luta | SAOB | svenska.se

SAOB

Svenska Akademiens ordbok

publicerad: 1941

LUTA lɯ3ta2, sbst.1, r. l. f., best. -an; pl. -or (VaruhusR 1539, s. 97 a, osv.) ((†) -er G1R 23: 423 (1552), OxBr. 11: 699 (1637); -ur ArkliR 1563, avd. 20).

Ordformer

(-a 1579 osv. -e 1539—c. 1600)

Etymologi

[fsv. luta; jfr d. lut, i ä. d. äv. lute, nor. lutt; av mnt. lute, motsv. t. laute, eng. lute; av fr. luth; jfr mlat. lutana, lutina; ytterst av arab. al‛ūd, trä, instrument av trä]

1) mus. knäppinstrument med välvd kropp, hals med tvärband, rundt ljudhål o. sensträngar som nedtill äro fästa vid en list på locket. Spela, knäppa på luta. Sjunga till luta. G1R 12: 191 (1539). VaruhbTulltaxa 1: 550 (1931). — jfr A-, BAS-, BJÖRKE-, DISKANT-, KLAGO-, STRÅK-LUTA. — särsk.

a) (numera bl. i vitter stil) i uttr. leka, förr äv. slå på luta l. slå sin luta. Slåå på Luta. Linc. N 2 a (1640). Sin luta de slå. Stagnelius (SVS) 1: 329 (c. 1815). Kan du ej lära henne slå på luta? Hagberg Shaksp. 7: 158 (1849). Kung Erik leker på luta. Snoilsky 1: 164 (1870, 1874).

b) bildl.; särsk. ss. beteckning för (vemodig) diktkonst l. diktning; jfr motsv. anv. av LYRA, sbst.4 Så länge nå'n Poët kan på sin Luta spela, / .. Så skall till Runi' låf .. / .. rätt diupa Runor ristas. Frese VerldslD 136 (1714, 1726). Blott för tårar lämpar sig min luta. 3SAH 9: 108 (c. 1875, 1894). jfr SVÅRMODS-LUTA.

2) om vissa redskap som mer l. mindre likna en luta (i bet. 1). — jfr BORR-LUTA. — särsk.

a) om ett slags hacka l. raka bestående av ett blad anbragt i rät vinkel mot skaftet; särsk. metall. om ett gruv- l. hyttredskap som användes i sht vid utdragning l. fatning av malm, slagg m. m. BtÅboH I. 1: 38 (1556); bet. oviss. GripshR 1597, s. 133 (i inventarium vid Äkers bruk). Stor Glödraka eller luta. BoupptSthm 25/4 1646. Garney Masmäst. 228 (1791). VästmFmÅ 16: 72 (1926). jfr AVDRAGS-, JÄRN-, MALM-, SKAFT-, SLAGG-LUTA m. fl.

b) färg. visst redskap för omröring av färgkyp l. annat färgbad. AHB 38: 35 (1869).

c) sjöt. visst redskap för rengöring av ett fartygs botten under vattnet. Röding SD 58 (1798). Stenfelt (1920).

Ssgr (till 1, mus.): A: LUT-BOK; pl. -böcker. (lut- 1918. lute- 1563—1893) (förr) innehållande anvisningar för lutspelning samt musik för luta. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 37. 2NF 28: 255 (1918). —

-FODER. (lut- 1678—c. 1755. lute- 1749) (†) = -FODRAL. BoupptSthm 10/12 1678. Schultze Ordb. 1223 (c. 1755). —

-FODRAL. PoetK 1817, 2: 149. —

-HALS. (lut- 1798. lute- 1640) jfr HALS 6 e. Linc. Xx 1 a (1640). Adlerbeth FörslSAOB (1798). —

-SKRIFT. (förr) = -TABULATUR. Landsm. XII. 5: 10 (1893). —

-SLAG. (lut- c. 1755. lute- 1689—c. 1777) (†) lutspelning. Wexionius Vitt. 419 (1689). Thorild (SVS) 1: 14 (c. 1777). —

-SLAGARE. (lut- 1587. lute- 1539—c. 1755) (†) lutspelare. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 74 (1539). Schultze Ordb. 4488 (c. 1755). —

-SLAGERSKA. (lut- 1722—1739. lute- 1640—1700) (†) lutspelerska. Linc. Hh 2 a (1640). Schenberg (1739). —

-SLAGNING. (†) = -SPELNING. Schultze Ordb. 4490 (c. 1755). —

-SPEL. (lut- c. 1755 osv. lute- 1649—1769)

1) = -SPELNING. Ekeblad Bref 1: 3 (1649).

2) (†) luta. Swedberg SabbRo 1477 (1687, 1712). —

-SPELANDE, p. adj. (luta-) SD 1899, nr 593, s. 3. —

-SPELARE. (lut- 1587 osv. luta- 1895) Helsingius V 7 b (1587). —

-SPELERSKA. Lindfors (1815). —

-SPELMAN. (†) lutspelare. Lind 1: 1083 (1749). —

-SPELNING. —

-STRÄNG, r. l. m. (lut- 1723—1889. lute- 1569—1797. luten- 1560) [fsv. luto stränger] KlädkamRSthm 1560 F, s. 6 a. —

-STÄMMA, r. l. f. (lut- 1758—1864. lute- 1787)

1) (†) om lutans ton. Bellman SkrNS 1: 276 (1787). Lindfors (1815).

2) (förr) i vissa musikinstrument: särskild stämma liknande lutans. (En klavicymbal med) 2:ne Lutstämmor. PT 1758, nr 10, s. 4. Höijer (1864; i piano). —

-SÅNGARE. sångare som sjunger till luta. UNT 1929, nr 10360, s. 2. —

-TABULATUR. (förr) särskild notskrift använd vid uppteckning av musik för luta. Valentin Musikh. 2: 58 (1901).

B (mindre br.): LUTA-SPELANDE, -SPELARE, se A.

C (†): LUTE-BOK, -FODER, -HALS, se A. —