SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1964  
SAM- ssgr (forts.):
SAM-STAMMIG. som har gemensam härstamning.
a) om gren av släkt i förhållande till en l. flera andra grenar av släkten. Fahlbeck Ad. 1: 100 (1898).
b) (numera föga br.) språkv. om ord i förhållande till ett l. flera andra ord av en o. samma rot: besläktad. Richert Ljudlag. 101 (1866).
Avledn.: samstammighet, r. l. f. egenskapen att ha gemensam härstamning; särsk. till -stammig a. Fahlbeck Ad. 1: 103 (1898).
-STAMMING, m.||ig. [senare ssgsleden till stam] (†) stamfrände. Celsius i 1SAH 1: 126 (1786, 1801).
(2) -STAT. federation av stater. Kooperatören 1943, s. 327.
-STAVA ~sta2va, adj. oböjl. [senare ssgsleden till stav] (i fackspr.) om runtecken i förhållande till ett l. flera andra runtecken: som har gemensam huvudstav (se d. o. 2); äv. om rungrupp: som är en binderuna. Samstafwa Runor. Liljegren Runl. 32 (1832). Fornv. 1949, s. 23 (om rungrupp).
-STRIDA. (†) samverka i strid. KrigVAH 1839, s. 93.
(2) -STRÄNGIG. (numera knappast br.) om ståndare: vars sträng är förenad med andra ståndares strängar; anträffat bl. i pl. Areschoug LbBot. 277 (1863).
-STRÄVAN. (i vitter stil) gemensam strävan. Norström EKey 136 (1902).
-STRÄVANDE, p. adj. som strävar gemensamt l. på samma verksamhetsområde l. mot samma mål; äv. i substantivisk anv., i pl., om personer som sträva gemensamt osv. Claëson 2: 237 (1857; i substantivisk anv.). Norström Tank. 110 (1911, 1915).
-STYRANDE, p. adj. som styr gemensamt (med ngn). HT 1915, s. 178 (1834).
-STYRE. samstyrelse. Lamm Oxenst. 301 (1911).
-STYRELSE. styrelse som utövas gemensamt (av ngra l. med ngn). Frey 1843, s. 104.
(1 a) -STÅENDE, p. adj. (numera bl. tillf.) om föremål o. d. (l. om plats i en serie av platser) i förhållande till ett l. flera andra föremål osv. (resp. en l. flera andra platser): som befinner sig intill; i sht i pl.: som befinna sig intill varandra. Hygiea 1860, s. 881. En äller flera isolerade, icke samstående, starka värsplatser. Wulff Värsb. 62 (1896). särsk. (†) om blad l. bladflik i förhållande till ett l. flera andra blad resp. en l. flera andra bladflikar: närmad (till det resp. den l. de andra) så att spetsarna stöta samman. Hartman Fl. XXVI (1832; i pl., om blad). Dens. Bot. 38 (1843; i pl., om bladflikar). Ahlman (1872).
-STÄLLA, -ning.
1) till 1 b: ställa (två l. flera personer l. föremål o. d.) tillsammans; äv. i uttr. samställa ngn l. ngt med ngn l. ngt; numera företrädesvis bildl.: sammanställa l. jämställa. (Teorien att en viss skulpturgrupp med två ynglingagestalter) utgör en samställning af Hadrianus' genius och Antinous. Warburg Rydbg 2: 279 (1900). Ehuru skildringen visst icke kan rosa de första skogsindustririddarnas framfart, får den icke samställas med dessa indignationsskrifter, som gjuta olja på elden hos klass- och partifördomar. Högberg Frib. IX (1910). Det låg .. nära till hands att samställa (den levande naturen fattad ss. en kvinnlig princip) .. med ”Guds moder”. Hedén 5: 355 (1918).
2) (†) till 2, ss. vbalsbst. -ning, om den syntaktiska ställning som är kännetecknande för apposition; ss. förled i ssgn samställnings-sats äv. allmännare, om attributiv ställning. Strömborg SvSpr. 146 (1852).
Ssg: samställnings-sats. (†) till -ställning 2: attributiv sats formad ss. en huvudsats. Strömborg SvSpr. 160 (1852).
-STÄLLD, p. adj. (†)
1) till 1 a, i pl., om barr: som sitta närmade till varandra. NF 4: 478 (1881).
2) till 2, i pl., om satser: kopulativa; jfr sammanställa 1 a slutet. Thorelius SvSpr. 27 (1867).
-STÄMDHET~02, äv. ~20. [till p. pf. av -stämma] egenskapen l. förhållandet att vara samstämd (se -stämma 1, 2 slutet); särsk. motsv. -stämma 2 slutet: harmoni l. överensstämmelse (mellan två l. flera varelser l. företeelser); själsfrändskap. Kjellin Troili 2: 106 (1917; i fråga om färg). Väl fordras .. en viss samstämdhet mellan människorna, för att ögonblicken skola förnimmas som ljusbrytande droppar. Segerstedt Händ. 51 (1926). Larsson Spinoza 523 (1931).
(7) -STÄMMA, v.
1) med avs. på (del av) musikinstrument o. d.: stämma i samklang; numera nästan bl. i p. pf. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. i utvidgad anv., om ljud: som härrör från musikinstrument o. d. som stämts i samklang); jfr samman-stämma, v.4 2 b, c. De strängar han samstämt. Adlerbeth Ov. 253 (1818). Båda flodarmarnas eviga brus kunde förnimmas som samstämda dova orgeltoner. Ancker Haslund Zaj. 162 (1934).
2) i bildl. anv. av 1, med avs. på person l. företeelse o. d.: komma att harmoniera l. passa tillsammans (med ngn l. ngt) o. d.; jfr -stämning 2, samman-stämma, v.4 3 b. Denna dager .. samstämde åtminstone måleriskt det eleganta sällskapet i kväll. Ossiannilsson Hav. 191 (1910). Etzler Zig. 107 (1944). särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: överensstämmande l. harmonierande l. samstämmig (se d. o. 2) l. harmonisk; särsk. dels om person(s själ o. d.): likasinnad l. sympatiserande l. kongenial, som har samma inställning, dels om färg: som passar ihop (med ngt); jfr 4 slutet. Wallin Vitt. 2: 261 (1805). Fint samstämda färger. Anholm Gog 161 (1895). Hon gladde sig öfver, att de i själfva verket voro samstämda själar. Idun 1895, s. 380.
3) (numera bl. tillf.) om (del av) musikinstrument o. dyl. l. om sångröst l. om ljud som härrör från musik l. sång o. d.: vara i l. bilda samklang (med ngt), samklinga (se d. o. 1); i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: harmonisk; jfr samman-stämma, v.4 2 a. Foglarnes sång samstämmande klingar. CFDahlgren 1: 13 (1824). (Vid sång bör) resonanslådan (dvs. svalget o. närliggande håligheter) .. ändra dimension, enligt den frambringade tonen, för att ögonblickligen samstämma med densamma. Beyer Sång. 26 (1887). Till dessa afgudars ära sjöng han vid harpoklang .. sånger så mäktiga, så trollska, att folket tyckte alla skapelsens röster samstämma med dem. Rydberg Sing. 6 (1894).
4) i bildl. anv. av 3: överensstämma l. harmoniera l. förenas på ett harmoniskt sätt l. gå (väl) ihop (med ngt); äv.: vara enig (med ngn); förr äv. i uttr. samstämma över ngt, uttala sig samstämmigt i fråga om ngt; jfr -stämning 2, samman-stämma, v.4 3 a. Gästfrihet. Ätning. .. Alla främlingar .., som varit i Wien, samstämma till dess pris öfver dessa tvenne artiklar. Atterbom Minn. 593 (1819). (Lars o. Drysius hade) funnit sina kyrkliga åsikter samstämma. Rydberg Vap. 247 (1891). Huru väl samstämde icke det kraftfulla röda mönstret med den mörkblå botten. Lönnberg Holmfr. 39 (1895). I kravet .. (på humanistiskt underlag för teologiska studier) .. samstämde biskop Agardh med sina antagonister. KyrkohÅ 1925, s. 150. särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: överensstämmande l. harmonierande l. samstämmig (se d. o. 2); jfr 2 slutet. Han trodde sig ha funnit en samstämmande själ. Beskow (1853) i 3SAH 14: 112. Enligt alla evangelisternas samstämmande framställning. Bring Högm. 134 (1862).
-STÄMMIG. [till -stämma]
1) motsv. -stämma 1, 3, om (del av) musikinstrument o. dyl. l. om sångröst l. om ljud som härrör från musik l. sång o. d.: samstämd l. samklingande, som klingar i samklang; jfr samman-stämmig 1. Säve Aristoph. 16 (1869). Kyrkoklockorna, som samstämmigt inringa gudstjänstens och hvilans dagar. Rydberg Vap. 170 (1891). Liksom en klingande sträng sätter en samstämmig sträng i dallring, så (osv.). Bergh Konst 112 (1896, 1908). Plötsligt höjdes två av rörelse skälvande, men icke samstämmiga röster för att sjunga. Jensen Audoux MClaireAt. 125 (1922; fr. orig.: discordantes).
2) i bildl. anv. av 1 (motsv. -stämma 2, 4): harmonierande l. överensstämmande l. enhetlig; som har samma åsikter l. tycken o. d.; enig l. enhällig l. enstämmig; jfr samman-stämmig 2. Atterbom SDikt. 1: 234 (1809, 1837). En liflig, orolig, mångfaldig, men i det hela samstämmig sträfvan af ungdomliga krafter. Dens. Minnest. 2: 270 (1842). Enligt flere observatörers samstämmiga vittnesbörd. Björling Sol. 37 (1869). Då besluter sällskapet samstämmigt att vi haft nog och mera än nog af Japans Vichy. Zilliacus JapSt. 93 (1896). (Hustrun) var utan tvifvel mycket läraktig eller, rättare sagdt, samstämmig. KKD 7: VIII (1912). jfr o-samstämmig. särsk.
a) log. om föreställning (se d. o. 11 c) l. begrepp l. omdöme i förhållande till en (ett) l. flera andra föreställningar l. begrepp osv.: förenlig. Föreställningar .., som låta förknippa sig i ett medvetande, kallas öfverensstämmande, samstämmiga, förenliga. Tuderus Kiesewetter Log. 33 (1806). Jemför man omdömen till qualiteten med hvarandra, så äro de antingen samstämmiga eller motsatta. Därs. 56. Rein Log. 17 (1882; om begrepp).
b) [delvis med anslutning till stämma, röst] om muntligt yttrande o. d.: samfälld; särsk. ss. adv.: med en röst o. d. Det amen, som skallar samstämmigt från besättningens läppar. Oscar II (1888) i Vinterg. 1894, s. 9. Joes röst kommenderande. Alla på en gång! Samstämmigt. M-a-r-y. Bergman Patr. 76 (1928).
-STÄMMIGHET~002, äv. ~200. [till -stämmig]
1) motsv. -stämmig 1, om förhållandet att (delar av) musikinstrument o. dyl. l. ljud som härröra från musik l. sång o. d. äro samstämda l. klinga i samklang. GT 1788, nr 26, s. 2.
2) i bildl. anv. av 1 (motsv. -stämmig 2), om förhållandet att företeelser l. förhållanden harmoniera l. stämma överens l. visa enhetlighet l. att personer l. grupper av personer äro eniga l. ha samma åsikter l. tycken o. dyl. l. att beslut o. d. äro enhälliga l. att skildringar l. uppgifter o. d. äro enstämmiga; harmoni (se d. o. 3) l. överensstämmelse l. enhetlighet; enighet l. enstämmighet; äv. om egenskapen att vara likartad; jfr sammanstämmighet. Nordström Samh. 2: 681 (1840). Skildringar, hvilka, genom den samstämmighet som utmärker dem, sjelfve bära vittnesbörd om sin trovärdighet. Olivecrona LagbGift. 79 (1851). Således måste .. alla beslut inom en societas ega absolut samstämmighet. Boström 2: 440 (1859). Som följd af människonaturens samstämmighet är (enligt en tysk språkteoretikers uppfattning) detta ljud (dvs. det ljud som motsvarar ett intryck) hos olika individer ständigt det samma. Tegnér SprMakt 14 (1880). Människokroppens ställningar och rörelser (vid gymnastik) uppenbara en mer eller mindre vunnen samstämmighet mellan viljekraft, nervlif och muskelrörelser. Rydberg Nakenh. 11 (1895).
Ssg (till -stämmighet 2): samstämmighets-slut. (†) ekvipollensslut. Afzelius Log. 37 (1839). Därs. 49 (1843).
-STÄMNING. [delvis vbalsbst. till -stämma]
1) (mera tillf.) till 4, 7, i fråga om två l. flera personer: sinnesstämning som är densamma o. som hänför sig till en o. samma orsak. Martinson Nässl. 88 (1935).
2) till 7 (motsv. -stämma 2, 4), om (förhållandet att två l. flera företeelser bringas i l. befinna sig i) harmoni; äv. med bestämning inledd av prep. av, betecknande företeelser som (bringas att) harmoniera; jfr samman-stämning, sbst.4 2. Ni är nu så van skidlöpare, att alla edra lemmar i samstämning lyda ögat. Schröder Skid. 75 (1900). Den dämpning av färgerna i en färgrik textilprodukt, som tiden säges åstadkomma och som ger .. en samstämning av de olika nyanserna, härrör naturligtvis av solstrålarna. Sahlin SkånFärg. 142 (1928).
-STÄNDIG. (†) som är av samma beskaffenhet. Spegel (1712). Schultze Ordb. 4905 (c. 1755).
(1 a, 2 a) -STÖPA, -ning. stöpa (föremål) i samma form l. sammanstöpa (olika beståndsdelar); äv. i uttr. samstöpa ngt med ngt; nästan bl. bildl. Lindqvist Reklam. 55 (1957; bildl.).
-STÖTA. (†)
1) till 1 a, i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om föremål i förhållande till ett l. flera andra föremål: som når samman; jfr sammanstöta I 2. (Lat.) connivens (sv.) samstötande med spetsen. Hartman Fl. XCIV (1832). Dens. Bot. 133 (1843).
2) till 1 b: om levande varelser: samlas, komma samman; jfr sammanstöta I 5. Adlerbeth Ov. 275 (1818).
-SYN.
1) oftalm. till 4, om förhållandet att en persons båda ögon ge en enhetlig synbild. Löwegren Oftalm. 590 (1923).
2) (mera tillf.) till 4, oeg., om förhållandet att två l. flera (grupper av) personer ha en i ett l. annat avseende gemensam syn på ngt l. en gemensam uppfattning av ngt. LD 1959, nr 228, s. 16.
3) (i fackspr.) till 6, om förhållandet att man bedömer (l. söker bedöma) två l. flera företeelser ur samma synvinkel l. i en skildring söker beakta två l. flera faktorer som samverka; särsk. (teol.) om förhållandet att man bedömer (l. söker bedöma) tro o. vetande ur samma synvinkel (för att nå fram till en enhetlig världs- o. livsåskådning). SvTeolKv. 1932, s. 212. Belysande för Brilioths samsyn av olika historiska faktorer, som gestalta skeendet, av personlighetens och det andligas betydelse i historien är den plats som biskopsgestalterna intar i .. (hans) framställning. KyrkohÅ 1959, s. 28.
(4 c) -SYSKON. [fsv. samsyskin, samsyskine (i bet. 1)]
1) (numera bl. tillf., arkaiserande) om person: helsyskon. OPetri Tb. 25 (1524).
2) (numera föga br.) om djur med samma föräldrar; förr äv. om djur i förhållande till andra djur som tillhöra samma släkte. GT 1786, nr 49, s. 3. Til sin lefnadsart är denna (dvs. ett slags sibetkatt) som dess öfriga samsyskon, et Rofdjur. VetAH 1811, s. 168.
3) (numera föga br.) i bildl. anv. av 1 (o. 2), = -syster 2 b. Columbus BiblW a 4 b (1687; i pl., om två litterära arbeten av samme upphovsman). RiksdP 1871, 1 K s. 484 (i pl., om besläktade språk).
Ssgr (till -syskon 1; †): samsyskone-arv. arv av det slag som tillfaller helsyskon. BoupptSthm 1672, s. 627 a.
-barn, se nedan.
-barn-barn. (-barnebarn) om person i hans släktskapsförhållande till sin faders l. moders helkusin(er)s barn. FörarbSvLag 1: 140 (1690).
(4 c) -SYSKON-BARN l. -SYSKONA-BARN l. -SYSKONE-BARN l. -SYSKONS-BARN. (-syskon- 16891889. -syskona- 17131749. -syskone- 16701807. -syskons- 1690) (†) helkusin. BoupptSthm 1670, s. 530. Björkman (1889).
(4 c) -SYSSLING. (†) om person i hans släktskapsförhållande till sin moders helsyskons barn, helkusin på mödernet. FörarbSvLag 5: 31 (1713).
(4 c) -SYSTER. [fsv. samsystir]
1) (numera bl. tillf., arkaiserande) helsyster. HH XIII. 1: 17 (1562).
2) (numera föga br.) i mer l. mindre bildl. anv.
a) om kvinna i förhållande till en l. flera personer med vilken (vilka) hon har viss gemenskap (likartade levnadsförhållanden, trosgemenskap o. d.), medsyster (se d. o. 2), kamrat; ngn gg äv. om djur i förhållande till annat l. andra djur av samma slag. I, som uti tron med mig samsystrar ären. Kolmodin QvSp. 2: 320 (1750). (Svalan) ropar til sina samsystrar: vaknen! Enbom Gessner 45 (1794; t. orig.: Gespielen).
b) om föremål l. företeelse o. d. i förhållande till ett l. flera föremål osv. av samma ursprung l. av närstående slag; jfr -syskon 3. Dalin Arg. 1: 65 (1733, 1754). Bollhuset skall endera dagen rifvas, och inredes nu gamla Arsenalen till ett nationalteaterhus, således till en på allt sätt samsyster med operahuset. Personne SvTeat. 1: 235 (i handl. fr. 1792). Ett fall, der latinet visar sig stå på en fornare ståndpunkt än sin samsyster (dvs. grekiskan). Sundén GrekLatVerbalböjn. 33 (1878).
Ssg: samsyster-son. (†) till -syster 1, i uttr. ngns samsysterson av modern, ngns helkusin på mödernet. VDAkt. 1661, nr 269.
(4, 7) -SÅNG. [fsv. samsanger] sång som utföres av två l. flera (särsk. dels om unison sång, dels om sång i stämmor); äv. med tanke på det mer l. mindre harmoniska framförandet av sådan sång: samsjungning (se -sjunga a); äv. mer l. mindre bildl.; jfr samman-sång. VarRerV 22 (1538). En- och tvåstämmig samsång. Beyer Sång. 9 (1887). Samsången var passabel. Vasström GästfrVåd. 98 (1923). Som vågor svalla / mot strandens stenar / i evig samsång. Knape HavSjung. 70 (1925).
(2 c) -SÅT, n. (†) förbund, vänskap, enighet. Schultze Ordb. 3953 (c. 1755).
(6) -SÄDE. (†) om förhållandet att en åker delas i två delar vilka växelvis besås med höstsäd o. vårsäd (o. endast undantagsvis lägges i träda). VetAH 1782, s. 182, 199.
(1 a, 6) -SÄLJA, -ning. sälja (varor av skilda märken o. d.) på samma försäljningsställe. AB 1960, nr 249, s. 16.
-SÄNDA, -ning. om station för radiosändning l. televisionssändning: sända (program o. d.) gemensamt (med en l. flera andra stationer); äv. i fråga om gemensam sändning av programpunkt o. d. i radio o. television l. i två l. flera program inom samma radioföretag o. d.; äv. abs.; i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Program 1 har samsändning med program 2. Åtskilliga program från .. (den planerade Svenska veckan) kommer att samsändas över hela det stora och vittutgrenade TV-nätet (i Tyskl.). ST(A) 1957, nr 319, s. 13. DN(A) 1963, nr 194, s. 8 (p. pf.).
(1 a) -SÄTE. [jfr fvn. samsǽti] (†) samvaro (vid dryckeslag). G1R 4: 49 (1527). TbLödöse 483 (1601).
(2 c) -SÄTT, adv. [jfr fsv. samsätter, som är i förbund (med ngn); senare ssgsleden till säta, förlika; jfr samsätta] (†) endräktigt. Schultze Ordb. 3953 (c. 1755).
Spoiler title
Spoiler content