publicerad: 1958
RIKT, sbst.1, r. l. f.? l. m.?
Ordformer
(rigt)
Etymologi
[sannol. bildat till RIKTA, v.2; möjl. dock av lt. richt, riktning (mlt. richte, riktning), l. t. richte, rakhet, riktning m. m., av fsax. rihti, regel, resp. fht. rihtī, rakhet, riktighet, regel, rättesnöre m. m., till det ord som föreligger i fsax. o. fht. reht samt i RÄT, adj., RÄTT, adj.]
(†) riktning (se RIKTNING, sbst.2 4). Af er (föräldrar) tar barnets själ den form, den rigt, den vana, / Som sällhet eller ve för menniskan skall dana. Wallin (SVS) 1: 168 (1805).
Spoiler title
Spoiler content