SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1951  
OXID oksi4d, äv. ωks-, r. l. m. (Sparrman Fourcroy 82 (1795) osv.) ((†) n. JournLTh. 1811, s. 983); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(oxid 1811 osv. oxide 1795. oxyd 1837—1871)
Etymologi
[jfr t. oxyd, eng. oxid(e), oxyd(e); av fr. oxide, oxyde; bildat med suffixet -id (se BROMID, HYDRID) av nylat. oxygenium, till gr. ὀξύς, skarp, vass, bitter, sur]
kem. kemisk förening av ett grundämne (atom l. atomgrupp) med syre; särsk., i fråga om ämnen med växlande valens: förening som innehåller mera syre, ngn gg kallad egentlig oxid, motsatt: oxidul. Metalliska oxider. Sparrman Fourcroy 4 (1795). (Berzelius) analyserade .. med noggranhet flera metallers oxider. Lyceum 2: 153 (1811). Bolin KemVerkst. 30 (1942). — jfr ALUMINIUM-, AMMONIUM-, ANTIMON-, BLY-, CERIT-, CESIUM-, GULD-, HYDR-, JÄRN-, KALCIUM-, KALIUM-, KOL-, KUPRI-, KUPRO-, KVICKSILVER-, KVÄV-, MANGAN-, METALL-, METYL-, NATRIUM-, NICKEL-, SUPER-, TENN-, ZINK-OXID m. fl.
Ssgr (kem.): OXID-BILDNING. äv. konkret. Ericsson Ur. 161 (1897). —
-FRI. Berzelius Kemi 2: 115 (1812). —
-HALTIG. Berzelius Kemi 2: 203 (1812). —
-HINNA, r. l. f. En .. oxidhinna på stålets yta. JernkA 1821, s. 142. —
-HYDRAT. (numera knappast br.) kemisk förening av en oxid med vatten. Berzelius Kemi 2: 323 (1812). Lidforss Fragm. 21 (1895, 1904). —
-SALT, n. (numera knappast br.) bildat av en oxid o. en syra. Berzelius PVetA 1810, s. 13. BonnierKL (1926). —
-SKORPA. jfr -hinna. Hammarslagg .. kallas de oxidskorpor, som affalla vid utsmidning af glödande jern eller koppar. NF 6: 640 (1882).
Avledn.: OXIDISK, adj. kem. som består av l. innehåller oxid av ngt ämne. Oxidiska mineral. Ramsay GeolGr. 143 (1909). TT 1941, K. s. 89.
Spoiler title
Spoiler content