publicerad: 1958
RINGLA riŋ3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE -ING.
Etymologi
[sv. dial. ringla, vira l. linda om, lägga i ring, rulla tillsammans; jfr d. ringle, t. ringeln; till RING, sbst.1; i sv. o. dan. möjl. delvis lån från t.; formen ringlad (se 7) är i vissa användningar sannol. att fatta ss. p. adj. till RINGEL. — Jfr RINGEL, RINGLA, sbst. o. v.2]
1) böja l. lägga l. linda (ngt) i ring(l)ar (omkring ngt), linda upp (ngt på ngt); åstadkomma ringlar i l. på (ngt); äv. med obj. betecknande resultatet: lägga l. linda (ringar o. d. omkring ngt), göra (ringar o. d.); jfr 2 b. En mild purpur .. utbreddes öfver sjöns lugna yta, endast här och der ringlad af lekande fiskar. Cederborgh UvT 1: 7 (1809). På sin späda finger ringlar barnbarnet den gamles silfverlock. Wingård 2: 169 (1819). En stråle saft ringlas som en spiral nedifrån uppåt, omkring ispyramiden. Grafström Kond. 155 (1892). Linan rullas af bulten och ringlas i båten. Haller o. Julius 242 (1908). Så ringlar man på nytt .. runda ringar (på blocket). Landsm. 1911, s. 372 (vid tillagning av spettkaka). Wästberg Kung. 306 (1955). — jfr UPP-RINGLA. — särsk. i utvidgad anv.: räta ut (ngt hopringlat); i den särsk. förb. RINGLA UT.
2) komma (ngt) att röra sig i ringlar; försätta (ngt) i slingrande rörelse (ngnstädes). Massaiernas lägereldar ringlade sin rök upp mot skyn. Sjöstedt Storv. 602 (1911); jfr b. (De upplysta) Salongsfönstren (på en ångbåt) satte gula ormar i sjön och svallvågorna bröto dem och ringlade stumparna mot stranden. Berger Hörnf. 308 (1915). — särsk.
a) om djur, med obj. betecknande (del av) dess kropp; särsk. om ödla: röra (sin stjärt) i ringlar. Under loppet ligger stjerten på marken och ringlas åt sidorna liksom Snokens kropp då han löper. Nilsson Fauna 3: 23 (1842; i fråga om sandödla). Leviatan ringlade långsamt sin jättelånga ormkropp framåt. Levertin II. 2: 22 (1887).
b) [delvis möjl. att fatta ss. oeg. anv. av 1] (i vitter stil) oeg., med saksubj. o. obj. som (motsvarar ett refl. pron., i det att det) betecknar en av subjektets egenskaper l. beståndsdelar l. dyl.; jfr 4. De frodiga ängar, mellan hvilka vägen .. ringlar sina gula bugter. Kullberg Domaren 195 (1842). Fjällen ringlade dunkelhvita sin väldiga kedja i vester. TurA 1892, s. 109. En väldig stendrake .. ringlar sin gräslighet (på en mur). Nyblom Österut 42 (1908).
3) [jfr motsv. anv. i t.] (föga br.) ringbarka (träd). (Teak-)Trädet ringlas intill kärnveden, hvarpå döden snart nog inträder. Jönsson Gagnv. 478 (1910). BotN 1918, s. 130.
4) refl.: lägga sig l. röra sig i ring l. (vanl.) i ring(l)ar, bilda ring(l)ar; ligga i ring l. ring(l)ar; jfr 5. Rundt om hemlandet ringla sig likt ett pärlband öfver hundra kobbar och skär. Rönnberg Brovakt. 99 (1904). — särsk.
a) motsv. RING, sbst.1 3, o. RINGEL a; äv. opers. Warg 448 (1755; opers.). Vetemjöl invispas (i mjölkblandningen), så att smeten blir så tjock, att den ringlar sig från vispen. Esseen Svampbr. 15 (1915).
b) motsv. RING, sbst.1 7, o. RINGEL c; särsk. (övergående i d α) om rök o. d. Vattnet ringlar sig. Dalin (1855). Långt borta i vester ringlar sig stenkolsrök från Kungsholmsfabrikerna i den lätta sommarluften. Torpson Norden 147 (1887). — särsk. motsv. RING, sbst.1 7 a, o. RINGEL c α, om djur: lägga sig i ring l. i ringlar (omkring ngt); äv.: ligga i ring (omkring ngt); i sht om orm (jfr d α). (Midgårdsormen var) Lokes tredje barn, som, liggande i hafvet, ringlar sig omkring jorden. Ling As. Bih. 8 (1833). (Om katten vid en nygifts ankomst till det nya hemmet) hoppade upp i spisen och ringlade sig, så betydde detta tomtebolycka. Sundblad GBruk 146 (1888; från Västergötl.).
c) motsv. RINGEL d, om hår(lock); äv.: locka sig, falla i lockar. PoetK 1817, 1: 136. Det mörkbruna håret ringlade sig starkt. Bååth Gudrun 142 (1900).
α) röra sig i en mer l. mindre cirkelformig l. spiralformig bana l. i bukter; slingrande förflytta sig (ngnstädes); särsk. dels om orm (jfr b slutet), dels om procession l. kö o. d. Dybeck Runa 1842—43, 2: 49 (om snokar). Automobilerna ringla sig ditupp (dvs. till Roche Arnauld). Böök ResFrankr. 89 (1916); jfr RINGLA UPP 2. Som ett långt band ringlade sig division efter division från Nybroviken, Birger Jarlsgatan upp. SvD(A) 1935, nr 181, s. 5. särsk.
α') bildl. De två finska släkter Bertila—Bertelsköld och Larsson, hvilkas öden ringla sig genom tiderna. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 471 (1915).
β') övergående i β, om vattendrag. Bäckar och åar, som förr i tiden ringlade sig fritt i större eller mindre bukter, äro numera rätade. Torpson Eur. 1: 289 (1895).
β) utgöra en mer l. mindre cirkelformig l. spiralformig l. buktande bana, slingra sig (i bukter); särsk. om väg o. d. Björkman (1889). Vägen .. ringlar sig framför honom utan slut. Thorén Oriml. 209 (1947). Åsen ringlade sig .. mot söder. Fridegård Fäd. 36 (1947).
5) intr.: röra sig i ring l. (vanl.) i ring(l)ar; bilda en ring l. ring(l)ar (kring l. på ngt); i p. pr. ofta i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr 4 o. RINGLA, v.3 anm. Kring håret ringlade en blomsterkrans. Zedritz 1: 81 (1834). En bakgrund av ringlande arabesker. Munthe IslamK 78 (1929). — jfr OM-RINGLA. — särsk.
a) om fågel: flyga i ring(l)ar. En ringlande horsgök gnäggade i luften. Dybeck Runa 1842—43, 3: 14. Högt över alltsammans kanske ringlar ett par hökar. Lieberath 15Ar 128 (1935).
b) = 4 b. Fahlcrantz Schiller Fiesko 150 (1821). Röken ringlade ljusblå över ljungen. Lundkvist FlodHav. 114 (1934).
d) = 4 d.
α) (†) rotera, snurra. Så leker swerdet j Sifwars hand, / som klinglan hon ringlar i Spåre (dvs. sporre). Visb. 2: 116 (c. 1600).
β) = 4 d α. Sätherberg Blom. 2: 64 (1844). Redan kände han huggormen ringla uppför ena benet. Forsslund Djur 24 (1900). Långa köer ringlade i förstugor och trappor. UrDNHist. 1: 315 (1952). särsk. = 4 d α β'. En bäck, som solklar ringlar bland blommor. Ridderstad SDikt. 3: 240 (1862). En ringlande å. Fornv. 1944, s. 124.
γ) = 4 d β. Tavaststjerna Inföd. 32 (1887). Där ringlade en halvt igenvuxen stig. Trenter AldrNäck. 63 (1953).
6) ss. vbalsbst. -ing, konkret(are): ringel, slinga, bukt(ande linje); äv. om enskild slingrande rörelse. Ling As. 22 (1833). Den första ringlingen af slingan. 1MinnNordM IV. 3: 8 (1882; i fråga om ornament på släde). Huggormen .. närmar sig musen med små ringlingar. FoFl. 1949, s. 102.
7) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (l. ss. p. adj.).
a) [jfr motsv. anv. i t.] (numera föga br.; se dock β α', γ' o. γ) motsv. RING, sbst.1 7, o. RINGEL c: som är försedd med ringar; jfr RINGA, v.2 7 b α. Retzius Djurr. 234 (1772). Tarserna (hos sidensvansen äro) .. ringlade. Nilsson Fauna II. 1: 191 (1835). Kutikulan (hos ättikålen) är ringlad. 2NF 33: 1276 (1922). — jfr VIT-RINGLAD. — särsk.
α) (†) motsv. RING, sbst.1 7 c, o. RINGEL c β: som består av segment, uppdelad i segment. VetAH 1792, s. 248. Lovén ÅrsbVetA 1843—44, s. 57.
β) zool. motsv. RING, sbst.1 7 g, o. RINGEL c γ, i benämningar på vissa djur vilkas kropp är försedd med mer l. mindre ringformiga teckningar.
α') (fullt br.) i uttr. ringlad(e) (fjärd)säl(en), sälen Phoca hispida Schreb., vikare, ringsäl. Ringlade Fjärdskälen. Nilsson Fauna 1: 365 (1820). 3NF 18: 1171 (1933).
β') (†) i uttr. ringlade hundhajen, hajfisken Pristiurus melanostomus Rafin., hågäl; jfr RING-HAJ. NF 3: 1323 (1880). 2NF 6: 616 (1906).
γ') (fullt br.) i uttr. ringlad(e) vintermätare(n), fjärilen Nyssia zonaria Schiff. Adlerz Fjär. 139 (1905). LD 1957, nr 19, s. 6.
γ) (fullt br.) zool. motsv. RING, sbst.1 7 j: om djurs horn; jfr RINGA, v.2 7 b α δ'. Marklin Illiger 173 (1818). 3NF 17: 174 (1932; om saigaantilopens horn).
δ) i uttr. ringlad av l. med ngt, försedd med ringar av ngt (i sht av vissa färger); jfr RINGA, v.2 7 b α ζ'. Lilljeborg Däggdj. 390 (1871). Rotstocken (av kalmusrot) är .. oregelbundet ringlad af trekantiga gråbruna bladärr på öfre sidan. SvFarm. 247 (1901). Håren (hos guldharen) äro ringlade med band av mörkbrunt och citrongult. 3NF 1: 293 (1923).
b) som är lagd l. har lagt sig i ring(lar), som bildar en ring l. ring(l)ar, som ringlar sig; särsk. motsv. RING, sbst.1 7 a, o. RINGEL c α, om djur. Atterbom SDikt. 1: 61 (1811, 1837). Blondt hår i fläta ringlad öfver nacken. Sander i 3SAH 10: 285 (1895). Fogelhundstikarna ligga ringlade med hufvudet på framtassarna. SD(L) 1897, nr 309, s. 4. (Hövdingmärket på fartyget) föreställde en ringlad orm. Heidenstam Folkung. 1: 209 (1905). Slotte Solskensf. 116 (1923). — jfr HOP-RINGLAD. — särsk. (numera föga br.) motsv. RINGEL d, om hårlock. Då satte sig Johanna opp, kastade de ringlade lockarne ur ansigtet .. och (osv.). Wetterbergh Altart. 172 (1848). Böttiger 6: 22 (c. 1875).
Särsk. förb.: RINGLA BORT10 4. till 4 o. 5, dels refl. (i uttr. ringla sig bort), dels intr.: ringlande avlägsna sig. (Ormen) ringlade hastigt bort i gräset. Beskow Greta 30 (1901). —
RINGLA FRAM10 4.
2) (tillf.) till 2 b, om flod: kröka (sin strömfåra) i ringlar under sitt lopp framåt; jfr 3. GHT 1897, nr 231 B, s. 1.
3) till 4, refl., i uttr. ringla sig fram, röra sig framåt i ringlar, slingra sig fram; särsk. dels till 4 d α β', om vattendrag, dels till 4 d β, om väg o. d. Tholander Ordl. (c. 1875). Aldén Getapul. 22 (1883; om å). De sågo lokomotivets blåa rök ringla sig fram utefter den smal- och krokspåriga banan. Hedenstierna FruW 255 (1890). Månsson Rättf. 2: 27 (1916; om väg). Sjöman Lekt. 357 (1948; om kö).
4) till 5, intr., = 3; äv. oeg., övergående i bet.: bilda ringlar (runt om ngt). Små törnrosbuskar skulle stå på toppen af de små jordkullarna, och en krans af förgätmigej ringla fram rundt om deras fot (om vi hade ett rosenkvarter). Lagerlöf Berl. 1: 274 (1891). En fet snok .. ringlar fram ur ett hål. Solnedg. 2: 253 (1911). —
a) (tillf.) om djur: lägga (sina lemmar) i ring(lar); jfr b. Cassel Östas. 264 (1906; om avbildning av en drake).
b) refl., i uttr. ringla ihop sig, böja sig l. lägga sig i ringlar; särsk. om djur (i sht orm); jfr ringla, v.1 4 (b slutet). Björkman (1889; om orm). Vid hvarje .. ristning (i en graverplåt) medtager stickeln ett trådartadt, trekantigt filspån, som genast ringlar ihop sig. 2UB 10: 294 (1907). —
RINGLA IN10 4.
1) till 4, refl., i uttr. ringla sig in, ringlande förflytta sig in (i ngt), slingra l. sno sig in (i ngt); äv. bildl. Han vill se (de historiska) händelserna ringla sig in i hvarandra. PedT 1898, s. 616. Småningom ringlade sig skaran in i en större offentlig byggnad. Lewenhaupt Reddy 140 (1907).
2) till 5, intr., = 1. George följde .. med ögonen, hur .. (de buktande linjerna i en målning) snodde hop sig, ringlade in i hvarandra. Essén Bluff. 48 (1908). SvD(A) 1933, nr 72, s. 3. —
RINGLA NED10 4 l. NER4.
1) till 4, refl., i uttr. ringla sig ned, röra sig nedåt i ringlar, slingra sig ned; äv. till 4 d β, om väg o. d. En stor orm hade ringlat sig ned på honom. Sjöstedt Västafr. 202 (1904). Fahlcrantz Kyrkoh. 133 (1907; om gränder).
2) till 5, intr., = 1. Lagerlöf Länk. 5 (1894). Den lilla byvägen, som likt en ringa biflod ringlade ned från stora landsvägen. Essén Fob 194 (1919). —
RINGLA OMKRING10 04. till 5: fara omkring i ringlar; röra sig i ringlar. Jensen Hudson FjärrL 256 (1925). —
RINGLA TILLSAMMAN(S)10 040, äv. 032 l. SAMMAN32 l. 40. till 1: lägga samman (ngt) i form av ring(l)ar. Landsm. VII. 5: 10 (1888). särsk. refl., i uttr. ringla sig tillsamman(s), om djur (i sht orm): lägga sig i ring- (lar); jfr ringla, v.1 4 b slutet. Moberg Sedebetyg 36 (1935; i bild). —
RINGLA UPP10 4, äv. OPP4.
1) till 1, = ringla tillsamman(s). Harlock (1944). särsk. refl., i uttr. ringla upp sig, lägga sig i ringlar; äv. om spänd fjäder: slappna (o. därvid bilda en mängd ringlar). (Linan) ville ringla upp sig. SD(L) 1901, nr 326, s. 2. Ett människoförstånds spända fjäder ringlade upp sig. Lo-Johansson Stat. 1: 22 (1936).
2) till 4, refl., i uttr. ringla sig upp, ringlande förflytta sig upp(åt), stiga i ringlar. Ling As. 56 (1833). Att .. se efter, att ingen kobra .. ringlat sig upp i min bädd. Hedin Pol 1: 310 (1911).
3) till 5, intr., = 2. Med ens fick jag se en fin blå rök ringla upp ur .. gräsvallen. Anholm Gog 156 (1895). —
RINGLA UT10 4.
2) till 1 slutet, refl., i uttr. ringla ut sig, om sammanringlad orm: räta ut sig. Så fort rovet är dött, ringlar (pyton-)ormen ut sig igen. Hedin Pol 1: 321 (1911).
3) (tillf.) till 2, om tågande personer: breda ut (sitt tåg) i ringlar. En långdans af i folkdräkter klädd allmoge ringlade .. ut sitt färgskiftande tåg rundt om skansslätten. MeddNordM 1897, s. 164.
4) till 4 o. 5, dels refl. (i uttr. ringla sig ut), dels intr.: ringlande bege sig ut. Levertin Diktare 123 (1898). —
RINGLA ÖVER10 40. (mera tillf.) till 1: sprida (en segflytande massa) i ringlar över ngt. StKokb. 203 (1940).
Spoiler title
Spoiler content