KÄRAN ɟä3ran2 l. ɟæ3-, r. l. f.; i best. anv. utan slutart.
Ordformer
(kiär- 1647—1726. kär- 1645 osv.)
Etymologi
[fsv. käran (i ssgn akäran); vbalsbst. till KÄRA, v.3]
(numera bl. ngn gg i ålderdomligt lagspråk) jur. motsv. KÄRA, v.3 3:(framställande av) anklagelse inför domstol; åtal; käromål. VRP 1645, s. 115. At tala uppå våldzgiärningar, derföre äre fatalia satte. Försummas de, så är Kiäran om våldet död. Abrahamsson 201(1726). Är thes käran, som plicht emot angifvaren påstår, sådan, at then för särskilt hufvudmål hållas bör (så osv.). RB 10: 24(Lag 1734). Låta sin käran falla. Weste FörslSAOB(1823). Cannelin(1921; med hänv. till käromål).
