PLAKODONT plak1ωdon4t l. -åd- l. -od-, m. l. r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. plakodont, eng. placodont; förleden bildad till gr. πλάξ, föremål med flat form (jfr PLACENTA, PLAKOIDFJÄLL), senare leden till gr. ὀδούς, tand (jfr ODONTO-)]
paleont. djur tillhörande en grupp förhistoriska (ss. fossil bevarade) reptiler vilkas käkar o. gom voro försedda med tätt sittande tandskivor; vanl. i pl. Nathorst JordH 751 (1893).
