publicerad: 1944
MISS- ssgr (forts.):
MISS-HANDEL. [jfr mht. missehandel, ä. t. misshandel (i bet. 1)]
1) (†) motsv. -handla 1: förhållande(t) att bete sig illa l. brottsligt; förseelse, fel; brott, missgärning, ogärning; synd. G1R 3: 59 (1526). Laghen gillar icke alt thet som hon icke straffar, Ty at all mishandel kan icke vpreknas j Lagbokenne. OPetri 4: 303 (c. 1540). I Öfver-Rätten (vid amiralitetet skall) omedelbarliga uptagas och afgöras .. Myteri, eller annor misshandel, som af någon menighet, större eller mindre föröfvas. Sjöart. 1755, art. 295. Weste (1807).
2) motsv. -handla 2 a: förhållande(t) att misshandla ngn. Öva misshandel mot l. på ngn. Uppsåtlig misshandel. AdP 1840—41, 2: 438. Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel mot andra maken, äge den make rätt till skillnad i äktenskapet. SFS 1915, s. 1042. Det var första gången, Tord lidit grov, kroppslig misshandel. Siwertz Sel. 2: 120 (1920). Den som misstänkt för misshandel, varav döden följt, anhållne .. brädgårdsarbetaren. DN(A) 1943, nr 252, s. 13.
-HANDLA, -ing. [jfr mnt. mishandelen, t. misshandeln]
1) (†) handla illa l. orätt; förbryta sig (mot ngn l. ngt); fela; synda; äv. med innehållsobj.: fela o. d. i (ngt); ss. vbalsbst. -ing: brott, förseelse, missgärning, synd. Konungen böör straffa sine fogder och embetesmen, när the mishandla j theres befalnig. OPetri 2Förman. A 4 b (1528). Hwadh haffuer iagh miszhandlat eller syndat, at tu är så heter på migh? 1Mos. 31: 36 (Bib. 1541). Edre store synder och misshandlinger. G1R 14: 72 (1542). (Eremiten Alexius) miszhandlade .. emot thet siunde Bodet. Schroderus Os. 1: 586 (1635). Franzén Pred. 1: 178 (1841).
2) behandla (ngn l. ngt) illa, malträtera (ngn l. ngt).
a) med avs. på levande varelse; numera nästan bl. för att beteckna att ngn (med hugg l. slag o. d.) förgriper sig på en annans kropp o. därmed vållar skada l. (svår) smärta. Weste (1807). Sällan ser man .. uslare och värre misshandlade kreatur än dem, hvilka Roms drosk-kuskar .. äro herrar öfver. Ljunggren Resa 69 (1871). Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom. Luk. 22: 63 (Bib. 1917; Bib. 1541: slogho honom). särsk.
β) (†) ss. vbalsbst. -ing i pl., konkretare, om akter av misshandel. Snart skred man äfven till kroppsliga misshandlingar: någre blefvo hudstrukne, andre föllo under bilan. Kolmodin Liv. 1: 376 (1831).
b) med sakobj.; numera nästan bl. i anv. som uppfattas som bildl. i förh. till a: fara illa fram med l. skada (ngt); använda (ngt) på ett ovarsamt l. oriktigt sätt. Ingen vältalighet skulle kunna förmå folket i det nu varande Rom, at förstöra sina Kyrkor eller misshandla Helgedomarne. Rosenstein PVetA 1789, s. 168. Skogar finnas som äro så misshandlade genom blädning och en oberäknad huggning, att (osv.). Ström Skogsh. 145 (1830). På golfvet låg en hopknycklad tidning ... Jag tog upp det misshandlade bladet och genomögnade dess rubriker. Rydberg Varia 258 (1894).
3) (†) förfördela, skymfa, smäda, förhåna, förlöjliga (ngn l. ngt). Möller (1790). Får ej en ärlig karl sin väg gå fram, / Förr'n strax hans rättframhet misshandlas skall / Af hala, inställsamma silkesnarrar? Hagberg Shaksp. 5: 156 (1848).
1) (†) till -handla 1: missdådare. Strängheten skal han bruka emoot vppenbara miszhandlare. Schroderus Pac. 112 (1616). Schmedeman Just. 850 (1683).
2) (mera tillf.) till -handla 2: person som misshandlar l. misshandlat ngn. Högberg Frib. 199 (1910). Misshandlarna avlägsnade sig efter fullbordat värv i bil. UNT 1932, nr 11 108, s. 5. —
-HAVA. [fsv. mishava, missakta] (†) missakta (ngt)?, hantera (ngt) vårdslöst? Uti Zoologicis har jag beskrifvit huru Siälarna fångas, Hiortarna utstängas, huru Rokarne tagas, huru Eider-dun misshafves, huru Änder snärjas. Linné Öl. Föret. 5 a (1745). —
-HOPP. [fsv. mishop] (†) hopplöshet; misströstan; förtvivlan. När han sijne onde prachtiker och anslagh icke fulborde kunde, föll han vti misshopp, och tillstadde Gudh .. att han medh ett reep vphängde sigh sielf. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 81 (1539). Schultze Ordb. 1818 (c. 1755). —
-HOPPA, v., o. -HOPPAS, v. dep., -ning (PPGothus Und. Ii 2 b (1590), ConsAcAboP 1: 167 (1645)). [fsv. mishopa(s), förtvivla] (†)
1) misströsta; förtvivla. The mishoppadhe allaredho, at hon skulle någhot komma igen. Judit 13: 13 (Bib. 1541). Weste (1807; dep.).
-HUGG.
1) (†) förhållande(t) att hugga miste l. fel, felaktigt hugg. När han (dvs. greve v. Tattenbach) nedfallet (på knä); giorde Skarprättaren ett Miszhugg genom det wänstra Örat och Kindbacken, hwar wed Grefwen .. högdt ropade. Dryselius Måne 296 (1694). Lagerström Bunyan 2: 116 (1727).
2) allmännare l. bildl.
a) (numera föga br.) i uttr. komma (l. råka) i misshugg (förr äv. komma för misshugg), träffas av ngt (ett slag o. d.) som var avsett för en annan; komma emellan. Derföre ährnade han samma styngh honom och icke hänne (som blev ihjälstucken), män hon kom för misshugg. SthmTb. 6/8 1600. Strax slogh H. Märit åt sin dotter, och H. Elin kom i misshugh, och fick et slagh af wedeträdt. VRP 1621, s. 437. Ödet tycktes ha bestämt, att han alltid skulle komma i misshugg, då andras intressen brottades. Heidenstam End. 225 (1889).
b) i uttr. i (stundom av) misshugg, gm förväxling av det rätta målet med ngt annat; av misstag; av våda; oförvarandes. EkenäsDomb. 1: 177 (1653). N:s förebärande att dråpet skedt af misshugg. Calonius 4: 237 (1797). Han är den ende oskylde mansperson, som kysst mig. Det skedde naturligtvis i misshugg. Bergman Mark. 177 (1919). I augusti 1928 sköts en svarthalsad dopping av misshugg under andjakt. FoFl. 1934, s. 199.
c) (tillf.) i annan anv.: misstag. Sådana misshugg (som uppfattningen att Skåne lydde under Gustav Vasa) begår uppsvensken ofta. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 23 (1901). —
-HUGGA.
1) hugga miste l. fel; numera bl. (i fackspr.) i p. pf., om bildhuggararbete, (run)ristning o. d.: felaktigt huggen; förr äv. refl.: hugga miste. Schultze Ordb. 1978 (c. 1755). Dalin (1853; refl.). Ristningen är ovanligt grund och på ett ställe otydlig, törhända misshuggen. UpplFmT 2: 36 (1872). GHT 1897, nr 302 B, s. 1.
-HUMÖR. dåligt humör; misslynthet (över ngt). Vara, råka, försättas i l. på misshumör. SvTyHlex. (1851). Sovjetambassadören .. återvände .. till Paris under alla tecken till misshumör. SvD(A) 1929, nr 207, s. 11. —
-HUSHÅLLA~020, -ning; -are (LBÄ 18: 65 (1798) osv.). hushålla illa (med ngt); äv. bildl. PH 13: 130 (1784). Misshushållning med arbetskraft. 2SAH 59: 477 (1882). Många gånger .. misshushållade jag med pengar. Sörman Aloë 105 (1931).
Avledn.: misshushållsam, adj. (mera tillf.) som hushållar illa (med ngt); slösaktig. AdP 1800, s. 184. En särdeles oklok och misshushållsam myntpolitik. Forssell Hist. II. 2: 13 (1872, 1875). —
-HÄLL, f., l. -HÄLLE, n. (-häll 1694. -hälle 1796 (: misshällen, pl.)) [jfr mnt. misheil, mht. misseheil, olycka; till hell, sbst.1; formen -hälle sannol. uppkommen gm anslutning till samhälle, uppehälle o. d.] (†) otur, olycka. Warandes mitt wilckor och så mycket mehra torfftigt, som .. mig stoor misshäll till stödt dhesse åhren medelst wahntrefnad på åthskillige slags Creatur och boskap. VDAkt. 1694, nr 123. Därs. 1796, nr 209. —
-HÄLLIG. [av t. misshellig; jfr enhällig] (†) oense, oenig, stridig. Schroderus Os. III. 2: 44 (1635). Så olijka, och så miszhälligt hafwa lärde Män sig uthlåtit om thenna saken. Lindestolpe Frans. 22 (1713). Detta misshälliga ägta paret. VDAkt. 1785, nr 9. Dalin (1853). —
-HÄLLIGHET~002 l. ~200, r. l. f. [jfr t. misshelligkeit; avledn. av -hällig] oenighet, missämja, split, söndring, disharmoni; ofta i pl.: stridigheter, slitningar. AOxenstierna 2: 617 (1624). Men är thet miszhellighet och miszdrecht i hiertan, så kunna bönerna icke wara samhelliga. Swedberg SabbRo 1589 (1690, 1712). Allt efter som händelserna utvecklade sig, uppstodo nya anledningar till misshälligheter mellan Frankrike och tyska riket. Carlson Hist. 4: 265 (1875). Misshälligheterna mellan de båda makarna. Hellström Storm 360 (1935).
Ssg: misshällighets-frö. (numera knappast br.) anledning l. orsak till misshällighet(er). Rosenstein 3: 307 (1788). Bremer Brev 4: 235 (1862). —
-HÖRA, -else (†, Lind 1: 1609 (1749)). (numera föga br.) med hörseln uppfatta (ngt) felaktigt; äv. refl.: höra fel, höra miste. Lundström LPGothus 1—2: 313 (cit. fr. 1630). De betygade, at deras medbröder ingalunda hade misshördt sig, utan at Jesu ord aldeles så fallit, som de dem uprepade. Bælter JesuH 6: 113 (1760). Noreen VS 3: 16 (1905). —
-HÖRSEL. (†) förhållande(t) att med hörseln uppfatta (ngt) felaktigt; dålig hörsel. Miszhörtzel haa offta bracht, / At man rättwijsan ey haar i acht. Sigfridi B 6 b (1619). Lind 1: 1149 (1749).
Spoiler title
Spoiler content