publicerad: 1958
Ordformer
(richt- 1674 (: Richthammar)—1770. rick- i ssgr 1669 (: Rickhammar)—1679 (: Ricktångh). rigt- 1766—1896. rijcht- 1685. rikt- (rickt-) 1734 osv. ryckt- 1771)
Etymologi
[jfr fsv. utriktare, om testamentsexekutor; av mlt. l. lt. richten l. t. richten, av fsax. rihtian, resa, styra, resp. fht. rihten, avledn. av det ord som föreligger i fsax. o. fht. reht samt i RÄT, adj., RÄTT, adj. — Jfr ANRIKTA, ENTRIKTA, INRIKTA, v.2, INRIKTE, INNAN-RIKTE, RIKT, sbst.1—3, RIKTIG, RIKTNING, sbst.2, RÄTA, v., RÄTTA, v., UPPRIKTA m. fl.]
1) (i sht i fackspr.) göra rät l. rak l. slät l. plan l. jämn; räta (ngt), räta ut (ngt); avlägsna krökningar l. bucklor l. ojämnhet(er) från (ngt) l. befria (ngt) från skevhet o. d.; äv. allmännare (närmande sig l. övergående i 2 a l. 3): bringa (ngt) i l. ge (ngt) rätt läge, så att det icke ligger l. sitter skevt l. ojämnt o. d.; ge (ngt) dess (ursprungliga l.) behöriga (jämnt svängda l. rätvinkligt böjda o. d.) form, så att det är fritt från bucklor l. ojämnheter l. skovhet o. d.; äv. med objektiv predikatsfyllnad, i sådana uttr. som rikta ngt rakt l. jämnt; äv. (närmande sig l. övergående i 2 a) i uttr. rikta (ngts delar) ens, så att de komma i samma linje; äv. abs.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (Kanon-)Portarne (på örlogsfartyg) riktas, så at de vid updragningen måge stå uti en rätt linea. PH 5: 3447 (1752). Under borrningen besigtigas (böss-)piporne som oftast, hvarvid de riktas med trädklubba eller hammare. Almroth Karmarsch 643 (1839). Hägg Fotbeklädn. 89 (1873; abs.). (Ångaren) har .. fått .. en del spant, som voro buktade, riktade. GHT 1895, nr 225, s. 3. Före själva faneringen riktas fogytan fullständigt jämn. Landsm. XVIII. 1: 22 (1912). (Man) bör .. i samband med vallningen (av skidor) bortarbeta .. sidkrokighet eller skevhet (skidan riktas). SkidI 1916, s. 24. Riktade rör. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 295. För- och akterskeppen (på fartyget måste) riktas ens innan ny mellandel kunde insättas. VFl. 1938, s. 171. — jfr AV-, TILL-, UPP-RIKTA. — särsk.
a) (numera mindre br.) garv. med avs. på läder (l. skinn): (maskinellt l. för hand) bearbeta (läder osv., särsk. på narvytan) för att bortarbeta ojämnheter efter djurkroppen o. åstadkomma en slät o. plan yta; jfr UTSÄTTA, SÄTTA UT. AHB 4: 16 (1860). Efter torkningen fuktas .. (lädret) åter och rullas eller ”riktas” med en särskildt konstruerad maskin (eller pressas mellan valsar). TT 1885, s. 132. Form 1934, s. 153. 2SvKulturb. 7—8: 265 (1937; om ä. förh.).
b) (mera tillf.) (med ett snöre o. d.) utmärka l. markera en rak linje (som man vid grävning o. d. kan l. har att rätta sig efter). (Den som ledde) arbetet med skyttegravarna .. beklagade, att det ej fanns ett snöre att rikta med, så att slänten blev rak. Blomberg Överg. 213 (1915).
c) (†) boktr. med avs. på tryckform: ge stilsatsen i (tryckform) dess rätta läge (så att raderna stå på samma höjd o. d.) o. fastspänna (formen) i järnram till ett sammanhängande helt, sluta; jfr 3 samt RIKT-KIL 2. Björkegren 976 (1784). Schulthess (1885).
d) hovsl. med avs. på hästsko: tillpassa (efter hästhoven, så att skon ligger på likformigt o. jämnt); jfr 3. Hästskon .. (måste) noga passas och rigtas efter hofven, att den alldeles motsvarar hofvens form. Dieterichs Hästsk. 209 (1833). SD(L) 1896, nr 396, s. 4. 2SvUppslB 13: 833 (1949). jfr KALL-RIKTA.
2) bringa (ngt) att peka l. att sträcka l. röra sig l. att utföras l. syfta o. d. åt ett visst håll o. d. — jfr FEL-, HAS-, HÖJD-, IN-, LIK-, MISS-, OM-, SID-RIKTA samt BAKÅT-, ENS-, FRAMÅT-, INÅT-, LIK-, NEDÅT-, OLIK-, SNED-, UTÅT-RIKTAD m. fl.
a) med avs. på ngt konkret (som placeras i visst läge): inställa l. inpassa (ngt) så att det l. dess längdlinje pekar l. sträcker sig (i rak linje) mot ngt l. åt ett visst håll, vända (ngt) mot ngt l. åt ett visst håll; ge (ngt) en viss (l. dess behöriga) riktning, inrikta; med avs. på skjutvapen särsk.: inställa i sådan riktning att vid skottlossning projektilen skall träffa det avsedda målet; ofta med bestämning angivande punkt l. mål varemot (l. håll varåt) ngt inställes l. vändes, i sådana uttr. som rikta ngt (e)mot l. på ngt (l. ngn) l. åt (ett håll, i sht förr äv. ett mål l. en punkt); äv. utan obj., stundom: sikta (särsk. i sådana uttr. som rikta (e)mot l. på ngt l. ngn l. i ngt l. åt (ett håll, i sht förr äv. ett mål l. en punkt), förr äv. efter ngt, mot ngt). Rikta kanonerna mot staden. Rikta lansen framåt l. mot ngns bröst. Rikta kikaren mot l. åt söder. Rikta tummen nedåt. Grundell AnlArtill. 1: 52 (c. 1695). (Konstaplarna vid kanonen kommenderas:) Richter rätt fram åth skråfwet. .. Richter effter Mast-Tackel och Tygh. .. Richter i Wattgången. Rosenfeldt Tourville 109 (1698). Ingen styrde, .. ingen ricktade seglen, ingen ansade takel och tyg. Tessin Skr. 14 (1757); jfr 3. Dens .. (möda), som åkrarnes rygg, re'n skuren i fåror, / Genombryter på nytt med den tversföre riktade plogen. Adlerbeth Buc. 56 (1807); jfr slutet. (Han) hade .. öppnat ett fönster, .. rigtat bössan långsåt stugväggen och aflossat skottet. Hygiea 1841, s. 495. Rikta kanonerna .. på fästningsporten, åt broöppningen. Dalin (1855). Hellsten Florettf. 55 (1922). (†) Rikta på ngn med en bössa. Meurman (1847). jfr (i bild): Detta .. uttryck har tydligen sin udd riktad mot Svebilii katekes. KyrkohÅ 1926, s. 19. — särsk. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.: som sträcker sig åt ett visst håll, som har en viss riktning; oftast med bestämning angivande punkt l. mål varemot (l. håll varåt) ngt sträcker sig, i sådana uttr. som riktad (e)mot ngt l. nedåt o. d. Hvalrossen, som .. i öfre käken har 2 stora, nedåt rigtade tänder. Berlin Lrb. 35 (1876). Att omgiva slottet med öppna praktplatser, riktade mot vattnet och mot kungaborgen. Josephson Tessin 2: 117 (1931). jfr (†): Reculen efter någon För- eller Acterut ricktad direction. Chapman Liniesk. 14 (1796); jfr b.
b) med avs. på ngt som kastas l. avskjutes l. (för)flyttas l. sättes i rörelse o. d.: (söka) bringa (ngt) att röra sig l. gå i en viss riktning l. mot ett visst mål, ge (ngt) en viss l. dess rätta l. behöriga riktning; äv. med avs. på kast, slag, hugg, stöt, spark, skott, anfall o. d.: (söka) avpassa (o. utföra) så att det kastade resp. slaget osv. rör sig resp. utföres o. d. åt ett visst håll l. träffar l. når ett visst mål; måtta (se MÅTTA, v.2 3); sätta in (anfall o. d.); stundom äv. med sakligt subj. betecknande ngt som åstadkommer att ngt rör sig l. utföres i en viss riktning osv.; ofta med bestämning angivande punkt l. mål varemot (l. håll varåt) ngt bringas att röra sig l. kast l. slag måttas l. anfall insättes osv., i sådana uttr. som rikta ngt (e)mot l. på ngt l. ngn (äv. i ngt) l. åt (ett håll o. d.); ofta mer l. mindre bildl., särsk. i fråga om angrepp i tal l. skrift o. d. (jfr g α). Rikta ett hårt slag mot ngn (äv. bildl.). När Turckarne märckte, at Konungen med sitt folk ville kasta taket af, ricktade de alla sina Canonskått dit. Nordberg C12 2: 374 (1740). Hatet brinner i hvart öga, och hämnden riktar hvar arm emot sitt offer (i slaget vid Brunkeberg). Geijer I. 2: 13 (1803). Hufvudanfallet (skulle) riktas mot Fredrikshamn. Tegnér Armfelt 1: 228 (1883). Hugg i mången värnad fördom / Har du (dvs. Bj. Björnson) säkert riktat. Bååth GrStig. 163 (1889). (Sälen) fick .. släppa till lifvet för kammarjunkarens väl riktade lod. Jäg. 1897, 2: 136. Skaftet (på stenyxor med skafthål) var afsedt endast att rikta verktyget. SvFmT 12: 37 (1904). Man bör observera, att (vid boxning) huvuddelen av alla stötar .. vanligen riktas mot huvudet. Holmberg Boxas 47 (1921). — särsk.
α) (†) i uttr. rikta ngn ngt, rikta l. styra ngt mot ngn. Hans (dvs. amiral Greighs) linie (dvs. i linje framgående sjöstyrka) riktas dig (dvs. prins Karl) med kulor utan tal: / Du fruktar ej hans vind, du trotsar hans signal. Bellman (BellmS) 7: 124 (1789).
β) (tillf.) i utvidgad anv., i uttr. rikta (schackpjäs o. d.) mot (ngns anfallsplan), flytta (schackpjäs osv.) så att den hotar att hindra l. omintetgöra (ngns anfallsplan). HbiblSällsk. 2: 581 (1839).
c) med avs. på gång, lopp, tåg, steg, kosa, bana o. d.: styra (i viss riktning), ställa; stundom: ge en viss l. dess rätta l. behöriga riktning; ofta i uttr. rikta sin gång l. sina steg l. stegen l. kosan o. d. (e)mot l. till ngt l. ngn l. åt (ett håll), styra l. ställa sin gång osv. mot ngt osv.; i sht förr äv. i uttr. rikta sin väg (till ngt), ställa sin gång l. färd l. bege sig (till ngt); äv. oeg. l. bildl.; stundom äv. med sakligt subj. betecknande ström o. d. Fleming han har .. / .. sin väg till himbla rijchtat. Rosenfeldt Vitt. 223 (1685). Det första steget bör derhän ricktas, at regeringen drager försorg om anskaffandet af det nödvändigaste till lifvets uppehälle. Höpken 2: 72 (1747). Emot Laokoon riktas / Deras (dvs. ormarnas) förfärliga tåg. Adlerbeth Æn. 34 (1804). (Vi) upptäckte .. en liten klar Ström, som flöt ned ifrån Bergsryggen och som rigtade sin gång åt Norden. Almqvist Parj. 12 (1817). Denna gång riktade han sina steg till kullen. Rydberg Sing. 18 (1857, 1865). Att understödja solen, / Karlavagnens bana rikta, / Och på himlen utströ stjernor. Collan Kalev. 1: 34 (1864). Malmberg Åke 195 (1924).
d) med avs. på öga l. blick, äv. ansikte o. d.: vända; fästa; med bestämning angivande ngn l. ngt varemot (l. håll varåt) blicken (l. ansiktet) vändes l. ngn l. ngt varpå blicken fästes o. d., i sådana uttr. som rikta ögonen l. blicken (l. ansiktet) l. sina ögon l. sin blick o. d. (e)mot l. på ngt l. ngn l. åt (ett håll) l. framåt o. d., äv. rikta sina ögon l. sin blick o. d. till ngn l. ngt; förr äv. rikta synen åt ngt, rikta blicken på ngt; äv. oeg. l. bildl. med tanke på inre blick (tanke l. uppmärksamhet); jfr e. Rickta synen åt något. Sahlstedt (1773). Hvar en på henne ögat ricktar. Lenngren (SVS) 1: 28 (1777). Tusen bleka, förskräckta anleten voro riktade på talaren. Rydberg Ath. 174 (1859). Låt oss hällre rikta blicken framåt och tänka på de framtidsmöjligheter, som öppnat sig för oss. Lidforss Dagsb. 8 (1903). I denna nödens stund riktades allas blickar till Olof Rudbeck. Annerstedt Rudbeck Bref cxxxii (1905). Fridegård Offerrök 188 (1949). jfr (numera knappast br.): (Svärmarens) öga, riktadt efter anseende och förmåner i staten, letar sig vägen til .. (inflytelserika) medborgare i Samhället. Kellgren (SVS) 5: 198 (1789).
e) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr b—d, f—i), med avs. på uppmärksamhet, tanke, misstanke, sinne, håg, intresse, fantasi, dröm o. d., förr äv. fallenhet: vända l. fästa l. länka; numera nästan bl. med bestämning angivande ngn l. ngt varemot (l. håll varåt) uppmärksamheten l. tanken osv. vändes l. ngn l. ngt varpå uppmärksamheten osv. fästes o. d., i sådana uttr. som rikta uppmärksamheten l. tanken l. sin l. ngns uppmärksamhet l. sina l. ngns tankar o. d. på l. (e)mot ngt l. ngn l. åt (ett håll, förr äv. en uppgift) l. inåt o. d., äv. till ngt l. ngn; äv. med sakligt subj. betecknande ngt som åstadkommer att uppmärksamheten osv. vändes mot l. fästes på ngt l. ngn osv.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om fantasi l. ngns väsen o. d.: som vänder sig åt ett visst (närmare angivet) håll, som har en viss (närmare angiven) inriktning, särsk.: som vänder sig (mot ngt), inriktad (på ngt). Rikta sina misstankar mot ngn. Den, som rycktat sina omsorger och tankar därhän, huru han må kunna bibehålla sina Barn .. vid ständig lycka, är en narr. Weise 2: 184 (1771); jfr f. Tegnér (WB) 3: 157 (1817). (Biskop Lindblom) var en .. mästare i konsten .. att framlocka och rigta (skol-)ynglingens fallenheter. Hedborn 2: 181 (1819). Rigta sin tanke eller uppmärksamhet på något. Boström 1: 113 (c. 1830). Hennes sinnen syntes mig vara riktade inåt. Bremer Grann. 2: 102 (1837). Uppmärksamhet och krafter kunde (under freden) riktas åt ordnande af rikets inre styrelse. Oscar II V. 2: 3 (1861, 1892); jfr f. (G. III:s) väsen var af naturen riktadt mot det yttre och lysande. SvH 8: 17 (1904). En obehärskad, ensidigt riktad fantasi. Wrangel Dikten 81 (1912). (Statarnas) drömmar (ha) riktats till att .. bli torpare. Lo-Johansson Stat. 2: 267 (1937). — särsk. (mera tillf.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv., om person l. mänsklighet o. d.: som har en viss (närmare angiven) själsinriktning, som vänder sin håg (åt ett håll); jfr h η. Skalderna (dvs. Tasso, Milton m. fl.) befunno sig uti den inåt rigtade menskligheten. CJLAlmqvist i Svea 14: 96 (1831). (K. Boye) har inkarnerat sig i Oden, .. riktad mot det goda och bunden av det onda. Abenius Drabb. 136 (1950).
f) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr b—e, g—i), med avs. på värksamhet, värkan, bemödande, kraft, energi, makt, omsorg, vilja, förmåga, känsla (t. ex. hat, vrede, hopp) o. d. (äv. avsikt l. lära o. d.; se β, δ): vända, inrikta; stundom: styra, länka; vanl. med bestämning angivande ngt (l. ngn) som värksamheten osv. vändes emot l. har till mål l. föremål l. ägnas åt l. syftar till l. avser l. bringas att syfta till l. att avse o. d., i sådana uttr. som rikta ngt (t. ex. värksamhet, energi, känsla) på l. (e)mot ngt l. ngn l. åt (ett håll, förr äv. en person m. m.; se α), i sht förr äv. till ngt, särsk.: låta ngt ägnas åt l. låta ngt gå ut över ngt l. ngn l. utsätta ngt l. ngn för ngt l. låta ngt gå ut på l. syfta till ngt; i pass. äv. övergående i bet.: vända sig emot ngt l. ngn l. utövas mot ngt l. gå ut på l. syfta till ngt; i p. pf. (stundom äv. med mer l. mindre adjektivisk bet.): inriktad på ngt, som vänder sig emot l. avser ngt l. ngn l. som utövas mot ngt l. går ut på l. syftar till ngt; äv. utan obj.; stundom äv. med sakligt subj. Rikta sin energi l. sina bemödanden l. sin strävan på att övertyga sina motståndare. Rikta sin vrede l. sitt hat mot ngn. Krigsförberedelserna voro närmast riktade mot (l. riktades närmast mot) grannlandet. Celsius G1 2: 237 (1753). Eldens förnämsta verkan är ricktad på Metallens bränbara ämne. Rinman JärnH 303 (1782). (Utskottet) har .. sökt att rikta dessa makter (dvs. styrande, lagstiftande o. dömande makten) till inbördes bevakning, till inbördes återhåll. Järta 1: 44 (1809). (Människornas öden) ledas genom en kedja af verkande krafter, dem förnuftet rigtar. Svedelius SmSkr. II. 2: 24 (1864, 1888). Sjelfviskheten är icke uteslutande riktad på individens väl utan på slägtets. Strindberg NRik. 50 (1882). Du har riktat din grymhet främst mot din fader. Rydberg Vap. 323 (1891). Sådana föreställningar, som (vid uppfostran) äro egnade att rikta åt rätta hållet. Larsson Stud. 118 (1899). SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 78. — särsk.
α) (†) i förb. med en av prep. åt inledd bestämning betecknande person l. punkt l. värksamhet l. kunskapsområde l. livssfär o. d.: låta (ngt) komma till synes gentemot (ngn) l. låta (ngt) utövas mot l. på (ngt) l. ägna (ngt) åt (ngt) l. låta (ngt) syfta till (ngt) l. till vinnande av (ngt) o. d.; äv. i p. pf. (med mer l. mindre adjektivisk bet.): som ägnas åt l. avser l. går ut på (ngt). Ling Regl. 37 (1836). En åt det utvärtes rigtad ascetik. Melin JesuL 2: 9 (1843). De föräldrar som vilja rigta sina barns uppfostran åt nyttiga befattningar. Forsell Stat. 331 (1845). Arbetsfliten (i Australien), som nu nära nog uteslutande är rigtad åt guldgräfningarne, får (osv.). Andersson Verldsoms. 3: 48 (1854). Jag har .. nämnt om min fars gästfrihet. Den var företrädesvis rigtad åt resande och främlingar. Böttiger 6: 20 (c. 1875). Quennerstedt Agnost. 6 (1888).
β) med avs. på avsikt, dels i uttr. rikta sina avsikter på ngt l. därhän, låta sina avsikter l. planer gå ut på ngt resp. syfta därhän, dels o. numera bl. (mera tillf.) i uttr. vara riktad (e)mot ngn l. ngt, i sht förr äv. på ngt l. därhän, om avsikt: gälla l. avse ngn l. ngt resp. gå ut på ngt l. syfta därhän; förr äv. (närmande sig 3) i uttr. rikta sina avsikter efter ngt, låta sina avsikter bestämmas l. utformas efter ngt, rikta sina utsikter vid ngt, låta sina planer o. förhoppningar utformas under bestämmande inflytande av ngt. Systemen i Europa är nu förändrad och vi böra med rätta afvänta huru den stadgar sig, at vi derefter kunna rikta våra afsikter och söka vårt intresse. 2RARP 14: 371 (1743). Kongl. Majes:ts afsickt med General-Lieutnantens afsändande (till ryska hovet) är derhän riktadt, .. att (osv.). HSH 1: 305 (1743). Han har ricktat alla sina afsickter därhän. Sahlstedt (1773). De fiendtliga afsigterna (vid parispöbelns tåg till Versailles 1789) voro tydligen riktade emot Drottningen. Höijer 4: 366 (1797). Lycklig den, som alltid .. rigtar sina utsigter vid ljuset af denna tanke: Herren är den mig dömmer. Lehnberg Pred. 1: 264 (c. 1800). Derpå äro alla hans afsigter riktade. Lindfors (1824). Schulthess (1885).
γ) (†) närmande sig 3, i uttr. rikta sina skickelser efter ngt, om Gud: låta sina skickelser l. rådslag o. d. bestämmas l. utformas efter ngt. Lehnberg Pred. 2: 345 (c. 1800).
δ) (numera bl. tillf.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om lära, lag, skrift, ändamål o. d., i uttr. riktad på ngt, i sht förr äv. riktad att göra ngt, som går ut på ngt l. har ngt till syfte l. avser ngt resp. som är ägnad att göra ngt. (Svartkonstboken) synes icke vara annat än en .. på egennyttighet riktad kompilation af Corn. Agrippa De occulta philosophia. CLivijn (1826) hos Ahnfelt Rääf 293. Christendomen .. (är) en lära som väsendteligen är riktad på lifvet. Tegnér (WB) 10: 46 (c. 1830). Denna nymodiga civillag .., riktad att omhvälfva det nordiska familjelifvets urgamla förhållanden. Järta 2: 591 (1833). Nordström Samh. 2: 3 (1840; om ändamål).
g) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr b—f, h, i), med avs. på yttrande (i tal l. skrift) o. d.; äv. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet.
α) [jfr b] med avs. på muntligt l. skriftligt uttalande som innebär kritik l. angrepp o. dyl. l. med avs. på kritik l. smädelse l. krav l. yrkande o. d., i uttr. rikta ngt (e)mot ngn l. ngt, låta ngt vända sig emot ngn l. ngt l. framställa l. framföra ngt mot ngn l. ngt; utsätta ngn l. ngt för ngt; i p. pf. äv.: som vänder sig emot ngn l. ngt l. som utgör kritik mot l. angrepp på ngn l. ngt. Rikta (skarp) kritik mot ett förslag. Wallquist EcclSaml. 1—4: 262 (1764). Det sqvaller, de smädelser, .. som .. vanligtvis brukar rigtas mot alla qvinnor med utmärkta egenskaper. PDAAtterbom (1816) i 2Saml. 27: 25. (Partiet) riktade skarpa anmärkningar mot regeringen. Odhner Lb. 340 (1869). Elaka ord, riktade mot den, som vill emottaga mig med vänlighet. Rydberg Vap. 48 (1891). Tilltalad, som vill yrka ansvar eller skadestånd med anledning af åtalet, eger rikta yrkandet mot vederpartens ombud. Kallenberg CivPr. 1: 748 (1922). Det var .. många rader .. (i boken), som .. voro riktade emot Vergelin. Siwertz JoDr. 87 (1928).
β) med avs. på ord, tal, fråga, begäran, vädjan, bön o. d., i uttr. rikta ngt till ngn (l. till ngns öra o. d.), framställa l. framföra ngt till ngn, komma (fram) med ngt till ngn, vända sig till ngn med ngt; äv. (företrädesvis i pass., särsk. i p. pf.) med avs. på föredrag, film o. d.: låta ngt vända sig till ngn, avse ngt för ngn, ”adressera” ngt till ngn. Älskade, om jag ej räddes / Att din kloka tanke störa, / Ville jag en sakta fråga / Rigta till ditt fina öra. Snoilsky 2: 167 (1881). Drottningen .. riktade till honom några ord. Svanberg RedLefn. 146 (1882). Till medicinalstyrelsen riktade framställningar om gränser för barnmorskedistrikt. SFS 1937, s. 1710. Därför att en film är riktad till teknici, får den .. ingalunda vara knastertorr och bräddfull med fakta, formler och siffror. Förberg SäljFilm 96 (1946). Björck K12Stövl. 52 (1954).
h) refl.; särsk.
α) (tillf.) motsv. a, om föremål: inställas i sin behöriga riktning, inriktas. Vid gud en mästerstöt, kolossen (dvs. tjuren) svigtar, — / Nej, han sig reser, bölande och vred! / Kallt, måttfullt än en gång sig stålet riktar. Josephson GRos. 94 (1896).
β) motsv. b, om anfall o. d., i uttr. rikta sig mot ngt l. ngn, ha ngt l. ngn ss. mål. SvFl. 1942, s. 44.
γ) (mera tillf.) motsv. d, om öga l. blick: vända sig (mot ngt l. ngn). Mellin Nov. 1: 229 (1832, 1865).
ε) motsv. f, om värksamhet, bemödande, kraft, vilja, förmåga, känsla o. d., i uttr. rikta sig (e)mot ngt l. ngn l. på ngt, förr äv. till ngt, vända sig emot ngt l. ngn l. avse (att skada l. störta o. d.) ngn l. ngt l. inriktas på ngt l. ägnas (åt) ngt o. d. (De ökade behoven ha) väckt en förr okänd förslagenhet, och denna riktat sig til föremål, som .. altid borde vara utom menighetens begär. PH 15: 386 (1793). Hela vextkraften rigtar sig (under blomningen) .. emot blommorne. Agardh Bot. 2: 339 (1832). Den svenska handeln riktade sig (under Kristina) i främsta rummet på Nederländerna. SvH 5: 348 (1906). Hatet riktade sig mot ministern. Auerbach (1913). Resningen riktade sig inte mot konungen själv utan mot Cromwell. Grimberg VärldH 8: 486 (1938).
ζ) motsv. g, om yttrande l. kritik l. krav l. vädjan o. d.: vända sig (mot ngn l. ngt l. till ngn). Kritiken riktade sig framför allt mot regeringen. Hans vädjan riktar sig till alla. Björck K12Stövl. 133 (1954).
η) i utvidgad anv., om person (l. korporation l. ngns själ o. d.), i uttr. rikta sig (e)mot ngt l. ngn, vända sig mot ngt l. ngn (särsk. med kritik l. klander o. d.); angripa ngt l. ngn; rikta sig till ngn, (med sitt tal o. d.) vända sig till ngn; äv. rikta sig på ngt (stundom äv. ngn), inrikta sig på l. rikta (i bet. f) sin värksamhet mot l. på ngt (l. ngn), göra ngt (l. ngn) till föremål för sin värksamhet, i sht förr äv.: vända sig (o. tåga) mot ngt; förr äv. rikta sig åt ngt, inrikta sig på l. vända sin håg till ngt; förr äv. rikta sig ditåt, (söka) ställa sina steg ditåt. Vi .. bemödade oss (i det mörka rummet) endast at finna .. (en viss dörr). Vi riktade oss dit åt det bästa vi kunde. Riccoboni Catesby 122 (1761). Nu söker jag (i min läsning) blott ut, hvad bäst kan nära / En själ, som, mer och mer, åt ett sig rigtat. Atterbom Lyr. 2: 135 (1839). Hvad beträffar nordarméen, så borde den rikta sig på Holland. MinnSvNH 7: 297 (1855). (De rättsliga väsendena) rigta sig omedelbart på de sedliga väsendena sjelfva och deras verksamhet. Boström Propæd. 19 (c. 1865). Förf. riktar sig i praktiskt afseende .. på att ådagalägga, att skogsbruk och jordbruk i Norrland böra skiljas. SD(L) 1895, nr 282, s. 3. På kongressen inledde Axel Danielsson taktikfrågan, i skarpa .. ordalag riktande sig mot den bergegrenska agitationen. Höglund Branting 1: 253 (1928). Han kunde inte rikta sig till någon bestämd mänska (med sina svårigheter). Johnson Nu 204 (1934).
i) [jfr b, c, f] (i sht i fackspr.) med avs. på kraft (se d. o. 4), strålning, (radio)sändning, sprängvärkan o. d.: komma att utövas l. värka l. förlöpa i en viss (huvudsaklig) riktning, ge en viss (huvudsaklig) riktning; särsk. i p. pf. (med mer l. mindre adjektivisk bet.): som erhåller l. erhållit l. har en viss (huvudsaklig) riktning; äv. i sådana uttr. som riktad mot l. efter l. längs ngt l. åt (ett håll), som utövas l. värkar i riktning mot l. utefter osv. ngt resp. åt (ett håll); äv. i utvidgad anv., dels om radio(telegrafi), radiofyr o. d.: som utövas med l. utmärkes av l. är avsedd för riktad sändning, dels om relä o. d.: inrättad för att reagera för en viss riktning hos den elektriska effekten (jfr RIKTNINGS-RELÄ). Denna kraft (är) riktad efter den räta linje som (den i rörelse befintliga) punkten beskrifver. Lagercrantz Résal MekElem. 48 (1855). En mot origo riktad kraft. Ekman Mek. 181 (1919). Riktad radio — ett trådlöst nät som omsluter hela jorden. SvD 7/1 1928, Söndagsbil. s. 7. En riktad sändning av en vågrörelse. SvGeogrÅb. 1933, s. 119. Riktade skydd. Elektrotekn. 504 (1937). En riktad radiofyr. SvFl. 1939, s. 24. Riktad sprängverkan användes i pansarskott. 2SvUppslB 27: 96 (1953). — särsk. (föga br.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv., om tillstånd: som utmärkes av krafter l. dyl. riktade åt ett visst håll. Värmet (är) icke .. ett riktadt tillstånd, utan måste genom någon särskild anordning .. bringas att verka i en bestämd riktning. Rydberg FysUtv. 24 (1903). Därs. 31.
3) [jfr 1] (i fackspr.) inställa l. avpassa l. reglera (ngt) så att det får avsedd storlek l. behörig utformning l. ändamålsenlig funktion o. d.; ställa l. göra (ngt) i ordning; förr äv. dels med avs. på urvärk o. d.: rätta, rätta till, dels med avs. på ur: ställa (så att det visar rätt tid), dels med avs. på mynt(plattar): justera (med hänsyn till vikt o. form o. d.). Riktpenning, är den penning, hvarefter Myntet i form, tjocklek och tyngd riktas och rättas. König LärdÖfn. 6: 134 (1747). Richta, (dvs.) rätta, ställa. Hof Skrifs. 254 (1753). Urmakare .. sammansätta .. sina verk, rikta dem och hålla dem i gång och ordning. Tessin Bref 1: 229 (1753). DomKyrcko- och Scholae Urens ricktande, updragning och justering. VDAkt. 1783, nr 511. Vid fabrikationen af de fleste ur, synnerligast efter äldre metoder, riktas ingripningarne genom eftervälsning af hjulen. Ericsson Ur. 187 (1897). — jfr TILL-, UPP-RIKTA. — särsk.
a) skom. med avs. på (botten)läder, bak- l. tåkappa o. d.: skära till o. göra i ordning (för ett par skor). SvSkoT 1927, s. 41.
b) skrädd. ge (rock l. krage o. d.) dess (slutgiltiga o.) behöriga fasonering l. utformning före klädesplaggets sammansättning; jfr RIKT, sbst.3, RIKTARE 4.
5) låta inta rättning; utom ss. förled i ssgr bl. (föga br.) i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet., om rote: som intagit (noggrann) rättning, rättad; anträffat bl. i bild. Tankarne som skulle marschera fram i riktade rotar, de gick och satte krokben för hvarandra. Strindberg SvÖ 4: 15 (1890).
Särsk. förb.: RIKTA AV10 4. [jfr t. abrichten] bokb. till 3: skära av kant(er) på (plansch o. d.) för att ge (den) lämpligt format. BokbOrdl. (1899). —
1) (i sht i fackspr.) till 1, 3: ge (ngt) rätt läge l. dess behöriga form (så att det icke ligger l. sitter skevt l. ojämnt o. d.) l. inställa (ngt) i dess rätta läge l. inpassa l. insätta (ngt) i rätt läge på sin plats (särsk. i uttr. rikta in ngt i ngt); äv. (med avs. på ett flertal föremål o. d.): bringa att stå l. befinna sig i rak linje (jfr 2); äv. med avs. på gång (se d. o. III 5) i ur: reglera (se d. o. II 3 a), (in)justera. Rikta in en krage (skrädd.), ge en krage dess (slutgiltiga o.) behöriga fasonering (före påsättningen); jfr rikta, v.2 3 b. Ett mindre vägguhr i hans Kongl(ig)e Maij:tts Säng Cammare reparerat, ricktat in nÿ gång(,) af svarfvat steg iulet (m. m.). HusgKamRSthm 1750, s. 572 (1749). (Fr.) Marger, .. (sv.) Rikta in papperet i pressen, Afpassa at marginalerne blifva lika breda på papperet som skall tryckas. Björkegren 1718 (1786); jfr 2 a. Byggnadsförmannen .. hade .. gifvit order till arbetarne att rigta in bärstolparne i de s. k. skorna vid golfvet. SDS 1897, nr 311, s. 2. Man (får) .. rikta in alla stakar, ett arbete .. som kan underlättas genom att man sätter ut en riktstake i vardera ändan av varje rad. Sonesson HbTrädg. 287 (1926).
2) till 2: inställa (ngt) så att det pekar l. sträcker sig l. rör sig l. utföres l. syftar o. d. åt ett visst håll o. d.; särsk.
a) till 2 a: inställa l. inpassa (ngt) så att det l. dess längdlinje pekar l. sträcker sig (i rak linje) mot ngt l. åt ett visst håll; inställa (ngt) så att det är vänt mot ngt l. åt ett visst håll; ge (ngt) dess behöriga riktning; särsk. i uttr. rikta in ngt (e)mot l. på ngt (l. ngn) l. åt (ett håll). Kolmodin QvSp. 1: 73 (1732; i bild). Han .. ställde upp .. (tuben), riktade in den, och .. lät fälten, träden och husen defilera. Lundquist Zola Grus 251 (1892). Rikta in geväret. Östergren 3: 718 (1929). Prosten (svängde) sin skrivstol mot dörren (då det knackade) och prostinnan riktade in lornjetten. Nilsson HistFärs 223 (1940). Hon riktade in (kniv)-spetsen och stötte till. Fridegård Offerrök 274 (1949).
b) oeg. l. bildl.; särsk. motsv. rikta, v.2 2 f, med avs. på värksamhet o. d.; särsk. i uttr. rikta in ngt på ngt, leda in ngt på ngt l. låta ngt ägnas åt l. gå ut på l. syfta till ngt. Du skall upptäcka, hvad det kan göras af lifvet, när det hänsynslöst och modigt riktas in på lycka, äkthet och sanning. Hallström Erot. 23 (1908). (Rosenius') verksamhet (hade) riktats in på den frireligiösa verksamhetens fält. KyrkohÅ 1927, s. 98. UNT 1942, nr 294, s. 9 (med avs. på diskussion).
α) motsv. rikta, v.2 2 h α, om kanon l. periskoptopp o. d.: inställas i sin behöriga riktning l. i riktning (mot ngt). VFl. 1911, s. 92. Hedin Front. 318 (1915).
β) oeg. l. bildl. (jfr rikta, v.2 2 h ε, ζ); stundom: vända sig (mot ngn). Det finns gott om klena argument om dom tas var för sig, det erkänner jag. Men på nåt sätt tycks dom rikta in sig mot er. Edlund Chandler Syst. 175 (1950). —
RIKTA TILL10 4. [jfr t. zurichten] (tillf.) till 1, 3: ge (ngt) rätt läge l. form o. d.; äv. oeg. l. bildl., med avs. på språk: rätta till (i syfte att åstadkomma överensstämmelse med givna metriska fordringar o. d.). Dantes unga språk .. tålde mycket väl både att sträckas och riktas till. Vising Dante 164 (1896). jfr tillrikta. —
RIKTA TILLBAKA10 040, äv. 032. till 2; särsk. (mera tillf.) refl., motsv. rikta, v.2 2 h ε, i uttr. rikta sig tillbaka på ngt (l. sig själv), om värksamhet l. medvetande o. d.: vända sig tillbaka mot ngt resp. sig själv (o. göra detta resp. sig själv till sitt föremål). Medvetandet blifver .. objekt för sig själft därigenom, att det riktar sig tillbaka på sig själft. Nyblæus Forskn. I. 2: 435 (1875). Därs. 2: 34 (1881). —
RIKTA UPP10 4. [jfr t. aufrichten] (i fackspr.) till 1: ge (ngt) dess behöriga räta l. raka form, befria (ngt) från skevhet o. d.; äv.: resa (ngt) i lodrät ställning l. bringa (ngt) att ligga jämnt l. på rät köl o. d.; resa l. räta upp (ngt). Nyström Telegr. 230 (1869; med avs. på lutande stolpe). ”Rikta upp en bit” (så att den ej är skef). SlöjdBl. 1887, nr 3, s. 3. (Ångaren) hade .. ganska svår slagsida och bogserades fördenskull in till Nystad för att riktas upp. SDS 1919, nr 274, s. 8. jfr upprikta. —
RIKTA UT10 4. (i fackspr.) till 1: gm riktning avlägsna (bucklor o. d.). TeknOrdb. 64 (1940). jfr utrikta.
Ssgr (i allm. till 2, särsk. 2 a): RIKT-ANORDNING~020. konkret: anordning för riktning av ngt.
-ANSTALT~02, äv. ~20. (numera knappast br.) riktanordning, riktapparat.
(2 a) -ARM, r. l. m. mil. arm (se arm, sbst. III 4) för inriktning av artilleripjäs o. d. UFlott. 3: 59 (1906; om arm försedd med riktinrättning på kanon). SvUppslB 22: 1125 (1935; på riktinstrument). —
(5) -AVDELNING~020. (i sht mil., numera bl. mera tillf.) jfr -förband. Hazelius Förel. 351 (1839). —
(1) -BACK, r. l. m. tekn. back (se back, sbst.3 3) för riktning av ngt i riktmaskin o. d. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 492. —
(5) -BATTERI. (numera bl. tillf.) mil. jfr -förband o. batteri 3. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 73 (1880). —
(5) -BEFÄL. (förr) mil. befäl (se d. o. 4 b) på vilket ett förband intog rättning (vid taktiska rörelser o. d.); särsk. i sådana uttr. som yttre l. inre riktbefäl l. det högra l. vänstra riktbefälet, som befinner sig på förbandets yttre osv. flygel. ExRegFot 1823, 1: 84 (: högra rikt-befälet). Hazelius Förel. 214 (1839: det inre riktbefälet). Cederström Minn. 48 (1913; om ä. förh.). —
(1) -BLOCK. (i fackspr.) block (se d. o. 3, 3 c) varmed l. varpå man riktar ngt l. ger ngt dess behöriga form (t. ex. gm bockning). TT 1874, s. 135. För sidkrokighetens bortarbetande (hos skidor) användes riktblock. SkidI 1916, s. 24. —
(1) -BOCK, r. l. m. (i fackspr., mindre br.) bock (se bock, sbst.1 II) vars övre del fungerar ss. riktbänk. PåSkid. 1918, s. 297. Plank och bräder .. fick vi stå och kanta med yxa .. och sedan rikta i riktbock. ByggnArbMinn. 96 (1950). —
-BORD. (i fackspr.)
1) till 1: bord (se bord, sbst.1 5 d) avsett l. använt (l. försett med anordningar) för riktning av ngt; jfr -bänk, -platta, -skiva 1. 2UB 6: 26 (1904). HufvudkatalSonesson 1920, 2: 40.
2) (numera bl. tillf.) till 2, särsk. 2 a: bord (se bord, sbst.1 5 d) med anordningar för (in)riktning av ngt (t. ex. borr, artilleripjäs). Rinman 1: 349 (1788). De Ron o. Virgin 3: 7 (1890). —
(2 a) -BROMS. mil. broms som tjänar att hålla kulspruta l. artilleripjäs (in)riktad i visst läge. ArtillT 1891, s. 127 (på kanon). InfRegl. 1945, 1: 106 (på kulspruta). —
-BRÄDE l. -BRÄDA.
1) (i fackspr.) till 1: bräde avsett l. använt för riktning av ngt l. för undersökning av ngts rätlinighet o. d. (jfr 2); särsk. dels om bräde som anbringas mot l. invid vägg l. mur o. d. för undersökning l. kontroll av väggens osv. rätlinighet l. (jämna) lutning o. d., dels (i sht förr) om bräde försett med i sicksack fästa stift l. rullar mellan vilka tråd o. d. drages för riktning. KrigVAH 1823, s. 178. För att .. hafva något att rätta sig efter (vid uppförande av pipmuren i rostugnen), så att murens stupning skulle blifva lika på alla sidor, uppställdes .. 4 st. riktbräden, ett i hvarje hörn. JernkA 1828, 2: 96. Riktbrädena (för riktning av ståltråd till synålar) äro .. ej sällan försedda med rullar i stället för med fasta stift. 2UB 6: 153 (1904). Skevheten (hos en skida) .. kontrolleras lättast genom att lägga skidan med glidytan mot ett plant underlag (riktbräde e. d.). IdrBibl. 5: 18 (1919). TySvOrdb. 1939 (1932: riktbräda).
(2 a) -BULT, r. l. m. (numera knappast br.) utskjutande järnten avsedd för inriktning av artilleripjäs i sidled gm baxning o. d. De Ron o. Virgin 3: 85 (1890; på mörsare). —
(2 a) -BÅGE. [jfr t. richtbogen, fr. arc de pointage] artill. bågformigt riktinstrument av äldre typ för inriktning (särsk. för indirekt höjdriktning) av artilleripjäs. De Ron o. Virgin I. 1—3: 39 (1886). Hellström Lekh. 168 (1927). —
(1) -BÄNK. (i fackspr.) bänk (se d. o. V) varpå ngt riktas; bänk med anordning(ar) för riktning av ngt l. för åstadkommande av behörig form hos ngt (t. ex. gm bockning); jfr -block, -bock. JernkA 1862, 1: 318. (Man) bockar denna del (av stålplåten) öfver en riktbänk, alldeles såsom jernplåt. TT 1874, s. 135. (En skidas skevhet) kan avhjälpas genom riktning vid riktbänk. TurKal. 1927, s. 79. —
(2 a) -CIRKEL.
1) mil. på vissa luftvärnspjäser: metallring med kors o. siktringar, vilken tillsammans med en diopter utgör riktmedel för pjäsen, ringsikte. BeskrPjäsRadiomat. 112 (1944).
2) [jfr t. richtkreis] (föga br.) lantmät. cirkelformig gradskiva med diopterlinjal för mätning av vinklar (vid avvägning o. d.); jfr -diopter o. vinkel-trumma. TeknOrdb. 808 (1940). Engström (1951). —
(2 a) -DIOPTER. särsk. (förr) artill. gradskiva med diopterlinjal för indirekt sidriktning av artilleripjäs; jfr -cirkel 2. LbFältartill. 132 (1895). —
(1) -DORN. [jfr t. richtdorn] (i fackspr.) dorn (se d. o. 2) varmed l. varpå man riktar ngt l. ger föremål behörig jämn rundning o. d.; jfr -kil 1, -kona, -kägel. Ambrosiani DokumPprsbr. 208 (i handl. fr. 1788). Engström (1951). —
-ELEMENT. mil. element (se d. o. 3) l. värde som avser riktmedels inställande (på artilleripjäs). 2NF 38: 350 (1926). —
-FANA. (i sht förr) lantmät. på stång fäst duk l. fana avsedd l. använd ss. riktpunkt vid kartläggning o. d. Engström (1951). —
(2 b, c) -FJÄDER. på bakre ändan av pil: fjäder avsedd att få pilen att stadigt hålla riktningen under dess gång genom luften, pilfjäder. Nordenskiöld Vega 2: 112 (1881). —
(5) -FLAGGA, r. l. f. (förr) mil. flagga som (vanl. fäst vid geväret) bars av riktkarl i riktavdelning. ExInf. 1904, s. 115. Därs. 1927, s. 206. —
-FÅRA, r. l. f. (mera tillf.) lant. plogfåra som uppköres först på (del av) fält o. som anger riktningen för de följande (på ömse sidor uppkörda) fårorna. Fornv. 1936, s. 89. —
(2 a) -FÄLT. (numera bl. tillf.) mil. (i grader mätt) utrymme (område) inom vilket en artilleripjäs kan inriktas i höjd- l. sidled; jfr höjdrikt-fält (ArtillT 1940, s. 163) o. sidrikt-fält. KrigVAH 1810, s. 28. —
(5) -FÖRBAND. mil. förband på vilket ett större förband intar l. har att inta rättning o. som anger riktningen för det större förbandet vid förflyttning; jfr -avdelning. InfRegl. 1945, 1: 26. —
(1) -HAMMARE. [jfr t. richthammer] (i fackspr.) hammare (se hammare, sbst.2 1) med jämförelsevis smal(a) pen(ar), använd för riktning av ngt (t. ex. tråd, plåt). Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1669). HufvudkatalSonesson 1920, 3: 109. —
-HANDTAG~02, äv. ~20. (numera bl. mera tillf.) mil. handtag (se d. o. 4) för inriktning (av artilleripjäs o. d.). De Ron o. Virgin I. 5—7: 21 (1887; för höjdriktning). —
(2 a) -HASTIGHET~002, äv. ~200. i sht mil. hastighet med vilken ett skjutvapen (särsk. en artilleripjäs) kan (in)riktas; jfr riktnings-hastighet. 2SvUppslB 18: 764 (1951). —
(1) -HOLT. [jfr t. richtholz] (numera knappast br.) riktbräde (för riktning av tråd). UB 6: 189 (1874). TySvOrdb. 1939 (1932). —
-HYVEL. (i fackspr.)
1) till 1: för planhyvling (riktning) av ett arbetsstycke på en sida i sänder avsedd hyvelmaskin med kutter mellan två i höjdled ställbara bordshalvor (endera l. båda försedd(a) med vertikalt uppstående list ss. stöd för arbetsstycket); jfr -hyvelmaskin. TT 1896, M. s. 109.
2) (föga br.) till 2 a, b, c: hyvel vars stock på undersidans kant är försedd med en längsgående ribba som vid hyvling pressas mot arbetsstyckets sida o. styr hyveln i arbetsstyckets längdriktning. 2NF (1915).
Ssgr (till -hyvel 1; i fackspr.): rikthyvel-bord. hyvelbord på l. till rikthyvel. HufvudkatalSonesson 1920, 2: 40.
(1) -HYVELMASKIN~1002, äv. ~2001. [jfr t. abrichthobelmaschine] (i fackspr.) = -hyvel 1. TT 1894, Allm. s. 202. —
-HÅL, n. (förr) mil. på riktinstrument till kanon: hål varigenom man kunde syfta vid inriktningen av kanonen. KrigVAT 1843, s. 350. —
(2 a, 3) -HÖJD. [efter t. richthöhe, (kanons) elevation, formtal l. rikthöjd (vid kubering), i sistnämnda anv. sannol. eg.: ”justeringshöjd”, höjd varmed kuberingen justeras] särsk. (om äldre l. utländska förh.) skogsv. höjd på träd, mätt från brösthöjd (l. från rotutsvällningens övre kant) till den punkt där trädets diameter är hälften så stor som vid brösthöjd (resp. vid rotutsvällningens övre kant). Ahlman o. Forsman (1885; bet. oviss). Kinman Guttenberg 22 (1890). Metsäsanak. 312 (1944). jfr bestånds-rikthöjd. —
-INRÄTTNING~020. särsk. mil. till 2 a: (till lavettage hörande) inrättning (se inrättning, sbst.2 2 b) för ändring av eldrörets läge i höjd- o. sidled vid inriktning av artilleripjäs o. d.; i sht förr äv. om riktmedel. Hazelius Artill. 129 (1833; om riktkvadrant). Schulthess Tigerhielm 11 (1880; på kulspruta). SoldILuftv. 1946, s. 12. —
-INSTRUMENT. särsk. mil. instrument (se d. o. 1 a) för bestämning o. kontroll av eldrörets inställning vid inriktning av artilleripjäs l. kulspruta o. d.; stundom äv. om instrument för inriktning av bomber vid bombfällning o. d. (jfr rikta, v.2 2 b); jfr -medel. Törngren Artill. 3: Innehållsfört. 4 (1795). Rigtinstrumentet (till artilleripjäsen) består af en i mm. och afstånd graderad messingsstång, försedd med en rörlig ring. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 401 (1882). Riktinstrument med böjd uppsättningsstång och optiska syftmedel. 2NF 30: 1283 (1920). Jungstedt Flygv. 80 (1925; för bombfällning). InfRegl. 1945, 1: 102 (till kulspruta). —
(1) -JÄRN. [jfr t. richteisen] (i fackspr., numera mindre br.) järn (se d. o. 5 b) avsett l. använt för riktning av ngt l. för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. planhet l. rätvinklighet o. d.; jfr -bräde 1, -linjal 1, -trä. Holmberg 1: 663 (1795). TeknOrdb. 981 (1951). —
(5) -KANON~02. (numera knappast br.) mil. jfr -karl 1 o. kanon, sbst.3 1. Tingsten FormTakt. 49 (1889). ExFältartill. 1893, 1: 3. —
(1) -KANTSÅG~02, äv. ~20. (i fackspr.) kantsåg för riktning av trävirke; jfr -såg. SvIndLex. 1: 457 (1948). —
(5) -KARL.
1) mil. karl (befäl l. menig) på vilken ett förband intar l. har att inta rättning. FörslExInf. 1832, s. 23. Riktkarl är .. i ett led linje vid rättning åt mitten mellersta .. karlen, vid rättning åt endera flygeln flygelkarlen. ExInf. 1927, s. 109.
-KEDJA, r. l. f. mil.
1) (förr) till 2 a: kedja (se kedja, sbst. 1) tillhörande riktinrättning (på artilleripjäs o. d.). Holmberg Artill. 3: 155 (1883).
2) (föga br.) till 2 b, c, 5: för den rätta riktningens bibehållande vid marsch genom terräng framför en trupps tät anordnad kedja av bakom o. på jämförelsevis stort avstånd från varandra ställda soldater, som ständigt rör sig i den givna riktningen gm att den siste mannen successivt ställer sig främst o. inriktas i linje med de andra. LbTopogr. 107 (1907). —
(2 a) -KIKARE, r. l. m. mil. kikare avsedd att användas ss. riktmedel. BeskrPjäsRadiomat. 10 (1944; till kulspruta). —
-KIL. [jfr t. richtkeil (i bet. 3)]
2) (numera knappast br.) boktr. till 1 c: kilformigt trä- l. metallstycke för slutning av tryckform, slutkil; jfr kil, sbst.2 II 2 d α. Björkman (1889).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (förr) artill. till 2 a: kil (se kil, sbst.2 II 2) för inriktning av artilleripjäs i höjdled; särsk. om dylik kil som stacks in omedelbart under eldrörets bakre del (jfr kil, sbst.2 II 2 c α); ngn gg äv. bildl. Grundell AnlArtill. 1: 62 (c. 1695). Som vid .. ricochettering fordras all möjelig noghet, så bör .. Styckets elevation på Rigtkilen och dess ställning med rödkrita .. utmärkas. Törngren Artill. 2: 102 (1795). Forssell Stud. 1: 136 (1868, 1875; bildl.). BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 32 (1895; i lavett till haubits). SvFlH 2: 361 (1943). —
-KLACK. (förr) mil. klack (se klack, sbst.2 1) varpå riktinstrument fästes. HbArtillBef. 1 (1856; på kanon). —
-KLOSS, r. l. m.
1) järnv. till 1, 2: var o. en av två klossar (den ena vit o. den andra svart) av samma höjd som en riktskivas (se -skiva 2) halva bredd, använda för undersökning och kontroll av järnvägsskenors jämna höjdläge gm syftning över de på skenan ett stycke från varandra ställda klossarnas kanter mot den på högkant tvärs över järnvägsspåret ställda riktskivan. KlassFörrådsart. 51 (1883).
2) (förr) artill. till 2 a: kloss som vid inriktning av artilleripjäs anbragtes under eldrörets bakre del (ss. underlag för riktkil l. riktkilar). Hazelius Artill. 130 (1833). De Ron o. Virgin 3: 7 (1890). —
(5) -KOLONN. (numera knappast br.) mil. jfr -förband o. kolonn 2 a. FörordnRegim. 1775, 1: 153. KrigVAH 1825, s. 163. —
-KOMPASS. (i fackspr.) kompass med dioptersikten för noggrant fastställande av riktlinje (t. ex. vid skogsmätning); förr äv.: kompass monterad i en avlång låda efter vars långsidor nordstreck kunna uppdragas. Tavaststjerna Topogr. 110 (1807). —
(1) -KONA, r. l. f. (numera knappast br.) tekn. = -dorn; jfr -kägel o. kona, sbst.2 HufvudkatalSonesson 1920, 3: 107. —
(2 a) -KONTROLL-SPEGEL. i sht mil. apparat som anbringas bakom siktet på gevär l. karbin l. vid riktinstrument på artilleripjäs o. dyl. o. med vars hjälp en instruktör vid sidan av skytten kan få en spegelbild av o. därigm kontrollera vapnets inriktning; jfr -spegel. EldhandvFältartill. 1887, s. 49. —
(2 a) -KORS. [jfr t. richtkreuz (i bet. 2)] artill.
1) (förr) korsformigt manövreringsorgan för vridning av riktskruv l. riktskruvsmutter; jfr -skruv(s)-kors o. höjd-ratt. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 402 (1882). Tingsten FormTakt. 52 (1889).
2) [jfr motsv. anv. i t.] vart o. ett av de båda kors på en rikttavla mot vilka eldröret o. riktinstrumentets siktlinje inriktas vid justering av riktmedlen (så att eldrörets o. siktlinjens riktningar bli parallella). ArtillTeknOrdb. 76 (1945). —
(2 a) -KRAFT. [jfr t. richtkraft] (i fackspr.) kraft som påvärkar en kropp l. kroppar på sådant sätt att den resp. de strävar (sträva) att inta en viss riktning; kraft som ger l. strävar att ge en kropp l. kroppar en viss riktning; förmåga att inställa sig i l. bibehålla en viss riktning; särsk. om magnetnåls l. gyrokompassaxels o. d. förmåga att inställa sig i nordsydlig riktning. Den magnetiska riktkraft, hvilken man öfver hela jorden .. kan iakttaga. UB 2: 453 (1873). Den i hufvudstammen och grenarna (hos träd) befintliga kraften, som motverkar den geotropiska och heliotropiska riktkraften. HeimdFolkskr. 77: 17 (1902). Till följd af svänghjulets sträfvan att bibehålla samma läge har (den av Howell konstruerade) torpeden stor riktkraft. 2UB 9: 667 (1906). I likhet med magnetkompassen har gyrokompassen ingen riktkraft å mycket höga latituder. 2NF 36: 1123 (1924). 2SvUppslB 24: 180 (1952; vid inriktning av artilleripjäs). —
(1 a) -KULA, r. l. f. (förr) garv. kulformigt redskap för utsättning av läder l. skinn. BoupptVäxjö 1864. —
(2 a) -KVADRANT. (numera bl. mera tillf.) artill. kvadrant (se d. o. b) för höjdriktning av artilleripjäs (numera bl. använd ss. riktmedel för kontroll l. i reserv), kvadrant (se d. o. b β). Törngren Artill. 3: Innehållsfört. 2 (1795). jfr mörsar-riktkvadrant. —
(1) -KÄGEL. (-kegel 1843—1932) [jfr t. richtkegel; jfr kägla, sbst.] (numera knappast br.) kägelformigt redskap varmed l. varpå man ger föremål behörig jämn rundning o. d.; jfr -dorn, -kona samt riktnings-kägla. Dalin FrSvLex. 2: 551 (1843; angivet ss. guldsmedsterm). TySvOrdb. 1940 (1932). —
-KÄPP. (i fackspr.) (oftast i ena ändan spetsig) stång l. lång käpp (av trä l. lättmetall o. d.) som användes vid utsättande på marken av erforderliga linjer l. för markering av riktpunkt o. d. (jfr -stake, -stång 1 o. stak-käpp); särsk. mil. om stång använd ss. riktpunkt vid sidriktning av artilleripjäs l. granatkastare o. d. LbArtill. 105 (1892). FörslExGranatk. 1924, s. 12. Icke graderade riktkäppar av trä eller järn att användas vid avvägning. VaruhbTulltaxa 1: 545 (1931). —
-LINJAL.
1) (i fackspr.) till 1: linjal (se d. o. 2) avsedd l. använd för riktning av ngt l. för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. planhet o. d.; jfr -järn, -skena 1, -trä. SvD(A) 1919, nr 64 A, s. 6.
2) (†) bärgv. till 2 a: vid bärgkompass (se d. o. 1) rörligt fäst linjal (se d. o. 2) som kunde inriktas åt olika håll för avläsning av magnetnålens utslag i grader. Rinman 1: 126 (1788).
3) boktr. till 2, 3; på iläggningsapparat: var o. en av de båda linjaler mellan vilka arken införas i tryckpressen; jfr iläggnings-linjal o. rikta in 1. 2UB 10: 214 (1906). 2NF 30: 95 (1919). —
-LINJE. [jfr t. richtlinie]
1) till 2, särsk. 2 a: linje i vilken ngt (t. ex. ett skjutvapen) inriktas l. är inriktat; linje som representerar l. anger ngts riktning l. den riktning ngt bör ha; äv.: linje som (går genom två fasta punkter o.) anger en viss riktning efter vilken man har att rätta sig vid orientering l. förflyttning o. dyl., l. (i utvidgad anv.) om var o. en av två linjer l. hak o. d. som skola hållas i linje med varandra vid hoppassning av två olika delar av ngt o. d. (jfr rikta, v.2 3, 5, rikta in 1). FörordnRegim. 1775, 1: 152. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 21 (1836). Om ett större fält skall besås (med skog), är det bäst staka upp en riktlinje för arbetsmanskapet. Haller o. Julius 179 (1908). Roten av en kullblåst gran på strandkanten var en viktig punkt (för de metande ute på vattnet), ena ändpunkten för en riktlinje till gubben Hedlunds skorsten på sovstugan. Dahlbäck Åb. 163 (1914). Vid (gjut-)formens gavelsidor (förekomma) små hak, vilka .. torde ha varit riktlinier vid tillpassandet. Fornv. 1926, s. 301. Eldkommando anger i mån av behov .. riktlinje. TrängRegl. 1940, s. 73.
2) [jfr motsv. anv. i t.] i bildl. anv. av 1: linje som anger riktningen för en värksamhet l. en utveckling o. d.; stundom: princip, stundom: grunddrag; oftast i pl.; jfr linje 2 c, 11 e, samt rikta, v.2 2 f. Sköta l. utföra o. d. ngt efter (i sht förr äv. i) nya l. förändrade riktlinjer. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 2 (1898). Ett .. (Wilhelm II:s) reskript .., hvari riktlinien för nya reformer utstakas. SD(L) 1902, nr 518, s. 2. Professor Kjellén, som i ett .. anförande drog upp några riktlinjer för en framtida samlingspolitik. VL 1906, nr 18, s. 1. När den yttre politiken upptogs igen (efter K. XII:s död), skedde det i helt förändrade riktlinjer. Quennerstedt C12 2: 174 (1916). Form 1949, s. 38. jfr: (Sv.) Riktlinea, .. (lat.) norma; regula; amussis. Lindfors (1824).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) mat. till 2 b, c, oeg.: styrlinje, direktris. Dalin FrSvLex. 1: 345 (1842). Björkman (1889). —
(2 a, b) -LIST. byggn. om var o. en av två lister (se list, sbst.2 3) som fästas vid över- resp. underkanten av en rappad gesims o. d. för att tjäna ss. styrlister för schablon med vilken rappningen avjämnas. Stål Byggn. 1: 264 (1834). —
(2 a, i) -LJUS, n. (i fackspr.) (från strålkastare utgående) ljusknippe som riktas l. är inriktat mot ett visst område l. mål; särsk. mil. om sådant ljus avsett att möjliggöra inriktning av artilleripjäser. AFörsvFÅ 1901, s. 34.
Ssg: riktljus-apparat. särsk. tekn. om apparat bestående av en över ett sågbord upphängd kraftig elektrisk lampa med mot sågbordet inriktat ljus jämte under lampan spända trådar vilka kasta skarpa parallella skugglinjer på virkesstycket på sågbordet, varigm sågaren omedelbart ser, hur virkesstycket skall sågas, för att minsta möjliga avfall skall uppstå. SvIndLex. 1: 457 (1948). —
(1) -LOD. [jfr t. richtlot] (i fackspr.) lod (se lod, sbst.4 10) avsett l. använt för undersökning o. kontroll av ngts rätlinighet i lodriktningen l. för erhållande av lodlinje. KrigVAT 1839, s. 246. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(1) -LÄKT. (†) läkt (se läkt, sbst. 1) avsedd l. använd för utmärkande av en rak linje (som man vid grävning o. d. kan rätta sig efter); jfr rikta, v.2 1 b. Sappörregl. 1880, s. 22. —
(2 a) -MAGNET. [jfr t. richtmagnet] el.-tekn. magnet använd (l. avsedd att användas) för att utöva riktkraft (mot magnetnål i galvanometer o. d.). NF 19: 217 (1895). —
-MASKIN. [jfr t. richtmaschine]
1) (i fackspr.) till 1: maskin för riktning av ngt (t. ex. tråd, plåt, stänger); äv. (om ä. förh.): maskin för riktning av ämnen till hästskor (jfr rikta, v.2 1 d). JernkA 1867, s. 259 (för riktning av räls). SvUppslB 22: 1123 (1935; för riktning av plåt). Dædalus 1944, s. 80 (för riktning av ämnen till hästskor; om ä. förh.). jfr plåt-, tråd-riktmaskin.
2) [jfr motsv. anv. i t.] till 2 a: apparat l. dyl. för (in)riktning av ngt; numera nästan bl. om apparat l. anordning för inriktning av artilleripjäs (i fråga om nutida förh. företrädesvis luftvärns- l. stridsvagnspjäs). VetAH 1802, s. 14 (för inriktning av artilleripjäs). 1. Rikt Maschin då man svärfvar Lavements sprutor. BoupptVäxjö 1817 (möjl. om ett slags försättare l. om stöddocka). Pansar 1946, nr 5, s. 5 (för inriktning av stridsvagnspjäs). —
-MEDEL. [jfr t. richtmittel] (i sht i fackspr.) hjälpmedel för (in)riktning av ngt (särsk. av skjutvapen); vanl. om hjälpmedel för bestämning o. kontroll av eldrörets inställning (i höjd- o. sidled) vid inriktning av eldvapen; jfr -instrument o. sikt-medel. De Ron o. Virgin I. 1—3: 39 (1886). Det enklaste riktmedlet .. är siktskåra och korn, tillsammans benämnda visirpunkter. 2NF 23: 409 (1915). SvUppslB 22: 1123 (1935).
(2 a) -MOMENT. [jfr t. richtmoment] särsk. (i fackspr.) vridmoment som strävar att återföra ngt (t. ex. en visare på ett mätinstrument) till (dess inriktning i) utgångsläget, återföringsmoment. TT 1946, s. 354. —
-MOTOR. mil. motor som driver riktmaskin (på luftvärns- l. stridsvagnspjäs). 2SvUppslB 24: 180 (1952). —
-MUTTER. särsk. mil. till 2 a; på granatkastare: mutter som vid vridning på höjd- l. sidratt ändrar eldrörets läge i höjd- resp. sidled. SoldIInf. 1941, s. 168. —
-MÅL.
2) (mera tillf.) bildl.: mål varemot en värksamhet l. en utveckling l. ett krav o. d. riktas; jfr rikta, v.2 2 f. PT 1906, nr 152, s. 2. Idéerna fattar .. (V. Rydberg) väsentligen som riktmål för utvecklingen i sinnevärlden. Nilsson SvRom. 472 (1916). —
(1, 3) -MÅTT. [efter t. richtmass] (†) bildl.: norm, rättesnöre, måttstock. Broocman Mag. II. 3: 33 (1812). jfr: (Sv.) Rikt-mått, (lat.) Regula, norma, amussis, .. (t.) Richtmass. Schultze Ordb. 2936 (c. 1755). —
-MÄRKE. (i sht i fackspr.) märke mot vilket ngt (särsk. skjutvapen) inriktas l. är inriktat; äv.: märke som utgör riktpunkt vid orientering o. dyl. l. som man skall hålla i linje med en annan punkt l. dyl. för att befinna l. förflytta sig på en viss linje (jfr rikta, v.2 3, 5, rikta in 1). (Den dödsdömdes) ögon förbindas, och på bröstet fästes ett väl synligt riktmärke. FörslTjReglArm. 1885, 1: 168 (vid arkebusering). En väldig tall .. hade han till riktmärke (när han från sitt fönster tittade på stjärnorna). Lundgrehn Högag. 28 (1912). Smith 314 (1917). särsk. bildl.; jfr -punkt 2. Thorén Herre 17 (1942). TSvLärov. 1952, s. 301. —
(1, 3) -NABB. (mera tillf.) var o. en av de nabbar i en gjutforms ena halva som äro avsedda att inpassas i motsvarande fördjupningar i den andra halvan för att vid gjutningen hålla de båda formhalvorna i exakt rätt läge i förhållande till varandra, styrdubb, styrstift. Fornv. 1928, s. 179. —
-NUMMER. nummer som anger hur ngt (skall) riktas l. vilken riktning ngt har l. bör ha; nästan bl. (telef.) i utvidgad anv., om nummer som vid automatiserat telefonnät tjänar att koppla ett telefonsamtal till en viss station l. växel o. d.; dels om dylikt nummer som ingår ss. begynnande beståndsdel i en abonnents (på telefonapparat o. i telefonkatalog angivna) nummer (slutet riktnummer), dels (o. vanl.) om nummer som vid uppringning tas före det önskade abonnentnumret o. som i allm. förekommer bl. vid telefonsamtal till apparat tillhörande annan nummergrupp (dvs. automatiserat område med särskilt system av abonnentnummer) än det egna (öppet riktnummer); jfr -siffra. Högberg Vred. 3: 100 (1906). Ekeberg Telef. III. 1: 110 (1941). Ett nummersystem med öppna riktnummer vid (telefon-)trafik mellan växlarna. TT 1943, Elektr. s. 143. 2SvUppslB 28: 1197 (1954). —
(5) -OMGÅNG~02, äv. ~20. (numera bl. tillf.) mil. jfr -förband o. omgång II 11. TrängRegl. 1940, s. 66. —
-ORT. [jfr t. richtort, rak ort som förbinder två punkter med varandra] (†)
2) [jfr t. ausrichtungsort, vorrichtungsort] till 3: ort som (från ett schakt) upptages för iordningställande av en flöts för brytning l. för undersökning av en flöts. UB 3: 182 (1873; i brunkolsgruva). —
-PALISSAD. (†) mil. var o. en av ett antal palissadpålar som (med jämna mellanrum) nedslås på den sträcka där palissad skall anläggas o. som tjäna att utmärka den blivande palissadens sträckning; jfr -påle, -stake. Hazelius Bef. 125 (1836). —
-PALL.
1) tekn. till 1: pall (i form av ett rätblock l. V-block) varpå ngt upplägges för riktning l. rundhetskontroll o. d. Engström (1951).
2) (förr) sjömil. till 2 a: (vid kammarkalv rörligt fäst) träblock som vid behov kunde vridas in l. placeras ss. underlag under ställhult l. riktplanka för inriktning av artilleripjäs. Ehrenstam Sjöartill. 65 (1839). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(5) -PATRULL. (numera bl. tillf.) mil. jfr -förband o. patrull, sbst.2 2; förr äv. flygmil. motsv. patrull, sbst.2 2 b. FlygHb. 89 (1921). FörslFälttjRegl. 1928, 2: 87. —
(1, 2) -PINNE. särsk. (i sht förr) tekn. till 1: stift i riktbräde för riktning av tråd o. d. Eneberg Karmarsch 2: 674 (1862). UB 6: 189 (1874). —
(1) -PLAN, n. (i fackspr.) plan (se plan, sbst.1 I 4) avsett l. använt för riktning av ngt; jfr -block, -platta, -skiva 1 o. plan-skiva. 2UB 6: 128 (1904). Engström (1945). —
(2 a) -PLANKA, r. l. f. (förr) sjömil. planka som utgjorde underlag för det kilformiga ställhult som för inriktning av artilleripjäs i höjdled kunde skjutas in under eldrörets bakre del; jfr -kloss 2, -pall 2. ReglVirkeslefv. 1825, § 89. Ehrenstam Sjöartill. 142 (1852). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(1) -PLATTA, r. l. f. [jfr lt. richtplat(t), t. richtplatte] (i fackspr., numera mindre br.) platta (av gjutjärn l. glas o. d.) avsedd l. använd för riktning av ngt; jfr -plan, -skiva 1. TT 1871, s. 135. VaruhbTulltaxa 1: 544 (1931). Engström (1945). —
-PLÅT. [jfr t. richtplatte (i bet. 1)]
1) (förr) artill. till 2 a: var o. en av de plåtskivor som voro avsedda att fastskruvas i kanonbäddning för angivande av artilleripjäsens riktlinje i sidled. De Ron o. Virgin I. 5—7: 32 (1887).
2) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) till 3: plåt (se plåt, sbst.1 3) avsedd ss. likare vid myntning av plåtmynt; jfr -pänning 1. Richtplåt .. Til ½ Daler Silfwermt. Fornv. 1909, s. 233 (inskrift på plåt fr. 1715). —
-POST, m. [jfr t. richtposten] (förr) mil. var o. en av de poster (se post, sbst.2 6) som utsattes i löpgravars brytningspunkter för att markera löpgravarnas sträckning l. på de punkter dit olika avdelningar av en trupp hade att bege sig. Sappörregl. 1880, s. 8. Nordgren 141 (1929). —
(1) -PRESS. [jfr t. richtpresse] (i fackspr.) jfr -maskin 1 o. press, sbst.1 2. JernkA 1901, s. 388. —
-PRICK.
1) (i sht i fackspr.) prick l. punkt l. litet fält (särsk. på måltavla) avsedd (avsett) att utgöra det mot vilket skjutvapens siktlinje inriktas; särsk. om (vit) dylik prick som anbringas på en måltavlas mörka prick l. på en måltavlas figur o. d.; äv. om prickskott i sådan prick; äv. bildl. EldhandvSkjutsk. 1: 41 (1876). Rigtpricken på de för salongsskjutning konstruerade figurtaflorna är på midten af figuren. TIdr. 1883, s. 200. (Han) sköt med 40 skott i följd 40 prickar, däraf 36 s. k. riktprickar. LD 1904, nr 197, s. 3. Taflan (på figuren skulle) vara 10-ringad, där riktprickens värde utgör 10. Olympiad. 1912 Red. 618 (1913). HågkLivsintr. 15: 327 (1934; bildl.). NFSportlex. (1943).
2) (tillf.) prick (se prick, sbst.1 II) använd ss. riktmärke vid navigering; anträffat bl. bildl. Wigforss Minn. 2: 155 (1951). —
(3) -PRIS, n. [efter t. richtpreis] handel. av myndighet bestämt l. (numera vanl.) av fabrikant l. grossist l. organisation inom (detalj)handeln rekommenderat pris som är avsett att utgöra normalpris (för en vara). StatPriskontrNMedd. 206: 1 (1942). AP 1952, nr 246, s. 5.
-PUNKT. [jfr t. richtpunkt]
1) till 2: punkt mot vilken ngt (t. ex. kikare, blick, marsch) riktas l. bör l. kan riktas; särsk. om punkt mot vilken skjutvapen l. skjutvapens siktlinje inriktas (i sht mil. ofta äv. om punkt mot vilken eldvapens siktlinje inriktas vid indirekt sidriktning); äv. allmännare: punkt som ger anvisning om den riktning vari ngt l. ngn befinner sig l. vari ngt sträcker l. bör sträcka sig l. som man har att följa l. slå in på för att nå ett visst mål o. d., stundom övergående i bet.: orienteringspunkt. Ling Regl. 100 (1836; allmännare). Marschen skulle tagas till höjden B med kapellets spira till rigtpunkt. Mankell Fältsl. 449 (1858). Karlen (skall) undervisas i, så väl huru man inrigtar karbinen, då träffarne falla normalt i förhållande till rigtpunkten, som då detta icke är förhållandet. EldhandvFältartill. 1887, s. 54. Vid infallande dimma, när alla riktpunkter förlorats, är här (dvs. på Peipus) lätt att gå rundt. SDS 1905, nr 76, s. 4. Ymer 1935, s. 20.
2) i bildl. anv. av 1, om ngt som utgör mål för en l. ngns strävan l. värksamhet o. dyl. l. om ngt som bestämmer riktlinjerna (se -linje 2) för en l. ngns strävan osv.; stundom: syfte, syftemål, stundom: hållpunkt; jfr rikta, v.2 2 f. Riktpunkten för våra nu närmast liggande reformsträfvanden. SvTidskr. 1872, s. 229. De s. k. bildade bära ansvar .. såsom föredömen för öfriga klasser och riktpunkter för dessas utveckling. Fahlbeck Ad. 2: 234 (1902). Den höge ämbetsmannen som hade Kronans väl till riktpunkt. SD 1928, nr 317, s. 11. En hänsynslös konjunkturpolitiker utan fasta riktpunkter. Spångberg DuktFolk 57 (1930).
4) [efter motsv. anv. i t.; jfr -höjd] (om äldre l. utländska förh.) skogsv. till 2 a (o. 3), om den övre punkt på ett träds stam till vilken rikthöjden mätes. Cnattingius 76 (1875, 1894).
Ssgr (till -punkt 4; om äldre l. utländska förh., skogsv.): riktpunkts-höjd. [jfr t. richtpunkt(s)höhe] träds höjd upp till riktpunkten. Hannikainen (1893).
-metod. metod för kubering varvid rikthöjden användes ss. formtal l. reduktionsfaktor. Cnattingius 76 (1875, 1894). —
-PÅLE. särsk. fisk. om påle som nedslås för att tjäna ss. riktpunkt vid uppförande av fiskebyggnad; särsk. om påle som nedslås ytterst i mittlinjen av en katsa. Cederström Fiskodl. 94 (1857; vid uppförande av katsa). MeddLandtbrStyr. 1927, 5: 13 (vid uppförande av laxsätt). —
(3) -PÄNNING. [jfr t. richtmünze, richtstück (båda i bet. 1), richtpfennig (i bet. 2)] (numera bl. ngn gg om ä. förh.)
1) provpänning (se d. o. 1) använd ss. likare för myntplattar (med hänsyn till vikt); jfr -plåt 2, -skilling. NumismatMedd. 22: 179 (c. 1721). Rinman (1789).
2) [efter t. richtpfennig] enhet för angivande av mynts vikt (= 0,91 gram) o. silverhalt (= 3,91/1000), utgörande 1/256 av en kölnisk mark. Möller (1807). Jungberg (1873).
Ssg (till -pänning 2): riktpännings-del. [jfr t. richtpfennigteil] (numera bl. ngn gg om ä. förh.) viktenhet (myntvikt) utgörande 1/65536 av en kölnisk mark (= 1/256 av en ”riktpänning”). Zettersten AnmMynt 58 (1771: Rikt pfennings delar). Bergklint MSam. 2: 427 (1792). —
-RAM, r. l. m. (i fackspr.) ram för (in)riktning av ngt; särsk. dels (förr, artill.) om rörlig ram med i mitten fastspänd lodrät sträng, använd ss. riktmedel (sikte) vid sidriktning av artilleripjäs, dels (tekn.) om vridbar ramantenn med riktvärkan (jfr -antenn). De Ron o. Virgin I. 1—3: 42 (1886). En vanlig radiomottagare, utan riktram. 2SvUppslB 23: 754 (1952). —
-RATT. särsk. mil. till 2 a: ratt varmed riktinrättning manövreras. De Ron o. Virgin I. 1—3: 22 (1886). —
(1) -RIBBA. (i fackspr., mera tillf.) ribba avsedd l. använd för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. planhet o. d.; jfr -bräde 1, -linjal 1 samt rät-skiva. AHB 116: 3 (1883; använd vid hyvling). —
(5) -ROTE.
1) (om ä. förh., i sht mil.) rote på vilken ett förband intar l. har att inta rättning; i sht förr äv. om riktkarl. Man rättar sig på den Flygeln af Pluton som skal stå, då det Svänges up i Linie, hvarföre yttersta Rotan på den Flygeln kallas Rickt-Rota. FörordnRegim. 1775, 1: 131. Rigt-roten får sin rättelse i allt af befälhafvaren: den rote der han befinner sig är alltid rigt-rote. Hazelius Förel. 352 (1839). Riktrote kallas det underbefäl eller den af manskapet, på hvilken rättningen är. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 23 (1880). Jag hade den tvivelaktiga glädjen att gå som riktrote. Ankarcrona SerTillb. 137 (1926; om förh. 1874). särsk. (numera föga br.) i uttr. gå på riktroten, gå ss. riktkarl. Ankarcrona SerTillb. 138 (1926; om förh. 1874).
2) mer l. mindre bildl.; särsk. om person l. grupp av personer (l. tanke o. d.) som anger riktlinjerna (se -linje 2) för ngt (särsk. för ngns uppträdande l. värksamhet o. d.); jfr -karl 2. SvTidskr. 1892, s. 586. De kretsar, som ha hofvet till riktrote. Carlsson HelaSthm 18 (1911). I årets kungliga proposition spörjer man fåfängt efter någon som helst riktrote för prispolitiken. ÖgD 1935, nr 110, s. 5. jfr (numera knappast br.): (Kronprins Karl Johan talar franska) men bara med mun; för resten är han svensk alltigenom och säker på riktroten (dvs. säker ss. ledare). Lilljebjörn Minn. 77 (1874). —
(1) -RULLE. [jfr t. richtrolle] tekn. var o. en av ett antal rullar mellan vilka plåt l. stänger l. tråd o. d. bearbetas för riktning (i riktmaskin); jfr -pinne, -vals 1. 2SvUppslB 24: 176 (1952). —
-RÄNNA, r. l. f. (numera bl. tillf.) i stock till pilbössa l. armborst: ränna vari pilen placeras o. som ger pilen dess riktning vid skjutning. 2NF 4: 810 (1905). —
(2 a, 3) -RÖR. [efter t. richtrohr] (om äldre l. utländska förh.) skogsv. för bestämmande av riktpunkt (se d. o. 4) på träd avsett instrument bestående av ett med flyttbara stift i yttre ändan försett, utdragbart rör som vid användningen först i sammanskjutet skick insyftas mot brösthöjd (l. mot rotutsvällningens övre kant) på trädet med sådan inställning av stiften att de synas tangera trädstammens periferi, varefter röret utdrages till sin dubbla längd o. insyftas på den punkt av stammen (riktpunkten) där stiften nu synas tangera trädstammens periferi. Kinman Guttenberg 23 (1890). —
(1) -SCHAKT. [jfr t. richtschacht] (†) bärgv. schakt som drives i lodrät riktning ned till en stoll l. gruvgång l. ett gruvrum (för uppfordring av malm l. för luftväxling o. d.). Rinman (1789). JernkA 1871, s. 21. —
-SIFFRA. telef. (siffra i) riktnummer. 3NF 23: 1094 (1937). ”Slutna” riktsiffror. Ekeberg Telef. III. 1: 110 (1941). Varje nätgrupp erhåller en riktsiffra, som är tvåsiffrig. TT 1943, Elektr. s. 164. —
-SKALA, r. l. f. [jfr t. richtskala] särsk. mil. till 2 a: till riktmedlen hörande skala för bestämning o. kontroll av eldrörets inställning (i höjd- l. sidled) vid inriktning av artilleripjäs o. d. Billmanson Vap. 78 (1882). —
-SKENA, r. l. f.
2) (förr) artill. till 2 a; på artilleripjäs: skena varpå eldrörets bakre del vilade o. som kunde höjas l. sänkas (medelst riktskruv) vid pjäsens inriktning i höjdled; äv. om var o. en av ett par av skenor som tillsammans fyllde motsvarande uppgift; äv. (på ställning för höjning av kanontapp): skena som anbragtes under kanontappen o. som kunde höjas l. sänkas medelst riktskruv. KrigVAH 1828, s. 148. Rigtskenornas .. främre ändar äro rörliga omkring hvar sin .. skrufbult, som genomgår motsvarande lavettsida. De Ron o. Virgin I. 5—7: 21 (1887). UFlott. 3: 112 (1888; på ställning för höjning av kanontapp). —
(1, 2 a) -SKIDA, r. l. f. skeppsb. var o. en av de stavar som vid dockning av fartyg uppsättas vid dockans gavlar för att markera dockans mittlinje (samt på fartyget i dess mittlinje i för o. akter) o. som tjäna ss. hjälpmedel vid fartygets inriktning (i våg- o. lodplanet) i dockan; jfr -stång 1. Witt Skeppsb. 318 (1863). —
(3) -SKILLING. (numera bl. ngn gg om ä. förh.) = -pänning 1. KamKollP 2: 226 (c. 1700). Därs. 421 (1940; i sakregister). Anm. I nedan anförda språkprov förekommer ordet i den förvanskade formen rijkzskilling. Myntemästaren .. beswärade sigh icke kunna mynta, effter han rijkzskillingen af Weidler icke hade bekommit. KamKollP 2: 226 (1641). —
-SKIVA, r. l. f. [jfr t. richtscheibe (i bet. 4)]
1) (i fackspr.) till 1: skiva (av trä, äv. av metall) avsedd l. använd för riktning av ngt l. för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. planhet o. dyl. l. för att tjäna ss. underlag för vattenpass vid undersökning av ngts läge i förhållande till horisontallinjen o. d. (jfr -linjal 1, -platta o. rät-skiva); i sht förr äv. om sådan skiva av exakt uppmätt längd, använd för noggrann uppmätning av en sträcka. Alm(Sthm) 1846, s. 41 (om rätskiva). Bergstrand Fältmätn. 1: 15 (1863; använd för uppmätning av en sträcka). TT 1871, s. 135. Engström (1945).
2) järnv. till 1, 2: bräda uppdelad på bredden i två lika stora fält (det ena vitt o. det andra svart) o. använd för undersökning o. kontroll av järnvägsskenors jämna höjdläge på sådant sätt att man ställer brädan på högkant tvärs över järnvägsspåret o. syftar över kanterna på ett par ett stycke därifrån på järnvägsskenan på ngt avstånd från varandra ställda klossar (jfr -kloss 1) av samma höjd som brädans halva bredd för att se om syftlinjen träffar brädan i gränsen mellan de båda olikfärgade fälten; äv. om var o. en av de på stativ anbragta skivor som i st. f. riktskiva (i ovan angivna bemärkelse) o. riktklossar användas, då motsvarande undersökning o. kontroll utföres ovanför järnvägsspåret (över arbetslag o. d. på spåret). KlassFörrådsart. 51 (1883).
3) (förr) artill. till 2 a: på en fot vertikalt anbragt träskiva försedd med en lodrät ränna med däri anbragt rörligt sikte o. avsedd att uppställas på mörsarblock, för att man vid mörsarens sidriktning skulle kunna syfta mot målet i en rät linje genom det rörliga siktet o. det vid mörsarens mynning fästa kornet. Ehrenstam Sjöartill. 255 (1839).
4) [jfr motsv. anv. i t.] (numera knappast br.) tekn. till 2 (b): inrikte (se d. o. I 2) som svarar mot en mot nyckelröret rätvinklig inskärning i nyckelaxet, vilken delar axet i två lika delar; äv. om sådan inskärning i nyckelax. Almroth Karmarsch 627 (1839). TySvOrdb. 1940 (1932).
5) repslag. till 3: med ett flertal koncentriskt placerade hål försedd rund skiva vari garnen inskäras (i sin rätta ordning) vid framställning av en dukt; register (se d. o. III 2); jfr -tub 2. Frick o. Trolle 25 (1872). 2SvUppslB 30: 249, Pl. (1954). —
-SKOTT. mil. (kanon)skott som avlossas mot ett mål för att tillkännage (för flygplan o. d.) i vilken riktning det befinner sig. UnderbefIKustartill. 1945, s. 140. —
-SKRUV. [jfr t. richtschraube] (i sht i fackspr.) skruv gm vars kringvridning man kan (in)rikta ngt (t. ex. en maskindel) l. ge ngt en viss inställning o. d. (jfr rikta, v.2 3, o. ställ-skruv); numera nästan bl. (mil., utom om ä. förh. bl. mera tillf.) om skruv gm vars kringvridning artilleripjäs o. d. inriktas (i ä. tid bl. om dylik skruv som påvärkade eldrörets bakre del i höjdled). Polhem Brev 79 (1711; till artilleripjäs). Skrufvar användas .. (bl. a.) för att .. kunna jemka läget af vissa delar uti maschiner och instrumenter (riktskrufvar ..). Almroth Karmarsch 359 (1839). För elevationen begagnade man, både till Mörsare och kanoner, endast kilar, till dess riktskrufven år 1650 uppfanns af en Jesuit i Warschau. 2VittAH 17: 272 (1839, 1846). Yttre rigtskrufven är utanpå försedd med platta venstergängor, som passa till dess .. skrufmoder; rigtskrufven har en central, höger- och plattgängad urborrning, som tjenar till skrufmoder för den inre rigtskrufven. De Ron o. Virgin I. 5—7: 20 (1887; på artilleripjäs). IllMilRevy 1900, s. 257 (på kulspruta). Lagerbockarnas riktskrufvar. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 394.
Ssgr (förr, mil.): riktskruv- l. (vanl.) riktskruvs-bult. bult (se bult, sbst.1 11) tjänande att förbinda riktskruvshuvudet med riktskena l. riktskenor l. vagga o. d. HbArtillBef. 9 (1856).
-kloss, r. l. m. kloss avsedd att anbringas ss. underlag för riktskruv. Dalin FrSvLex. 2: 459 (1843).
-moder. (-skruv- 1843. -skruvs- 1890) (numera bl. ngn gg) = -skruv(s)-mutter. KrigVAT 1843, s. 351. De Ron o. Virgin 2: 9 (1890).
-överfall. (-skruvs-) (†) med hål för riktskruvsmutterns cylindriska del försett järn tjänande att hindra riktskruvsmuttern att vid kringvridning röra sig uppåt. HbArtillBef. 8 (1856). Spak HbFältartill. 145 (1873). —
-SKÅRA, r. l. f., förr äv. -SKURA, r. l. f. (i sht i fackspr.) skåra avsedd för (in)riktning av ngt; förr särsk. om siktskåra (på sikte). Tigerhielm 3 (1867). WoJ (1891). —
(2 a) -SKÄRM. artill.
1) (†) var o. en av två palliknande anordningar av trä som placerades över eldröret på kanon i skottglugg o. som voro försedda med urtag för möjliggörande av kanonens inriktning (o. samtidigt tjänade ss. skydd mot kulor från handeldvapen); jfr -bräde 3. Richardson Krigsv. 3: 305 (1749).
2) skärm som uppställes för att tjäna ss. riktpunkt vid inriktning av artilleripjäs. KrigVAH 1884, s. 149. —
(2 a, b) -SLÅ, r. l. f. (numera bl. tillf.) träslå tjänande ss. styrlist för en rörlig del av apparat o. d. VetAH 1774, s. 16 (om vid en kloss fästa slåar som omslöto kanten av en skiva utefter vilken klossen kunde föras fram o. tillbaka). —
(1) -SNÖRE. [jfr t. richtschnur] (i sht i fackspr.) snöre som spännes mellan två punkter för att utmärka en rak linje (som man vid ritsning l. grävning l. sådd l. bilning o. d. har att rätta sig efter; jfr rikta, v.2 1 b) l. som spännes mellan två punkter för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet o. d.; äv. allmännare, om snöre som spännes över ett flertal punkter för att utmärka den sträckning som ngt skall ha (jfr rikta, v.2 2). På hvar 20—30:de f(ot) (nedslås) riktpalissader, i den ställning pålraden skall få, och öfver dessa spännes ett riktsnöre. Hazelius Bef. 125 (1836). Sundén (1888). Rig 1933, s. 59. —
(2 a) -SPAK, r. l. m. [jfr holl. richtspaak] (förr) artill. handspak för (in)riktning av artilleripjäs gm baxning o. d. KrigVAH 1810, s. 19. —
(1, 2) -SPANT. [jfr t. richtspann, richtspant] skeppsb. o. sjöt. vart o. ett av de spant som förr vid skeppsbyggeri enligt fartygsritningen restes före de övriga o. förbundos med varandra med ribbor för att ange sträckningen av fartygets sidor; numera bl. (i sht i skildring av ä. förh.): vart o. ett av de fullständiga spant i ett träfartygs mellersta del som äro anbragta i rak linje med varandra i fartygets längdriktning. Röding 2: 635 (1796). SohlmanSjölex. (1955). —
(2 a) -SPEGEL. (i sht förr) mil. optisk apparat med vars hjälp man i skyttevärn l. från annan skyddad plats kan inrikta eldvapen; jfr -kontroll-spegel o. grav-spegel. ExInf. 1927, s. 20. —
-STAKE. (i sht i fackspr.) stake som tjänar ss. riktpunkt l. som tillsammans med en annan l. flera andra stakar av samma slag tjänar att ange riktningen av ngt (t. ex. av en rad träd som skola planteras mellan stakarna); jfr -käpp, -stång 1. Sonesson HbTrädg. 287 (1919). —
(2 a) -STATIV. särsk. mil. stativ för central inriktning av luftvärnspjäser. 2SvUppslB 24: 180 (1952). —
(1 a) -STEN. (förr) garv. sten använd ss. redskap för utsättning av läder l. skinn. Fatab. 1935, s. 182 (om ä. förh.). —
(2 a) -STICKA, r. l. f. (förr) artill. trästicka avsedd att vid behov användas ss. förlängning av uppsättningsstången i riktinstrument. De Ron o. Virgin 2: 94 (1890). —
(2 a) -STOL. (i fackspr., i sht mil.) (trä)ställning vari handeldvapen kan placeras l. fastskruvas o. inriktas (i sht använd vid inskjutning av vapen); jfr -ställning 2 o. skjut-stol, skott-stol. KrigVAT 1837, s. 6. —
-STOLL. [jfr t. richtstollen] (i fackspr., numera föga br.) horisontell gång som vid tunnelsprängning upptages först (särsk. under den blivande tunnelns tak) o. som anger sträckningen av den blivande tunneln; jfr -ort 1, -tunnel. JernkA 1870, s. 124. 2NF 25: 587 (1916). —
(2 a) -STYCKE. särsk. artill. på kikarsikte: vridbar del som inriktas mot riktpunkten o. som innehåller objektivet. 2NF 23: 408 (1915). —
-STÅNG. [jfr t. richtstange (i bet. 1)]
1) (numera bl. mera tillf.; se dock slutet) till 1, 2, 2 a: stång som tjänar ss. riktpunkt l. som tillsammans med en annan l. andra stänger av samma slag tjänar att ange riktningen av ngt l. att fastställa, hur ngt skall anbringas för att få rätt läge (så att det icke ligger l. sitter snett l. skevt o. d.); jfr -käpp, -skida, -stake. Garney Masmäst. 105 (1791). En (plog-)fåra, hvilken genom riktstänger och stegmätning noga tillses blifva i midten af åkertegen. QLm. 1: 26 (1833). De för stolpuppsättning erforderliga verktyg äro hufvudsakligen: riktstänger, måttkedja (m. m). Nyström Telegr. 85 (1869). särsk. (fullt br.) skogsv. i kolmila (resmila): lång stång som uppreses i milans mitt (i trumman) o. som tjänar ss. riktpunkt vid vedens inresning i milan; äv. om stång som tjänar motsvarande ändamål i tjärdal. Svedelius Koln. 42 (1872). FoF 1939, s. 93 (i tjärdal).
2) (†) artill. till 2 a: uppsättningsstång (med siktskåra l. sikthål). KrigVAT 1843, s. 14. KrigVAH 1844, s. 189. —
(1) -STÄD. (i fackspr.) städ för riktning av ngt. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 107. VaruhbTulltaxa 1: 418 (1931). —
-STÄLLNING.
1) (numera bl. tillf.) tekn. till 1, 2; om träställning bestående av en ståndare med vågräta sidoarmar upptill o. nedtill o. använd för undersökning l. kontroll av ngts lodräta sträckning l. läge. JernkA 1865, s. 11.
2) (i fackspr., i sht mil.) till 2 a: (trä)ställning vari handeldvapen kan placeras l. fastskruvas o. inriktas (i sht använd vid riktövningar); jfr -stol. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 328 (1879). —
(1) -SÅG. (i fackspr.) såg för riktning (rätskärning) av trävirke; jfr -kantsåg. Slotte Karleb. 154 (1912). —
(2 a) -SÄKERHET~002, äv. ~200. (mera tillf.) säkerhet vid inriktning av skjutvapen, möjlighet att säkert inrikta skjutvapen. Hildebrand Medelt. 2: 859 (1898). —
(2 a) -TABELL. (i fackspr., i sht mil., numera föga br.) tabell som anger, hur ett eldvapen skall riktas för olika avstånd o. d. KrigVAT 1855, s. 553. —
(2 a) -TAVLA. mil. om mål- l. figurtavla använd för riktövningar; numera nästan bl. (artill.) om måltavla med två riktkors (se d. o. 2) för justering av riktmedel på artilleripjäs. Dagen 1897, nr 154, s. 2. ArtillTeknOrdb. 76 (1945). —
(2 a) -TRUMMA, r. l. f. artill. på vissa riktinstrument: med manövreringsorganet för uppsättningsbågen förbunden trumma som på omkretsen är försedd med gradering för uppsättningsbågens inställande, uppsättningstrumma. SvUppslB 22: 1126 (1935). —
(5) -TRUPP. (†) mil. om den del av en kedja (se kedja, sbst. 3 a γ) på vilken de övriga i kedjan hade att inta rättning o. som utgjordes antingen av de båda mellersta karlarna i kedjan jämte ett befäl mellan dem l. av flygelkarl o. hans närmaste man; jfr -led. ExRegFot 1837, 3: 76. KrigVAT 1847, s. 223. —
(1) -TRÄ. (†) trästycke l. träredskap avsett l. använt för riktning av ngt l. för undersökning l. kontroll av ngts rätlinighet l. planhet l. rätvinklighet o. d.; jfr -bräde 1, -järn, -linjal 1, -skiva 1. Holmberg 1: 664 (1795). Schulthess (1885). —
-TUB.
1) (†) till 2 a: tub (kikare) avsedd l. använd ss. riktmedel för artilleripjäs. Holmberg Artill. 3: 230 (1883).
2) repslag. till 3: intill riktskiva (se d. o. 5) anbragt tub (rör) vari garnen pressas samman till en sträng, sedan de passerat genom riktskivan. 2SvUppslB 30: 249, Pl. (1954). —
(1) -TÅNG; pl. -tänger. [jfr t. richtzange] (i fackspr.) plattång för riktning av ngt. BoupptSthm 1680, s. 366 a (1679). Engström (1945). —
-VALS; pl. -ar. [jfr t. richtwalze] tekn.
1) till 1, om var o. en av ett antal valsar mellan vilka plåt o. d. riktas i riktmaskin; jfr -pinne, -rulle. SvUppslB (1935).
2) till 2 b: vals som tjänar att styra en maskindel o. d. (i viss riktning); särsk. om vals avsedd att styra viran l. filten i pappersmaskin. TNCPubl. 29: 52 (1958). —
-VAX. (numera mindre br.) biodl. vax som anbringas i form av konstkakor (l. strimlor av konstkakor) med jämna mellanrum i en bikupa för att förmå bina att bygga sina kakor i en viss riktning, ledvax; jfr rikta, v.2 5. Lewerén Bisköts. 33 (1900). —
(2 a) -VEV. (förr) artill. vev för manövrering av riktinrättning. De Ron o. Virgin I. 1—3: 28 (1886). —
(2 a) -VINKEL. (†) om den vinkel i horisontalplanet som vid inriktning av artilleripjäs kärnlinjen bildar med en viss given linje (särsk. siktlinjen), sid(sättnings)vinkel. KrigVAH 1810, s. 25. —
(1) -VÄRK, n. tekn. maskinell anläggning för riktning av ngt (t. ex. tråd). 2SvUppslB 21: 700 (1952). —
(1, 2) -VÄRKAN. [jfr t. richtwirkung] särsk. tekn. till 2 (i): värkan karakteriserad av att ngt (t. ex. strålning) kommer att utövas o. d. i en viss (huvudsaklig) riktning, riktningsvärkan. 2NF 37: 1225 (1925). —
-VÄXEL. mil. apparat tjänande att överföra riktmotorns kraft till rörelse hos stridsvagnskanon. —
-ÅS. (i sht förr) skogsv. i tjärdal: var o. en av de båda åsar som anbringas mitt emot backsluttningen i lutande läge mot dalens centrum o. som tjäna ss. riktpunkter vid anbringande av de övriga åsar vilka bilda underlag för tjärdalens botten; jfr rikta, v.2 5. SvSkog. 1354 (1928). —
-ÖVNING. särsk. (i sht mil.) om övning i (in)riktning av eldvapen. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 91 (1882; vid fältartilleri). Lagercrantz SkandStorvOstafr. 132 (1930).
Avledn.: RIKTARE, om person m., om sak r. l. m. [jfr t. richter (i bet. 1, 2); jfr äv. fsv. utriktare, om testamentsexekutor] LoW (1889).
1) (i fackspr.) till 1: man (arbetare) som yrkesmässigt riktar ngt (t. ex. plåt, stänger). JernkA 1894, s. 383 (vid valsvärk). jfr: 6 kallrigtare. Därs. 1879, s. 519 (vid valsvärk). jfr plåt-riktare.
2) till 2; särsk.
a) i sht mil. till 2 a: man som riktar eldvapen; vanl.: soldat med uppgift att rikta artilleripjäs(er) l. granatkastare o. d.; förr särsk. om soldat med uppgift att inrikta artilleripjäs i höjdled, höjdriktare. Nordforss (1805). LbArtill. 102 (1892; om höjdriktare). De bästa riktarna och de bästa skyttarna under kammarskjutningen. IllMilRevy 1903, s. 190. InfRegl. 1945, 1: 124 (vid granatkastare).
b) (i fackspr., ss. självständigt ord bl. mera tillf.) till 2, 2 b, i: apparat som riktar ngt l. ger ngt en viss riktning. 2NF 16: 1320 (1912; för lufttorped). jfr lik-riktare.
3) (†) metall. till (1 o.) 3: vid ugn för framställning av brännstål använd smal järnten varmed man bröt l. bände mellan de inlagda järnstängerna (för att få dem att ligga parallellt o.) för att få kolstybben att packa sig omkring dem. Rinman (1789).
4) skrädd. till 3 b: skräddare som vid konfektionsfabrik har till uppgift att ge klädesplagg dess slutgiltiga fasonering l. utformning (särsk. med hänsyn till krage, fickor, besättning o. d.); jfr riktar-plats.
5) (†) till 3, bildl., om person som ger ett språk grammatisk regelbundenhet gm att fastställa regler o. d. Om .. höga Öfverheten .. fullmöndigar vissa Män til at blifva Regii Svio-Gothicæ Lingvæ Censores, det Svenska Språkets Ryktare och Richtare. SvMerc. 3: 1036 (1758).
Ssg: riktar-plats, r. l. m. (mera tillf.) särsk. till riktare 1, 4: anställning ss. riktare. Stadigvarande riktarplats .. erhåller genast nykter och skicklig rockskräddare. UNT 1920, nr 7405, s. 8 (i annons). —
RIKTBAR, adj. till 2, 2 a: som kan riktas (i olika riktningar). TT 1897, Allm. s. 266 (om dubbdocka på svarv). Form 1951, s. 147 (om vägglampa).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content