) -TRÄ, förr äv. -TRÄD. (konungs- 1815. kungs- 1862 osv. -trä 1862 osv. -träd 1815—1897) [jfr t. königsholz, eng. kingwood] tekn. benämning på vissa hårda o. tunga tropiska träslag. Synnerberg (1815). SvSlöjdFT 1918, s. 4. —
(I 1, 2) -TRÄDGÅRD~02 l. ~20. (kongs- 1790. kungs- c. 1740 osv.) till kungligt slott l. kungsgård hörande trädgård; utom i fråga om ä. förh. numera bl. i sg. best. ss. namn på den urspr. till Sthms slott hörande parkanläggningen Kungsträdgården i Sthm. KKD 3: 97 (c. 1740). De stora kungsträdgårdarna vid Svartsjö och Uppsala. SvTrädgK 1: 35 (1930). —
(I 1) -VAKT. (kongs- 1695—1723. kungs- 1700 osv.) mil. vakt på den ort där konungen uppehåller sig; dels abstr., om vaktgöringen, dels konkret, om den för dylik vaktgöring beordrade styrkan; utom i fråga om ä. förh. numera bl. (vard.) om honnörsvakt. Drabanter som på Kongs-wakten äro. LMil. 4: 645 (1695). En Kungsvakt, bestående af 1 Subaltern-Officer (osv.). KrigVAT 1835, s. 324. Därs. 1847, s. 545. —
-VAL, se B. —
-VATTEN. (kongs- 1785—1828. konungs- 1706—1815. kungs- 1747 osv.)
1) [fsv. konungs vatn] (i fråga om medeltida förh.) kam. till I 2: (fiske)vatten tillhörigt kronan. MosskT 1890, s. 250.
2) [jfr d. kongevand, t. königswasser, fr. eau régale, nylat. aqua regia; namnet har avseende på kungsvattnets förmåga att upplösa guld, ”metallernas konung”] (i fackspr.) av saltsyra o. salpetersyra bestående blandning använd ss. lösningsmedel (t. ex. för guld och platina), förr äv. ss. tillsats i medicinska bad o. (i utspädd form) ss. läkemedel; jfr KONUNG, sbst.1 I 4 m, samt anm. sp. 2310. Hiärne Förb. 50 (1706). Bad med kungsvatten. Hygiea 1842, s. 328. Därs. 1843, s. 439 (användt ss. invärtes medicin). NoK 76: 155 (1927). —
(I 1) -VÄG. (konga- 1764. kongs- 1695—1832. konungs- 1538—1903. kunga- 1862. kungs- 1675 osv.) [jfr t. königsstrasse, eng. the kings highway, efter mlat. via regia, under konungens särskilda beskydd stående härväg, allmän landsväg; jfr äv. (ä.) d. kongevej, för konungens bruk avsedd (avspärrad) väg, huvudväg, allmän landsväg] (i fråga om ä. förh.) allmän landsväg, stor(a) landsväg(en); i sht om den väg som konungen färdades på sin eriksgata. VarRerV 40 (1538). Här (dvs. i Alseda socken) widh konungzwägen. VDAkt. 1664, nr 215. Den gamla kungsvägen — eriksgatan — förblifver länge densamma. Geijer I. 6: 346 (1844). Levander Landsv. 28 (1935). särsk. i mer l. mindre bildl. l. oeg. anv., med syftning på kungsvägen ss. huvudvägen till ett visst mål l. ss. en stor o. lättframkomlig väg. Om Korszens heliga Kungzwägh, eller huru man skal taga Korszet på sigh, och föllia Jesum. Preutz Kempis 183 (1675). Det gifves ingen kungsväg till Vetenskapen. Atterbom PhilH 120 (1835). Karlgren BolsjevRyssl. 238 (1925). —
(jfr I 2) -ÅDRA l. -ÅDER. (kongs- 1530—1852. konungs- 1530—1867. kungs- 1648 osv.) [fsv. konungs adher l. adhra; benämningen utgår sannolikt från det förhållande att kungsådran av gammal hävd icke fick disponeras av strandägarna o. därför kom att betraktas som konungens o. kronans egendom]
1) (i fråga om förh. före 1918) i sht kam. i fråga om (större) rinnande vattendrag l. sund: den mellersta o. djupaste (tredje)-delen av vattendraget, som icke fick avstängas gm anläggande av fiske- l. dammbyggnad l. dyl.; jfr LED-SUND. Wij wethe .. jcke anners än att konungx aderen är frij i för: de Elffuekarlby. G1R 7: 133 (1530). Sommarin EkonL 2: 24 (1916).
2) (i fråga om förh. efter 1918) kam. i vattendrag (i sht i vattenfall): viss del av vattenkraft som är reserverad för vissa allmänna intressen. SFS 1918, s. 1118. Enligt den nya vattenlagen finnes kungsådra i vattendrag, där en vattenmängd av minst 5 kbm rinner fram. SvGeogrÅb. 1929, s. 149.
3) i bildl. l. oeg. anv., ofta med mer l. mindre klar anslutning till KONUNG, sbst.1 I 4 m; jfr -VÄG slutet. GbgMag. 1759, s. 105. Kungsådran inom svensk rättsutveckling. SvD(A) 1934, nr 339, s. 4.
4) [jfr t. königsader, nylat. vena basilica] (†) med. om en i vardera armvecket befintlig blodåder, vena basilica; jfr KONUNG, sbst.1 I 4 m. Lovén Anv. 34 (1838).
Ssg: kungsådre-institut. till -ådra 1 resp. (i fråga om förh. efter 1918) 2; jfr INSTITUT 2. TT 1898, Byggn. s. 27. 3NF 7: 491 (1927). —
-ÄGA, se D. —
(I 1) -ÄMNE. (konga- 1689—1727. konunga- 1754—1912. konungs- 1783—1899. kungs- 1882 osv.) [jfr ä. d. kongeevne, isl. konungsefni, nor. kongsemne (varav d. kongsemne)] (i högre stil) person som är påtänkt l. utsedd l. lämplig att bliva konung; äv.: tronpretendent. HC11H 8: 208 (1689). De rivaliserande kungsämnena. SvD(A) 1929, nr 238, s. 11 (bildl.). —
(I 2) -ÄNG. (kongs- 1612—1852 (: Kongsängslilja). konungs- c. 1540. kungs- 1723 osv.) i sht kam. kronoäng; utom i fråga om ä. förh. numera bl. i sg. best., om den vid Uppsala belägna Kungsängen. OPetri Kr. 303 (c. 1540). Dalin (1852). Lundell (1893).
Ssg: kungsängs-lilja. [växten förekommer rikligt på Kungsängen vid Uppsala] lökväxten Fritillaria meleagris Lin., damspelslilja, kungslilja (se d. o. 2). Liljeblad Fl. 185 (1816; fr. Uppsala). —
(jfr I 4 m) -ÄPPLE. [jfr t. königsapfel, eng. kingapple] trädg. benämning på vissa vackert röda äpplesorter, scharlakansparmän; i sht i uttr. Ölands kungsäpple, om dylik äpplesort härstammande från Öland. SvTrädgFÅ 1860, s. 64. Dahl Pom. 140 (1929). —
(jfr I 4 m) -ÖRN. (konungs- 1863. kungs- 1827 osv.) [jfr t. königsadler, eng. royal eagle, fr. aigle royal ss. benämningar på vissa örnarter] rovfågeln Aquila chrysaëtus Lin.; jfr GULD-ÖRN. Leijonflycht (1827). Kungsörnen .. är störst och starkast bland örnarne. 1Brehm 2: 294 (1875).
Avledn. (till I 1): KONUNGASKAP l. KUNGASKAP, n. (konung- 1835—1849. konunga- 1832—1909. kunga- 1818—1925) (i skriftspr.) ställning l. värdighet l. värksamhet ss. konung. Nu var väl i början .. allt nationelt förmanskap kungaskap. Geijer I. 1: 34 (1818). Levertin 10: 122 (1904). —
KONUNGDOM l. KUNGEDOM, r. l. m. (konung- 1854. kunge- 1702) [sannol. efter isl. konungdómr] (†) konungamakt, konungadöme (se d. o. 1), konungavärdighet. Desza Ähretyttlar behöllo .. (konungasönerna) sedan jämt fast dee kommo till Kungedomen. Rudbeck Atl. 4: 114 (1702). Huglek het Alfs son, som konungdom tog öfver Svearne efter desse bröder (dvs. Alf o. Yngve). Säve Yngl. 27 (1854). —
KONUNGINNA, äv. KÖNINGINNA, f. (kon- (n)ing- 1604—c. 1629. konung- 1621—1672. köning- 1651. -in 1668. -inna 1604—1672. -innen, sg. best. 1621) [jfr t. königin] (†) drottning. TJohannis Fästn. N 4 b (1604). AWollimhaus Vitt. 14 (1672). —
KONUNGSK, förr äv. KUNGSK, adj. (konungsk 1760 osv. kungsk 1749. kånungsk 1889) (numera i sht i skriftspr.) tillgiven konungen l. konungaätten l. konungadömet, konungatrogen, rojalistisk; äv. i överförd anv., om yttrande, tänkesätt o. d. Lind (1749; under königisch). Alla konungskt sinnade i hela Stockholm (buro) det Gustavianska igenkänningstecknet. Crusenstolpe Mor. 1: 307 (1840). (Kellgrens) starkt konungska oder. Lagus Kellgren 132 (1884). 3SAH 14: 136 (1899). särsk. i substantivisk anv., om rojalist; numera bl. i pl. best. (Stenbock) vore .. alt för god Konungsk. Loenbom Stenbock 3: 43 (1760; efter handl. fr. 1712). De konungskes maktställning i den östra rikshalvan (i slutet av 1500-t.). SvRiksd. I. 3: 59 (1933).
Spoiler title
Spoiler content