publicerad: 1939
LANS lan4s, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Stiernhielm Virt. 4 (1650, 1668)); förr äv. LANSE, m.; best. -en; förr äv. LÄNSE, m.; förr äv. LÄNSA, f., anträffat bl. i pl. -or (HH 20: 173 (c. 1585)).
Ordformer
(lans (lands, lanss, lants, lantz) 1650 osv. lanse (lance, lantze) 1632—c. 1640. ländsa c. 1585 (: ländsor, pl.). länsse c. 1585)
1) (numera bl. i fråga om ä. l. utländska förh.) (vanl. till rytteriets utrustning hörande) (stöt)vapen bestående av en lång stång av trä l. (numera vanl.) av bamburör l. stålrör med en (metall)spets fäst i ena (främre) ändan; spjut; pik; äv. (i sht i ssgr) om liknande vapen användt vid tornerspel, ringränning o. d. Bryta en lans o. d., se BRYTA 2 c. HH 20: 173 (c. 1585; om på ett (örlogs)fartyg användt spjut som kastades från märsen ned på ett fientligt fartygs däck). Tisenhusen .. bleff medh en .. lantze igönom render. Därs. 346 (c. 1640). Hazelius Förel. 119 (1839). Lans (pik) föres i allmänhet i första ledet af kosackerna. Tingsten o. Hasselrot 52 (1902). SvUppslB (1933). — jfr DUBBEL-, DUST-, FYR-, RYTTAR(E)-, SKEPPS-, TORNER-LANS m. fl. — särsk.
a) ss. uttryck för att ngn l. ngt är lång(t) o. smal(t) (liksom en lans).
α) (enst.) om person. (Doktor Hedenius) med .. lilla Pär, en lång lans till son. Geijer Brev 219 (1827).
γ) (föga br.) om från himlakropp utgående ljusstråle; vanl. i pl. Sjöberg (SVS) 2: 40 (1819; om solstrålar). Stjärnornas lansar leta / sig väg mellan järngrå veck (dvs. mellan molnen). Hallström LegDr. 18 (1908).
b) (i vitter stil) i bildl. anv., i uttr. som beteckna att ngn (i skrift l. dyl.) kämpar för l. mot (ngn l.) ngt. Draga en lans för ngt. Det fägnar mig, att du sträckt lansen emot Journalen för Litteraturen och Theatern. Hjärne DagDrabbn. 384 (i handl. fr. 1809). Atterbom Minnest. 2: 190 (1853). GHT 1935, nr 41, s. 10.
c) (i vitter stil, föga br.) i överförd anv., om lansbeväpnad krigare, lansiär. SvLitTidn. 1821, sp. 184. Fallström VDikt. 1: 228 (1892, 1899).
2) (i fackspr.) om redskap l. värktyg som likna en lans; särsk.
a) vid valfiske enl. förr gängse fångstsätt (med handharpun): ett värktyg varmed valen dödades, sedan den infångats. Röding SD 54 (1798). jfr BOMB-LANS.
b) värktyg användt vid eldning i pannor på ånglokomotiv. ReglSJMachinEld. 1857, s. 13. Lundberg Lok. 278 (1902).
3) [efter eng. free-lance, man med egen mening] (i skriftspr., mindre br.) i uttr. fri lans, om person (i sht journalist) som är obunden av gängse åsikter l. av visst parti o. som frimodigt för fram sin egen mening. Han .. uppträdde då och då i pressen som en ”fri lans”. SD 1900, nr 215, s. 4. (Schück o.) Warburg 2LittH 2: 68 (1912). SvD(A) 1932, nr 192, s. 7. — Anm. Uttr. förekommer äv. ss. ssg: frilans. Östergren 2: 457 (1922). Blomberg Bab. 247 (1928).
Ssgr (i allm. till 1; vanl. i fråga om ä. l. utländska förh.): LANS-BLAD. (mindre br.) = -SPETS. Nilsson Ur. I. 1: 50 (1839). Bååth WagnerS 4: 164 (1908). —
-BRYTARE. (mindre br.) person (riddare) som deltager i tornerspel, ”dustrännare”. SP 1792, nr 112, s. 3. Björkman (1889). —
-BÄRARE. fotsoldat vars huvudsakliga beväpning utgöres av en lans. Agrell Maroco 1: 227 (1790, 1796). —
-MÄRKE. [jfr d. lansemærke, ävensom t. lanzenhieb, -stich, -stoss, fr. coup de lance; benämningen åsyftar möjl. det förhållande att riddarna under paus i torneringen lät lansen vila i denna fördjupning] veter. liten fördjupning hos (ädla) hästar på det ställe där halsen övergår i manken; jfr YX-HUGG. ARetzius hos Billing Hipp. 27 (1836). —
-SKO, r. l. m. [jfr t. lanzenschuh] doppsko som fästes på lansskaftets nedre ända. KrigVAT 1834, s. 90. —
-SPETS, förr äv. -SPITS. (-spets 1799 osv. -spits 1844) om den långsmala, vanl. tveäggade (metall)spets som fästes på lansskaftets övre ända (o. som vid strid är vänd mot motståndaren). TornSp. 1799, Utm. s. 5.
Spoiler title
Spoiler content