publicerad: 1958
RIKSGÄLD rik3s~jäl2d, äv. (i bet. II 1) 4~1 (ri`ksgäld Weste), r. l. f. (m. Möller (1790), Dalin (1855)), äv. (i bet. II 1, föga br.) n. (AdP 1844—45, 1: 610); best. -en; l. (i bet. II 1, men i denna bet. oftast) RIKSGÄLDS rik3s~jäl2ds, äv. 4~1, sbst. oböjl.
Ordformer
(-gäld 1770 osv. -gälds 1831 osv. -gälds- (-(g)jälds-, -gällds-) i ssgr 1766 (: Riksgälds-Contoiret) osv.)
Etymologi
[av RIKE o. GÄLD, sbst.1; formen riksgälds uppkommen gm ellips ur ssgn RIKSGÄLDS-MYNT. — Jfr RISCHELS]
I. (utom ss. förled i ssgr numera bl. mera tillf., ålderdomligt, i sht i skildring av ä. förh.) statsskuld; ngn gg äv. oeg. l. bildl.; jfr RIKS-SKULD. Stora afbetalningar på Riksgälden. PH 9: 158 (1770). Hade Grefve Dahlbergs lycka något innestående hos det allmänna, så blef ock hans fordran en riksgäld, som Carl XI var angelägen att skyndsamt betala. Nordin i 1SAH 1: 316 (1786, 1801). Odhner i 3SAH 6: 164 (1891; om ä. förh.). Harlock (1944).
II. elliptiskt för ssgr.
1) [elliptiskt för RIKSGÄLDS-MYNT] (förr) svensk valuta bestående av (1789—1845 använda) kreditsedlar (jämte 1799—1802 för användning ss. skiljemynt präglade polletter) utgivna av riksgäldskontoret (vilkas värde så småningom sjönk i förh. till specie o. banko; se RIKSDALER 1 b anm.); äv. om räknesystem använt för att uttrycka (mynt)värde i denna valuta (l. dess motsvarigheter); särsk. i uttr. riksdaler (l. skilling l. skillingar o. d.) riksgälds, äv. riksgäld; stundom äv. i sådana uttr. som hundra riksgälds, hundra riksdaler riksgälds; ofta förkortat Rgs l. rgs (äv. Rglds m. m.). Återstoden af min skuld i Riksglds .. (har) förvandlat sig till Banko och sålunda blifvit en half gång större. CGLeopold i 2Saml. 9: 61 (1807). Berzelius Brev 14: 140 (1838: 200 rdr riksgäld). Abelcrona sträckte sig först sista året till hundra riksgälds (i betalning åt informatorn). Almqvist TreFr. 1: 14 (1842). Då Staten utgaf sitt riksgäld. AdP 1844—45, 1: 610. Justitiestatsministerslönen var nu (dvs. 1858) bestämd till 15.000 r:dr r:gs. De Geer Minn. 1: 175 (1892). 3 skillingar riksgälds. Ödman LitetTill 19 (1904, 1910; om ä. förh.). Schück i 3SAH LII. 2: 582 (1941; om förh. 1792). — särsk. (numera knappast br.) i oeg. l. bildl. uttr. (ss. motsättning till banko), för att beteckna att ngt l. ngn (i betydenhet l. värde o. d.) utgör l. räknas utgöra blott två tredjedelar av (l., allmännare, betydligt mindre än) ngt annat l. ngn annan l. att ngt till sitt talvärde är en halv gång större än ngt annat; anträffat bl. i uttr. i riksgälds; jfr BANKO 4. Att uti en afhandling om den politiska räknekonsten öfverdrifva ett faktum i riksgälds (dvs. en tidslängd på sex år) till ett faktum i banko (dvs. en tidslängd på fyra år) hade väl svårligen kunnat anses för mindre än uppsåtligt svek. Järta 2: 260 (1824). Anse .. (elevens) själ i riksgälds och hans kropp i banko, särdeles under den första tiden. Bremer Hem. 2: 129 (1839). Karlar, som höllo i banko, hvad han är i riksgälds. MCramær (1845) hos Schöldström Skämt. 54.
2) (mera tillf., vard.) i sg. best., elliptiskt för: riksgäldskontoret. Riksgälden svarar sina angripare. DN(A) 1933, nr 260, s. 1 (rubrik). SvD(A) 1944, nr 67, s. 3.
Ssgr (i allm. till I): RIKSGÄLDS-AVDELNING ~020. (förr) avdelning inom statsutskottet med uppgift att handlägga frågor rörande riksgäldsvärket. BtRStF 1828—30, Saml. 4. I. 4: 471. —
(II 1) -BERÄKNING. (om ä. förh., numera knappast br.) mynträkning l. räknesystem med riksdaler riksgälds ss. myntenhet; jfr -sedel(s)-räkning. AdP 1800, s. 619. —
-BEVILLNING. (om ä. förh., numera bl. tillf.) bevillning (se d. o. 3 c α) avsedd för avbetalning av statsskuld l. för riksgäldsvärkets behov. AdP 1800, s. 1274. —
-DIREKTION. 1778—1789 värksam styrelse (bestående av fyra högre ämbetsmän) med uppgift att handha förvaltningen av statsskulden. Kongl. Riksgälds-Directionen. SthmStCal. 1778, s. 57. —
-DIREKTÖR. chef för riksgäldskontoret. BtRiksdP 1935, 8: nr 32, Bil. s. 6 (1934). —
-DISKONT(EN). 1792—1800 värksam diskontinrättning i Sthm med uppgift att driva bankmässig värksamhet med riksgäldskontorets kreditsedlar (1800 ersatt av riksdiskonten); stundom äv. med inbegrepp av denna diskontinrättnings föregångare 1789—1792. SynodA 1: 626 (1797). SvUppslB (1935). —
-DISKONTVÄRK~002, äv. ~020. (om ä. förh., numera bl. tillf.) diskontinrättning som drev bankmässig värksamhet med riksgäldskontorets kreditsedlar. Kongl. Maj:ts Nådiga Kungörelse Angående Inlösen af Riksgälds-Discont-Verkets Obligationer. (1791; titel). —
(II 1) -ETTA. (om ä. förh., numera knappast br.) sedel gällande en riksdaler riksgälds; jfr riksdaler-etta. Blanche Bild. 2: 160 (1864). Därs. 3: 92 (1864). —
-FOND. (förr) fond för avbetalande av statsskuld. HSH 16: 414 (1770). SvRiksd. II. 13: 112 (1934; om förh. 1777). —
-FULLMÄKTIG~020. i substantivisk anv.: var o. en av de (av riksdagen utsedda) fullmäktige som ha till uppgift att utöva styrelsen över riksgäldskontoret. MinnSvNH Bih. 1: 156 (1792). —
-KOMMISSARIE. ämbetsman i riksgäldskontoret med uppgift att förestå kameralbyrån l. (numera) att förestå statsskuldboks-, räkenskaps-, obligations- l. revisionsbyrån. BtRiksdP 1917, 8: nr 45, Bil. s. 23. SvStatskal. 1958, s. 272. —
-KONTOR. statligt värk (l. avdelning av sådant) med (ursprunglig) uppgift att handha förvaltningen av statsskulden; dels om en 1766—1778 existerande avdelning inom statskontoret med sådan uppgift, dels om det (1789 inrättade) under riksdagens styrelse stående värk som bl. a. har att ombesörja förvaltningen av statens skuld; stundom äv. dels med inbegrepp av riksens ständers kontor (som 1719—1765 utgjorde en motsvarighet till detta värk), dels om utländsk motsvarighet till sådant värk; jfr -direktion. Riksgälds-Contoiret, hvilket nu mera blifvit förlagt under och tilhopa med Stats-Contoiret. PH 8: 205 (1766). De öfver allt i Landet kringlöpande Riks-Gälds-Contoirets Credit-Sedlar. AdP 1789, s. 186. Riksens Ständers Riksgälds-Contoir förblifver, såsom hittils, under Riksens Ständers styrelse, inseende och förvaltning. RF 1809, § 66. Dalin (1855; med inbegrepp av riksens ständers kontor). Det ryska riksgäldskontoret. AB(B) 1917, nr 79, s. 6. Riksgäldskontoret har under sin snart etthundrafemtioåriga tillvaro flera gånger fått sin verksamhet grundväsentligt omlagd. SvRiksd. II. 13: 148 (1934).
Ssgr (numera bl. mera tillf.): riksgäldskontors-betjänt. (förr) tjänsteman i riksgäldskontoret. Schulzenheim PVetA 1799, s. 34.
-MEDEL. (numera knappast br.) i pl.: medel (se medel, sbst. 14) som förvaltas l. disponeras l. uppbäras av riksgäldskontoret. AdP 1789, s. 830. Höjer Sv. 3: 20 (1882). —
-MYNT. (förr) riksgälds (se riksgäld II 1). IT 1791, nr 1, s. 3. 2000 R:dr RiksgäldsMynt. SP 1792, nr 18, s. 4. Östergren (1936). —
-NÖD. (tillf.) svår belägenhet förorsakad av stor(a) statsskuld(er). Europas allmänne Riksgäldsnöd. LBÄ 5—6: 51 (1797). —
-SEDEL. (förr) kreditsedel utgiven av riksgäldskontoret (o. till en början (1789—1791) löpande med ränta); jfr -mynt o. riksgäld II 1. AdP 1789, s. 207. PH 14: 548 (1790). Tafla, som visar huru Riksgälds-Sedlar realiseras til Banco. Alm(Sthm) 1812, s. 38. Femton millioner riksdaler riksgäldssedlar. Schybergson FinlH 2: 283 (1889; om förh. 1800). Inlösta riksgäldssedlar. RiksdRevRiksgäldsk. 1907, s. 354. SvRiksd. II. 13: 120 (1934; om ä. förh.).
Ssgr (förr): riksgäldssedel(s)-kapital, n. (mera tillf.) kapital bestående av riksgäldssedlar. AdP 1800, s. 643.
-räkning. (numera bl. tillf.) mynträkning l. räknesystem med riksgäldssedlar (varvid riksdaler riksgälds var myntenhet); jfr -beräkning. AdP 1800, s. 620. —
-SEDELSTOCK. (förr) sedelstock bestående av riksgäldssedlar; jfr -massa. MinnSvNH Bih. 1: 152 (1792). —
-SEKRETERARE. ämbetsman i riksgäldskontoret med uppgift att vara riksgäldskontorets ombudsman o. tillika chef för fullmäktiges kansli l. (numera) kanslibyrån. BtRiksdP 1917, 8: nr 45, Bil. s. 38. SvStatskal. 1958, s. 272. —
(II 1) -TOLVA. (om ä. förh., numera knappast br.) sedel gällande tolv skilling riksgälds. JournLTh. 1810, s. 229. AJourn. 1815, nr 2, s. 2. jfr Wedberg i 3SAH 44: 362 (1933). —
-VÄRK, n. om den del av statens finansförvaltning som skötes av riksgäldskontoret; äv. konkretare, om riksgäldskontoret. AdP 1789, s. 709 (konkretare). 2NF 26: 1093 (1917). —
-ÄRENDE. (mera tillf.) ärende som rör statsskuldens förvaltning l. riksgäldsvärket. SvH IX. 1: 93 (1908).
Spoiler title
Spoiler content