publicerad: 1958
REV re4v, sbst.8, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. ree-)
sjöt. om vart o. ett av de (1—4) på övre delen av ett råsegel l. nedre delen av ett annat segel sittande (vågräta) stycken av ett segel, som kunna rullas upp l. vikas ihop (o. fästas vid en rå l. ett rundhult medelst sejsingar o. d.), för att den för vinden utsatta segelytan skall minskas, o. som nedåt resp. uppåt avgränsas av tvärs över seglet fastsydda band (revband) l. av en rad tvärs över seglet fästa sejsingar (revsejsingar) l. av en rad tvärs över seglet gående hål; äv. allmännare: anordning för revning; stundom äv. om själva raden av hål l. sejsingar l. om revband (se d. o. 2). Första, andra osv. revet, på råsegel: första, andra osv. revet uppifrån; på annat segel: första, andra osv. revet nedifrån. Rajalin Skiepzb. 192 (1730). Lind (1738; om rad av revsejsingar). Då seglet har två ref sättes undra refvet på 0,33 af seglets höjd från råliket, och första refvet midt emellan råliket och undra refvet. Frick o. Trolle 103 (1872). Smith 327 (1917; om revband). Nilsson SjöfSkeppsb. 211 (1922). — jfr BOTTEN-, DUBBEL-, NATT-, PATENT-, RULL-, SNABB-, SVIKT-REV. — särsk.
a) i uttr. som beteckna att ett segels yta minskas gm att ett l. flera rev sammanvikas l. upprullas o. d.; särsk. i uttr. taga in l. intaga (förr äv. [jfr fr. prendre un ris] taga) rev (i ett segel l. i seglen). Rosenfeldt Tourville 67 (1698: taga in). Taga Reef i Under-Seglen. Därs. 79. Alla 3 refven måste in i märsseglen. Tersmeden Mem. 1: 147 (c. 1780). Gå ombord, så skall jag rulla in rev i storn. Lindström Kastv. 84 (1931). Hägg Örl. 60 (1943). jfr (†): När Refwet är giordt (dvs. intaget). Rosenfeldt Tourville 73 (1698) [jfr fr. faire les ris, taga in rev]. särsk. (mera tillf.) mer l. mindre bildl., i uttr. taga in rev i (i sht förr äv. på) seglen, ss. beteckning för att ngn går försiktigt till väga l. ”drar öronen åt sig”. Andersson GrDram. 301 (1885, 1910: på). Det är otvifvelaktigt, att motståndet mot den af kolonialministern Chamberlain föreslagna .. (tullpolitiken) är i tilltagande, till och med till den grad, att Chamberlain .. har börjat taga in ref i seglen. PT 1903, nr 130 A, s. 2.
b) i uttr. som beteckna att ett segels yta är minskad gm att (ett l. flera) rev intagits. När de bägge (fartygen) segla med et Ref i Märss-Seglen. Chapman Skeppsb. 66 (1775). Kostrar och kuttrar ha ref inne, stäfva i dag ej långt. SvD(A) 1915, nr 230, s. 8. särsk. (mera tillf.) i utvidgad anv., i fråga om väderkvarnsvinge vars för vinden utsatta yta gm olika anordningar minskats. Med flera rev inne surra väderkvarnarnas vingar i brådskande färd. Hedin Front. 27 (1915).
c) i uttr. som beteckna att ett segels yta (efter revning) ökas gm att ett l. flera intagna rev (åter) frigöras; särsk. i uttr. sticka ut l. utsticka l. släppa l. slå ut rev. Rosenfeldt Tourville 71 (1698: släppa uth). Han släpper ut sina ref(,) svarade gossen. JLRuneberg i HforsMBl. 1833, nr 37, s. 2. Alle man på däck! Och ut med refven! Mellin SDikt. 285 (1852). Sticka ut ett ref. ÖoL (1852). Vid åtta glas skakade vi refvet ur focken och satte öfre stormärs refvad. GHT 1905, nr 221 B, s. 4. Ena revet slogs ut och snarligen även det andra. Lundström Sjöfr. 137 (1929).
d) i utvidgad anv., om förhållandet att en flagga ombindes l. är ombunden på mitten med ett garn för att fungera ss. nödsignal; särsk. i sådana uttr. som flagga med rev l. hissa flaggan med rev, ha flaggan hissad resp. hissa flaggan i schau. Ramsten o. Stenfelt (1917). Stenfelt 147 (1920).
e) (mera tillf.) bildl. (jfr a slutet, b slutet); särsk. med tanke på att ett rev kan tas in, varigm seglatsen går långsammare. Herman I(srael). Han (dvs. Sten Sture d. y.) är afgjordt af Svenska partiet! Brems. Alltså icke Danskvän. Der ha vi ett ref i seglet. Strindberg SRidd. 73 (1908); jfr b.
Ssgr (sjöt. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till reva, v.4): REV-BAND. [jfr holl. rifband, reefband (i bet. 1, 2), t. reffband, reefband (i bet. 1, 2), eng. reef-band (i bet. 2)]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) revsejsing; jfr band, sbst.1 1. (Eng.) Reef-hand (felaktigt för Reef-hank), (sv.) refband. Uggla Sjölex. 821 (1876). Landsm. 1926, s. 14 (från Norrb.).
2) [jfr motsv. anv. i holl., t. o. eng.] om var o. en av de bandlika förstärkningar av segelduk som (på visst avstånd från varandra) äro fastsydda tvärs över ett segel på bägge sidor om detta för att utgöra fästen för revsejsingar o. dyl. o. som vid seglets stående lik ansluta sig till i liket insplitsade revlöddror; äv. med inbegrepp av den remsa av seglet som täckes av dessa förstärkningar; jfr band, sbst.1 18. Rajalin Skiepzb. 191 (1730). Det något slitna seglet (blåste) långs undra refbandet itu från lik till lik. Skogman Eug. 2: 170 (1855). Smith 329 (1917). —
-BROK. på råsegel: brok (se brok, sbst.2) som är fäst strax nedanför understa revet (bottenrevet) i seglets stående lik o. vari revtaljan l. revtaljeskänklingen är fastgjord; i fråga om annat segel: grov trosstump som är fastgjord vid revknapen på en bom o. som gm att skäras i en revlöddra l. revlatta kan (direkt l. i förbindelse med en talja) användas för nedhalning av rev. Oxenstierna Vanderdecken 12 (1865). Frick o. Trolle 192 (1872). —
-BÄNDSEL. [jfr lt. reffbändsel, t. reffbändsel, reefbändsel] vid rå fäst bändsel som vid revning trädes genom en revlöddra o. varmed denna (lyftes upp o.) beknipes på rån; äv. om motsvarande bändsel på bom till gaffelsegel o. d.; stickbult; förr äv.: revsejsing l. revlina. Rosenfeldt Tourville 71 (1698). Refbentsel på gaffelsegel. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). (Eng.) Reef-hand (felaktigt för Reef-hank), .. (sv.) refbändsel. .. (Eng.) Reefline, (sv.) refbändsel. Dens. Sjölex. 821 (1876). —
-DÄMPNINGS-LINA~0020. (i sht förr) på vissa råsegel: var o. en av de vertikalt gående linor som användas för att underlätta upptagningen av seglet vid revning o. för att hopsnöra revet under rån efter revningen. Ekelöf Skeppsm. 70 (1881). Lundell (1893). —
-FÅLL. (†) om veck som ett intaget rev bildar, innan det fastgjorts vid rån. Det måste altijd Nockbäntzler först fästas wed Råånockan, för än någon Reef seising giörs fast, och måste Reef Fållen fram om Seglet, som ståår bätter. Rosenfeldt Tourville 69 (1698). —
-HÅL, n. [jfr t. reffloch, reefloch, eng. reef-hole] om vart o. ett av de (sydda) hål som (stundom) finnas anbragta i rader tvärs över ett segel o. i vilka revsejsingarna l. revlinorna äro fästa; jfr -gatt. Ett Reef med Refhål. Rajalin Skiepzb. 195 (1730). Christenson MarSlup. 7 (1914). särsk. (†) i pl., övergående i bet.: rev. I stället för denne Stårmfåckan brukas understundom Refhålen uppå den rätta Klyfåckan och Refvas enär så behöfves. Rajalin Skiepzb. 195 (1730).
Ssg: revhåls-ring. (förr) av smäckert tågvirke sydd ring kring ett revhål. Rajalin Skiepzb. 190 (1730). —
-KARDEL. (†) kring en i en rack rörlig rå fäst tåg varmed rån kan bringas att rotera vid rullrevning. KrigVAH 1858, s. 67, 68. —
-KAUS. [jfr holl. rifkous, reefkous, t. reffkausch, reefkausch] i en revlöddra sittande kaus. Konow (1887). —
-KNAP. mindre knap på bommen till ett gaffelsegel, vari revbroken är fäst. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-KNOP. (numera knappast br.) råbandsknop (som bl. a. användes vid knopning av revsejsingar). Ekbohrn NautOrdb. 93 (1840). Smith 322 (1917). —
-LATTA. om var o. en av de lattor som i vissa segel (t. ex. på kanoter) äro fastsydda i (l. i stället för) revbanden o. som med hjälp av i ändarna anbragta revbrokar vid revning kunna halas intill en bom l. en mast. TIdr. 1882, s. 28. Smith 309 (1917). —
-LINA. [jfr holl. riflijn, reeflijn, t. reffleine, reefleine, eng. reef-line (alla i bet. 1)]
1) om lina med vars hjälp ett revat segel fästes till bommen l. liket l. (om ä. förh.) rån (särsk. gm att linan trädes genom revhålen o. slås l. lindas om bommen osv.); äv. (i fråga om råsegel): utefter ett revband (se d. o. 2) fäst lina försedd med knävringar vid vilka revsejsingarna knävras för fastgöring av revet efter revning. Refvas (under-)Seglet med reflinor, böra de vara tvenne til hvar nock, försedde uti ändarne med inpyntade spikar hvars hufvuden äro afhugne. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 261 (1796). (Bukten på revsejsingen) bör göras så lång att den kan trädas genom seglets alla reflinor. Frick o. Trolle 35 (1872). IdrBibl. 12: 47 (1919).
-LÖDDRA, r. l. f., l. -LÖDRA l. -LÖDDER. (vid ändan av revbandet) i kanten (liket) av ett segel anbragt (insplitsad) löddra (med l. utan isittande kaus) varigenom de stickbultar o. d. löpa vilka användas, då revet intages o. fästes vid rånocken l. bommen l. liket; jfr -löver. Rajalin Skiepzb. 191 (1730). IdrBibl. 12: 95 (1919). —
-LÖVER, r. l. m.; best. -en. (-löfweren, sg. best.) [jfr holl. rifleuver, reefleuver; till holl. leuver (leeuwer, lover), löddra (jfr löddra, sbst.)] (†) = -löddra. Rosenfeldt Tourville 81 (1698). —
-MANTEL. (†) mantel (se d. o. 3) avsedd l. använd för revning; jfr -talja. Platen Glascock 1: 275 (1836). —
-SEJSING. [jfr holl. rifseizing, reefseizing, t. reffseising (l. -zeising), reefseising (l. -zeising)] var o. en av de sejsingar varmed ett rev i ett segel fastgöres vid en rå l. ett rundhult o. som utgöras av små tågändar fastsydda på kort avstånd från varandra i revbandet l. instuckna (med knopar på var sida om seglet) i revhålen l. (i sht på ä. örlogsfartygs råsegel) som utgöras av till rån fästa, med öga o. knävring försedda plattingar vilka vid revning trädas om en vid revbandet fäst (rev)lina. Rosenfeldt Tourville 69 (1698). För revning äro seglen försedda med revlöddror och stickbultar samt med revsejsingar. UFlottMansk. 1945, s. 220. —
-SEJSNING. (numera knappast br.) = -sejsing. Rajalin Skiepzb. 241 (1730). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-SKÄNKLING. [jfr holl. rifschinkel, reefschinkel] revtaljeskänkling. Röding SD 72 (1798). Ekelöf Skeppsm. 72 (1881). —
-STAKE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1619). (i vissa trakter, förr) spri(stång) till mesan, avsett (avsedd) att nyttjas, då bonnett icke användes l. då man tagit in rev; jfr stor-stake. GbgMusÅrstr. 1939, s. 139 (om ä. förh.). —
-STROPP. ss. förstärkning använd stropp som går genom en revlöddra o. är fastsydd vid ett råsegels fram- o. baksida. Frick o. Trolle 79 (1872). —
-TALJA, r. l. f. [jfr holl. riftalie, reeftalie, t. refftalje, reeftalje samt eng. reef-tackle] talja avsedd l. använd för revning; särsk. om talja varmed erforderlig del av ett råsegel halas upp till rån vid revning o. som (med l. utan skänkling) är fäst vid en revbrok l. en revtaljelöddra. Rajalin Skiepzb. 177 (1730). Oxenstierna Vanderdecken 32 (1865). SohlmanSjölex. (1955). jfr märs-revtalja.
Ssgr: revtalje-block. vid revbrok l. revtaljelöddra fäst block i en revtalja. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Linder Sjöm. 153 (1896).
-gatt. (förr) till revtalja hörande skivgatt på rånock; jfr -talje-block. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 76 (1796). Frick o. Trolle 83 (1872).
-löddra, r. l. f., l. -lödra l. -lödder. löddra i ett segels stående lik, vari revbroken l. (då revbrok saknas) revtaljan l. revtaljeskänklingen fastgöres. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 213 (1796). Ramsten o. Stenfelt (1917).
-UTSTICKNING~020. (mera tillf.) handlingen att sticka ut (ett l. flera) rev; motsatt: revning. KrigVAH 1858, s. 67.
Spoiler title
Spoiler content