publicerad: 1951
O- ssgr (forts.):
OTURBERAD, p. adj. [jfr turbera] (†) ostörd, oantastad, okvald, utan intrång, utan avbräck. Mechtige privat personer hafwa store interressen att staten må blifwa oturberat. Gustaf II Adolf 491 (1622). När skal iagh få en stadigh Roo, och en oturberat Fridh. Preutz Kempis 388 (1675). At adelen (i Skåne) skulle blifva oturberade vid sina gamla privilegier. 2RA 3: 1210 (1734). Lof at samma laxfiske oturberadt nyttja. Osbeck Lah. 55 (1796; efter handl. fr. 1655). —
OTVAGEN, p. adj. (i sht i bibliskt spr. l. i högre stil) icke tvagen, otvättad; särsk. i uttr. med otvagna händer, äv. med otvagen hand. Äta medh otwaghna hender, besmittar icke menniskiona. Mat. 15: 20 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Om han med otvagen hand framräcker den skatt han funnit. 2SAH 58: 77 (1882; i bild). särsk. (†) oeg. l. bildl. (ensamt l. i uttr. med otvagna händer): utan nödvändig förberedelse, oförberedd. (Man skulle informera den omyndiga drottningen om vissa regeringsärenden, på det) att när H. K. Maij:tt kommer till regementet, thet icke må skee med otvagne händer. RP 8: 125 (1640). Han kom dher til medh otwagne händer .. (dvs.) Owärdigt, och aff en slumpelycka. Grubb 303 (1665). Så såg man fordom en .. / som plägadt plåttra Vers på väggar i hvar Krog, / Otvagen börja sed'n .. / .. ett Hielte-Qväde siunga. Düben Boileau Skald. 2 (1721). —
OTVEKAD, p. adj. (-twik- (-ij-)) [till tveka] (†) utan tvekan, bestämd; otvivelaktig, obestridlig; ss. adv.: utan tvekan, med säkerhet. Stiernhielm Arch. Dedic. A 4 b (1644). Han swarar .., at han wille alla föreslagne Willkor otwikat wedertaga. Sylvius EOlai 261 (1678). Dens. Curtius 337 (1682). —
OTVEKANDE l. OTVEKANDES, p. adj. (-ande 1826. -andes 1527) [fsv. otväkande, otvivelaktig] (†)
1) utan att tveka. (De) bröto .. oförtöfvadt och otvekande sitt löfte och sin ed. Fryxell Ber. 2: 80 (1826).
2) [jfr fsv. otväkeliga, utan att tvivla] ss. adv.: utan att tvivla, utan minsta tvivel. G1R 4: 431 (1527; mnl. orig.: ontwijfelick). —
OTVEKLIG l. OTVIKLIG, adj.; adv. = (Stiernhielm Fred. 12 (1649), Spegel GW 200 (1685)), -a (Stiernhielm Arch. Dedic. A 2 b (1644)), -t (Lucidor (SVS) 189 (1672), Därs. 376 (1674)). (-tvik- (-ij-) 1644—1685. -tväk- (-w-) 1527. -elig 1527—1685. -lig 1649—1674) [fsv. otväkelika, adv., utan tvekan, utan att tvivla, otvivelaktigt; till tveka] (†) otvivelaktig, obestridlig; ss. adv.: utan tvekan, säkert. (Hieronymus' bok är) anamat och brukat aff then helga kyrkio for then otwäkeliga sanning som finnes j henne. OPetri PGalle K 1 b (1527). Hwad som begynsel haar, otwijkligt ändan nåår. Lucidor (SVS) 189 (1672). Spegel GW 200 (1685). —
OTVEKSAM, förr äv. OTVIKSAM. (-tvek- 1791—1904. -tvik- 1749)
1) (tillf.) icke tveksam; utan tvekan. Murberg FörslSAOB (1791). Med mormors dock icke alldeles otveksamma begifvande. Lagus Pojk. 37 (1904).
OTVETYDIG3~020. som icke kan tydas l. uppfattas på mer än ett sätt; som man icke kan misstaga sig på, oförtydbar, klar, uppenbar. Palmblad SophSorg. 459 (1841). Otvetydiga bevis. Agardh ThSkr. 2: 62 (1856). Trots det att den rättsmedicinska undersökningen otvetydigt gav vid handen att (osv.). Hellström Malmros 57 (1931).
Avledn.: otvetydighet, r. l. f. Schulthess (1885). Det svar han erhöll lämnade i otvetydighet intet övrigt att önska. SvRiksd. I. 1: 172 (1931). —
OTVINGAD, p. adj.; adv. -at ((†) -it BtFinlH 4: 153 (1563), SkrGbgJub. 6: 244 (1591)). (ottving- (-ui-, -uii-) 1523—1591. otving- (-ui-, -wi-) 1526 osv.) [fsv. othvingadher; jfr otvungen]
1) (numera föga br.) som icke är tvingad (till ngt), utan att vara tvingad; utan att ngt nödtvång föreligger; ss. adv. äv.: frivilligt, självmant; förr äv.: fri från pålagor o. restriktioner o. d. (jfr otvungen 1 b); förr äv. i uttr. onödd och otvingad, onödgad och otvingad (jfr otvungen 1). G1R 1: 83 (1523). Och haffde han onødgat och otwi[n]gat giffuit hono[m] til th[e]n skada. OPetri Tb. 99 (1526). (Emedan de) icke achtade bliffua widh Westeråes Recesz .., som the .. onödde och otwingade sielffue .. förseglat hadhe. Tegel G1 1: 235 (1622). (Den anklagade förmanades) adt hoon sigh betenckia skulle och otwingedt bekenna, huru saken sig härvtinnan hafwer. BtÅboH I. 3: 19 (1623). (Platsen där brottslingar stenades) dit ingen begav sig otvingad. Lagerlöf Höst 144 (1933).
2) (†) tvångslös, fri o. obunden; icke förkonstlad; otvungen (se d. o. 2). Om han en gång kunde få rent hufvud och otvingat förnufft, skulle han (osv.). Dalin Arg. 1: nr 2, s. 6 (1732; uppl. 1754: ledigt). (Barnen) mista alt detta behag, som en otvingad liflighet eljest lätteligen skulle få. Därs. 1: 78 (1733, 1754). —
1) (†) som icke kan tvingas (till ngt) l. icke kan framtvingas. Murberg FörslSAOB (1791). Wulf Köppen 1: 176 (1799).
2) (i poesi) som icke kan betvingas, obetvinglig. Otwingelig Hårdheet. Stiernhielm Lycks. 2 (1650, 1668). Otvinglig makt. Vising TrubDiktn. 91 (1904). —
OTVISTBAR. [till tvista] (†) = otvistig. (Danmarks) Gränser äro nu, .. genom .. Hollstens förenande under den Kongl. Spiran, otvistbara. UpfostrSTidn. 1782, s. 201. Murberg FörslSAOB (1791). —
OTVISTIG. (föga br.) varom det icke kan tvistas, varom ingen oenighet råder, icke tvistig, ostridig, obestridlig, indisputabel. Om Sterbhuset insinuerat nogra skiähl, som otwistige äre. VDAkt. 1702, nr 269. Otvistiga sjukdomsfall af kolera. SundhetscollBer. 1853, Bih. s. 129. Hönsen, ankorna, getterna skulle otvistigt vara hans. Lundegård DrMarg. 2: 7 (1906).
OTVIVELAKTELIG, adj.; adv. -a (Phrygius HimLif. 140 (1615), Hamb. (1700)), -an (OxBr. 12: 568 (1614)), -en (Chesnecopherus Skäl Gg 4 b (i handl. fr. 1595), Ihre Föret. XI (1779)). (äv. tvivl- (-f(f)l-)) [jfr otvivelaktig] (†)
1) om övertygelse o. d.: som icke är blandad med tvivel, viss; i sht ss. adv.: utan att tvivla l. tveka; jfr otvivelaktig 1. Chesnecopherus Skäl Gg 4 b (i handl. fr. 1595). Therföre är jagh ock otwifwelachteligen kommen, sedan jagh wardt kallad af eder. Apg. 10: 29 (Bib. 1703; NT 1526 o. Bib. 1541: oförtwiflat; Bib. 1917: utan invändning). Och lefwer jag i den otwifwelachteliga försäkran at samma höga rättwisa denna dag äfwen så i liuset fram kommer. VDAkt. 1720, nr 24. Humbla Landcr. 381 (1740).
2) ss. adv.: utan tvivel, med säkerhet; jfr otvivelaktig 2. Otwifwelachteliga. Linc. (1640; under infallibiliter). Dhetta pastorat, som han otwifwelachteligen bekommandes warder. VDAkt. 1661, nr 256. Thet förra (ordet) är otvifvelakteligen Göthiskt. Ihre Föret. XI (1779). —
OTVIVELAKTIG3~0020, adj.; adv. -en (Stiernman Com. 3: 504 (1667), Schück GPpr 3: 184 (1897)), -t (Phrygius MRosengren D 6 a (1608) osv.). (förr äv. -tvivl- (-f(f)l-))
1) (†) som icke tvivlar, som är viss (i sin övertygelse); särsk. om ngns uttalande, tro, övertygelse, hopp o. d.: säker, viss. Vdj then faste och otwiffuelaktige tro och tilförsigt, .. att (osv.). Ludvigsson Norman 25 (c. 1550). Johannes vid Jesu bröst, såsom sitt hviloställe, är trygg och otvifvelaktig. Borg Luther 1: 202 (1753). Han är aldeles otvifvelaktig om utgången. Murberg FörslSAOB (1791). Kolmodin Liv. 3: 101 (1832).
2) som icke kan betvivlas, icke underkastad tvivel, icke tvivelaktig; som är fullt betygad, säker, viss; numera vanl. ss. adv.: utan tvivel, säkerligen, l. ss. adj. i bet.: klar o. tydlig, avgjord. Til een Påminnelse om Dödhen och then otwifwelachtige Vpståndelsen. Schroderus Os. III. 1: 351 (1635). Nu är thet o-twifwelachtigt sant, at itt ibland the mächtige Wapnen Paulus brukade, war Bönen. Ekman Siönödzl. 129 (1680). En otvifvelaktig seger. Lagerbring 1Hist. 1: 279 (1769). Rent massformig, otvifvelaktig granit. TT 1898, K. s. 34. Det ansågs .. att döden otvivelaktigt påskyndats av uppträdet. Hellström Malmros 62 (1931). särsk. (†) i uttr. otvivelaktig borgen, betryggande borgen. KOF II. 1: 484 (1659).
Avledn.: otvivelaktighet, r. l. f. (numera föga br.) till 2: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara otvivelaktig; visshet. Verelius 56 (1681). Bestyrka ända till otvifvelaktighet. Agardh Bot. 2: 385 (1832). Östergren (1934). —
OTVIVELS, adv. (-tuif-) [jfr mlt. to untwivel samt tvivelsutan] (†) utan tvivel, otvivelaktigt. Effter månge Studentter otuifels hade lust iämpte deres andre studier, att bliffua auscultatores i håffrätten. HSH 31: 433 (1638). —
OTVIVLAD, p. adj. [jfr t. ungezweifelt] (†)
1) = otvivelaktig 1. Troon är en fast och otwiflat tröst och lijt påå gudz tilseyelse. OPetri 1Post. 67 a (1528). Wij äre otwiflade i dhen goda förhopningh (att osv.). VDAkt. 1653, nr 271. KKD 12: 439 (1712).
OTVIVLANDES, p. adj. (o- 1594—1674. w- 1534) (†)
1) som icke tvivlar (på ngt), fullt o. fast troende; vanl. med att-sats. Altså lofve vi .. att .. altidh sökie, fordre och fremie h. k. M:tz och riksens gagn och bäste, .. otviflandes, att h. k. M:t obrotzligen holler hvadh h. k. M:t Sverigis rikis stender .. deremoth lofvat och tillsagdt hafver. RA I. 3: 499 (1594). VDAkt. 1671, nr 5. Därs. 1674, nr 10.
2) varom icke råder ngt tvivel, icke tvivelaktig; särsk. ss. adv.: utan tvivel, säkerligen. Huilka ord jw wtuifflendis haffue någen grund och Moder, ee huar hon fins igenn. G1R 9: 141 (1534). Det (är) otwiflandes, at .. (lapparna) ju ära komna Österifrån. Landsm. XVII. 3: 17 (1672). —
OTVIVLIG, adj. (-elig 1555—1558. -lig 1669. -ligit (-gh-), n. sg. 1558) [jfr ä. d. utvivlig; till tvivla] (†)
2) = otvivelaktig 2. Han giffuer oss itt wist och otwiffuelighit tekn om sina nådh. LPetri Luther Nattw. F 2 b (1558). Lucidor (SVS) 128 (1669). —
OTVUNGEN, p. adj. otvungnare. adv. -et. (o- 1597 osv. v- 1541. -tvung- 1541 osv. -tvång- c. 1630. -it, adv. 1709—1818) [jfr t. ungezwungen; till tvinga; jfr otvingad]
1) (numera föga br. utom i c) som icke är tvingad (till ngt), utan att vara tvingad, icke tvungen; självmant; frivillig; om sak äv.: som icke beror på tvång, som icke är framtvingad, tvångslös, fri; förr äv. i uttr. onödd och otvungen, jfr onödd. Steen .. formanade honom, att han vtwungen schulle tilstå, vm någh[e]n vtaff hans bröder .. hade warit j rådt eller dådt m[edh] honom. UpplDomb. 3: 96 (1541). Theras friwillige och otwungne samtyckio, som sigh medh hwar annan giffta wela. KOF II. 2: 132 (c. 1655). Otwungen speleman gijgar bäst. Grubb 584 (1665). Otvunget bjöd .. (jorden) öfveralt ur sitt vida fruktbara sköte hvad som kunde mätta .. hennes barn. Lidforss DQ 1: 93 (1888). Östergren (1934). särsk.
a) (†) i uttr. otvungna slagsmål, om dueller o. d. Kongl. May:tz Placat och Förbud, angående allahanda Dueller, och otwungne Slagzmåhl. Schmedeman Just. 325 (1662). Isogæus Segersk. 797 (c. 1700).
b) (†) om handel, sjöfart o. d.: icke bunden av restriktioner, fri; jfr 2. Til denna (levantiska) handel (skall) en fri och otvungen Siöfart få nyttjas. PH 7: 4880 (1759). Posten 1769, s. 471.
c) (i skriftspr.) i fråga om argumentering, förklaring, anordning av ngt o. d.: som icke är frampressad l. framtvungen, som erbjuder sig själv, osökt; självfallen. Swedberg Cat. 7 (1709). Låter oss .. blifva vid den enfaldiga mening, som orden otvungit innebära. Borg Luther 1: 161 (1753). Häraf drages otvunget följande slutsats. Hygiea 1881, s. 478. Därigenom skulle åtskilliga sammanhang .. få sin otvungna förklaring. Wallén Hennig GåtfLänd. 140 (1926). (†) Stadfestande redeliga alt med klara och otvungna Gudz ord. Swedberg Lefv. 136 (1729).
2) icke hämmad av tvång, obesvärad, fri o. obunden, tvångslös; äv.: icke förkonstlad l. affekterad, okonstlad, naturlig (se d. o. 9); fri o. ledig. Qvicka, lifliga och otvungna omgänges-sätt. Dalin Arg. 1: 325 (1733, 1754). Allt (i den grekiska vitterheten) är så lätt, så otvunget, som hade det växt vildt, utan konst och omsorg. Tegnér (WB) 4: 115 (1824). Lätt, glad, naturligt otvungen sällskapston rådde här (i Retzius' hus). 3SAH 7: 297 (c. 1880). När hon kände sig otvungen, kunde hon också förvåna med den humor, varmed hon behandlade sig själv som föremål för avgudadyrkan. Wägner Lagerlöf 2: 101 (1943). särsk.
a) (†) fri o. obehindrad (i sitt handlande), oförhindrad. Humbla Landcr. 133 (1740). (Två dövstumma) hvilka i många förrättningar och slögder, som i allmänt lefverne förefalla, varit äfven så otvungne, som andra. VetAH 1777, s. 16.
b) i fråga om hållning, sätt att röra sig o. d.: fri, ledig; icke spänd; förr äv. om kroppsdel. Med otvungen hållning. Otvungen i sina rörelser. En frij och otwungen hand. Porath Pal. 1: O 1 a (1693). (Wallerii) anlete var otvunget och merendels gladt. Tilas ÅmVetA 1748, s. 30. Kroppens ställning måste (vid sångövningarna) vara rak och otvungen. Mankell Lb. 8 (1835).
c) om språkligt framställningssätt: ledig. Serenius Nn 4 a (1734). Tydelighet och en otvungen skrifart äro utan tvifvel ibland de angelägnaste ögnamärken. Rudenschöld Crit. 4 (1755). Hennes conversation var otvungen och behaglig. GJEhrensvärd Dagb. 2: 4 (1780). Det otvungna samtalsspråket. Cederschiöld Skriftspr. 104 (1897).
Avledn.: otvungenhet, r. l. f. [jfr t. ungezwungenheit]
1) (†) till 1: saknad av tvång, frihet. Lind 1: 1703 (1749). Endast vid de tillfällen, då hennes värdighet oundgängeligen kräfde det .. kunde .. (Kristina) underkasta sig inskränkningar i sin otvungenhet. 2SAH 11: 196 (1824). Författarens förkärlek för den otvungenhet i afseende på Numerus, hvilken i brefstil och familiärt skrifsätt är både vanlig och ursäktlig. SvLittFT 1833, sp. 764. Meurman (1847).
2) till 2: ledighet, naturlighet. Holmberg 1: 57 (1795). I Satirerna och Epistlarna har din Fars öfversättning ett gifvet företräde i afseende på lätthet och otvungenhet. Tegnér (WB) 3: 308 (1817; till J. Adlerbeth); jfr o-tvungen 2 c. Ledighet och otvungenhet i hållningen. 2SAH 27: 25 (1853); jfr otvungen 2 b. (Hon) emottog alla gäster, höga eller låga, med samma hjärtliga otvungenhet. Roos Skugg. 126 (1891). —
OTVÅDD, p. adj. (i vitter stil) otvagen, otvättad. Murberg FörslSAOB (1791). Jag skyr att med o-tvådd hand det glödande vinet offra åt Zeus. Johansson HomIl. 6: 266 (1846). —
OTVÅLAD, p. adj.
2) (†) bildl.
b) [jfr otvagen slutet samt motsv. anv. av t. mit ungewaschenen händen, lat. illotis manibus] utan nödig förberedelse, oförberedd, utan vidare. See så måste man sökia skriffterna igen och intet löpa otwålat fram. Rudbeck Atl. 2: 26 (1689). —
OTVÄTTAD, p. adj. (o- 1578 osv. v- 1729) icke tvättad. Sätt dig inte till bords med otvättade händer! Otvättad ull. BOlavi 47 a (1578). Illa tvättade kläder äro nästan obehagligare än otvättade. Langlet Husm. 41 (1883). Han tar barnen med sig .. men så ser han att de äro o-tvättade. Strindberg Giftas 2: 243 (1886). —
OTYCKE, n., förr äv. OTYCKJA, f. (-a 1681. -e 1593—1894. -ia 1614 (: otyckio, oblik form)—1639) [fsv. othykke, othykkia]
1) förhållande(t) att tycka illa om ngn l. ngt, misshag, motvilja, ovilja; numera bl. (mera tillf.) i uttr. tycke och (eller) otycke, tycke o. (resp. eller) bristande tycke. (Man) beskyller .. oss, att vi äre de som framägge presterne och menigheten och arbete der opå att komme oss i e. k. M. misshagh och otycke. RA I. 3: 183 (1593). (En sjukdom) som .. verkade otycke och ovilja oss imellan. VDAkt. 1797, nr 259. Då soldaten börjar ”visa tycke eller otycke” — det må vara för hvad som helst — då står ofärden för dörren. Sundblad Off. 127 (1894). Det är ofta småsakerna som bestämmer våra tycken och otycken. GbgP 1950, nr 50, s. 10.
2) (†) motbjudande sätt o. väsen; ohöviskhet. (Sv.) otyckia, (lat.) immodestia. Schroderus Comenius c 12 b (1639).
OTYCKSAM. [jfr otycke 2 o. tyckesam] (†) motbjudande; ohövisk. Schroderus Dict. 184 (c. 1635). Dens. Comenius c 12 b (1639). —
OTYDBAR3~02 l. ~20. som icke går att tyda. 2SAH 44: 193 (1868). (Figurerna) skola vara lika otydbara för honom, som fläckarna på månskifvan. Lagerlöf Drottn. 7 (1899). —
OTYDLIG, adj.; adv. -a (†, Serenius (1741)), -en (†, Brask Pufendorf Hist. 284 (1680), Lindfors (1824)), -t. (-elig (-gh) 1526—1824. -lig 1735 (: otydligheter), 1757 osv. -ligen (-gh-), adj. 1526. -ligit, n. sg. o. adv. 1710—1740) [jfr d. utydelig, ävensom t. undeutlich]
1) (†) oförståelig, obegriplig. Så mongahanda röster äro j werlden, och ingen aff them är otydhelighen. 1Kor. 14: 10 (NT 1526; Bib. 1541: otydheligh; Luther: vndeutlich; Bib. 1917: vars ljud äro utan mening). jfr: (T.) unverständlich, .. (sv.) mörk, otydelig. Dähnert 314 (1746).
2) icke lätt att uppfatta, icke tydlig.
a) i fråga om uppfattande med sinnesorganen. (Jag) skrifver .. så otydeligit, at iagh iblandh sielfv har svårt at läsa (det). Carl XII Bref 108 (1710). Tala otydeligt. PH 12: 412 (1782). De mål, som framträda otydligt, skola beskjutas med flera skott än tydligt synliga. TrängRegl. 1940, s. 50. särsk. (†) om ljud från flera ljudkällor: oredig, förvirrad. Jag hörde ifrån alla sijdor ett otydeligit skrål. Ehrenadler Tel. 74 (1723). Flere föreställningar af Landtmarschalken .. besvarades altid med ouphörligt och otydeligt skrik af ymsom Ja och Nej. HSH 16: 327 (1769). Nordforss (1805).
b) i fråga om uppfattande med förståndet: svår att förstå, oklar. Brask Pufendorf Hist. 284 (1680). Redan 1579 .. låto Dalkarlarna icke otydligt förstå, att de önskade hertig Karl till konung. Fryxell Ber. 4: 262 (1830). Hans tankar irrade kring i otydliga jämförelser. Hallström Händ. 324 (1927).
c) (†) filos. om förnimmelse, föreställning l. begrepp: som är bestämt skild från andra förnimmelser (l., om förnimmelse, från subjektet självt), utan att likväl förnimmelsens osv. innehållsmoment äro distinkt fattade; jfr klar 8 b. Tuderus Kiesewetter Log. 22 (1806). Afzelius Log. 11 (1839).
d) (†) ss. adv.: ofullständigt. Klenstarren och Hvitstarren .. äro dels sällsynta, dels ännu otydeligt kände. Fischerström 4: 284 (c. 1795).
Avledn.: otydlighet, r. l. f. till 2: förhållande(t) l. egenskap(en) att vara otydlig.
b) till 2 b: oklarhet; i pl. äv. konkretare, om otydligt l. dunkelt ställe i skrift o. d. Biurman Brefst. 21 (1729). Otydligheter i lagarne. Odhner G3 1: 547 (1885).
Spoiler title
Spoiler content