publicerad: 1958
RINGA riŋ3a2, v.2 -ade ((†) pr. ind. sg. -er Landsm. VIII. 3: 5 (1898); ipf. -de HammarkDomb. 10/6 1602 (: ringde wtt); sup. -t KongaDombRenov. 1628, s. 158 a; jfr Hyltén-Cavallius Vär. 2: 395 (1868), VRP 1680, s. 20; p. pf. -d Stiernman Riksd. 1480 (1664: ringde, pl.), Palmblad Fornk. 1: 185 (1843: urringd)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(ringa 1539 (: ringe, inf.), 1593 osv. ringia 1656—1679 (: beringia))
Etymologi
[fsv. ringia o. ringaþer, p. adj.; jfr d. ringe, isl. hringa, förse med ring, hringja, bilda en ring (omkring ngt), fht. hringōn, hringen (t. ringen), feng. ymbhringan, omringa, eng. ring; till RING, sbst.1; formen ringad är i åtskilliga nedan anförda användningar sannol. att fatta ss. ett p. adj. avlett direkt av RING, sbst.1 — Jfr RINGANDE]
1) motsv. RING, sbst.1 1: sätta en ring på (ngns finger), ge (ngn) en ring; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): ringprydd; numera bl. (ålderdomligt) motsv. RING, sbst. 1 a α, i ordspråket fingern ringad, pigan tingad o. d. Han .. sågh, at hennes Finger woro ringadhe. Carolstadius Pest. D 4 b (1620). När fingret är ringat, så är Pijgan tingat. Grubb 576 (1665). Fingren ringad, pigan tingad. Fatab. 1931, s. 117. — särsk. (†) i uttr. ringa ngn till biskop, ge ngn biskopsringen (vid biskopsinvigning); jfr RING, sbst.1 1 a. Fahlcrantz 1: 169 (1846, 1863).
2) (i sht i fackspr.) motsv. RING, sbst.1 2: förse (ngt) med en ring l. ringar, sätta en ring l. ringar på l. om (ngt); ss. vbalsbst. -ning stundom äv. konkret, ss. kollektiv beteckning för ringar som ett föremål försetts med; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): ringförsedd, omgiven l. sammanhållen av en ring l. ringar. Ringade galler. VDAkt. 1790, nr 524. Till (pump-)rör duga vanligen pipstockar af träd utan ringning. JernkA 1861, s. 179. Man .. hopsatte (bläster-)ledningar af fyra 50 mm plankor, hvilka ringades och beströkos med tjära. Därs. 1904, s. 64. — jfr IN-, OM-, UPP-RINGA. — särsk.
a) i uttr. ringa ngt med ngt, sätta på ngt en ring l. ringar bestående av ngt; äv. i uttr. ringa ngt med en (så l. så beskaffad) ring, sätta på ngt en (så l. så beskaffad) ring. CupVen. A 5 b (1669; i bild). Dhet järn, som Hammar Hiulstocken med Ringas skall, måste wara af Segaste slaag. BlBergshV 18: 88 (1687). När byggnaden skall företagas .., ringas först stolparne i öfra ändan med en vanlig smal ring. JernkA 1823, s. 161.
b) motsv. RING, sbst.1 2 e: sätta ring (av metall o. d.) på (ett hjul), förse (ett hjul) med hjulskena. Nordforss (1805). Backman Reuter Lifv. 1: 318 (1870). Östergren (1936).
c) motsv. RING, sbst.1 2 f: sätta ring i näsan på (husdjur); särsk. (förr) med avs. på svin; stundom äv. bildl., med avs. på person (jfr RING, sbst.1 2 f slutet); äv. i uttr. ringa (djur l. person) i näsan. Ringe edre Swin. G1R 12: 258 (1539). Vennerholm o. Svensson 153 (1892; med avs. på tjurar). Jag ska ringa honom i näsan som en gris, att han inte ska mägta säga mamma! Strindberg Bjälb. 12 (1909). Levander DalBondek. 1: 184 (1943). jfr O-RINGAD.
d) zool. motsv. RING, sbst.1 2 g: ringmärka (djur). Ymer 1922, s. 299. Vi ha ringat 1749 fiskmåsar. SvD(A) 1927, nr 160, s. 7.
e) (†) sätta en ring kring könsdelarna på (ett sto) för att hindra betäckning; jfr BERINGA 4. Regnér FrSvOrdb. (1780; under boucler). Dalin (1855).
3) motsv. RING, sbst.1 3: lägga (ngt) i ring(ar); numera bl. (föga br.) refl.: lägga sig i ringar, ringla sig (jfr 7 a); ss. refl. äv. opers.; jfr RINGLA, v.1 1 o. 4 a. Hon (dvs. Flättja) war klädd vppå Fransk, där-å alt war .. / Ringat, och slingat i kors; med Franszar i Lyckior, och nyckior. Stiernhielm Herc. 34 (1648, 1668). Broocman Hush. 6: 16 (1736; opers.). Så mycket hvetemjöl (vispas i), att smeten ringar sig efter vispen då den upplyftes. Nordström Matlagn. 141 (1822). — jfr UPP-RINGA.
4) motsv. RING, sbst.1 3: förse (ngt) med en ring l. med ringar (gm ritning, utskärning, klippning o. d.) o. i användningar som ansluta sig härtill.
a) rita l. draga en ring omkring (ngt); utmärka (ngt) med en ring; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): omgiven l. innesluten av en ring. Det ringade området (på en viss bild är) föreslaget till nationalpark. VerdS 138: 23 (1906). Profskotten på taflan ringas med röd ring. Olympiad 1912 Red. 133 (1913). Någon klok farmor tar (för att bota revormar) en bit bröd och ”ringar” stället, spottar på det efter ringningen (osv.). Nordström Luleåkult. 223 (1925).
b) skjutk. dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), om måltavla: försedd med koncentriska ringar; dels ss. vbalsbst. -ning konkret, om (systemet av) koncentriska ringar på en måltavla. Ringade taflor. TIdr. 1883, s. 200. Taflans ringning bör icke vara för fin. Balck Idr. 2: 236 (1887). Sparre Storskog 55 (1915).
c) (i fackspr.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.), om frimärke: försedd med ett ringformigt tecken (som utgör den enda avvikelsen från frimärkstypens normala utseende). Enligt allerhögsta beslut komma samtliga finska postmärken att indragas .. och ersättas med vanliga (ej s. k. ”ringade”) ryska rikspostmärken. SD 1899, nr 82, s. 5.
e) i sht sömn. förse (klädesplagg o. d.) med en mer l. mindre rundad urtagning, urringa; äv. i utvidgad anv., i fråga om urtagning av annan form (t. ex. fyrkantig); förr äv.: klippa av kanterna runt om på (del av plagg som vid fabriksmässig tillskärning skurits till i för stort format). Ärmen måste ringas i undre sidan. Iduna 1865, s. 19. För mindre plagg ”ringades” delarna (som tillskurits efter den största storleken). Dædalus 1946, s. 107 (om ä. förh.). — jfr NED-, UPP-, UR-RINGA o. LÅG-RINGAD. — särsk.
α) ss. vbalsbst. -ning konkret, om urtagning i klädesplagg o. d., urringning. SthmModeJ 1850, s. 16. Daglinnen .., runda och fyrkantiga ringningar. DN(A) 1928, nr 267, s. 5. jfr ARM-, HALS-, UR-RINGNING m. fl.
β) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.): urringad; förr äv. i uttr. ringad med hål, försedd med urtagningar i form av hål. Skorna voro .. på sidorna med stora hol ringade. Linné Sk. 44 (1751). Bååth-Holmberg FlickDagb. 31 (1912).
f) (numera mindre br.) sjöt. förse (segel) med en bågformig inskärning vid sida l. underkant; särsk. ss. vbalsbst. -ning, konkret, om sådan inskärning; jfr GELA o. GELNING, sbst.1 Skulle seglet icke ringas i undra och stående liken, så skulle alla dukarne i råliket skäras trådräta. Frick o. Trolle 87 (1872). LbSjöm. 1: 107 (1913; ss. vbalsbst.). — jfr UPP-RINGA.
g) (tillf.) om märken efter uppsprättade sömmar: bilda ringar på (omsydd klänning). Märkena av de sömmar som ringade nederdelen av den klänning hon fått omsydd åt sig av en gammal, som mor haft. Holmström Kråksl. 156 (1926).
5) (utom i den särsk. förb. RINGA IN o. i ssgn IN-RINGA bl., föga br., i vitter stil) motsv. RING, sbst.1 4, om person(er).
a) (låta) bilda en ring omkring (ngn l. ngt), omringa l. kringränna (ngn l. ngt); äv. bildl.; jfr BERINGA 2. Topelius 23: 41 (1843; bildl.). Girig niding ringar / Huset sent om natten. Bååth Dikt. 154 (1879). Lybeck Dikt. 1: 174 (1890). jfr IN-, OM-RINGA.
b) refl.: bilda en ring (omkring ngn). En hungrig vänne-flock sig sist omkring mig ringar. GFGyllenborg Vitt. 1: 104 (1759, 1795). Lenngren (SVS) 1: 35 (1777).
6) (föga br.) motsv. RING, sbst.1 5: ordna l. ställa (föremål) i ring; anträffat bl. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.). Smörgåsbordet stod dukat .. och karmstolar voro ringade däromkring för de fyra jättarna. Hasselblad BergslFlyddT 92 (1927).
a) refl.: lägga sig i ringar, bilda ringar, ringla sig (jfr 3). Dybeck Runa 1845, s. 1. Här och var syntes vattnet krusa och ringa sig. Rosenberg OsKvism. 2 (1934). — särsk. (†) om hår: ringla sig. Lohman Vitt. 412 (c. 1725).
b) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.).
α) som är försedd med en ring l. med ringar l. med en rundad inskärning (jfr 4 e β); sammansatt av ringar; jfr RINGLA, v.1 7 a. Ortoceratiter .. med både släta, räflade och ringade skal. VetAH 1802, s. 189. 4Brehm 15: 442 (1931). — jfr GUL-, IN-, UR-, UT-RINGAD m. fl. — särsk.
α') (†) motsv. RING, sbst.1 7 c: som består av segment, uppdelad i segment; jfr RINGLA, v.1 7 a α. Fischerström Mäl. 231 (1785). Kroppen (är hos ringmaskar) tydligen ringad. Sundevall Zool. 118 (1835).
β') (†) motsv. RING, sbst.1 7 f, om ormbunke: försedd med ring omkring sporgömmet. Hartman Fl. XLII (1820).
γ') motsv. RING, sbst.1 7 g slutet, i uttr. ljust ringade ögon, ögon med ljus rägnbågshinna; äv. i uttr. vasst ringade ögon, skarpa ögon. Slamsan såg upp med vasst ringade ögon. Högberg Baggböl. 1: 121 (1911). En liten, mörk karl med ljust ringade ögon. Dens. JesuBr. 2: 17 (1915).
δ') (†) motsv. RING, sbst.1 7 j: om djurs horn; jfr RINGLA, v.1 7 a γ. Retzius Djurr. 125 (1772). Gazellernas horn (äro) raka och ringade. Gravander Buffon 1: 110 (1806).
ε') (†) om växts stam l. rot l. lök: omgiven av flera fjäll l. hinnor (som på ett tvärsnitt framträda ss. ringar). Möller PrincBot. 40 (1755; om lök). Euphrasén Linné TermBot. 4 (1792; om rot). Därs. 8 (om stam).
ζ') (†) i uttr. ringad av l. med ngt (jfr β), försedd med (l. sammansatt av) ringar av ngt (viss färg l. vissa färger); jfr RINGLA, v.1 7 a δ. Färgen på håren är (hos guldharen) ringad af blekgult och svart. VetAH 1768, s. 26. Lovén ÅrsbVetA 1840—42, s. 360 (: med brunt).
β) i uttr. ringad av ngt (jfr α ζ'), omgiven av en ring av ngt (som består av flera delar). Kolmodin QvSp. 1: 11 (1732). Den andra (sjön) .. var .. inte ringad af så höga fjäll. Berg Sjöf. 79 (1910).
8) (föga br.; se dock a—c) motsv. RING, sbst.1 8: (gående l. springande l. flygande) röra sig i ring(ar); äv. med obj. betecknande ngt som en person l. ett djur rör sig omkring på sådant sätt. FolklEtnSt. 1: 249 (1916). — särsk.
a) (fullt br.) jäg. motsv. RING, sbst.1 8 b; om jägare: gå l. åka skidor (runt ett område) för att med ledning av in- o. utspår avgöra, om ngt villebråd befinner sig där; om jakthund: närma sig ett villebråd gm kringgående rörelser (i stället för att följa löpslaget); äv. med obj. betecknande villebråd l. jaktområde; jfr BERINGA 3, HOLMA, v. 1, VÄNGA, VÄRVA. Olof hade Ringt tuå Räffuar. KongaDombRenov. 1628, s. 158 a; jfr Hyltén-Cavallius Vär. 2: 395 (1868). När .. någon lapp .. Ringar någon biörn. Landsm. XVII. 1: 43 (1671). Balck Idr. 2: 29 (1887; om hund). Jag ringade genast omkring stället (där harspåren funnos) men fann intet utspår af haren. Kolthoff DjurL 391 (1900). Området mellan vägen och sjön ringade jag först. Möllersvärd VerklSkog 74 (1924). jfr IN-RINGA. särsk.
α) (†) ss. vbalsbst. -ning konkretare, i uttr. taga en (så l. så beskaffad) ringning, göra l. slå en (så l. så beskaffad) ring (omkring ngt). Falk Björnskall 20 (1819).
β) (†) i utvidgad anv., i uttr. ringa spår efter ngn, (gm att gå runt) finna spår efter ngn (o. följa det). VRP 1680, s. 20.
b) (i vitter stil, fullt br.) i bildl. anv. av a: inringa (ngn l. ngt). Hellberg Samtida 12: 165 (cit. fr. 1865). Om budkavlen var inskickad i Algutsboda, så var den ringad: Ingen kom levande med den ur socknen. Moberg Rid 120 (1941).
c) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om svärta: flyga i ringar (ss. förspel till parningen). Landsm. VIII. 3: 5 (1898; från Gotl.). FoFl. 1953, s. 78 (från Fårö).
1) till 2: förse (ngt) med en (mer l. mindre ringformig) inhägnad l. avgränsning, inhägna l. stänga in (ngn l. ngt i l. med ngt). Nödvändigheten att .. ringa in timret i länsor (vid flottning över sjöar). Ymer 1907, s. 341. Essén HExc. 97 (1916).
2) till 5: omringa l. inringa l. kringränna (ngn l. ngt). Rudbeck Borås. 24 (1776). Den tyska Kaukasusoffensiven ringar in den ena (flott-)basen efter den andra. SvFl. 1942, s. 170.
3) (föga br.; se dock b) till 8: gå (i ring) omkring (ngt); äv. bildl. (Sverige hade) kringgått Bottniska viken, ringat in Finska viken. Strindberg NSvÖ 2: 77 (1906). särsk.
a) jäg. till 8 a: ringa (villebråd); förr äv. intr., i uttr. ringa in på ngt, leta reda på ngt (spår o. d.) gm att gå i ring. Ringa in en björn eller hara. Lind (1749). (En jägare) sökte nu ringa in på spåret. TIdr. 1882, s. 19. Harlock (1944).
b) (i vitter stil, fullt br.) i mer l. mindre bildl. anv. av a (motsv. ringa, v.2 8 b): inringa l. fånga in (ngn); försätta (ngn) i ett trängt läge. Ridderstad Samv. 2: 239 (1851). En minutiös tillsyn från skolinspektörers och deras medhjälpares sida har ringat in barnen (i Eastends fattigkvarter) och fört dem till skolorna. Hellström RedKav. 259 (1933). Jenny .. ringade in honom med ett drev av målmedvetna frågor. Heerberger Dag 359 (1939). —
RINGA OM. (†) till 5: omringa l. omge (ngn l. ngt). Lind (1738). Almqvist Amor. 193 (1839). jfr omringa. —
RINGA UPP10 4 l. OPP4.
1) [jfr sv. dial. ringa, hoprulla ett tåg i ringar] (†) till 3: hoprulla (tåg) i ringar (omkring knap l. dyl.)? Ringa cordelen vähl op, sij hur slaak är vårt stag och bårduna. Decker (c. 1700) hos Oxe Vitt. 50.
2) (föga br.) jäg. till 8 a, om jägare: gå (l. låta hund gå) i ring omkring (jaktområde) för att ta reda på var villebråd befinner sig. Schröder 2Jagtm. 224 (1891). —
RINGA UR10 4. sömn. till 4 e: göra urringning på (klädesplagg o. d.); äv. abs. Ringa ur kragen på en kappa. Nordforss (1805). Verd. 1887, s. 165 (abs.). jfr urringa. —
1) till 4: skära ut (ngt) så att det får rund form; äv. allmännare: (gm att föra en kniv mer l. mindre kretsformigt) skära ut (ngt); äv. i uttr. ringa ut med (kniv som sitter fast), frigöra (kniv som sitter fast) gm att föra den mer l. mindre kretsformigt. (Han) drabbade honom i halsen, och skar aff strupen och alla sennerna, och Ringde wtt m(ed) kniffuen. HammarkDomb. 10/6 1602. Baka vth Kakan ..; så tiock som een Tumma, ringa henne sedan vth medh een Knijff at hon blifver rund. Salé 166 (1664). (Den druckne drog kniv) och sade sig skola ringia uth hiertat på henne. VDAkt. 1674, nr 18.
Ssgr (till 8 a; jäg.): A (numera bl. i skildring av ä. förh.): RING-KARL, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2084). (ring- 1891. ringe- 1828) = ringare, sbst.2 2SvKulturb. 9—10: 262 (1828). Därs. 266 (1891).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat, i skildring av ä. förh.): RINGE-FOT. den slutna krets som spåren efter den som ringat ett villebråd bilda. 2SvKulturb. 9—10: 251 (1937). —
-KARL, se A. —
-PÄNNING. i sg. l. pl.: ersättning till person som ringat ett villebråd. 2SvKulturb. 9—10: 262 (i handl. fr. 1828). Därs. 255 (1937; i pl.). Som ringepenning för räv utbetalas (enl. en skallordning 1891) 2 kr. Därs. 266.
Avledn.: RINGARE, sbst.2, m. jäg. till 8 a: person som ringar ett villebråd. Skogvakt. 1892, s. 164. De gamla (drevkarls-)förmännen voro .. säkra ringare på vildsvin. Jäg. 1897, 2: 162. jfr björn-ringare.
Spoiler title
Spoiler content