[fsv. kärande; substantiverat p. pr. av KÄRA, v.3]
jur. (enskild) person som vid domstol tagit initiativ till rättegång mot ngn annan; part som i sådant mål där allmän åklagare icke för talan instämt annan person (”svarande”) till underdomstol l. som (mot erläggande av vad) vid hovrätt fullföljer talan mot underrätts dom; motsatt: svarande. SthmTb. 25/2 1587.När .. effterlåtit .. warder Kärandenom och Swarandenom, at .. föra Saken til Rätta, .. skole the .. framställa sielfwe Factum. Schmedeman Just. 158(1615). Parterne .. äro, Käranden, hvilken inför Domaren något fordrar, Svaranden, af hvilken något inför Domaren fordras. Rabenius Kam. § 45(1825). Kallenberg CivPr. 1: 853(1924). — jfr GEN-,HUVUD-,Å-KÄRANDE.
