SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
KÄRGA ɟær3ga2 l. ɟær3ja2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KÄRG.
Etymologi
[sv. dial. kärga, (ofta) gräla, smågnata; av ovisst urspr.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) käxa, kälta, gnata. Sahlstedt (1773). PedT 1908, s. 6. Dalin (1852). Cannelin (1921).
Spoiler title
Spoiler content