publicerad: 1958
REV re4v, sbst.4, n. (1Mos. 2: 22 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera nästan bl. i bet. 3, men i denna bet. ofta) r. l. f. l. m. (Linné Skr. 5: 187 (1732; i bet. 2 a; möjl. n. pl.), Kjerrulf Köttbesigtn. 29 (1896; i bet. 3) osv.); best. -et resp. -en; pl. =.
Ordformer
(förr äv. ree-)
Etymologi
[fsv. rif, n.; jfr fd. rif, reeff, n. (d. rev, reb), fnor. o. isl. rif, n., nor. dial. riv, n., fsax. rib(bi), n., mlt. ribbe, n. o. m., fht. rippi, ribbi, n., ribba, f. (t. rippe), feng. ribb, n. (eng. rib); besläktat med fbulg. rebro, revben (ry. rebró), o. gr. ἐρέφω, förser med tak, ὀροφή, tak. — Jfr REV, sbst.5—6, REVBEN, RIBBA, sbst.1, RIPS]
1) (numera knappast br.) revben; äv. om revben med vidsittande kött(parti); jfr 3. VarRerV 6 (1538). Gudh bygde ena quinno, vthaff reffuet, som han vthtaghet hadhe aff menniskionne. 1Mos. 2: 22 (Bib. 1541). För Rätten upvistes hvad kiött, som ännu af detta Creatur qvar är; hvilket består uti 2 bogblad och 4 ref. VRP 14/2 1733. Kvinnan, skapad av hans egen rev. Nilsson Lustg. 11 (1918). Östergren (1936; angivet ss. ålderdomligt). — jfr SIDO-REV.
2) (†) i utvidgad anv., om (del av) bröstkorg (jfr 3).
a) [jfr sv. dial. reven, sg. best., bröstkorgen på slaktat djur] i sg. (l. möjl. pl.) best. reven, bröstkorgen. I kyrkian såg jag .. (österbottningarna) vara giordade .. med en lits af svart kläde ifrå refven, h(vil)k(e)n de kring sig 2 à 8 gånger slogo, h(vil)k(e)t stack af som svart på grått. Linné Skr. 5: 187 (1732). VetAH 1756, s. 234.
b) benämning på den del av en hästs bröstkorg som icke täckes av bogarna. ARetzius hos Billing Hipp. 101 (1836).
3) slakt. o. kok. om det (mellan halsen o. enkelbiffen belägna) främre ryggpartiet på slaktat nötkreatur. Kjerrulf Köttbesigtn. 29 (1896). Köttbuljonger kokas på oxkött, då man vanligtvis tar lägg, rev, märgpipa, hals eller lår. StKokb. 246 (1940). — jfr BIFF-, HÖG-, MELLAN-, OX-, TJOCK-, TUNN-REV. — särsk. i uttr. tjocka reven, främre delen av revet, lågrevet. SvD(A) 1916, nr 68, s. 4. Tjocka reven användes till kalops, pepparrotskött, färs och finare buljong. HandHantv. Hand. 7: 58 (1939). 2SvUppslB 26: 632, Pl. (1953).
4) [jfr t. gerippe, ä. t. rip, skelett] (†) i pl. best., i uttr. reven uti svansen, svansens benstomme, rumptången. IErici Colerus 2: 295 (c. 1645).
5) (†) i utvidgad l. bildl. anv. av 1 (jfr 2—4), om ngt som i ngt avseende liknar l. påminner om (ett) revben.
a) om var o. en av de parallella stänger av järn o. d., som bilda gallret i ett halster (se HALSTER, sbst.2 1). Eth Halsth(er) m(edh) viij reff. Skeppsinvent. 1544.
b) [efter lat. costa i motsv. anv.] zool. om var o. en av ett antal breda o. platta, revbenslika upphöjningar som gå tvärs över vindlingarna på vissa snäckor. Retzius Djurr. 204 (1772).
c) zool. om var o. en av ett antal (kamlika) rader av simskivor hos kammaneterna. VetAH 1790, s. 34.
Ssgr: REV-BEN, se d. o. —
(3) -SIDA, sbst.1 (sbst.2 se sp. 1602). slakt. om övre delen (ryggen) av ett styckat nötkött; motsatt: bringsida. StKokb. 331 (1940). —
(1, 3) -STEK. [jfr t. rippenbraten] kok. o. slakt. stek av rev (se rev, sbst.4 3), förr äv. av motsvarande parti på får; ofta liktydigt med: rev (se rev, sbst.4 3), särsk. om dess bakre del (högrev). Lind (1749). Weste (1807; från får). Ref-steken .. är det stycket som sitter längst utmed ryggen (på oxen). Nordström Matlagn. 50 (1822). Refstek i vin. HemKokb. 70 (1903). 2SvUppslB (1952).
Ssg: revsteks-hare. slakt. o. kok. om den del av (den bakom revsteken belägna) dubbelbiffen, som ligger tätt invid ryggraden o. ngt framför (inner)filén, ytterfilé. Walin Födoämn. 32 (1906). —
(jfr 3) -STYCKE. [jfr ä. d. revstykke, t. rippenstück] slakt. o. kok. (stycke av) rev. Lind 1: 1279 (1749). 2NF 8: 1225 (1908).
Avledn.: REVAD, p. adj.
2) [efter lat. costatus, försedd med revben] (†) till 5 b, om snäcka: försedd med revbensliknande upphöjningar. Retzius Djurr. 204 (1772).
Spoiler title
Spoiler content