publicerad: 1937
KORV kor4v, r. l. m., om person m.||(ig.), om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar ((†) -er G1R 20: 179 (1549), BtÅboH I. 3: 28 (1624)).
Etymologi
[fsv. korver; jfr sv. dial. korv, korve, kurv, kurve, nor. kurv; av omstridt urspr.; sannol. samma ord som isl. kurfr, avskuren bit, stump, feng. cyrf, avskuret stycke, till germ. kerƀan, skära (se KARVA, v.)]
1) kok. i (vanl. cylinderformig) hylsa av djurtarm (i senare tid äv. av pergamentpapper o. d.) stoppad färs av finhackat l. (numera vanl.) malet kött, fläsk o. d. (l. blandning av blod, mjöl m. m.) med tillsats av kryddor m. m., vilken vanl. förtäres kokt, stekt l. rökt, serverad hel l. i bitar l. skivor; äv. koll. o. ss. ämnesnamn. Bereda, göra, stoppa korv. Rökt, kokt, stekt, bräckt korv. VarRerV 27 (1538). (Du skall se till) att kåldun, korffver och alltt annedt, som faller så väll effter the fåår ther slachtede bliffve, som effter oxerne, måtte så tilpyntett .. bliffve, att folckit väll kan förtäredt. G1R 25: 375 (1555). Kommer främmande in där Korf kokas, spricker han sönder (enl. folktron). Fernow Värmel. 259 (1773). Norlind AllmogL 367 (1912). — jfr BLOD-, BOTTEN-, BRÄCK-, FALU-, FISK-, FLÄSK-, FRANKFURTER-, GRYN-, HACK-, ISPEN(S)-, JUL-, KOK-, KÖTT-, LEVER-, MEDISTER-, POTATIS-, PRINS-, STEK-, STÅNG-KORV m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Flere äre dagarne, än kårffuarne. SvOrds. A 6 b (1604). All ting haar en ända, men Korfwen haar twåå. Grubb 26 (1665). Seent roopa kasz, när Korfwen är vpähten. Dens. 713. Måttliga korfvar ä bäst. Weste (1807) [jfr motsv. uttr. i sv. dial.]. Bind intet korfven vid hunden; du kan väl ändå mistan. Rhodin Ordspr. 7 (1807). Hurudan klocka har du? — Lagomma korfvar ä' bäst! Ett vanligt spindelur. Arkadius Pakkala 33 (1895).
b) (vard.) i jämförelse, för att beteckna ngn l. ngt ss. rund(t) o. tjock(t). Tjock som en korf. Weste (1807). MinnVg. 173 (1900).
2) i oeg. o. bildl. anv. (jfr 3).
α) [jfr d. pølse, om hårvalk] (†) om valk (för uppstoppning). Frågas: Hvad är Lisetta? Svar: .. Carcaser, Korfvar, Pjen .. Alt detta / Man nämner med et ord Lisetta. MedelvKlädedr. 6 (1773).
β) (vard., numera föga br.) Korfvar kallas i famil(jär) el. låg styl Runda veck på strumpor som äro illa uppdragna, på kläder som sitta påsigt. Weste FörslSAOB (1823).
3) (starkt vard.) i sht förr användt öknamn på lägre befattningshavare tillhörande ordningsmakt o. d. (poliskonstapel l., i ä. tid, vaktknekt o. d., möjl. äv. tulltjänsteman), särsk. (förr) på medlem av stadsvakt, stadsvaktssoldat, vaktkarl. (Stadstjänaren hade sagt) thet en pige her j staden, som ængilst klede drage schulle, hade giortt sin venskap med en korff. 2SthmTb. 1: 262 (1547). Att han ”skiält dem (dvs. stadsvakten) för kårfwar”, det skulle ingen kunna bevisa. Hallman DanvFolk 75 (cit. fr. c. 1675). Till all lycka fanns det ej korfvar på Mariegatan. Topelius Dagb. 1: 48 (1833). Engelke Småstad 114 (1906). Levander Brottsl. 182 (1933). jfr Thesleff Förbrytarspr. (1912).
-FABRIKÖR. —
-FÖRGIFTNING. med. gemensam benämning på vissa sjukdomar som förorsakas av specifika köttförgiftningsbakterier l. dessas gifter (”botulism”); jfr KÖTT-FÖRGIFTNING. WoJ (1891). Wirgin Häls. 2: 79 (1931). —
-GIFT, n. [jfr t. wurstgift] med. jfr -FÖRGIFTNING. Lovén Anv. 105 (1838). Walin Födoämn. 52 (1906). —
-GILLE. (förr) gille till vilket deltagarna samlades för att hjälpa till med korvberedningen. SWærn (1795) hos Dahlgren Herrgårdssl. 192. Carlén Skuggsp. 2: 215 (1865). —
-GUBBE. (vard.) manlig (gatu)försäljare av varm korv; ofta (skämts.) i förb. varm korvgubbe. SDS 1929, nr 320, s. 5. —
-GÄRD. (-giäl c. 1730—1739) (†) = -GÖRING; jfr GÄRD, sbst.1 1. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schultze Ordb. 1577 (c. 1755). —
-GÖRING l. -GÖRNING. (numera mindre br.) korvberedning. Fischerström 2: 479 (1780). VHem 1921, nr 29, s. 16. —
-HORN. (korv- 1733 osv. korva- 1926) [jfr t. wursthorn] horn (se d. o. 4) som användes vid korvstoppning. Egerin Kokb. 208 (1733). —
-JÄRN. [jfr t. wursteisen] (förr) ”korvhorn” av järn. Möller (1745, 1755; under boudiniere). Lind (1749; under wurst-horn). —
-KAKA. ett slags pudding av lever, risgryn l. korngryn m. m. Warg Bih. 95 (1765). Högstedt KokB 202 (1920). —
(3) -KAPTEN. (förr, vard. o. skämts.) kapten vid stadsvakten. VexjöBl. 1838, nr 49, s. 3. Scholander 3: 327 (1877). —
-KITTEL.
2) (förr, vard. o. skämts.) till 3; benämning på stadsvaktens vaktkontor. MoB 1: 26 (1824). GHT 1896, nr 266 B, s. 3 (i fråga om ä. förh.). —
-KNEKT. (†) öknamn på medlem av stadsvakt; jfr KORV 3. RP 10: 355 (1643). BoupptSthm 1674, s. 521 a, Bil. Hallman DanvFolk 74 (cit. fr. c. 1675). —
-KRUS. (förr) krus som till formen liknar en i ring lagd korv; jfr RING-KRUS. Adler Meyer 330, 365 (1894). —
-KRYDDA, r. l. f. (korv- 1678 osv. korva- 1918) [jfr t. wurstkraut] BoupptSthm 1678, s. 231 a, Bil. Mejram. Nyttjas mest som korvkrydda. GbgTrädgFPrisuppg. 1920, s. 28. —
-LÄPP. (†) veter. Läpparna (hos hästar) för tjocka och hårda, för mjuka, sladdriga, hängande, lika som dubble, kallas Korfläppar. Bure Häst. 13 (1821). —
-MAKARE. (korv- 1576 osv. korva- 1640. korve- 1640) Linc. (1640). jfr: Dirich Korffmach[er]. TullbSthm 30/8 1576. —
-MAT. (korv- 1730 osv. korva- 1926)
1) mat bestående av korv(varor).
2) (numera föga br.) = -SMET. Oec. 179 (1730). Då korfmaten blifvit väl blandad, instoppas den i omsorgsfullt rengjorda ox-, får- eller svintarmar. ArbB 39 (1887). —
-MYNTA, r. l. f. (†) örten Tanacetum Balsamita Lin., trädgårdsmynta. Serenius (1734, 1757; under mint). —
-MÅNGLARE. (numera knappast br.) = -FÖRSÄLJARE. BEMalmström 8: 345 (1839; i bild). Cavallin (1876). —
-SJÖ. geogr. av floden övergiven vattenfylld flodbåge; jfr MEANDER. Ymer 1905, s. 21. HimHavJord 1: 86 (1925). —
-SKINN. (korv- 1665 osv. korve- c. 1710) [jfr t. wursthaut] av djurtarm (i senare tid äv. av pergamentpapper o. d.) bestående hölje om korv. Ondt wäya paddan för Korffskinn. Grubb 506 (1665). TT 1872, s. 298. —
-SPAD. spad som erhålles, då korv kokas; jfr -SÅD. Warg 447 (1755). särsk. (vard.) i uttr. det är klart som korvspad, det är alldeles klart, självklart. Granlund Ordspr. (c. 1880). Det var ju klart som korvspa att vi skulle ha börjat spruta på taket. Strömberg Tjuvp. 71 (1916). —
-SPETA, r. l. f. (korv- 1797 osv. korva- 1663—1882. korve- c. 1695) (i vissa trakter) = -STICKA. BoupptVäxjö 1797. En korf sammanhållen af två korfvaspetor. Landsm. II. 8: 9 (c. 1830, 1882). särsk. (†) i bildl. anv. ss. nedsättande benämning på: värja. VRP 1663, s. 159. Tidfördrijf A 5 b (c. 1695). —
-SPRUTA, r. l. f. spruta varmed korvmaten inpressas i korvskinnen. BoupptVäxjö 1860. DN(A) 1934, nr 218, s. 14. —
-STICKA, r. l. f. pinne l. sticka (vanl. av trä) varmed korvskinnet efter stoppningen tillslutes vid ändarna. Tammelin Alm. 1723, s. 22. Korfstickor (av hagtorn) kunna rengöras och brukas flera gånger. Langlet Husm. 579 (1884). En knippa korvstickor av ståltråd. RedNordM 1926, s. 21. —
-STOPPARE, r. l. m. apparat l. maskin för korvstoppning. JernkA 1868, s. 38. SDS 1928, nr 271, s. 15. —
-STOPPNING. Svedelius Lif 28 (1887). särsk. (vard.) bildl., om inpluggande i ngn av minneskunskaper o. d. Förberedelsen till studentexamen .. påminner om andlig korvstoppning. SvTidskr. 1931, s. 67.
-SÅD. (korv- 1749—1828. korve- 1596—1807) (†) korvspad. UppsDP 28/1 1596. Det är så klart, som korfve-sod. Rhodin Ordspr. 40 (1807); jfr -SPAD slutet. Heinrich (1828). —
-TID(EN). (korv- 1807—1914. korve- 1771) (numera föga br.) om slakttiden på hösten. Wallenberg (SVS) 1: 155 (1771). Det är inte ondt om en korf i korftiden. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hembygden- (Hfors) 1914, s. 58. —
(3) -TRUMMA, r. l. f. (förr, vard. o. skämts.) stadsvaktens alarmtrumma. När vinet är slut och korftrumman slår an, / Då ligger min supbror och jag på hvarann. Bellman SSkr. 3: 412 (c. 1780). särsk. (†) bildl. Bland publicitetens korf-trummor är det ej godt att stämma sin luta. 3SAH XLI. 2: 74 (1835). —
-TÅG(ET). (korv- 1769—1933. korve- c. 1690—1778) hist. (med hänsyftning på den medförda provianten given) benämning på den bondeexpedition som 1598 företogs mot de på Upplands kust landstigna finnarna, ”skinktåget”; förr äv. oeg. o. bildl., om kiv o. gräl. Werwing Hist. 1: 387 (c. 1690). (Sv.) Vara på korftog, (lat.) rixas exercere. Ihre (1769). Fryxell Ber. 4: 259 (1830). Vi kunna hafva nöjet berätta våra läsare, att det stora, årliga korftåget emot Aftonbladet .. äfven för i år nyligen tagit sin början. AB 1841, nr 230, s. 3. SvUppslB (1933). —
-VAGN. liten vagn (med kokapparat) som användes vid gatuförsäljning av varm korv. DN(A) 1933, nr 269, s. 24. —
-VAROR, pl. (Ekenberg o.) Landin (1893). Dåligt beredda eller fördärfvade korfvaror erbjuda .. en stor fara genom bildandet af s. k. korfgift. VerdS 73: 16 (1898). —
-ÖRE. (starkt vard.) i uttr. inte ett korvöre o. d., inte ett öre, inte ett ”kopparöre”, inte det minsta; vartenda korvöre, vartenda öre. Strix 1902, nr 19, s. 1. Han .. super upp hvartenda korföre han äger och har. Nordström Landsortsb. 94 (1911). Jag äger inte ett korvöre. VårvindFrisk. 15 (1922).
B (†): KORVA-HORN, -KRYDDA, -MAKARE, -MAT, -SPETA, se A.
C (†): KORVE-MAKARE, -SKINN, -SPETA, -SÅD, -TID, -TÅG, se A.
Avledn.: KORVA, v.
1) (vard.) göra l. stoppa (kött o. d.) till korv; göra l. stoppa korv. Korfning är ju blott ett finare sätt att konservera köttet. Nilsson FolklFest. 164 (1915). Den hackade (kött-)massan korvas i tarmar. Keyland Allmogekost 2: 56 (1919).
2) refl., i b äv. i pass. med intr. bet.
a) (vard.) om klädesplagg, strumpa o. d.: bliva rulsig l. veckig. (Strumpan) får naturligtvis ej korva sig, men samtidigt är allt för hård spänning ödesdiger. VeckoJ 1923, s. 505.
b) fisk. om fiskegarn: sno sig l. rulla upp sig (kring telnarna). Arwidsson Strömm. 34 (1913). Hade han garnen tomma eller hade de korvats, så att det tog veckor att reda ut dem och lappa dem igen. Månsson Rättf. 1: 36 (1916).
KORVIG, adj.
1) (vard.) om klädesplagg: som ”korvat sig”. Weste FörslSAOB (1823). VeckoJ 1924, s. 122. I sportskjorta, korviga strumpor och skor. Alm Isbr. 23 (1925).
2) (i vissa trakter, vard.) om person: ”larvig”; ohyfsad, tölpig. Janson Gast. 62 (1902). jfr Bergroth FinlSv. 328 (1917).
Spoiler title
Spoiler content