publicerad: 1938
KVAR kva4r, adj. o. adv. (Anm. Ss. adv. användes förr äv. olika böjningsformer av adj., ss. kvara Fosz 4 (1621), Hesselius Zaletta 40 (1740); kvare HH XIII. 1: 150 (1564), Norberg Dygd. 26 (1776); kvarer VgFmT III. 3—4: 74 (1642), FinKyrkohSP 2: 103 (1643); kvart OPetri Kr. 178 (c. 1540; möjl. att uppfatta ss. adj. n. sg. obest.), Messenius Blanck. 8 (1614), Nicander VirgÆn. 11 (1751); jfr: Qvart, Adjective Neutrum, perperam adhibetur pro Qvar. Adv. Sahlstedt (1773)).
Ordformer
(förr äv. q-. kvar 1523 osv. kvarr 1524—1726. kvart, adj. n. obest. o. adv. 1524—1792. queer 1568. quärr 1559)
Etymologi
[fsv. qvär(r), qvar(r), adj., lugn, stilla, tyst, orörlig, förblivande på samma ställe, återstående, övrig; jfr d. kvær, oböjl. adj. o. adv., nor. kvar, nor. dial. kverr, kurr, adj., eg.: stilla, lugn, isl. kvirr, kyrr, eg.: lugn, orörlig, got. qaírrus, saktmodig, mnt. quere, tam, spak (motsv. t. kirr(e), tam, spak, förtrolig); av ett germ. kwerru-; sannol. besläktat med lett. gurst, bli matt, lit. gurti, om vind: lägga sig; för övr. av omtvistat urspr.]
I. (†) adj.; anträffat bl. i predikativ anv. (jfr anm. sp. 3335).
1) tyst; i uttr. tig kvar, var tyst, tig stilla. 2Sam. 13: 20 (Bib. 1541). PolitVis. 39 (c. 1650). Spegel (1712).
2) kvarvarande l. kvarstannande l. kvarblivande (på en plats l. i ett läge l. tillstånd o. d.); stundom, med avbleknande av den lokala bet., övergående i bet. b; äv. bildl.; jfr 3, ävensom II 1. OPetri Tb. 3 (1524; uppl. 1929). (Då) schal man ther tagha sich wara före, ath man läter ecke synderna bliffwa qwarra j sanwetet. Dens. MenFall K 8 b (1526). Blotta räddhogan, at falla i siukdom, höll dem qvara i sängen. Dalin Arg. 1: 178 (1733, 1754). Vid östra kyrkomurarna ligga ännu grundstenarna qvara. Osbeck Lah. 286 (1796). — särsk.
a) i fråga om förblivande l. lämnande av ngt på en plats från vilken ngn avlägsnar sig l. försvinner; stundom: kvarlämnad; jfr II 1 a. Och (Jonatan) lät sin brodher Simon ther quarran j landena. 1Mack. 11: 64 (Bib. 1541). HSH 31: 225 (1667). — särsk. i fråga om det som ngn lämnar efter sig vid sin död; jfr II 1 a slutet. När the nw skola döö, tå man alt annat här moste läta qwart effter sigh. LPetri 2Post. 197 a (1555). Lucidor (SVS) 203 (1672).
b) med starkt avbleknande av den lokala bet., i förb. med vissa verb, vanl. bl. betecknande att den värksamhet l. det tillstånd som verbet anger fortsätter; särsk. i sådana uttr. som behålla l. hava ngt kvart; jfr 3, ävensom II 1 b. OPetri Kr. 62 (c. 1540). Om tu än hafwer qwart titt förra höga sinne (osv.). Spegel TPar. 84 (1705). De andra Skattehemman, om annars några af dem blefvo qvare under Kronan, kallades i stället Börds-Rätts hemman. Botin Hem. 1: 17 (1755).
3) kvarvarande, övrig, återstående, resterande; stundom dels med lokal, dels med temporal bibetydelse o. ofta svårt att skilja från 2, särsk. 2 b; jfr II 2. Alt thet sölffuer som qwart ær. G1R 1: 191 (1524); jfr 2. Ingen låte någhot qwart bliffua .. (av mannat) til morghonen. 2Mos. 16: 19 (Bib. 1541). När man så drager af 3400, 1300 så blifwa 2100 qwara. Rudbeck Atl. 1: 775 (1679). ReglKortsp. 2: 3 (1809). — särsk. betecknande att ngt återstår (ss. rest l. följd av l. vittnesbörd om ngt o. d.), sedan övriga personer l. saker l. förhållanden med vilka det hört samman upphört att förefinnas l. existera; jfr II 2 b. Intet annat qwart bleff (av Babels torn) än blotta nampnet. LPetri Kyrkiost. 20 a (1566). Porthan 5: 138 (1771).
II. adv. (jfr anm. sp. 3335).
1) betecknande att ngn l. ngt fortfar att befinna sig på en viss plats l. punkt l. inom ett visst område o. dyl. l. i ett visst läge l. tillstånd: på platsen; äv.: i samma läge l. tillstånd; stundom, med avbleknande av den lokala bet., övergående i bet. b; äv. mer l. mindre bildl.; jfr 2, ävensom I 2. Bliva, bo, dröja, leva, ligga, sitta, stanna, stå, vara kvar. Glömma, hålla, lämna ngn l. ngt kvar. G1R 1: 125 (1523). Pæninghana bliffua qwar j landit. Därs. 203 (1524). Löfven .. blifva (icke) .. qwarr på qwisten öfver winteren. Rudberus MHansdr E 1 a (1624). Hade .. gerna önskat han hade fått vara qvare vidh armeen. RP 6: 134 (1636). Qvar satt der han sutit ännu / Orörlig Fjalar. Runeberg 1: 385 (1844). Vare sig det nu var (så l. så) .., kvar står det faktum att (osv.). HågkLivsintr. 8: 268 (1927). — särsk.
a) i fråga om förblivande l. lämnande av ngt på en plats från vilken ngn avlägsnar sig l. försvinner; övergående i bet.: efter (ngn), efter sig; jfr I 2 a. LPetri Kr. 66 (1559). Så skall han och hoos Slachtaren Werner för sådane 1 d(aler) 4 .. sm:t tagit sig kiött, och däremot låtit denna Värjan qvar. VRP 9/5 1726. Dock lämnade konungen kvar tio av sina bihustrur för att vakta huset. 2Sam. 15: 16 (Bib. 1917). — särsk. i fråga om det som ngn lämnar efter sig vid sin död; jfr I 2 a slutet. När som wij skola skilias hädan igen, tå måste wij vthi dödzstunden alt effter osz här qwarre lempna. Muræus Arndt 1: 142 (1647). Ps. 1695, 393: 7.
b) med starkt avbleknande av den lokala bet., i förb. med vissa verb, vanl. bl. betecknande att den värksamhet l. det tillstånd som verbet anger fortsätter, övergående dels i bet.: ännu, fortfarande, dels i bet. 2; särsk. i sådana förb. som hava, äga kvar; jfr I 2 b. LPetri KO 86 a (1571; äv. i hskr. 1561). Englendaren, Tysken, och Hollendaren hafwa thet (dvs. bokstaven v) qwarr. Swedberg Schibb. 27 (1716). — (†) (Vissa hemman i Lappland) höra väl ännu qvar till kronan. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 388 (1856).
2) betecknande att av en större helhet (kvantitet, grupp, tid o. d.) ngt blir över ss. rest: över, ss. rest l. återstod, i behåll, åter, igen; stundom dels med lokal, dels med temporal bibet. o. ofta svårt att skilja från 1, särsk. 1 b; äv. bildl.; jfr I 3. 4Mos. 26: 65 (Bib. 1541). Vthaff (13) .. affdragh 4, bliffuer så qwart 9. AJGothus ThesArithm. 23 (1621). Utaf Västra arméen, som dageligen battaillonsvis aftågat, är nu eij stort qvar. HT 1918, s. 192 (1809). (Hon) lämnade vanligen litet af sin frukostmjölk kvar i koppen åt katten. LbFolksk. 15 (1890). Räkna efter hur många dagar det är kvar till jullovet. Lagerlöf Top. 42 (1920). Han har inte långt kvar (att leva). Siwertz Sel. 2: 167 (1920). — särsk.
a) (i vitter stil) i uttr. som ange att ngt återstår för ngn att utföra o. d. Gyllenborg Bält 193 (1785). En seger står dig qvar. JGOxenstierna 4: 196 (1815). Fahlcrantz Lessing Samps. 41 (1822).
b) betecknande att ngt återstår (ss. rest l. följd av l. vittnesbörd om ngt o. d.), sedan övriga personer l. saker l. förhållanden med vilka det hört samman upphört att förefinnas l. existera; jfr I 3 slutet. (Sigtuna var) mycket stort och rijckt. / .. / napt ähr nu sielfua skuggen qwart. HB 1: 79 (1629). Ett sår väl läkas kan; doch blifwer ärret qvar. Kolmodin QvSp. 1: 224 (1732). De vilda djur som man gjort spaka (tama), behålla alltid något qvar af deras lynne. Nordforss (1805).
Anm. till I o. II. Då nästan samtliga former av adj. kvar förr äv. brukats ss. adv., är det, i fråga om ä. ex., ofta omöjligt att avgöra, huruvida ordet bör uppfattas ss. ett adj. l. ss. ett adv. Samtliga böjda former med normal adjektivböjning (korresponderande med ett substantiviskt huvudord) ha behandlats ss. adj. Övriga böjningsformer samt den oböjda formen kvar ha behandlats ss. adv.
Ssgr (i allm. till I 2, II 1. Anm. I fråga om vbalssgrnas o. de olika verbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. fria förb., gäller i huvudsak detsamma som anförts under BORT ssgr, se anm. sp. B 3992, o. FRAM ssgr, se anm. sp. F 1291): A: KVAR-BEFINTLIG. (†) som finnes kvar; ännu förefintlig, bevarad. Atterbom VittH 10 (1845). Dens. Minnest. 1: 123 (1847). —
-BEHÅLLA. särsk.
a) (numera bl. tillf.) behålla (ngn) i sin tjänst o. d.; tvinga (ngn) att stanna kvar; äv. med saksubj.: hindra (ngn) att avlägsna sig. Men så haffuer een svår ögnesiuka .. honom någen tidh .. i Rijga quarbehollett. OxBr. 8: 10 (1627). Om Husbonden en sådan Betient (som bryter mot vissa föreskrifter) .. hos sig qvarbehåller (osv.). PH 5: 3307 (1752). Adlerbeth Ov. 298 (1818).
c) (numera bl. tillf.) behålla l. hålla (ngt) kvar (på en plats); äv. bildl. Sylvius Mornay 320 (1674; bildl.). Engelske .. Kapare .. upbringa esomoftast och .. qvarbehålla .. (Neapels) Handels-Skepp. PT 1758, nr 76, s. 3. Tranér Anakr. 63 (1830, 1833).
d) (†) med avs. på synder: låta (synd) förbliva oförlåten. (Apostlarna fingo) then machten, at på Gudz wegna förlåta synder, eller ock at qwarbehålla. Swedberg Cat. 518 (1709).
e) (numera bl. tillf.) till I 2 b, II 1 b: bibehålla, bevara; ännu äga. Then gamle Målningen är än merendels qvarbehållen både up i hvalfven .. och på väggerna. Broman Glys. 2: 249 (c. 1730). Ehuru (bokstaven h framför v) visst ändock .. kommer att qvarbehållas femtio år. Almqvist XII (1842). Snoilsky 5: 77 (1897). —
-BESTÅ l. -BESTÅNDA. (†)
-BLIVA, -an (†, HFinlÖ 1: 387 (1721)), -else (†, Knorring Ståndsp. 3: 72 (1838)), -ning (†, Ekblad 208 (1764)); jfr -BLIVSEL. (kvar- 1541 osv. kvart- 1541) [fsv. qvarbliva (CodUps. C 20 114 (: quar bliffnigh))]
b) (numera bl. tillf.) till I 2 a, II 1 a. Den samma klagan än, qwar blefnas hiertan sårar. Runius Dud. 2: Ff 3 a (1713). Nilsson Fauna II. 1: XXXVIII (1835).
c) till I 2 b, II 1 b: äga fortsatt bestånd; vara i behåll, fortfarande existera; (allt framgent) förbliva. Jer. 48: 11 (Bib. 1541). (Därigm att barnet bäres) på sådant sätt förorsakas mången gång kvarblifvande ryggradskrökningar. Ribbing BarnFostr. 62 (1892). (Det äoliska kapitälet) försvann tidigt från arkitekturen, men kvarblef inom konstslöjden. Hahr ArkitH 77 (1902).
-BLIVSEL. (†) konkret: ngt som stannat kvar, kvarblivande grupp av människor o. d. 1SAH 1: 126 (1786, 1801). —
-DRÖJA. (numera bl. i vitter stil) dröja kvar (på en plats); ngn gg refl.: dröja sig kvar; äv. bildl. Möller (1807). Holmberg Tidsstr. 167 (1918; refl., bildl.). särsk. (†): bliva kvar (i ett yrke). Valerius 2: 275 (1841). —
-FINNAS.
1) till I 2, II 1 (b): finnas kvar (på en plats); finnas i behåll; ännu finnas till. Strinnholm Hist. 1: 515 (1834). MedArch. II. 2: 66 (1864).
2) till I 3, II 2 (b): finnas kvar ss. rest, återstå. Livijn 1: 339 (1824). NPress. 1892, nr 240, s. 4. —
-GLÖMMA.
1) glömma kvar (ngt). DA 1793, nr 64, s. 4. Kvarglömt strykjärn vållar brand. SvD(A) 1934, nr 201, s. 18.
2) (i sht i vitter stil) refl.: (eg. av glömska) stanna kvar, fördröja sig; äv. bildl. 3SAH 6: 359 (1891; bildl.). —
-GÅ, -ende. (mera tillf.) gå kvar; äv. oeg. l. bildl. Törneros Brev 2: 71 (1827; uppl. 1925). 132 (barn) .. äro vid Examen qvargående (i en skola). Tiden 1848, nr 255, s. 4. BtRiksdP 1873, I. 1: nr 1, Bil. nr 4, s. 50. —
-HAVA. (mera tillf.)
1) till I 2, II 1. Bergv. 1: 877 (1733). särsk. till I 2 b, II 1 b: hava i behåll. PH 1: 764 (1728).
1) hålla (ngn l. ngt) kvar (på en plats l. i ett tillstånd o. d.), behålla (ngn l. ngt), icke lämna (ngt) från sig, lägga kvarstad på (ngt); tvinga (ngn) att stanna kvar; äv. med saksubj.: hindra (ngn) att avlägsna sig; ofta mer l. mindre oeg. l. bildl.; stundom närmande sig o. svårt att skilja från 2. RP 7: 368 (1638). (Vinrankan) beskärs .. (i Spanien) på det sätt, att den qvarhålls i en låg buskform. Kræmer Span. 98 (1860). Vergennes skulle .. söka qvarhålla konungen af Sverige i hans nuvarande föresats att (osv.). Odhner G3 1: 8 (1885). Häktningsmyndigheten kan .. förordna om den misstänktes kvarhållande. SvD(A) 1932, nr 328, s. 11. särsk.
a) (numera föga br.) refl.: hålla sig kvar (på en plats); äv. bildl.; jfr 2 slutet. Hallenberg Hist. 3: 216 (1793). Qvarhålla sig på den objectiva berättande ståndpunkten. Melin JesuL 2: 47 (1843).
2) (numera mindre br.) hålla (ngn l. ngt) fast (vid ngt), icke släppa (ngn l. ngt); i sht bildl.: ”binda”, bibehålla, icke förlora l. låta gå förlorad, upprätthålla; jfr 1. Serenius EngÅkerm. 152 (1727). (Flusspat-)Syran blef af Crocus qvarhållen och mera skärpt. Rinman JärnH 837 (1782). En omständighet har förr qvarhållit mig mäktigt vid lifvet. Sjöberg (SVS) 2: 167 (1819). Kvarhållande damen i höger hand fattar kavaljeren (osv.). Folkdans. 59 (1923). Kustbon 1929, nr 6, s. 2. särsk. (†) refl.: hålla sig fast (vid ngt); bildl.; jfr 1 a. Leopold 4: 362 (c. 1820). Järta 2: 404 (1824). —
-LEVA, sbst., se d. o. —
-LEVA, v.1
1) till I 2, II 1 (b): leva kvar (på en plats; ofta med underförstått rumsadverbial: här på jorden); ännu leva; stundom: vara efterlevande; ofta oeg. l. bildl.: stanna kvar, ännu existera; särsk. i p. pr. (äv. i substantivisk anv.). KOF II. 2: 168 (c. 1655). Vid enderas (av hertigarna) afgång, skulle den andras länder .. hemfalla .. den quarlefvande af Hertigarne. Schönberg Bref 1: 136 (1772). Ännu kvarlefver i Sverige .. fältskärsyrket. SvLoF 220 (1901).
2) till I 3, II 2: leva kvar ss. rest l. återstod av en grupp o. d.; äv. mer l. mindre bildl. l. oeg.: finnas kvar ss. rest, återstå. Berchelt PestBeg. B 3 a (1588). Stora städer försvinna icke så med ens på ett par sekler, att ju icke åtminstone en köping der qvarlefver. Holmberg Nordb. 127 (1852). EkonS 2: 37 (1894). —
-LEVA, v.2 (kvar- 1541—1797. kvart- 1617) (†) kvarlämna. Jer. 8 (”7”): 3 (Bib. 1541). G1R 29: 694 (1560). Dett krigzfolkett som hemma qwarlefde äro. RARP 1: 143 (1631). Inga (brev) finnes bland quarlefda på Posten. PKalm (1748) hos Linné Bref I. 8: 20. VDAkt. 1797, nr 275. särsk. till I 2 a slutet, II 1 a slutet: lämna (ngn l. ngt) efter sig (vid dödsfall); lämna i arv; i p. pf. äv. dels i adjektivisk, dels i substantivisk anv.: efterlevande. PPGothus Und. N 5 b (1590). Thens affsompnades qwarleffda godz. AJGothus ThesEp. 3: 82 (1619). Om en Prästs eller Diaks Qwarleffda will åter giffta sigh, så skal hon (etc.). Schroderus Os. 1: 852 (1635). Kuarlefwde Barnens Sorge-Suck. Lucidor (SVS) 263 (1672). Lind (1749).
Avledn. (till -LEVA, v.2 slutet): kvarlevenskap, m. (†) kvarlåtenskap. BoupptSthm 1667, s. 371. VDAkt. 1724, nr 212 (1693).
-LIGGA, -ning; -are. ligga kvar; ofta bildl. l. oeg.: stanna l. finnas l. vara kvar. Mark. 13: 2 (NT 1526). H. F. N:de ähr ännu i förgåår qvarlegatt i Svänske skiären. AOxenstierna 2: 138 (1613). Förråd som kvarligga från det ena året till det andra. EkonS 2: 85 (1894). särsk.
a) post. om brev o. d.: icke vara avhämtad. ÖoL (1852). Qvarliggande bref. Geijer Postförf. 133 (1868).
-LÅTA. lämna kvar; numera bl. (arkaiserande) i p. pf., med anslutning till Mat. 24: 40 (se nedan). Thå skola twå wara vthe på markenne, then ene bliffuer vptaghen, then andre bliffuer quar låten. Mat. 24: 40 (NT 1526; öv. 1873: lemnas qvar). Riskera att bli räknad till de kvarlåtna. HågkLivsintr. 1: 201 (1921). särsk.
a) (†) till I 2 a slutet, II 1 a slutet: vid sin död lämna (ngn l. ngt) efter sig; lämna i arv; i p. pf. äv. dels i adjektivisk, dels i substantivisk anv.: efterlevande. Visb. 1: 307 (c. 1620). Sahlige Biskopens i sorgen qwarlåtne Fru och Enckia. Gezelius Svenonius M 1 a (1688). SynodA 1: 191 (1695; i p. pf. i substantivisk anv.). Atterbom PhilH 165 (1835).
b) (†) lämna åt eftervärlden; i p. pf.: bevarad åt eftervärlden. Schück VittA 2: 382 (i handl. fr. 1671). Gotlands qwarlåtne Monumenter. Därs. 3: 44 (i handl. fr. 1690). —
-LÅTENSKAP, se d. o. —
-LÄMNA, r. l. f. (†) anträffat bl. i pl.
-LÄMNA, v. (förr äv. -leffna)
1) till I 2, II 1 (a).
a) (†) intr.: leva l. finnas kvar, lämnas kvar. Om vthi itt Landskap, ther flere Biskopar wore, at icke mehr än en aff them qwarlemnade (osv.). Schroderus Os. 1: 403 (1635). Därs. III. 1: 182.
b) tr.: lämna (ngn l. ngt) kvar (på en plats) l. efter sig; äv. bildl. OxBr. 8: 10 (1627). Vistelsen i Italien qvarlemnade hos den unge svensken de djupaste intryck. 3SAH 11: 156 (1896). särsk.
α) (†) till I 2 a slutet, II 1 a slutet: vid sin död lämna efter sig; lämna i arv; i p. pf. äv. dels i adjektivisk, dels i substantivisk anv.: efterlevande. Schroderus Os. 1: 250 (1635; i p. pf. i substantivisk anv.). FattigePenningar utdelas .. til .. (ämbetsbrödernas) qvarlämnada Barn. PH 1: 202 (1720). Cannelin (1921).
β) (†) lämna åt eftervärlden; i p. pf.: bevarad åt eftervärlden. Schroderus Os. 1: 131 (1635). Bergklint MSam. 1: 239 (1781).
-LÄMNING. särsk. (numera föga br.) till I 3, II 2, i konkretare anv.: lämning; återstod, rest; kvarleva; äv. bildl. Denna lilla qvarlemningen af Rök-Immen är .. hälsosam för Creaturen. VetAH 1741, s. 215. Samvetet är .. en qvarlemning af Guds beläte. Nohrborg 285 (c. 1765). Qvarlemningar af .. trenne folkstammar. Bruzelius Forns. 9 (1850). Hwasser VSkr. 2: 285 (c. 1850). —
-SITTA, -ning. [fsv. qvarsitia] sitta kvar (på en plats l. i en ställning o. d.); vanl. oeg. l. bildl.: bli l. stanna l. finnas l. vara kvar. BtHforsH 1: 111 (1647). En .. sårad hand, hvaruti et stycke förgiftadt träd blef qvarsittande. Oldendorp 1: 144 (1786). Konungen rodnade lindrigt, men blef qvarsittande. Topelius Fält. 2: 155 (1856). Å länsfängelset kvarsutto vid Okt. månads början 61 män och 25 kvinnor. GHT 1895, nr 255, s. 3. särsk.
a) i sht jur. i fråga om kvarboende i bostad l. fortsatt nyttjande av hemman o. d. Lagerbring 1Hist. 4: 248 (1783). Hyresgästens rätt att vid öfverlåtelse af fastigheten kvarsitta. SFS 1907, nr 36, s. 18.
b) i fråga om kvarstannande i tjänst, ämbete o. d. Palmær Eldbr. 208 (1847). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 61 (1915).
c) (mindre br.) i fråga om skolstraff: ”sitta efter” l. ”över”. Svensson Vexelund. 56 (1823). Arcadius Folksk. 59 (1903).
d) gå (i en skolklass) ett andra år; vanl. i absolut anv.: gå om en klass l. klassen. PedT 1879, s. 107. Jag lyckades ta mig igenom skolan utan kvarsittning. Faustman MBarn 69 (1923).
Avledn.: kvarsittare, m.||ig. särsk. till -sitta d: elev som (icke blivit uppflyttad o. därför) går om en klass. PedT 1875, s. 355. Som kuggad kvarsittare hade han måst sluta skolan. Siwertz Sel. 1: 72 (1920).
-STAD, se d. o. —
a) i uttr. kvarstanna vid ngt, förbli l. hålla fast vid ngt. Största delen af dessa (turkiska) länders christna befolkning har qvarstadnat vid sin gamla religion. Svedelius Statsk. 3: 218 (1869).
b) upphöra att gå, stanna. I Himmelen äro hörde Qwarnar maala, och j sijn största gångh haffua the qwarstannat. PPGothus Und. a 1 b (1590). —
-STOD, se d. o. —
-STÅ, -ende; förr äv. -STÅNDA.
1) till I 2, II 1: stå kvar (på en plats); ofta oeg. l. bildl.: finnas kvar, ännu existera, fortfarande äga bestånd l. giltighet; jfr 2. (Konung Hunerik) förskickade en Hoop vthi Marken .. til at vpryckia the qwarståndande Axen effter Sädesanden vthur Jorden. Schroderus Os. 1: 815 (1635); jfr 2. Han fölgde mig til Skieppet, och blef vid stranden en lång stund qvarståendes. Ehrenadler Tel. 123 (1723). Det gamla stadgandet om grud och gislan qvarstår ännu i båda Landslagarne. Schlyter JurAfh. 2: 195 (1879). Faktum qvarstod: Gustaf Sjöholm var redan på åttonde månaden ett namn. Strindberg RödaR 68 (1879). särsk.
a) stå kvar (i tjänst, ämbete o. d.). KrigVAH 1808, s. 64. Han qvarstod vid sitt professorsämbete. 3SAH 4: 184 (1889).
b) (mindre br.) i uttr. kvarstå vid ngt, förbliva l. hålla fast vid ngt. Judarne, .. som .. qvarstått vid sina fäders tro. Wetterbergh Selln. 180 (1853).
2) till I 3, II 2: stå kvar ss. rest; vanl. oeg. l. bildl.: återstå, vara övrig; stundom svårt att skilja från 1. (Trondheims) gamla Domkyrka, hvaraf blott choret qvarstår. Palmblad LbGeogr. 104 (1847); jfr 1. Rein Psyk. 1: 448 (1876). —
-STÅND. (†)
-STÄDJA, v. (†)
1) komma (ngn) att stanna kvar; anträffat bl. i p. pf.: som stannat kvar l. fortfarande är kvar. Jagh troor honom vist qvarstadd vara i Stockholm eller hemma. OxBr. 10: 17 (1616).
3) tr. o. refl.: städja (ngn) resp. taga städja (hos ngn) för fortsatt tjänst. VDAkt. 1669, nr 222 (refl.). Cavallin Herdam. 3: 392 (1856). —
-STÄLLA, -ning.
-SÄTTA, -else (†, Linc. (1640; under arrestum)), -ning. (kvar- 1524 osv. kvart- 1619) [fsv. qvarsätia]
1) låta stå kvar, lämna kvar; utom mera tillf. numera bl. (bärgv.) med avs. på stöd i gruva o. d. PH 6: 4680 (1757). Vi .. låto qvarsätta vårt åkdon i Mellstorp. CFDahlgren 4: 214 (1831). Vid all rasbrytning inbesparar man .. fyllnadsmaterial utan att .. behöfva kvarsätta någon större procent af fyndigheten som stöd. TT 1901, K. s. 82. särsk. (†)
2) (†) arrestera (ngn). SthmTb. 1574, s. 47 a. Konung Fridric .. lät ock sedan qwarsätta och anhålla några flere af de Swenske. Tegel E14 85 (1612). Schultze Ordb. 3948 (c. 1755).
3) (†) belägga (ngt) med kvarstad. OPetri Tb. 1: 17 (1524; uppl. 1929). Ther någon flerd och osanning finnes, skall godzet quarsetties. Stiernman Com. 1: 351 (1589). SP 1792, nr 224, s. 3. Meurman (1847).
4) [efter fsv. qvarsätu riddare i ordspr. quarsäta riddar är raskir undhir banyel; jfr fd. quer siddendhe ridder ær ey hwldh vndher baner; jfr med avs. på ordspråkets bet. Medeltidsordspr. 2: 134, Landsm. XI. 6: 28] (†) i uttr. kvarsatt riddare, riddare som slagit sig till ro, uttjänt riddare? Quar satt ridder är icke tro vnder baner. SvOrds. C 1 a (1604). —
-VARA, v. (kvar- 1791 osv. kvare- 1694) numera i sht i p. pr. (äv. i substantivisk anv.).
1) till I 2, II 1: vara kvar (på en plats); äv. bildl. FörarbSvLag 2: 18 (1694). På förrådet qvarvarande kasserade frackar. Quennerstedt IndSold. 43 (1887). särsk. till I 2 b, II 1 b: finnas kvar, ännu existera. HSH 9: 149 (c. 1800). En urgammal, ända in i de sista tider i Norge qvarvarande plägsed. Arfwidsson Oisian 1: 389 (1842).
-VARO. förblivande l. kvarstannande (på en plats); stundom övergående i bet.: förefintlighet, fortsatt existens. SvSaml. 5: 241 (1765). Kvarvaron i det svenska kabinettet af de gamla planerna på Norges förvärf. SvH 8: 241 (1905). Under min kvarvaro i staden. HågkLivsintr. 3: 94 (1923).
B (†): KVARE-VARA, se A.
C (†): KVART-BLIVA, -LEVA, -SÄTTA, se A.
Avledn. (till I 2, II 1): KVARA, v.
1) (†) kvarhålla. Men en hoop Footfolck .., som blefwo qwarade hoos Herr Jacob. Widekindi KrijgH 205 (1671).
2) (i kulturhist. fackspr., mera tillf.) gm vissa (magiska) åtgärder söka få (husdjur) att trivas på ett nytt ställe, ”städja”. Palmqvist PrimRelVärml. 43 (1924).
Spoiler title
Spoiler content