publicerad: 1939
KÄRING ɟä3riŋ2 l. ɟæ3-, l. KÄRRING ɟær4iŋ, äv. (vard., i mellersta Sv.) KÄRNG ɟær4ŋ, förr äv. KÄRLING l. KÄLLING, sbst.2, i bet. 1 o. 2 f., i 3 m.||ig., i 4 f. l. r., i 5 r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(käring (kiär-, kjär-, ker-, kier-; -ingh) 1561 osv. kärring (kerr-; -ingh) c. 1560—1926. kärng (kärngh, kiärng, kierng) 1642—1916. kärling (kiärl-, kerl-; -ingh) 1526 (: kärlinga fabeler)—1781. källing (i bet. 5 a) 1732—1791)
Etymologi
[fsv. kärling, kvinna, gammal kvinna, sv. dial. äv. källing; motsv. d. kælling, nor. kjerring, isl. kerling; avledn. av KARL]
1) gammal kvinna, gumma; ofta i förb. gammal käring; vanl. o. numera väl alltid med mer l. mindre föraktlig l. nedsättande innebörd (stundom äv. om icke särskilt ålderstigen individ) o. oftast med ett bibegrepp av att personen i fråga är ful l. led, ondsint, envis, sladderaktig, lättrogen l. dyl.; förr icke sällan särsk. om ”klok gumma”. En galen kärling som fwl är mz kijff och trätto. OPetri Send. B 3 a (1528). Thet är itt orijmligit Ting, at vnge och friske Sällar frija til gamle Kärlingar. Schroderus Albert. 2: 18 (1638). Med Sqwaller omlöpande Kiäringer. VDAkt. 1719, nr 217. En Käring hade .. curerat honom med något hetsigt botemedel, sådana obudna Läkares vanliga Medicine. VetAH 1771, s. 167. När du dig ämnar at skjuta, / Sade nyss en Skytt åt mig, / Och en käring visar sig, / Kan med säkerhet du sluta, / At det ej går väl för dig. Stenborg Jäg. 24 (1780); jfr KÄRING-MÖTE. Jag kommer, om det också regnade småsten eller gamla kärngar. Blanche FlStadsg. 184 (1847). Det är ändå rakt underligt, vad en gammal käring kan leva på litet. Siwertz Sel. 1: 7 (1920). — jfr BACKSTU(GU)-, BAKELSE-, BOND-, FINN-, FYLL-, HJÄLP-, KAFFE-, MÖ-, PÅSK-, RÄNNE-, SKUR-, SKVALLER-, SPÅ-, TIGGAR-, TROLL-KÄRING m. fl. — särsk.
a) i en mängd ordspråk, ordspråksliknande uttryck o. ordstäv, varav här bl. ett fåtal kan anföras. Käringen will iw haffua sin trete trådh fram. SvOrds. B 4 a (1604). Man skal intet troo Käringen, fast hon låge i siäletoget. Grubb 443 (1665). Dhet hiälper alt som sqwälper, sadhe Käringen som swalg Fröen. Dens. 482. Förwete giffter pijgan, wanen enckian, men raggen kiäringen. Törning 41 (1677). Ruutit är snart rifwit sade dhen ene kiäringen reeff örat af dhen andra. Dens. 130. Godt stycke härifrån och dit, sa' käringen titta på månan. Kexél 1: 125 (1788). Det kan en blind käring ta på. Rhodin Ordspr. 35 (1807). Det är så trösterikt, som brudmässan för käringen. Därs. 40. Nöden lärer käringen at skumpa. Därs. 104. Om inte ”om” varit emellan, hade käringen bitit björn' och icke björn' käringen. SvOrdspråksb. 72 (1865). Har ni fått mig på hasorna, så inte ruttnar jag här, som kärngen sa' när hon slog ikull på körgårn. Strindberg SvÖ 2: 217 (1883).
b) [uttrycket går tillbaka på en (i medeltidens exempelpredikan använd) anekdot, tidigast påträffad hos Jacques de Vitry († 1240) (Crane ExemplaVitry 94, 225 f. (1890)), av följ. innehåll: en man hade en motstridig hustru; vid ett gästabud i hans trädgård, som gränsade till en förbiflytande flod, satt hon med ryggen mot floden o. besvarade hans upprepade uppmaningar att flytta närmare bordet med att rycka sin stol allt längre tillbaka, tills hon slutligen föll i vattnet o. drunknade; mannen steg sedan i en båt o. letade efter hennes lik uppför strömmen; på grannarnas förundrade fråga, varför han gjorde så, svarade han: jag tror förvisso att min hustru, som alltid gjorde tvärtemot vad man ville hon skulle göra, har gett sig i väg uppför strömmen o. icke nedför som annat folk; hans antagande visade sig vara riktigt; jfr äv. Asbjørnsen NorFolkeeventyr 2: 18, 20 (1871)] (vard.) i uttr. vara som käringen mot strömmen, göra tvärtemot vad man ombedes göra l. vad vanligt folk gör l. sundt förnuft bjuder o. d. Runius (SVS) 2: 269 (c. 1700). Rhodin Ordspr. 63 (1807). Cannelin (1921).
c) [från början väl en ssg l. (kanske snarare) ett ”käring Motvall” (med anslutning till personnamn sådana som Ekvall, Sandvall m. fl.), varvid käringars envishet liknas vid en vall l. mur som hindrar en att komma ngn vart o. mot vilken varje förnuftigt resonemang värkningslöst studsar tillbaka] (vard.) i förb. Motvalls käring, för att beteckna ngn ss. en person vilken alltid säger emot l. handlar tvärtemot befallning l. önskan l. vad som kräves av vanligt sundt förnuft osv.; äv. bildl. Högberg Utböl. 2: 160 (1912). Ingenting snedvrider säkrare samhällsvetenskapen, än om den går ut ifrån att människans natur är som en Motvalls käring, som säger nej till allt vad förståndet bjuder. Larsson Världskris. 189 (1920). Hellström RedKav. 317 (1933). jfr: Det fins en flod, som är hvad man kallar ”käring mottvärs”, och som i rak motsats till andra väl uppfostrade vattendrag styr sin kosa norr ut, till Canada. Beckman Amer. 1: 34 (1883).
d) (förr) i förb. Skrubbe (Skrubba) käring (äv. gamla Skrulta käring), benämning på en sällskapslek vari en av deltagarna, utklädd till en gammal gumma, uppträder under detta namn. Skrubba kæring. Ihre Superstit. 33 (1750). jfr NordKult. 24: 56 (1933).
2) (i folkligt spr.) (bondes l. allmogemans) hustru; äv., vanl. med föraktlig innebörd (jfr 1), om hustru till man av högre samhällsställning. Blifwer käringen drucken och wreedh / Så bultar iagh henne som een starck Smeedh. Chronander Surge B 2 a (1647). (Adolf Fredrik) stod ju under toffeln; hvarför f-n lät han kujonera sig af sin käring? Topelius Fält. 5: 7 (1867; yttrat av en postmästare). ”Ska' du ligga i ladan i natt med?” sade ryktarns käring. Benedictsson Folkl. 87 (1887). Norrl. 14: 59 (1926).
3) (vard., starkt föraktfullt) om man: feg stackare, pultron, ynkrygg, ”mes”, ”kruka”; stundom äv. om kvinna av motsvarande läggning; ofta i uttr. käringar av båda könen. Petreius Beskr. 1: 64 (1614). Hans Hustru .. merker nu at hon har fått en karl att tas med och ingen kjäring. Amman 82 (1756). Har du sett den där fjantiga fredsadressen, som en hel hop käringar af båda könen petat ihop. CGEstlander (1905) hos Ahrenberg Männ. 5: 184. De käringar, som uppammats af den eldröda pressen, förvandlas .. i rekrytskolan till män. Hedin 1Varn. 51 (1912).
4) om djur l. växt.
a) om fågel, med anslutning till 2, i ssgn AL-KÄRING.
b) ss. namn på vissa fiskar.
α) [jfr eng. old wife] (†) (art av) fisksläktet Balistes Lin. Retzius Djurr. 67 (1772). Weste FörslSAOB (1823).
β) (i Bohuslän) Sebastes viviparus Kröyer, lilla kungsfisken. VetAH 1761, s. 67. SkandFisk. 198 (1846).
5) om sak.
a) (†) blästerugn för smältning av myrmalm; äv. om pelare för central gastillförsel i viss typ av gasrostugn för järnmalm. Hiärne Berghl. 457 (1687). 2VittAH 8: 181 (1794, 1808). JernkA 1846, s. 9 (i gasrostugn).
b) uppbyggt stenröse användt ss. sjömärke, kummel. TurA 1907, s. 57. jfr Lindroth BohHärNamn 83 (1918).
c) klyka; apparat med klyka; numera knappast annat än om ”lyskäring”. (Eng.) Crutches, (sv.) kiäringar, klykor. Serenius Q q q 3 b (1734). Sedan eld blifvit tänd i lysjernet eller käringen, såsom detta också kallas, fick jag dermed lysa bonden, medan han klubbade milan rundtom. FrSkog. 188 (1892). — jfr LYS-KÄRING.
d) (i sht förr) sjöt. ”hörnpost” (vid sidorna av ett träfartygs akterspegel). Rålamb 10: 37 b (1691). Ekbohrn NautOrdb. (1840). ”Käringen är svårt skamfilad på rundningen.” ”Hvilken käring?” frågade kaptenen. ”Babords”. AB(L) 1902, nr 38, s. 7. Ramsten o. Stenfelt (1917).
e) repslag. äggformat trästycke med i längdriktningen gående spår vari dukterna löpa. 2NF 22: 1439 (1915).
Ssgr (nästan alltid till 1. Anm. Ssgrna ha i regeln en vardaglig karaktär o. en mer l. mindre ringaktande innebörd; detta sistnämnda gäller äv. om de talrika, mestadels till enskilda landskap l. bygder inskränkta växtnamnen, i de fall då icke ngn särskild anledning till benämningen föreligger):
A: KÄRING-AKTIG. (-ing- 1652 osv. -inge- 1640) i sht till 3, i fråga om manlig individ: omanlig, feg l. räddhågad l. mesaktig, gnatig, envis, motstridig o. d. Linc. (1640; under anilis). En mer än kiäringaktig envetenhet uti disputerande och trätande. Lundberg Paulson Erasmus 3 (1728). En gosse, som döptes efter en flicka, skulle (enl. folktron) bli käringaktig av sig. SvKulturb. 11—12: 94 (1932).
Avledn.: käringaktighet, r. l. f. —
-BADD.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) under klimakteriet stundom uppträdande stark svettning i förbindelse med plötslig hetta i huvudet l. huden. UpsLäkF 1867—68, s. 403. 2NF 18: 133 (1912).
-BÄR. (frukten av) Rubus saxatilis Lin., stenhallon, o. Rubus cæsius Lin., blåhallon; jfr -HALLON. Linné Fl. nr 411 (1745; om R. saxatilis). Därs. nr 445 (1755; om R. cæsius). Rubus saxatilis—käringbär, glasbär, stenbär. Hembygden(Hfors) 1915, s. 40. —
-DANS. (-ing- 1781 osv. -inge- 1807—1890) En (pojke) dansar käringdans. Livin Kyrk. 111 (1781; i jullek). särsk. i ordspråket morgonglans och käringdans vara icke (l. sällan) till kvällen. Rhodin Ordspr. 96 (1807). Hedenstierna FruW 40 (1890). —
-FABEL. (-ing- 1732 osv. -inga- 1526—1781. -inge- 1635—1708) ovärklig l. osannolik l. lögnaktig berättelse l. ”historia”, amsaga; löst prat l. påstående, tomt snack, nonsens. Kärlinga fabeler lät fara. 1Tim. 4: 7 (NT 1526; Bib. 1917: käringfablerna). Liten alldrig på kärlinga fabler. KyrkohÅ 1905, s. 243 (1780). —
-FIS. (-ing- 1729 osv. -inga- 1578. -inge- 1690—1694) (i folkligt spr.)
1) röksvamp, i sht av släktet Lycoperdon Tourn. (Bovista Dill.), särsk. Lycoperdon bovista Lin.; jfr BOFIS(T), DAMMSVAMP, FESSOPP. Swampar som damba, och kallas på Swensko käringa fijser. BOlavi 26 a (1578). Lycoperdon äller Kiäringfis att Stilla blod. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 55. BotN 1896, s. 7. 2NF 24: 154 (1916).
2) ett slags fyrvärkeripjäs (”smällare”); äv.: primitivt fyrvärkeri som åstadkommes (av pojkar) därigm att en nypa (vått) krut lägges på marken o. antändes. WoL 311 (1889). Därs. 463. —
-FOT. särsk. (†): käringkrok. (Jag) satte .. en s. k. ”kärngfot” för traktörens ena ben, så att han föll till golfvet. Blanche Bild. 3: 93 (1864). —
-GNAT. särsk. i ordspr. skoskav och käringgnat är det värsta som finns. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
-HABBA, f. (starkt vard., mindre br.) förklenande benämning på gammal kvinna. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-HAKA, r. l. f. starkt utskjutande haka under en insjunken mun. Holmberg 2: 114 (1795). En liten gubbe med käringhaka. Siwertz Barn. 96 (1915). —
-HALLON. (frukten av) Rubus plicatus Weihe (R. fruticosus Lin.), björnbär, o. Rubus cæsius Lin., blåhallon; jfr -BÄR. Serenius Iiii 3 a (1757). MosskT 1903, s. 430. —
-HARPA, f. (starkt vard.) jfr HARPA, sbst.3 SvTyHlex. (1851). En 50-årig, däst, prålande högfärdig käringharpa. Högberg Baggböl. 1: 38 (1911). —
-HUVUD. särsk. (†) hippol. Et för långt och magert (häst-)hufvud kallas kärring-hufvud. Florman HästKänned. 68 (1794). —
-KLÅDA. (-ing- 1685—1830. -inge- 1694) (†) örten Galium Aparine Lin., snärjgräs, snärjmåra. Rudbeck HortBot. 10 (1685). AfhNaturv. 1: 165 (1830). —
-KNOP. sjöt. sammanbindning av tvenne ändar medelst två slag i kors mot varandra (”felaktig råbandsknop”). Roswall Skeppsm. 1: 62 (1803). Öhrvall Knut. 38 (1908). —
-KROK. (-ing- 1734 osv. -inga- 1681. -inge- 1839) (vard.) krokben (se d. o. b); särsk. i uttr. slå, sätta, lägga käringkrok (för ngn), förr äv. kasta käringkrok med ngn; äv. bildl. Han kastade Käringa krook med henne. Verelius 237 (1681). Slå kiäring-krok i bråttande. Serenius U 4 a (1734). Han slog mig omkull med en käringkrok. Topelius Dram. 65 (1851, 1881). Elle kunde ej .. med ärliga medel besegra Tor; då satte hon ”käringkrok” för honom. Rydberg Gudas. 44 (1887). (Han) lade käringkrok för konkurrenterna. Bergman VGod 85 (1928). —
-KROPP. (-ing- 1897. -inge- c. 1700)
1) till 1: kärings kropp; ngn gg övergående i bet. KÄRING 1. För födan charisera / En gammal käringekropp. Holmström Vitt. 198 (c. 1700).
2) (bygdemålsfärgat) till 2, om hustru. Hemma där pysslar hans käringkropp / med hvitt i hans kaffecikoriakopp. Fröding NyttGam. 64 (1897). jfr KROPP, sbst.1 2. —
-KRUKA. [förvanskning av käring-ruka] (†) = -RUKA. Hoffberg Växtr. 150 (1784). Zetterstedt SvLappm. 2: 69 (1822). Dalin (1852). —
-KRUT. (folkligt i vissa trakter) nikt. Rosendahl Farm. 16 (1897). Det flammade till som käringkrut (när pojken tände eld på spindelväven). Oliv Röst. 100 (1929). —
-KUR; pl. -er. (-ing- c. 1747—1886. -inge- 1756—1764) (numera föga br.) (eg.: av ”klok gumma” ordinerad) kur (till botande av sjukdom) vid sidan av l. i strid mot vedertagen medicinsk praxis. Linné Stenr. 21 (c. 1747). Bremer Brev 1: 487 (1838). Sundén (1886). —
-KÅL. (-ing- 1745 osv. -inge- 1776—1779)
-LYCKA, r. l. f. (†) upprepad l. ständig otur; i sht i uttr. ha käringlyckan. Weste FörslSAOB (1823). —
-MÖTE. (-ing- 1807 osv. -inge- 1927. -ings- 1848) möte med en käring; särsk. om det förhållande att den första person man möter, då man beger sig ut på färd l. resa o. d., är en käring (vilket ansetts medföra otur). Stiernstolpe Arndt 1: 27 (1807). Om det första mötet efter vigseln är ett käringmöte, så bådar det enligt skånsk folktro sorger och bekymmer åt de nygifta. FolklEtnSt. 2: 36 (1917). —
-NÅL.
1) [anledningen till namnet skall vara att stubben av växten sticker slåtterfolket i fötterna] gräset Molinia cærulea (Lin.) Moench, blåtåtel. BotN 1883, s. 216. MosskT 1893, s. 115.
2) [namnet beror på en jämförelse med grova synålar använda av äldre kvinnor med svagare syn] halvgräset Scirpus cæspitosus Lin., myrsäv. Landsm. 1911, s. 722. —
-POST. i fråga om spridandet av nyheter (muntligen) gm (äldre) kvinnor. Broder Karlsson skulle komma, gick budkaflen! Den gick med käringpost och snabbare än en skogseld. Engström Kryss 168 (1912). Dens. Blandn. 232 (1925). —
-PRAT. (-ing- 1751 osv. -inga- 1892. -inge- 1765) särsk.: dumt, löst o. ovederhäftigt prat, sladder, ”snack”, ”trams”; jfr -SKVALLER, -SNACK. Tersmeden Mem. 4: 113 (1751). Käringprat är lort för en rejäl karl! Sörman Särl. 66 (1926). —
-RIS. buskväxten Betula nana Lin., dvärgbjörk; äv. om Ledum palustre Lin., pors. Hülphers Norrl. 2: 133 (1775). Modin GTåsjö 284 (1916). —
-ROCK. örten Prunella vulgaris Lin., brunört. Retzius FlOec. 556 (1806). Ahlman (1872; med hänv. till skogshumle). —
-RUKA. (-ing- 1639 osv. -inge- 1638—1776) örten Ajuga pyramidalis Lin., blåsuga. Franckenius Spec. B 3 a (1638). Neuman o. Ahlfvengren Fl. 177 (1901). —
-RYGG. (-ing- 1824 osv. -inge- c. 1600—1694) särsk.
1) (†) krokig trädstam. De qwistade vpp en kieringe rÿg och giorde sigh en krake. Visb. 2: 356 (c. 1600).
2) (†) (den krökta rotstocken av) Nymphæa alba Lin. o. Nuphar luteum (Lin.) Smith, vit resp. gul näckros. Bromelius Chl. 75 (1694). Pontén Fl. 56 (1847). —
-RÖK. = -FIS 1; äv. om de frigjorda sporerna (vilka spridas ss. ett rökmoln). Fries Svamp. 43 (1866). Krok o. Almquist Fl. 2: 190 (1907). —
-SAGA. (-ing- 1734 osv. -inga- 1749—1753. -inge- 1721—1728) (vard.) eg.: saga som (l. av den art som) gummor pläga berätta för att roa barn; amsaga; fantastisk, orimlig historia; käringfabel. De .. höra Guds Ord, men helt kallsinnigt, såsom de hörde en fabel och Käringe-saga. Grubb Ber. 54 (1721). Man (tillskrev) helgonen eller onda andar allt hvad man i sin okunnighet icke kunde förstå, och på detta sätt sammansattes skrock och kärringsagor som vi skratta åt. Wetterbergh Sign. 234 (1843). Fornv. 1934, s. 32. —
-SINT, p. adj. (†) Månge mena .. at friden vthsläcker tapperheten i folcket: görande hela Nationer i långlig frijd kiäringsinta och blödiga: trätande, och frätande hwar annan inbördes. Isogæus Segersk. 140 (c. 1700). Därs. 545. —
-SJÄL. (-ing- c. 1753 osv. -inge- 1712)
1) kärings själ; vanl. om käringaktig person (kvinna l. man). Snijka Kärnge Siählen / Gick altijd kippeskodd. ÖB 35 (1712). Sedan våra män stupat i fält, lefva bara käringsjälarna kvar. Heidenstam Karol. 1: 297 (1897). Alving Juv. 224 (1914).
2) (i vissa trakter) liten nattfjäril, nattfly; mal. Gracen sofver ganska trygg. / Tyst all verlden! gå nu sakta! / Men der kom et lite Mygg; / Dock små Silpher henne vakta. / Det var blott en Käring-själ, / Och vår Grace mår lika väl. Dalin Vitt. 5: 168 (c. 1753). SöndN 1866, nr 13, s. 2. —
-SKINN. särsk. bildl.: seg o. böjlig lakritspasta av brunaktig färg. Tholander Ordl. (c. 1875). Lindgren Läkem. (1902). —
-SKVALLER. (-ing- 1674 osv. -inga- 1677. -inge- 1635—1746) käringprat, käringsladder; förr äv.: käringfabel, amsaga. Schroderus Os. 2: 44 (1635). Berättelser, om .. huru somlige (spöken hade) blifvit besvurne, at störta sig i siöar och strömmar, för det de oroat folck i sömnen, och dragit täcket af dem om natten, tillika med åtskillige slike Ammesagor och Käring-sqvaller. Kling Spect. I 3 a (1735). Huru mycket ondt käring-sqvaller kan åstadkomma inom sjelfva äktenskapet, behöfver icke .. nämnas. VexiöBl. 1820, nr 41, s. 3. SvD(A) 1932, nr 334, s. 6. —
-SNACK. jfr -PRAT. Spegel 360 (1712). Detta är .. inte något käringsnack, utan dagsens rena sanning. Wigström Folkd. 2: 199 (1881). Fröding Stänk 85 (1896). —
-STUGA. (-ing- 1901. -inge- 1624—1635) (†) fattigstuga (för gamla kvinnor). Alle käringestuffuur, som .. ähre upbygde på kyrkebackerne och annorstädes åå landed, .. skole affskaffues och kulrijffues. AOxenstierna 1: 355 (1624). LReg. 204 (1635). Hagström Herdam. 4: 283 (1901; efter handl. fr. c. 1640). —
-TAND. (-ing- 1688 osv. -inge- 1638—1751) särsk. ss. namn på vissa växter.
1) [blommorna med de olika långa, gula kronbladen (hos lotusarterna) påminna om tänderna hos gamla gummor] ört av släktet Lotus, vanl. Lotus corniculatus Lin.; på sina ställen äv. om Lathyrus pratensis Lin., gulvial; förr äv. om Anthyllis vulneraria Lin., harväppling; vanl. i pl. (äv. om den enskilda växten). Stor käringtand, Lotus uliginosus Schkur. Smalbladig käringtand, Lotus tenuis W. & K. (L. tenuifolia (Lin.) Reich.). Franckenius Spec. E 4 b (1638). Tillandz A 3 b (1683; om Anthyllis vulneraria). Stor Käringtand. Lilja SvFoderV 141 (1867). Krok o. Almquist Fl. 1: 165 (1903; om Lotus corniculatus). Landsm. 1911, s. 709 (om Lathyrus pratensis).
4) (†) buskväxten Evonymus europæus Lin., benved. Linné Öl. 126 (1745). Wahlenberg FlSv. 144 (1824).
-TARMAR, pl. (-ing- 1751 osv. -inge- 1751) särsk. ss. växtnamn.
a) (i Skåne) buskväxten Rubus cæsius Lin. (med utefter marken krypande utlöpare), blåhallon. Linné Sk. 152 (1751). Post Ogräsv. 49 (1891).
b) (i Halland) slingerväxten Convolvulus arvensis Lin., åkervinda. PhysSH 1: 58 (1776). SmåskrLandtbr. 14: 20 (1903). —
-TRÄTA, r. l. f. (-ing- 1807 osv. -inga- c. 1880—1908) Weste (1807). Ni skall aldrig (i Japan) höra en gäll, uppretad eller rå kvinnoröst, än mindre någon ”käringaträta”. Nyblom Österut 100 (1908). särsk.
a) i ordspr. Ostlig vind och käringträta slutas sällan utan väta. Weste FörslSAOB (1823). Östanväder och kär'ngaträta börjar med storm och slutar med väta. HeimdFolkskr. 12: 16 (1894).
-TRÖST. (-ing- 1837 osv. -inga- c. 1620) nästan bl. i nedan anförda, ofta citerade sentens. Thet är käringatröst, qwida och lijda, man måste dhet onda genom goda rådh bota och borttaga. Gustaf II Adolf 84 (c. 1620). Upsala 1927, nr 257, s. 4. —
-ÖRON, pl. särsk. (i Dalarna) bildl., om örten Alchemilla vulgaris Lin., daggkåpa. AfhNaturv. 1: 167 (1830).
B (numera bl. ngn gg arkaiserande l. starkt bygdemålsfärgat): KÄRINGA-FABEL, -FIS, -KROK, -PRAT, -SAGA, se A. —
-SKROP. (†) käringprat. The manfolken haffwa så ondt itt lagh / Thet iagh merker alt dagh ifrå dagh. / Hwad wij them säye är alt käringa skroop / Thz är theras gambla och wanliga roop. Rondeletius 12 (1614). —
-SKVALLER, -TRÄTA, -TRÖST, se A.
C (†): KÄRINGE-AKTIG, -DANS, -FABEL, -FIS, -GRIS, -KLÅDA, -KROK, -KROPP, -KUR, -KÅL, -MÖTE, -PRAT, se A. —
-RUKA, -RYGG, -SAGA, -SJÄL, se A. —
-SKRÅ. käringfabel, käringsaga, käringsnack. På käringe-skrå skal man ei byggia. Bliberg Acerra 184 (1737). Därs. 302. —
-SKVALLER, -SLADDER, -STUGA, -TAND, -TARMAR, se A.
D (†): KÄRINGS-MÖTE, se A. —
(5 a) -VÅL. Käringsvål kallas vid källingar, eller blästerugnar, et smalt stållagdt spett, hvarmed den sammanfärskade järnklimpen, eller Blästran, i ugnen upbrytes. Rinman (1788).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content