SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1940  
LID li4d, sbst.3, r. l. f. ((†) n. Schroderus Comenius 79 (1639), Klinckowström Örnsjötj. 7 (1906)); best. -en; pl. -er32 (G1R 21: 244 (1550) osv.), äv. (numera knappast br.) -ar (Sundén 2: 690 (1892), ArkNorrlHembygdsf. 1924—25, s. 71) (ss. n. = (Schroderus Comenius 79 (1639))).
Ordformer
(li(j) 1698 (i rim)1909 (bygdemålsfärgat). li(j)d 1550 osv. lÿda (oblik form) c. 1600. lijdhe (oblik form) 1572)
Etymologi
[fsv. liþ, f., sv. dial. li(d), motsv. dan. o. nor. li, isl. hlíd, fht. (h)lita; participiell bildning till den ieur. roten kli, böja, slutta (jfr DEKLINERA, KLINO- m. fl.); besläktat med LED, sbst.3, LIDER, LITA, LÄNA, stödja sig]
(utom i vissa trakter nästan bl. i vittert spr.) backe, sluttning; i Norrl. i sht om moränbeklädd, ofta skogbevuxen bärgssluttning. G1R 21: 244 (1550). The strömmar the rinna så frögdeligh / vp undher the grönne lidher. Visb. 1: 133 (c. 1620). (Jordmånen är av olika slag) så at ofta .. den ena liden bredjämte den andra är af åtskillig jordart. Hallman Blacksta 31 (1748). Lönnberg Ragnf. 197 (1873). Nu svalkar aftonvinden i acklejornas lid. Karlfeldt FridLustg. 107 (1901). Uppför lid vinner du men nedför lid tappar jag, sa käringen, sprang i kapp med haren. Ström SvOrdst. 176 (1929). — jfr BJÖRK-, BLOMSTER-, BÄRGS-, EK-, GRAN-, MORÄN-, MOT-, SKOGS-, SOL-, SYD-, Å-LID m. fl.
Ssg: LID-BEBYGGELSE. särsk. (i fackspr.) om norrländska förh.: bebyggelse på moränlidernas sydsida. Högbom Norrl. 400 (1906).
Spoiler title
Spoiler content