publicerad: 1949
OFRI ω3~fri2, adj. -are; n. o. adv. ofritt ω3~frit2.
Ordformer
(ofri 1649 osv. ofrij 1592—1720. — n. sg. ofridt 1628—1685. ofritt 1632 osv.)
Etymologi
[fsv. ofrir; jfr d. ufri (fd. wfrij), holl. onvrij (mnl. onvri), t. unfrei (fht. unvrī), eng. unfree; av O- 1 o. FRI]
1) som saknar mänskliga (o. borgerliga) rättigheter; som är slav l. träl l. livegen o. d.; äv. i utvidgad anv., särsk. om börd o. d. Weste 1971 (1807). Ofri börd. Geijer I. 1: 157 (1818). Barn av ofri kvinna. Minnesskr1734Lag 2: 10 (1934; om medeltida förh. i Sverige).
2) oadlig; numera bl. (om ä. förh.) i uttr. ofri mans frälse, om frälse (se FRÄLSE, sbst. 7) i Bohuslän som vid landskapets avträdande till Sverige 1658 innehades av ofrälse person (o. som icke åtnjöt lika stor skattefrihet som allmänt frälse). Den Convention, .. at intet uplåta någre Frälse godz til någon ofri man. 2RARP I. 2: 242 (1720); jfr Därs. 333. Ofri mans frälse. 2NF 9: 28 (1908).
3) om medborgare l. folk l. land o. d.: som l. vars folk är utsatt för l. icke är skyddad (skyddat) mot tvång l. godtycke o. d. från de styrandes sida; äv.: som står under en annan stats överhöghet, nationellt osjälvständig l. underkuvad. AdP 1789, s. 404. Att det fria Amerika dock i mångt och mycket är det ofriaste land på jorden. VL 1906, nr 284 B, s. 2. (Aftontidningen) tänker sig .. att Norge förblir ofritt om Tyskland segrar. Vougt SvSynv. 193 (1943).
4) allmännare: som icke fritt råder l. bestämmer över sig l. sina handlingar o. d.; stundom liktydigt med: bunden l. hämmad; äv. om drift o. d.: som icke beror av l. är underkastad ens fria vilja l. gottfinnande. Leopold 4: 102 (c. 1820). (Den ortodoxe prästens) kraftfulla tanke (måste) känna sig ofri och bunden af dogmatismens stående form. Hwasser VSkr. 1: 44 (1852). Larsson Psyk. 43 (1896; om vilja). En ofri naturdrift. Holmberg Kulturr. 16 (1912).
5) (mera tillf.) bunden av (traditionella) regler; osjälvständig l. klavbunden i sin värksamhet o. d. (jfr 4). Namnförändringen 1812, hvarefter .. (konstakademien) heter ”Akademien för de fria konsterna”, ålade ingen förändring i det högst ofria, rutinerade väsendet. Estlander KonstH 508 (1867).
6) som saknar (all) otvungenhet l. ledighet; tvungen l. besvärad l. generad; stel. Törneros Brev 2: 417 (c. 1830; uppl. 1925). Med Mellquist kände han sig alltid på något vis otålig, pressad, ofri. Siwertz JoDr. 181 (1928). Ofria, knyckiga rörelser. Östergren (1933).
7) sjömil. om farvatten: där sjöstyrkor (fartyg) icke kunna manövrera obehindrat (på grund av djupförhållanden o. d.). TSjöv. 1904, s. 556. 3NF 7: 138 (1927).
8) som icke får utövas l. användas l. förvärvas o. d. obehindrat (på grund av förbud l. inskränkande föreskrifter); underkastad tvång l. inskränkningar. Så lenge köphandel stodh ofrij och i twångh, kunde man ingenn eller ganske ringe tilförningh förmode. 3SthmTb. 1: 67 (1592). Valstriden och valtalen blefvo ofriare än lag bjöd, ty makten låg i orädda händer. Wieselgren Bild. 525 (1883, 1889). särsk.
9) (mera tillf.) icke fristående; som omedelbart sammanhänger (är sammanbyggd o. d.) med ngt annat. Då fristående masugnsställen visat sig mera biståndiga än de gamla ofria, har (osv.). JernkA 1881, s. 478.
10) icke befriad från pålaga l. anspråk o. d.; särsk.
a) (i skildring av ä. förh.) belagd med (import- l. export)tull, tullbelagd. Ofrij råkoppar. OxBr. 11: 336 (1648). Heckscher SvEkonH 1: 445 (1936; om ä. förh.). särsk. i utvidgad anv., om fartyg: icke befriad från ngn del av tullavgifterna (l., i senare tid: skyldig att erlägga viss förhöjning av den i tulltaxan utsatta tullsatsen) för de transporterade varorna; äv. om tull: som tillämpades för ofria fartyg; jfr HALV-FRI 2, HEL-FRI. Ofrij Farkostar. Stiernman Com. 4: 626 (1685). Föras varor på utländska fartyg skall ofri Tull betalas. Rabenius Kam. § 363 (1832). 3NF 19: 754 (1933; om ä. förh.).
b) (numera bl. tillf.; jfr dock slutet) om egendom l. mark o. d.: som icke äges med full äganderätt (av brukaren), som ngn icke kan fritt råda över. Ofrie egor eller gods, som lifegne undersåtare bebo. Lind 1: 538 (1749). jfr (†): Dan(ska) skiøling eller skyfling kallas, när en mans egendom giörs ofri och gifwes til prjs. Spegel 421 (1712). särsk. (fullt br.) i sht jur. i uttr. ofri grund l. tomt o. d., mark l. tomt osv. som (vanl. mot erläggande av tomtören) innehas av ägaren till de därpå uppförda byggnaderna, men som tillhör ngn annan, i sht stad l. kronan l. stiftelse. Stadsens .. ofrije Tompter. SthmStadsord. 2: 103 (1694). Lägenheter å ofri grund. BtRiksdP 1912, 9: nr 49, s. 1. särsk. (i vitter stil) bildl. All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt. Tegnér (WB) 8: 9 (1836).
c) icke fritagen från beslag; som får l. skall beslagtagas l. uppbringas o. d.; särsk. o. numera nästan bl. (i folkrätten) om skepp l. gods, i sht i sådana uttr. som ofritt skepp, ofritt gods, ss. beteckning för att last som tillhör (medborgare i) neutral stat icke är skyddad för beslag, om den föres på fientligt fartyg, ofritt skepp, fritt gods, ss. beteckning för att dylik last är skyddad för beslag, ofritt gods, ofritt skepp, ss. beteckning för att krigförande har rätt att uppbringa neutralt fartyg som för last tillhörig (medborgare i) fientlig stat. Stiernman Com. 1: 961 (1628). En ofrij man förer ofritt godz. RP 2: 159 (1632). Kleen KrigLag. 735 (1909). Sundberg Folkr. 24 (1944).
Ssgr (i allm. till 2): OFRI-FRÄLSE, adj. oböjl. (†) om hemman: som utgör ofri mans frälse. Œdman Bahusl. 59 (1746). —
-MAN, m. man som icke tillhör frälseståndet; oadlig man; numera bl. (om ä. förh., föga br.) i uttr. ofrimans (förr äv. ofrimäns) frälse l. frälsehemman, (frälsehemman som utgjorde) ofri mans frälse. (Kåröds) Gård miste vid Reductionen 1695 sin frihet, effter ofri-Män ther å bodde. Œdman Bahusl. 223 (1746). Ofri-mäns eller utsockne Frälse-hemman. Fischerström 2: 335 (i handl. fr. 1771). Ofrimans frälse. NF 5: 454 (1882).
Avledn.: OFRIHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara ofri; särsk.
3) till 4; äv. konkret(are), om ngt ofritt. Wikner Lifsfr. 1: 216 (1866). Dens. Mater. 127 (1870; konkretare).
5) (numera bl. tillf.; jfr dock slutet) till 10; förr äv.: skattskyldighet; förr äv. i uttr. ofrihet oppå (gods o. d.) för skatt och skuld, skattskyldighet för (gods osv.). Stiernhielm Fateb. C 1 b (1643: opå). Weste 1971 (1807). särsk. (förr) till 10 a slutet. Murberg FörslSAOB (1791). SFS 1827, s. 1425.
Ssgr (i allm. till ofrihet 1—3): ofrihets-förhållande, n. (mera tillf.) jfr -tillstånd. EkonS 1: 55 (1891).
-tid. (mera tillf.) tid varunder ofrihet råder l. varunder ngn l. ngt är ofri (ofritt). Hildebrand Medelt. 1: 344 (1881).
-tillökning. (förr) till ofrihet 5 slutet: tillökning i tull o. andra umgälder som ofria fartyg hade att betala jämfört med helfria fartyg. SFS 1846, nr 3, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content