PLAKAT plaka4t, adj. i predikativ anv. o. adv. -are (gradf. dock bl. mera tillf.; Östergren(1935)); ss. adj. alltid oböjt i n. sg., stundom äv. i pl.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. plakat; enl. gammal uppfattning uppkommet (i studentspr.) av lat. placatus, p. pf. till placare, stilla, lugna, blidka o. d., bildat till stammen i placere, behaga (jfr PLACIDERA)]
(vard.)
1) ss. adj.: redlöst berusad, stupfull, ”dödfull”. Tersmeden Mem. 4: 222(1764). 1759 var jag första gången .. placat, .. sedan jag hos holländske Ministern .. tagit mig ett Pontaks-rus. Bellman Lev. (BellmS) 34(1794). Att även flickorna av i dag dricka sig plakata. SvD(B) 1944, nr 121, s. 12.
2) ss. förstärkande adv.
a) i uttr. plakat full (äv. hopskrivet till plakatfull), redlöst berusad, stupfull; äv. bildl. 2VittAH 2: 419(1787, 1791). Björklund MånLund 191(1931).
b) (†) i uttr. plakat kär, våldsamt förälskad, ”pinkär”. 3SAH XLVII. 2: 107(1837).
