publicerad: 1963
SABEL sa4bel, sbst.1, förr äv. SABBEL, sbst.1, r. l. m.; best. -n (Lagerberg Dagb. 71 (1711) osv.) ((†) sabelen OxBr. 5: 72 (1614), Schultze Ordb. 3870 (c. 1755)); pl. sablar (Petreius Beskr. 2: 177 (1614) osv.) ((†) sabeler TullbSthm 4/5 1583; sabler Stenbock ÖstgRytt. 19 (i handl. fr. 1565), KKD 3: 224 (1711)). Anm. Den i Petreius Beskr. 2: 43 (1614) anträffade pl.-formen säblar är möjl. felaktig (ordet skrives flerstädes med a i samma källa); jfr dock t. säbel.
Ordformer
(sabbel (-ll) 1561 (: Sabbell slidhe), 1562—1739. sabble- i ssg 1602 (: Sabble Klingor). sabel (-ll) 1561 osv.)
Etymologi
[jfr d. sabel, lt. o. ä. t. sabel (t. säbel), eng. o. fr. sabre, it. sciab(o)la, span. sable, polska szabla, ry. sabl'a, ung. szablya; av ovisst urspr.; till de germanska o. romanska spr. har ordet lånats från något av de slaviska spr. l. från ung.; i dan. o. sv. är ordet närmast lånat från lt. l. ä. t.]
I. om vapen samt i anv. som nära ansluta sig härtill.
1) i sht mil. långt, eneggat, i sht för hugg avsett vapen med kraftig, mer l. mindre krökt klinga o. fäste med upptill framåtböjd kavle, nyttjat främst vid beridna truppslag; äv. (o. om svenska förh. numera vanl.) i utvidgad anv., om (såväl för hugg som stötar avsett) rakt (tvåeggat l. med tvåeggad spets försett) vapen (jfr PALLASCH); äv. mer l. mindre bildl. Fäkta med (i fackspr. äv. på) sabel, i sht förr äv. hugga på sabel (se HUGGA, v.1 1 f). Sabell m(ed) rör på bakenn, skidann beslagenn m(ed) sölff. ArkliR 1560, avd. 3 (1561); jfr RÖR, sbst.3 4 b. Man må .. biudhe fiendhen medh den ene håndhenn fridhenn, och denn andre handhenn sabelenn. OxBr. 5: 72 (1614). Nu ville .. (belgierna) ej skingra sig och jag måste med min skvadron rida ikull dem samt med flatsidan af sablarne väcka dem grundligt till eftertanke. KCBarnekow (1814) i 2MoB 1: 137. Svenska kavalleriets beväpning är sabel och karbin. StridslInf. 24 (1915). Polissabeln bort. Battong i stället .. Befälet får dock fortfarande bära sabel. SvD(A) 1926, nr 328, s. 3 (rubrik). Fäktningen (i Malmö läroverk på 1890-talet) .. utfördes såväl med florett som sabel. MinnSvLärov. 3: 199 (1929). Numera (kallas) alla i militärt bruk använda längre sidovapen, både raka och krökta, för sabel. SvUppslB 23: 880 (1935). — jfr DAMASKENER-, FÄKT-, HEDERS-, HUGG-, HUSAR-, INFANTERI-, JAKT-, KAVALLERI-, KAVALLERIST-, KROK-, KRUM-, LEKSAKS-, MANSKAPS-, MORD-, OFFICERS-, PALLASCH-, POLACKS-, POLIS-, PRAKT-, RYSS-, SLÄP-, UNIFORMS-, ÄNTER-SABEL m. fl. — särsk. i vissa uttr.
a) (vard., numera bl. ngn gg i skildring av ä. militära förh.) bädda på sablar, = SABLA, v. 3. Pereswetoff-Morath Kadettm. 36 (1889). Reutersvärd Kadettlif 16 (1908).
c) (†) äta upp en sabel, bildl.: få en sabel i kroppen, mottaga ett sabelhugg. Käringh gaack hädhan strax ifrå, / Om tu willt må wel till tin kropp / Och icke äta en sabbel upp. Rondeletius 70 (1614).
2) i utvidgad l. oeg. anv. av 1; särsk. om föremål l. organ som till utseende l. funktion liknar en sabel (i bet. 1). (Vårtbitar-)Honan .. drager en sabel i stierten, som är tveklufd. Linné Öl. 254 (1745; om sabelformigt äggläggningsorgan). (Lin-)tågan befrias genom slag af en slags knif eller sabel af träd från skäfvorna. Åkerman KemTechn. 2: 416 (1832; om skäktträ). — särsk.
a) (†) om lång krokig kniv nyttjad vid röjning av buskar o. d. Vid svedjehygge brukas (i vissa trakter av Smål.) .. äfven buskeknifvar, som ock kallas riskor eller sablar. Crælius TunaL 372 (1774).
c) (mera tillf.) metonymiskt, i pl.: med sabel beväpnade personer. En .. officers- och underofficersskola, som uppsutten räknade 220 sablar. Nyström Pers. 214 (1925).
d) [sannol. med tanke på supen ss. skarp l. rivande; möjl. med anslutning till II] ss. förled i ssgn SABEL-KLÄMTARE.
3) trädg. elliptiskt för SABEL-ÄRT. MöllerPrisfört. 1894, s. 7. Sockerärter (t. ex. kungsärt och engelsk sabel). 2SvUppslB 32: 640 (1955).
II. [eufemism för starkare uttr., sannol. använd på grund av ljudlikheten dels med SATAN, dels med vissa former av DJÄVUL (särsk. pl. -vlar); med avs. på eufemismer, som bygga på ljudlikhet jfr DJÄVUL B anm. 4: o, FAN, sbst.1 9 anm. 2: o; ord som beteckna krigsmateriel förekomma äv. eljest i kraftuttryck (jfr BOMB 1 a, GRANAT, sbst.3 slutet). — Jfr SABLA, adj. oböjl. o. adv., SABLIG] (starkt vard.) i pl. obest. l. best. (ngn gg äv. i sg. best.) ss. (jämförelsevis svagt) kraftuttryck l. i (jämförelsevis svaga) svordomar; dels i uttryck för vrede, förbittring, förargelse, otålighet o. d., dels i uttryck för överraskning, bestörtning, förvåning o. d., dels i uttryck för bekräftelse o. d., dels ss. förstärkningsord. Det (vore) väl sablarna, om (osv.). SDS 1896, nr 320, s. 3. Raska på nu för sablarna. Strix 1897, nr 8, s. 4; jfr DJÄVUL 9 c, FAN, sbst.1 6 b. Hur sablar och gevär bar .. (hunden) sig åt för att få fram ett sånt läte. Forsslund Djur 86 (1900); jfr DJÄVUL 11 b, FAN 6 d β. En sablarna så viktig person, en af samhällets stödjepelare. Wærnér Hundår 88 (1900). Jag har sablarne inte ett korföre! Strix 1903, nr 35, s. 3. Och ändå kunde man ge sig sablarna på, att hon hört hvad Lilly sade. Alving Bar. 118 (1909); jfr DJÄVUL 9 b, GIVA, v. II 1 c γ. Aj, som sabeln. Serner Birck 197 (1917); jfr FAN, sbst.1 5 d, KATT II f. Nu, sablar, måste jag lära mig det krångliga språket! Posse BrokFrih. 13 (1932). — särsk. [jfr DJÄVUL 6 d slutet, FAN 3 b, FANDERS 2 o. motsv. anv. av SATAN] i gen. pl. obest. l. best., dels i adverbiell anv.: oerhört l. utomordentligt l. ”förbannat” o. d., dels i interjektionell anv. Hvad ser du så sablarnas konstig ut för. Kuylenstierna-Wenster Ber. 241 (1898). Johansson säger: Jädrar, jösses och jössus, himlars, sablars, kors och självaste Den, han är i det närmaste att betrakta som religiös. Johnson Här 75 (1935). Man blir så sablars led vid er. Kihlman Idyll 168 (1936).
Ssgr (i allm. till I 1): A: SABEL-ANTILOP. [jfr t. säbelantilope (i bet. 1 o. 2); de bakåtböjda hornen likna sablar] zool.
1) individ l. art av antilopsläktet Hippotragus Sund., hästantilop; särsk. om arten Hippotragus niger Harris, svart hästantilop. 1Brehm 1: 501 (1874).
-BAJONETT. [jfr t. säbelbajonett, eng. sabrebayonet, fr. sabre-baïonnette] (förr) mil. ss. hugg- o. stötvapen använd bajonett med lång o. kraftig (sabelliknande) klinga. SFS 1830, s. 840. —
-BEN. [jfr t. säbelbein]
1) i sht med. o. veter. ben (se ben, sbst.1 II 1) med framåt sabellikt böjt l. svängt underben l. med bakåtböjd knäled så att på benets framsida en vinkel bildas mellan lårben o. skenben (resp. motsvarande ben hos häst); äv. övergående i bet.: sabelbenthet. Till frambenens regelstridiga ställningar räknas (hos hästen bl. a.) .. sabelben, koben (osv.). Billing Hipp. 154 (1836). Wernstedt (1935).
2) (i sht vard.) ben (se ben, sbst.1 II 1) deformerat av hjulbenthet; äv. övergående i bet.: hjulbenthet. Sundberg (1926). —
-BENT, p. adj.
Avledn.: sabelbenthet, r. l. f. till -bent 1 o. 2; särsk. (i sht med. o. veter.) till -bent 1. Bohm Husdj. 205 (1902). —
-BÄRREM~02, äv. ~20. mil. rem för fästande av sabelbalja vid livrem l. sadel. URytt. 149 (1893). Ring för sabelbärrem (på sadel). SoldIHäst 112 (1942). —
-BÖNA, r. l. f. [jfr t. säbelbohne] (numera föga br.) om sabelformad, platt balja av en form av ärtväxten Phaseolus vulgaris Lin.; stundom äv. om denna form av växten; vanl. i pl.; jfr -stångböna. DA 1824, nr 91, Bih. s. 2 (till salu). Fries Ordb. 18 (c. 1870; om växten). IllSvOrdb. (1958; om bönskida). —
-ESS. (förr) S-formigt spänne medelst vilket sabelkoppel hölls ihop framtill. TLev. 1901, nr 44, s. 1. —
-FIL, r. l. m. l. f. (i sht förr) urmak. sabelformigt svängd polerfil utan huggning (använd vid polering av stora hjul). Bergqvist o. Hellberg Horrmann 65 (1881). —
-FJÄDER. (i fackspr.) hos tupp: lång stjärttäckare med något böjd form. Holmgren Fogl. 642 (1870). —
-FORMIG. långsmal, flat o. böjd likt en sabelklinga (särsk. med den inre kanten tjockare än den yttre). Wikforss (1804; under säbelförmig). Thomson Insect. 103 (1862; om äggläggningsrör). —
-FÖRING. (i fackspr., i sht mil.) om (övning i l. stil l. teknik vid) förande (se föra 12) av sabeln (vid fäktning). KrigVAT 1847, s. 101. En löjtnant hade sabelföring med sin tropp på kaserngården. SkånHembFÅb. 1954, s. 63. —
-GEHÄNG. [jfr t. säbelgehenk, säbelgehänge] (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) jfr -koppel o. gehäng 2 a. KlädkamRSthm 1753 A, s. 81. —
-HANDREM~02, äv. ~20. mil. handrem fäst med sin ena ända runt kavlen l. i handbygeln på sabel o. avsedd att med sin andra, tofsförsedda ända läggas kring bärarens handled, portepé. SamlFörfArméen 5: 528 (1814). —
-HANDSKE. (förr) särskilt konstruerad handske avsedd för den hand (den högra) med vilken sabeln föres av kavallerist; motsatt: styrhandske. SamlFörfArméen 5: 137 (1852). —
-HUGG. [jfr t. säbelhieb]
2) konkret: märke l. sår efter sabelhugg (i bet. 1); jfr hugg, sbst.1 3 a. Heidenstam Karol. 1: 96 (1897). särsk. oeg., om långsmalt märke l. veck l. skåra o. d. Berzelius Res. 100 (1818; om hudveck). —
-HUGGARE. (mera tillf.) särsk. ss. skämtsam l. nedsättande beteckning för militärperson vid beridet truppslag (jfr -skramlare a). Det lärer vara en sabelhuggare, en löjtnant på något dragonregemente. Blanche Bild. 4: 50 (1865). —
-HUGGNING. sabelfäktning (särsk. om sådan fäktning utförd med kort o. tung, för kraftiga hugg lämplig sabel av äldre typ); utom i skildring av ä. förh. numera bl. (mera tillf.) om nyttjande av sabel l. sablar ss. stridsvapen. Spak HbFältartill. 76 (1873). UNT 1943, nr 95, s. 11 (i fråga om ingrepp mot folkmassa av sabelbeväpnad polis). särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) konkretare, om enskild tävling i sabelfäktning. TIdr. 1886, s. 10.
-HÅLLARE, r. l. m. (förr) var o. en av de båda hållare som förr användes för att fästa sabel på cykel. PriskurWiklundVelocFabr. 1898, s. 31. —
-KLINGA, r. l. f. (sabel- 1575 osv. sabels- c. 1570—1607. sable- 1602) jfr klinga, sbst.1 1. Meyerson VapArboga 223 (i handl. fr. c. 1570). Alm BlVap. 19 (1932). —
(I 2 d) -KLÄMTARE, r. l. m. (†) om stor l. stark sup; jfr klämtare, sbst.2 Landsm. VII. 3: 18 (1886). —
-KOPPEL, n. [jfr t. säbelkoppel] mil. koppel (se koppel, sbst.1 1 b) bestående av livrem med tillhörande nedhängande rem (förr två remmar) vid vilken (vilka) sabel är fäst; numera bl. (mera tillf.) om sådan livrem förenad med en rem över högra axeln. SamlFörfArméen 5: 524 (1845). 2SvUppslB (1952; med rem över axeln). —
-KRAMPA, r. l. f. mil. på sadel: krampa utgörande fäste för sabelbärrem l. (förr) för sabelkrok (se d. o. 2). URytt. 160 (1900). SoldIHäst. 1942, s. 111. —
-KROK. (förr) mil.
1) på livrem: krok att hänga sabel i. Vid afsittning för att göra tjenst till fot skall, då karbin medtages, sabeln lösgöras ur kopplet och upphäktas i sadelkroken (felaktigt för sabelkroken). URytt. 65 (1872). UArtill. 17 (1875).
-LILJA. bot. (individ l. art av) växtsläktet Gladiolus Lin., som har svärd- l. sabelliknande blad, gladiolus. Fries Ordb. (c. 1870; om släktet). Rysk sabellilja. Hylander NordKärlv. 159 (1953; om arten Gladiolus imbricatus Lin.). —
-MUN. [jfr eng. scimitar-mouth] zool. (djuphavs)fisk tillhörande släktet Gonostoma Rafin., vars arter ha sabellikt krökta överkäkar (i pl. äv. om detta släkte). Björk Beebe UndHavsyt. 153 (1937; i pl., om fiskar av arten G. elongatum Günth.). 2SvUppslB 26: 193 (1953; i pl. best., om släktet). —
-MYRA, f. l. r. [jfr t. säbelameise] entomol. myra av släktet Strongylognathus Mayr, vars arter (inhemska bl. a. i Mellaneuropa) ha sabelformade käkar; i pl. äv. om detta släkte. Adlerz MyrLiv 227 (1913). —
-RASSEL. [jfr t. säbelgerassel, säbelrasseln] jfr -skrammel; särsk. bildl. (jfr -skrammel b). Segerstedt Händ. 147 (1918, 1926; bildl.). Sporrklirr och sabelrassel. Blomberg Städ. 60 (1931). —
-SITS. (†) vid ridning: (felaktig) sits varvid ryttaren håller benen för långt tillbaka (så att de blir sabellikt krökta). KrigVAT 1859, s. 62. —
-SKIDA, r. l. f. (numera mindre br.) = -balja. ArkliR 1561, avd. 2 (: sabell skidhe). Harlock (1944). —
-SKRAMLA, v. (tillf.) gå (till en plats o. d.) med skramlande sabel. Cavallin Kipling Gadsby 70 (1897). —
-SKRAMLANDE, p. adj. jfr -skrammel; äv. (ngt vard.) bildl. (jfr -skrammel b). Munthe Nap. 14 (1885). Sabelskramlande storsvenskhet. TSvLärov. 1952, s. 150. —
a) (vard.) ss. skämtsam l. nedsättande beteckning för militärperson (särsk. officer); särsk. (övergående i b) om militärperson som uppträder hotfullt krigiskt l. skryter med krigiska bedrifter o. d. WoL 711 (1889). Geete Språkl. 96 (1924; om officer).
b) (ngt vard.) bildl., om person som uppträder hotfullt krigiskt l. skryter med krigiska bedrifter o. d.; jfr a. VL 1893, nr 83, s. 3. —
a) (vard., numera bl. tillf.) ss. skämtsam l. nedsättande beteckning för militärväsendet. (Jag) slog .. så småningom sabelskramlet ur hågen och ingick som elev vid postverket. CVLiedberg hos Skarstedt Pennfäkt. 99 (1897).
b) (ngt vard.) bildl., om hotfullt krigiskt uppträdande mot främmande makt(er) l. om (skrytsamma) krigiska later o. d. Strindberg NRik. 8 (1882). —
-SLUKARE. artist som utför konststycket att föra en sabel (l. flera sablar) ned i matstrupen (o. genom magmunnen ned i magsäcken); jfr svärd-slukare. Auerbach (1913). —
-SOCKERÄRT~102, äv. ~200. trädg. = -ärt; vanl. i pl.; jfr sabel, sbst.1 3. DA 1824, nr 81, Bih. s. 3. —
-STÅNGBÖNA. (†) = -böna; anträffat bl. i pl., om baljor av växten. 10 skålp. Sabelstång-Bönor finnas till salu. LdVBl. 1840, nr 6, s. 4. —
-STÄLL. (i sht om ä. förh.) ställ för placering av sablar (i förrum o. d.); jfr paraply-ställ. Salander Boleslawski o. Woodward Lans. 289 (1934). —
-STÖDREM~02, äv. ~20. mil. rem som förenar sabelbalja med sadelgjord o. därigm hindrar sabeln från att pendla alltför kraftigt. TLev. 1909, nr 6, s. 2. —
-SÅG-BAJONETT. (om ä. förh.) sabelbajonett vars rygg var försedd med sågtänder. Billmanson Vap. 95 (1882). —
-TAND. [jfr eng. sabre-tooth] paleont.
Ssg: sabeltand- l. (vanl.) sabeltands-tiger. [jfr t. säbelzahntiger] paleont. till -tand 1: individ l. art av underfamiljen Machairodontinæ bland rovdjuren, hos vilken överkäkens hörntänder voro utbildade till väldiga, sabellikt krökta huggtänder; i pl. äv. om underfamiljen. Hagman FysGeogr. 203 (1903). 2SvUppslB (1952; i pl., om underfamiljen). —
-TANDAD, p. adj. [jfr eng. sabre-toothed; jfr -tand] paleont. om tiger: som har sabelliknande tänder. Sefve UtdDj. 35 (1924). —
-TASKA. [jfr t. säbeltasche] (om ä. l. utländska förh.) mil. (urspr. för förvaring av order o. d. avsedd, sedermera företrädesvis ss. tillbehör till paraddräkt använd) platt läderväska med utsmyckat lock, buren i långa remmar vid sabelkopplet av beriden soldat (i sht husar). KlädkamRSthm 1753 A, s. 214. Husarerna var klädda i parad med sabeltaskor, som slog mot benen. Henning HbgMinn. 1: 148 (1950; om förh. på 1890-talet). —
-TIGER. [jfr t. säbeltiger] paleont. = -tands-tiger. PT 1906, nr 249 A, s. 3. 2SvUppslB (1952; i pl., om underfamiljen Machairodontinæ). —
-VÄLDE. [jfr t. säbelherrschaft] militärvälde l. militärdespotism l. militärdiktatur; militarism. SvT 1852, nr 157, s. 3. (Cromwells) styrelse (urartade) till ett sabelvälde af hårdaste slag. Pallin NTidH 39 (1879). jfr (tillf., skämts.): De medlemmar af det täcka könet, som hade ett hjerta att förlora, woro .. alla hemfallna åt sabelwäldet. SmålAlleh. 1883, nr 130, s. 3. —
-ÄRT.
1) trädg. (frö av) sort av den odlade växten Pisum sativum Lin. f. saccharatum Ser. med mer l. mindre platta, sabellikt krökta baljor; vanl. i pl.; jfr -sockerärt o. sabel, sbst.1 3. Lundberg Frösaml. 32 (1775).
2) [eg. ordlekande anv. av 1] (†) i uttr. få sabelärter, utsättas för sabelhugg l. slag av sabelflata. Blanche Tafl. 1: 286 (1856).
B (†): SABELS-KLINGA, se A.
C (†): SABLE-KLINGA, se A.
Avledn.: SABLA, v., se d. o. —
Spoiler title
Spoiler content