publicerad: 1929
GRAN gra4n, sbst.1, r. l. f. (Lind (1749) osv.), äv. m. (Wahrman (1814; jämte f.), Forsslund Skog 184 (1896)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = ((†) -an Dahlstierna (SVS) 185 (1707)); pl. -ar (Nordenflycht QT 1746—47, s. 151, osv.) ((†) graner GR 25: 53 (1555), Tiällmann Gr. 177 (1696). — gränar Rudbeck Atl. 3: 685 (1698; eljest i Atl.: granar). gräner VDP 1656, s. 266. gränner VDAkt. 1668, nr 49. gränor KKD 5: 57 (1709)).
Ordformer
(gran GR 25: 53 (1555) osv. graan Schroderus Lex. 51 (1637), Spegel (1712). grann, sg. Rudbeck HortBot. 2 (1685). grän Tiderus GrLat. 63 (1626; under abiegnus: Gränträ), Schroderus Comenius 115 (1639), Fries Ordb. 33 (c. 1870). grään Jes. 41: 19 (Bib. 1541), Tillandz D 4 a (1683). gränn- HB 1: 247 (1591: grännrijs). — grån Bolinus Dagb. 29 (1667; felaktigt?; s. 61: grän skog))
Etymologi
[fsv. gran, grän, f., sv. dial. gran, grän, grån, motsv. d., nor. gran, isl. grǫn; jfr isl. grǫn, mustasch, fht. grana, mustasch, fiskben, skägg på ax, t. granne, feng. granu, mustasch; till en rot med bet: sticka fram, vara spetsig; namnet givet med anledning av barren. — Med avs. på omljudet i pl. (o. sg.) jfr Kock SvLjudh. 3: 76. — Jfr GRON, GRANN, adj., ävensom GRÄS]
1) (individ l. varietet l. art av) barrträdssläktet Picea Link.; särsk. om arten Picea Abies Lin., vanliga l. svenska granen; äv. koll. En hög, reslig, vid, yvig gran. GR 25: 53 (1555). Då Granen blommar. Biberg Linné Oec. 36 (1750). (Det) är så omöjeligit att plantera Bök i Lappska fjällen, som Gran på Skånska ler-slätten. Linné Bref I. 1: 176 (1760). Vid dörren af alla Brud-hus uppreser (man i Västergötl. o. Bohuslän) tvenne afbarkade granar. JournLTh. 1813, nr 15, s. 3. I nordanskogen / der nickar granen. Rydberg Dikt. 1: 36 (1876, 1882). Lyssna på den granens susning, / Vid hvars rot ditt bo är fästadt! Topelius Lb. 2: 3 (1875; numera vanl. återgivet: Lyssna till osv.) [öv. av ett finskt ordspr.]. I klosterkyrkan var koret klädt med granar och enar. PT 1898, nr 276, s. 3. — jfr BRUD-, BRÖLLOPS-, FJÄLL-, FROD-, GORR-, HÄNG-, KLOT-, KRYP-, KVAST-, KÄRR-, MAR-, MAST-, MATT-, MYR-, NAR-, ORM-, PARAPLY-, PELAR-, PYRAMID-, RIS-, RÖD-, SLOK-, SVART-, TORR-, UNG-, VIT-GRAN m. fl. — särsk.
a) om l. elliptiskt för JULGRAN. Dansa kring granen. Östergren NDikt. 118 (1879). Granen, som glänser af stjernor och guldpynt, är icke tänd ännu. Benedictsson Folkl. 111 (1884, 1887). Forsslund Skog 184 (1896). — jfr Fatab. 1909, s. 249 (1817).
b) i utvidgad anv., i namn på (i Sv. ofta odlade) barrträd tillhörande andra släkten än Picea; i sht i ssgr o. elliptiskt för ssgr. — jfr IDE-, LÄRK-, SILVER-, ÄDEL-GRAN.
Anm. till 1 b. Ordet gran förekommer Jes. 41: 19 (Bib. 1541) ss. översättning av ett hebr. ord betecknande: cypress; jfr FUR anm. (F sp. 1836). Iagh wil giffua på markenne Grään, Böök och Buxboom tilhopa. Jes. 41: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: cypress).
c) i överförd anv., i namn på växter vilka gm sitt utseende påminna om granen; i sht i ssgr o. elliptiskt för ssgr. — jfr GRAN-FRIER, -GRÄS, -LUMMER, -SIA, -SPIRA, sbst.2, -ÖRT m. fl. — särsk. i förb. tysk gran, i (norra) Skåne benämning på örten Euphorbia Cyparissias Lin., med tättsittande, mycket smala blad. Areschoug Fl. 127 (1866). Lilja SkFl. 317 (1870).
2) trä l. virke av det under 1 nämnda trädslaget, granträ, granvirke; granved. GFGyllenborg Vitt. 1: 241 (1759, 1795). Medan i den långa vinterqvällen granen sprakar i Edra spisar. Blanche Våln. 7 (1847). Hjulet (på drottning Kristinas spinnrock är) af hvit gran, med tunna, svarfvade ekrar af svart ebenholtz. SDS 1898, nr 138, s. 3.
Ssgr (i allm. till 1): A: GRAN-ART. —
-BAND.
1) granvidja; jfr BAND, sbst.1 9 a. I Bjursås och Rättvik äro gärdesgårdarna alla af grangärdsel med granband. Linné Ungd. 2: 250 (1734). SD(L) 1897, nr 522, s. 2.
-BARK. vanl. koll.; äv. om enskilt stycke bark. VRP 1655, s. 944. Taket täckes (i Mora) med granbark, hvar ofvanpå ligger näfver, derpå kommer takvedstockar. Linné Ungd. 2: 265 (1734). Haartman Sjukd. 281 (1759). Näst efter ekbarken får granbarken .. den största användningen i garfverierna. Hirsch LbGarfv. 38 (1898). —
-BARKS-EXTRAKT. garv. —
-BARKBORRE~020. entomol. den åttatandade barkborren Tomicus typographus (Lin.) Ips, som gräver gångar under granens bark. JernkA 1896, s. 98. Geete o. Grinndal 154 (1923). —
-BARR. (-bä(ä)r Schroderus, Broman HelsB 169 (1733)) Myran är wäl lijten, men doch arbetsam .. hon bäär altijdh smolck (granbäär) och stybbe i hoop. Schroderus Comenius 225 (1639). Den Bitumen och Kåda, som är uti Granbahren giör dyngan dubbelt kraftigare än eljest. Serenius EngÅkerm. 138 (1727). En liten kungsfågel .. kröp omkring i det mörkaste granbarret. PRosenius i OoB 1893, s. 162. —
-BARRLUS(EN)~02(0). entomol. en på granskott parasiterande barrlus, Chermes abietis Lin.; jfr -LUS. Holmgren Insekt. 342 (1867). —
-BARRVECKLARE(N)~0200. entomol. barrvecklarfjärilen Epiblema tedella Cl., vars larver leva av granens barr. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 102. 2NF 31: 959 (1920). —
-BASTBORRE(N)~020. entomol. skalbaggen Hylastes cunicularius Knoch., vars larver leva särsk. på unga granplantor. Geete o. Grinndal 152 (1923). —
(2) -BATTENS. handel. —
-BEVUXEN, -BEVÄXT, p. adj. —
-BLANDAD, p. adj. skogsv. om (löv)skog l. skogsbestånd. Å utmarken finnes något litit gran blandad Löfskog. VDAkt. 1753, Syneprot. F III 7. —
(2) -BORD. (-borr 1546)
1) (†) bräde l. planka av gran. Forssell Hist. II. 1: 61 (i handl. fr. 1546). OrdnSiötull. 1667, s. B 2 a.
2) bord av granträ. —
-BRÄDE l. -BRÄDA. —
-BUSKE. (i folkligt spr.) ungt exemplar av gran med på stammens nedersta del ännu kvarsittande grenar. Linné Skr. 5: 83 (1732). —
-DIKE. (†) granhäck; jfr DIKE 3 med anm. Graan-Dijken wäxa innan några Åhr så frodigt och tätt, att de skyla och stängia en Trägård så wäl man nånten önskar. Rålamb 13: 33 (1690). —
-DUNGE. —
-EKORRE~020. (i Norrland) EHemberg i BiblJäg. 4: 134 (1897). Allmogejägaren häruppe (i Vindeln) skiljer mellan tre slags ekorrar: Granekorre, som i vinterdräkt har svartbrun svans, mera enfärgadt grå rygg samt mörkare teckningar å benen, tallekorre .. och slutligen ”espingen”. FoFl. 1909, s. 97. —
(1 c) -FRIER. bot. örten Pedicularis silvatica Lin., skogsspira; jfr -SPIRA, sbst.2 o. SKOGS-FRIER. Wahlenberg FlSv. 388 (1824). Pontén Fl. 44 (1847). —
-FRÖÅR~02, äv. ~20. SkogsvT 1903, s. 187. Under dåliga granfröår kan man få nöja sig med endast 30—40 % (grobarhet). Geete o. Grinndal 79 (1923). —
-FÖRYNGRING. skogsv. —
-GREN. —
-GRUPP. skogsv. mindre, begränsat bestånd av gran (särsk. i en lövskog). EHemberg i BiblJäg. 4: 246 (1897). —
-GRÄNS. särsk. bot. granregionens övre gräns. Palmblad Norige 38 (1846). (Fjällnäs sanatorium) ligger ofvan grangränsen. 2NF 8: 497 (1907). —
(1 c) -GRÄS. (gran- 1747—1889. grana- 1762—1913. granu- 1729) bot.
1) växten Pedicularis silvatica Lin., skogsspira; jfr -SPIRA, sbst.2 Linné Vg. 235 (1747; fr. Dalsl.). SvBot. nr 358 (1808).
2) (individ l. art av) släktet Equisetum Lin. vars kransgreniga stjälkar påminna om en gran; särsk. om arten Equisetum silvaticum Lin., skogsfräken, på vissa platser äv. om arten Equisetum arvense Lin., åkerfräken. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 53. Linné Fl. nr 927 (1755; om Equisetum silvaticum; fr. Medelpad). Post Ogräsv. 55 (1891; om Equisetum arvense). —
-KNOPP. (i sht i folkligt spr.) ungt skott av gran; äv. koll. At brygga af tall- och Granknopp. HdlCollMed. 17/1 1743. —
(2) -KNÄ. byggn. o. skeppsb. knä (visst slag av krumträ) av gran. Gynther Förf. 4: 76 (i handl. fr. 1803). Granknän böra vara af friska och goda granrötter, utan invuxna stenar och grusgropar, fria från rödved. SFS 1907, Bih. nr 73, s. 23. —
-KOTTE, äv. (särsk. ss. koll., i Norrl.) -KOTT, förr äv. -KOTTA. Schroderus Comenius 122 (1639). För mindre behov kan man klänga grankott i vanlig rumsvärme. Geete o. Grinndal 77 (1923). —
-KRONA. —
-KUBB. —
-KULTUR. skogsv. granodling. —
-KÅDA. (gran- 1623 osv. grane- 1736) [fsv. grankvadha, -kodhe] L. Paulinus Gothus Pest. 103 a (1623). Av flytande tallkåda kan ända upp till 30 % terpentin erhållas, av vanlig svensk grankåda däremot blott 3 %. HbSkogstekn. 760 (1922). —
-KÄGLA. (i starkt bygdemålsfärgat spr. i vissa trakter) grankotte. Lind (1749; under fichten-nuss). Heinrich (1814). —
-KÄL. (ofta skrivet -tj-. -tjål Molin FrÅdal. 44 (c. 1895), Dens. ÅdalP 67 (c. 1895)) (i Norrl.) granskog på (sluttande) sidländ mark med rörligt vatten. Gissler IVetA 1751, s. 24. Björnen hade .. sprungit ett stycke in i grantjålen. Molin ÅdalP 67 (c. 1895). Bryter källan i dagen, övergår granskogen till s. k. grankäl. Geete o. Grinndal 30 (1923). —
-KÄRR. skogsv. granbeväxt kärr l. kärrmark. Trakten .. var ”grankärr och timmerhögskog”. SkogsvT 1909, Fackupps. s. 409 (1815). SPF 1849, s. 82. —
-LAPP, m. (†) skogslapp. Forssell Hist. 1: Bil. 35 (cit. fr. 1566). SRheen (1671) i Landsm. XVII. 1: 15. Högström Lapm. 85 (1747). —
-LAV. (gran- 1729 osv. grane- 1736) bot. den på granbark växande laven Cetraria juniperina (Lin.) Ach., var. pinastri (Scop.) Ach. PArtedi (1729) hos Lönnberg Artedi 41. (Grönsiskans bo) består af fina grankvistar och granlafvar. SvRike I. 2: 160 (1900). —
-LID. fjäll- l. bärg- l. höjdsluttning bevuxen med gran; särsk. skogsv. = -KÄL. LAHT 1894, s. 135. En försumpad granlid. SkogsvT 1910, s. 68. —
(1 c) -LUMMER. bot. växten Lycopodium annotinum Lin., med styva, barrlika blad. Liljeblad Fl. 308 (1792). Alcenius Kärlv. 6 (1863). —
-LUND. (†; se dock slutet) Schultze Ordb. 2880 (c. 1755). särsk. (mindre br.) skogsv. örtrik granskog. Växer granmoren på skarpare sluttning och är fuktigheten större, .. utbildas det skogssamhälle, som vi kallat örtrik granskog eller granlund. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 64. —
(2) -LÄKT. (-löft 1753) byggn. Ett nytt stall, år 1749 bygdt af granlöfter. OfferdalKArk. N II 1, s. 126 (1753). Bladh (o. Hornstedt) 12 (1799). —
-LÖPE. (i Norrl.) avfläkt granbark. Ekman SkogsHb. 273 (1908). I störset (på en medelpadsk bovall), där bopigan hade sin bostad, fanns ej något golf, utan man ”löpte bark” i stora flakor utaf gran, s. k. granlöpe, och lade på marken. Fatab. 1918, s. 107. —
-MARK. skogsv. —
(2) -MARKNAD. handel. Man .. behöfver (icke) hysa någon särskild oro för en vikande granmarknad. SD(L) 1904, nr 2, s. 7. —
-MO. Vester ut från Ånn (i Jämtland) går banan öfver dystra, glesa granmoar och ödsliga mossar. IllSv. 2: 64 (1886). —
-MOR, r. l. f. [sv. dial. granmor] (i Dalarna o. Norrl.) mossrik granskog. Broman Glys. 3: 88 (c. 1720). Kjähl-land, som består af Granmohrar, och af stenbunden mark med kjällsåg uti. ResolAllmogBesv. 1766, § 9. SkogsvT 1907, Fackupps. s. 62. —
-MOSSA.
3) laven Cladonia rangiferina Hoffm., renlav? (Renen) tager sielf sin föda, sädan af gran Måsa med Vpkrapsande Vnder 5 qwarters Snöö. CCAlanus (1674) i BtVLand 6: 5. —
-MYR. skogsv. om vidsträckta, sumpiga, granbevuxna marker med stillastående grundvatten. Cnattingius Skogslex. (1894). De dystra manlafshöljda granmyrarna. SvRike I. 2: 55 (1900). —
(2) -PLANK. —
(2) -PLANKA, r. l. f. —
-PLANTA, r. l. f. —
-PLANTERING. —
-PLANTSKOLA~020. —
(2) -PROPS. —
-REGION. skogsv. i fjälltrakter: det (den) närmast under tallskogsregionen o. närmast över den odlade bygden liggande bälte l. zon där granen är det förhärskande trädet. Nilsson Fauna II. 2. 1: 118 (1828). BotN 1891, s. 185. FoFl. 1909, s. 6. —
-RIS, se d. o. —
-ROST. bot. den växelvis å granbarr o. å porsens blad parasiterande rostsvampen Chrysomyxa Abietis Wallr., vitrost; jfr -BARRS-ROST. LAHT 1890, s. 226. —
-ROT. ÅngermDomb. 27/11 1640, fol. 170. (De bärbara) Båtarna voro fordom hopfogade med spikar endast i stammarna och kölen, men för öfrigt sydda med hamptråd, granrötter eller rensenor. Ekman NorrlJakt 324 (1910).
Ssgr: granrots-tåga, r. l. f.,
-täln,
-vidja. —
-RUSKA, r. l. f. Hiorter Alm. 1744, s. 29. Utan för hvar port (i Borås) stod en tunna vatten med en granruska för vådeld skull. Linné Vg. 110 (1747). Granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. Lagerlöf Holg. 2: 392 (1907). —
(2) -SEGEL. (skämts.) åra. Säve HafvSag. 49 (1880). Plötsligt mojnar vinden och dör bort. Då gripas granseglen åter av valkiga händer. Hedin Jerus. 173 (1917). —
(1 c) -SIA, r. l. f. örten Melampyrum pratense Lin. Uppå högder och gran-åsar efter långa smala dälder, är gransian eller tof-gräs, hvilken står grön til vintren, det bästa bete. Gissler IVetA 1751, s. 20 (fr. Medelpad o. Ångermanl.). —
-SKATE. grantopp. (De) andra .. / hwilka .. / medh granskatur gatun sopa. JMessenius (1629) i HB 1: 154. Vid gärdet stå häggarna runda och hvita / bland granskatar, svarta och hvassa som torn. Karlfeldt Vildm. 26 (1895). —
-SKIFTE. byggn. varv av grantimmer. PT 1900, nr 107 B, s. 2. Ladugårdsbyggnad af granskiften i ekstolpar och på ekfot under tak af halm. Därs. 1907, nr 257 B, s. 3. —
-SKOG.
1) skog av gran. Schroderus Dict. 69 (c. 1638). Här i elffwen (dvs. Trave) så stå skuter tillsammansz stora och små lijka som en stoor granskogh. Bolinus Dagb. 13 (1666). Väl skötta tall- och granskogar. LAHT 1894, s. 143. jfr: Granskog, benämnas de svedjebara marker som ej äro besvärade af öfverflödig väta, och icke kunna uppodlas till åker, beväxte företrädesvis med granskog. SPF 1840, s. 29.
2) (i fackspr., i vissa trakter) om granved använd till kolning. Kål af granskog äro de sämsta. Rothof 145 (1762). Kolveden .. bestod af medelmåttig tall- och granskog, blandad med björk. JernkA 1886, s. 535.
-gräns,
-klädd, p. adj.,
-kärr,
-område,
-region. —
-SLÄKTE(T). bot. —
(2) -SPARRE. Tullordn. 1631. —
(1, 2) -SPIRA, sbst.1, r. l. f. spira (lång, rakvuxen, avkvistad trädstam) av gran. Rinman 2: 857 (1789). Granspiror och tallspiror .. (användas) till master, rör och bommar på segel- och ångfartyg (osv.). HbSkogstekn. 828 (1922). —
(1 c) -SPIRA, sbst.2, r. l. f. örten Pedicularis silvatica Lin., skogsspira. Nathorst SvVäxtn. 16 (1905). —
-STAM. —
-STRUNT. (i vissa trakter) ungt växtskott på gran; äv. koll. Juslenius 142 (1745). Darelli Sockenapot. 52 (1760). —
-STÅNG.
1) (förr) om smärt, hög, utom i toppen avkvistad gran som vid jultiden uppställdes utanför huset. Utan för porten sättas (vid jultiden) 2:ne höga, smale, afbarkade granstänger .., julstänger, hvilka stå sedan hela året igenom. Linné Ungd. 2: 265 (1734).
(2) -STÖR, r. l. m. äv. koll. BtÅboH I. 3: 28 (1624). Ett 3m högt staket af granstör. TT 1892, s. 109. —
-SUS. (i högre stil) Bååth GrStig. 14 (1889). Hvilken svensk skogsstämning, med gransus, grubbel och fågelsång! OoB 1892, s. 94. —
-SÅNGARE, m. l. r. zool. lövsångaren Phyllopneustes collybita Vicill. Nilsson Fauna II. 1: 216 (1824). Gransångaren .. kan sitta långa stunder i samma trädtopp och upprepa sitt dropplika till, tall, till, tall. PT 1905, nr 151, s. 3. —
-TICKA, r. l. f. bot. den på granstammar växande fnösksvampen Polyporus pinicola (Schw.) Fr. TSkogshush. 1896, s. 17. Geete o. Grinndal 145 (1923). —
-TICK-RÖTA, r. l. f. skogsv. I motsats till öfriga af tickor förorsakade rötor, börjar grantickrötan vid ytan. TSkogshush. 1896, s. 17. —
(jfr 2) -TIMMER. koll. VDBötesb. 1629, s. 575. (i sht i fackspr.) om enskild granstock. Heidenstam Svensk. 1: 173 (1908). —
-TJUR, r. l. m. (gran- c. 1645—1910. grana- 1698)
1) (i vissa trakter) kådigt, hårdt trä av gammal, krokig gran. IErici Colerus 1: 13 (c. 1645). En del skidlöpare åstunda at det ena skidet skal vara af fast gran eller grankjur. Rothof 145 (1762). Fatab. 1910, s. 100.
2) (†) ung gran; jfr KRYCKA. Wid wår Juletid .. så sättes ännu sådana unga Granatiurar för hwar Bondes port och grind. Rudbeck Atl. 3: 687 (1698). jfr: Unga Tallar och Gränar, dem wi kalla Tiurar. Rudbeck Atl. 3: 685 (1698). —
-TORKA, r. l. f. skogsv. Cnattingius Skogslex. 156 (1878, 1894). Med ”grantorka” menar man i allmänhet det plötsliga, oftast gruppvis skeende uttorkandet och förstörandet af granskogen. SkogsvT 1904, s. 425. —
-TRÄ. [fsv. granträ i bet. 1]
-TRÄD.
-TVAGA, r. l. f. (i vissa trakter) av grankvistar hopbunden viska använd till skurning. BtOdlH 5: 18 (1879). —
-TÅG. (†) rep av snodda granrötter. Lapparne giöra af Gran-rötter sina Gran-tåg. Hiorter Alm. 1744, s. 29. —
(jfr 2) -VED. OrdnLilleTull. 1631, s. A 4 a. Granved ger hastig värme. Juhlin-Dannfelt 112 (1886). Vinterfälld granved. HbSkogstekn. 615 (1922). —
-VIDJA. smidig, böjlig grankvist, (ofta använd till) hank på gärdesgårdar. Giersgårdar (av) granstör med granvejor på sned satt. Linné Skr. 5: 207 (1732). HbSkogstekn. 370 (1922). —
(jfr 2) -VIRKE. Lind (1749; under fichten-holtz). Pappersmasseindustrien skall säkert visa sig kunna sluka nästan obegränsade mängder av såväl gransom tallvirke. Ymer 1917, s. 203. —
-VISKA, r. l. f. —
-ZON.
2) geol. SkogsvT 1903, s. 12. Granzon, (dvs.) en zon inom Sveriges postglaciala torvmossar, som innehåller rester av gran. BonnierKL (1924). —
-ÅS. ås beklädd med granskog; stundom (i Norrl.) närmande sig till bet.: granskog. Gissler IVetA 1751, s. 20. Kalla vidlöftiga granåsar, med kärr, myror och stenbunden mark. NorrlS 1: 57 (c. 1770). —
(1 c) -ÖRT. växten Pedicularis silvatica Lin., skogsspira; jfr -SPIRA, sbst.2 Linné Fl. nr 552 (1755; fr. Östergötl.). Ahlman (1872).
B (†): GRANA-GRÄS, -TJUR, se A.
C (†): GRANE-KÅDA, -LAV, -TOPP, se A.
D (†): GRANU-GRÄS, se A.
Avledn. (till 1): GRANA, v. [jfr ENA, v.2] (tillf.) strö med granris, granrisa. Norlind AllmogL 626 (1912). —
GRANE, n. (nästan bl. i södra o. mellersta Götaland)
1) grandunge, granplantering; granträd (koll.). Är thesz emillan (dvs. emellan Nyköping o. Södertälje) tämmeliga stora skogar medh bärgh, klipper, grane, talle och börck. Bolinus Dagb. 51 (1670). Den gången stodo barrträden i ”granet” (i Botaniska trädgården i Lund) tätare än nu. PRosenius i 1LundagKron. 305 (1918).
2) granträ, granvirke.
Spoiler title
Spoiler content