KURRE kur3e2, sbst.2, m.||(ig.); best. -en; pl. -ar.
(vard., skämts.) ”individ”, gynnare, ”figur”, ”prisse”, ”prick”, ”ture”; i sht i sådana uttr. som en besynnerlig, underlig kurre, en glad, lustig, trevlig kurre. Efter at nyss, med några redliga kurrar, hafva klingat et glas af den skummande Champagnern (så osv.). 3SAH XLVI. 2: 75 (1826). Mitt hjerta är tomt och glädjelöst, ehuru verlden, som endast dömer efter ytan, anser mig för en lustig kurre. Braun Calle 142 (1843). (Målaren Kiörboe) var .. en underlig kurre. Nyblom Minn. 2—3: 266 (1904). GHT 1935, nr 239, s. 3. — jfr LUSTIG-, RUMMEL-KURRE.
