SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄRASTE ɟä3raste2 l. ɟæ3-, m.||ig.; best. -en; förr äv. (i bet. 12) KÄRASTA, f.; best. -an.
Ordformer
(kärasta (kiär-) 17341761. käraste (kiär-) 1715 osv.)
Etymologi
[substantiverad superl. av KÄR. — Jfr KÄRESTA]
1) (†) = KÄRESTA 1. Scherping Cober 1: 370 (1734). Hans Kärastas namn. Humbla Landcr. Föret. 4 (1740). Dahlberg Lefn. 81 (c. 1755; uppl. 1911). Hon är ej mera .. den öma kärastan, som altid ville älska. Riccoboni Catesby 77 (1761). Nicander Hesp. 273 (1835). — särsk. i uttr. allra käraste (allrakäraste), se ALLRA f α.
2) (†) = KÄRESTA 2. Kyrkioherdens i Bexeda Kiärastes .. attest. VDAkt. 1720, nr 110. — särsk. i uttr. (ngns) fru käraste, (ngns) fru gemål. Med ödmiuk hälssning till Eders Högwördighet, med des dygdige Fru käraste. LinkStiftsbibl. Brev 17/5 1715. VDAkt. 1731, nr 354.
3) (numera bl. ngt ålderdomligt) manlig hjärtevän, fästman; förr äv.: make, man. Schultze Ordb. 2112 (c. 1755). (Prinsessan) längtade efter sin käraste, prins Hatt. SvFolks. 358 (1849). Rääf Ydre 1: 106 (1856). Hon gick att möta kärasten. Hallström El. 122 (1906). Nilsson FestdVard. 94 (1925). — särsk. i uttr. allra käraste (allrakäraste), se ALLRA f α.
Spoiler title
Spoiler content