publicerad: 1974
SKYLLA ʃyl3a2, v.2 -er, -de, -t, -d, förr äv. -te, -t, -t; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -ade; förr äv. SKYLDA, v.2 -ade; l. -er, skylde, skylt, skyld; förr äv. SKULLA, v.4 -ade; l. (i ipf.) -te; förr äv. SKULDA, v. (pr. sg. -ar Rom. 9: 19 (NT 1526) osv.; -er VgFmT I. 10: 84 (1527) osv. — imper. sg. skyll Brenner Dikt. 1: 261 (1713) osv.; skylla Kolmodin QvSp. 1: 368 (1732) osv. — ipf. -ade G1R 6: 308 (1529: skullade), SkaraStiftJordeb. 26 (1540: skyllade) osv.; skyllde (skylde) Schmedeman Just. 595 (1669) osv.; skulte HH 20: 188 (c. 1585); skyllte (skylte) Apg. 23: 29 (NT 1526), Dalin Hist. 2: 168 (1750). — sup. -at Hall KultInt. 38 (i handl. fr. 1631) osv.; skyllt (skylt) UpplDomb. 2: 84 (1579) osv.; sköltt UpplDomb. 5: 133 (1591). — p. pf. -ad Sef. 3: 18 (Bib. 1541) osv.; skylld (skyld) Schultze Ordb. 4347 (c. 1755) osv.; skyllt (skylt) OPetri Tb. 38 (1524), VDAkt. 1793, nr 241; sköldt VadstÄTb. 54 (1582)). vbalsbst. -AN (†, Strindberg FrBönd. 52 (1889; i bet. 7)), -ANDE, -ING (†, G1R 5: 108 (1528; i bet. 6 g), SvTr. 4: 134 (1530; i bet. 6 g)), -NING (†, Tegel G1 1: 272 (1622; i bet. 6 g), Ekblad 76 (1764; i bet. 6 g)).
Ordformer
(skuld- (-lld) 1571—1563. skull- 1529—1557. skyld- (skÿld-, skẏld-) 1547—1713. skyll- (schyll-, skiyll-) 1524 osv.)
Etymologi
[fsv. skylda, skulda; jfr fd. skylde, skulde (d. skylde), fvn. skylda, nor. dial. skylda, skulda, fsax. gisculdian, mlt. schulden, fht. schuldōn, sculden (t. schulden), feng. gescyldan; avledn. av SKULD, sbst., o. SKYLD, sbst.1 — Jfr BESKYLLA, ENTSKYLLA, FÖRSKYLLA, UNDSKYLLA o. URSKULDA]
1) (numera i sht i vitter stil) vara skyldig (ngn ngt; se SKYLDIG, adj.1 1 a α). Er alla tack vi skylla och belöning. Geijer Shakespeare Macbeth 106 (1813). Ni syndar mot den lydnad som ni skyller / Er fader, kungen. Hagberg Shaksp. 6: 47 (1849). Nu kom en annan lärare, .. denne såg mina anlag och uppmuntrade dem, så att äfven honom skyller jag tacksamhet. Carl Larsson i Konst 1: 3 (1911). — särsk. i pass. utan agent, närmande sig bet.: tillkomma (ngn); i sht förr äv. i uttr. skyllas åt ngn, tillkomma ngn; jfr 5. Så låtom oss då gå att hylla den, / Åt hvilken hyllningen med rätta skylles. Geijer Shakespeare Macbeth 91 (1813). Pastorn .. nös ... Herr Florentin sade prosit med all den vördnad som skylles en andans man. Nilsson BombiNick 293 (1946).
2) (†) betala utskylder l. avkasta i skatt o. d.; jfr 3.
a) om person: betala utskylder l. skatt till (ngn); äv. allmännare: (ut)betala för (ngt) till (ngn); äv. utan obj. Gudh gifve Jöns .. måtte få breff på gorden, at han måtte vara androm orädh och ingen skatta eller skylla uthan cronan allena. OxBr. 12: 184 (1616). Ther någen bonde (i Ingermanland) förlöper gårdh, eller by vpbrinner: Då måste Äganden skullda och bethala för by och bonde som intet mehr ähr till. Stiernhielm (SVS) 3: 157 (1653). Resolverades (i konsistoriet), att lönen (till befallningsman Curling) kan .. intet bewilljas annars än effter proportion ... Men hwad han extraordinairt arbetat, skall ex fisco publico särskilt honom skyllas. ConsAcAboP 10: 343 (1712).
b) om gård l. jordområde o. d.: erlägga (ngt) i skatt l. avrad l. arrende o. d.; fullgöra (skyldiga prestationer); äv.: avkasta (ngt) i skatt osv.; äv. allmännare: ge (ngt) i avkastning, inbringa (ngt). Myn kere modh(er) .. (skall) igen haffue en gordh ij Rijdh, skyller ij p(un)d smör. VgFmT I. 10: 84 (i handl. fr. 1527). En quern i Lerdala i Bergz gell i Vadzbo som skyllade 2 t:or miöll til .. (ovannämnda) p(re)benda. SkaraStiftJordeb. 26 (1540). Nu hender mäst, att der barnsens godz eij så mycket skyldar, att deraff kan barn födas, tage förmyndare, serdeles föreldrar, till sig barnen, och dem föde för godzens eller egendommens inkomst. FörarbSvLag 1: 260 (1690). (Äga flera ett hemman, som en av dem vill bebo,) wari tå han närmast för andra främmande, när han alt thet giör och undergår, som hemmanet skylda bör. Därs. 5: 139 (1713). — jfr AV-SKYLLA.
3) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vara skyldig (ngn ngt; se SKYLDIG, adj.1 2 a); äv. med enbart sakobj. l. (i sht i uttr. skylla ngn för ngt; jfr 6, 8) med enbart personobj. (Vittorio:) Min skuld är tio tusen scudi, tio; / Men tag din bok och skrif tolf tusen, Clodio! / Ty Clemens tror, att jag tolf tusen skyller. Nicander 2: 214 (c. 1830). För övrigt kunna vi (dvs. en bilfirma) tillägga, att Almqvist för dagen skyller oss ett belopp av kr. 259: 32 för .. till honom levererade bilutensilier. SkånAB 1926, nr 233, s. 11. jfr (i dial.): Han kan int' tvångshålla dej! Int' här i Amerika. — Men jag sköller husbonn för resan. Moberg Invandr. 430 (1952).
4) [eg. allmännare l. bildl. anv. av 3] (numera nästan bl. i vitter stil) vara skyldig (ngn ngt; se SKYLDIG, adj.1 3), stå i (tacksamhets)skuld till (ngn) för (ngt); särsk.: ha (ngn l. ngt) att tacka för (ngt); äv.: ha (ngt) från (ngn l. ngt); förr äv. i uttr. skylla ngt åt ngt, ha ngt att tacka för ngt; jfr 5. Geijer I. 7: 50 (1819: åt). Gustaf Wilhelm Tibell är den, som detta samfund (dvs. krigsvetenskapsakademien) skyller sin upprinnelse. SDS 1896, nr 529, s. 2. I själfva verket skylla vi det lilla, som vi veta, hypoteser, som alltjämt ha varit djärfva, stundom löjliga och för det mesta mindre genomtänkta, än våra dagars. Mæterlinck Bikupan 205 (1902). Det fyller mig med djup tacksamhet att se tillbaka på de år som svunnit och tänka på vad jag skyller mitt fosterland och min make. Gernandt-Claine Vag. 155 (1929).
5) [specialanv. av 4] i pass. närmande sig deponentiell anv.: vara att tillskriva (ngt) l. härleda från (ngt), ha sin grund i (ngt); jfr 1 slutet. Allt hvad i .. (den europeiska kulturen) ej skylles de gamle är bevisligen till sina grunddrag nordiskt. Geijer I. 3: 402 (1817). Denna (nämnda) framgång för skiljedomsidén skylles till största delen den österrikiska fredsgruppen i deputeradekammaren. GHT 1897, nr 5, s. 2. Nedgången i bostadsproduktionen skylldes i första hand kreditsvårigheterna. SocÅb. 1941, s. 126.
6) (utom i a numera i sht i vissa trakter) beskylla l. anklaga l. förebrå (ngn l. ngt); lägga skulden på (ngn l. ngt); äv. i uttr. skylla ngn för ngt l. ngn ngt, anklaga l. beskylla l. lägga skulden på ngn för ngt; tillvita ngn ngt; äv. abs.: uttala beskyllningar; jfr 8. Wij haffua aldrigh j noghen motthe saa beuisth oss emoth edher .. athij oss haffue nogoth schylla. G1R 2: 237 (1525). Få the icke rengn tå skylla the mig. Svart G1 127 (1561; angivet ss. yttrat av G. I 1527). J skylle månge, men ingen bewijsa. Jagh (dvs. lantmarskalken) har ju talt medh Eder der om, att J skulle nampngifwa them, som Eder äre förnär. RARP 4: 429 (1650). Vår älskade afledne har väl icke at skylla lyckan, i de sednare åren, men lyckan har ock alsintet att skylla Honom: Han har gifvit Hänne fullt gen fullo. Faggot ÅmVetA 1744, s. 20. Man har skyllat mig för rån och mord, men jag är oskyldig. Wetterbergh Penning. 459 (1847). Den som skyller är skyldig bevisa. Granlund Ordspr. (c. 1880). Mina hade .. ett barn och faderskapet till detta skyldes en student i Lund, som kallades Budda. Vinberg GudBästB 90 (1924). Hon hade inte skyllat honom för någon olovlig och otäck gärning med djuret. Moberg Utvandr. 66 (1949). — jfr FÖRE-, UNDAN-SKYLLA o. O-SKYLLD. — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. skylla sig själv (för ngt), förr äv. bl. skylla sig, lägga skulden på sig själv (för ngt); särsk. närmande sig l. övergående i bet.: (få) stå sitt eget kast l. finna sig (i ngt); förr äv. i uttr. skylla sig själv ngt (jfr f), lägga skulden på sig själv för ngt; jfr b. G1R 1: 190 (1524). Stenbock (1710) hos Loenbom Stenbock 2: 276 (: skylle sig). (Riksens ständers deputationer föreslå beträffande inköp av kläder för armén) at när .. manufacturisten undandrager sig at .. förfärdiga lika god beklädning som det approberade profklädet .. är, han då .. må hafva at skylla sig sielf, om Regimentet går ifrån honom til någon annan. 2RARP 8: 39 (1734). Träder man fram att agera, utan skicklighet att wara aktör, så skylle man sig sjelf om man blir uthwiszlad. SvLitTidn. 1815, sp. 697. Jag skyller mig sjelf min lott! Sätherberg Blomsterk. 67 (1879). Fröken. Kyss min hand ..! Jean. Ja, men skyll er sjelf! Fröken. För hvad? Jean. För hvad? Är ni ett barn vid tjugofem år? Strindberg Julie 23 (1888). Har de inte roligt får de skylla sig själva. Hedberg DockDans. 273 (1955).
b) i uttr. skylla ngn för ngt, beskylla ngn för l. tillvita ngn stöld av l. åverkan på l. försumlighet o. d. i ngt; äv. i uttr. skylla ngn för ngn, beskylla ngn för otukt o. d. med ngn, skylla ngn för (barn), beskylla ngn för att vara far till (barn); jfr c α, d. Jt(e)m szammadagh kom Karll Benckszon .. och giorde lagh fför ett kramfatth han var skylth fföre. UpplDomb. 7: 4 (1545). Håkon en Knecht .. skyllar siin hustrw för larses dreng i utrella. Rudbeckius Dagb. 194 (c. 1625). För hennes syszlor jag altz intet henne skyller. Kolmodin QvSp. 1: 19 (c. 1710, 1732). (Sv.) Hon skyller en annan för barnet, (eng.) She fathers her child upon another man. Widegren (1788). Han begrep varför .. (drängen) höll sig borta från folk: Den som var skyllad för en kviga ville inte visa sig mer än han var tvingad till. Moberg Utvandr. 67 (1949).
c) i vissa numera obrukliga l. föga br. uttr.
β) (numera föga br.) i uttr. skylla ngn att (osv.), beskylla ngn för att (osv.); (förebrående) lägga skulden på ngn för att (osv.), förebrå ngn för att (osv.). Jngen kan skylla smedhen som suerdet gör ath thet warder misbrukat. OPetri 1: 156 (1527). J lichia måtho skyllthe Christiernn snithkkiarre Jörenn suerttzfeijarre, ath han haff(uer) ehnn ectha hustru i Thyslanndh och haff(uer) barnn medh henne. TbLödöse 135 (1589). Frun skyller mitt förstånd att vara litet skumt. Remmer Theat. 2: 145 (1815). Jag tackar dig, att du en fröjd mig gifver, / men skyller dig, att du ock kval beskär. Söderberg Minne 81 (1899).
γ) (numera föga br.) i uttr. skyll mig (l. oss) om (osv.), närmande sig l. övergående till ett förstärkande uttr.; jfr a. Brenner Dikt. 1: 261 (1713). Hålt .. i tro och ödmiukhet tin bönedag (sedan du gjort bot på rätt sätt). Skyll mig, om tu icke bönhörd blifwer. Swedberg Dav. § 53 (1713). Nyfiken är jag inte, hvad annat jag är! Men skyll mej, om jag inte ändå til slut skall få veta hvem ni är; det lofvar jag och Mor Greta med! Stridsberg Friman 8 (1798). Klockan är mycket, skyll mig om ni intet kommer försent. Weste FörslSAOB (c. 1815).
d) pregnant: beskylla (ngn) för faderskapet till ett barn; jfr b. Karin i Rösebergh är hafuande worden och skyller Karls dräng i Döfuestadha, och hennes man lefuer och är förrymdh. ÄARäfst. 63 (1596). Swedberg Påminn. § 11 (1712).
e) med beskyllningens innehåll uttryckt medelst substantiviskt l. adjektiviskt predikativ, i uttr. skylla ngn l. ngt (för) ngt, beskylla ngn l. ngt för att vara ngt; jfr d. OPetri Tb. 38 (1524). (Svenskarna skriva ej så mycket, men bättre än andra folk.) Häruppå hafwe wi .. fått så månge witre prof af wåre Lands-män, at wi mindre kunna skyllas för okunnoge och olärde, än för en alt för granlaga smak. Nordenflycht (SVS) 3: 177 (1745). Fast J skyllen / Mig lögnare, så är jag Jarlen dock. Hedberg Bröll. 141 (1865). De ha skyllat mig för tjuv, säger han med en röst, som skälver. Hinde Byvallaf. 84 (1927).
f) i uttr. skylla ngt ngt l. ngt för ngt, skylla (i bet. 7, 7 a) ngt på ngt. Att vij komme under träldom och ook, haffve vij att skylla våre synder. RP 6: 313 (1636). Caffe skylle man ej, at folket sjuknar i Landet. Nicander GSann. 143 (1767). Han skyllde sin resa för sin svaga helsa. Meurman (1847). Nu skylldes det lappblodet, att hon som ingen kände allt det, som rörde den gamla visdomen; det sades, att hon kunde ”kasta ut för ont”, stilla värk (osv.). Väring Frost. 96 (1926).
g) (†) ss. vbalsbst. -ing l. -ning, i konkretare anv.: beskyllning. G1R 5: 108 (1528: skẏldinger, pl.). Ekblad 76 (1764: Skyllning).
7) i uttr. skylla (ngt) på ngn l. ngt, lägga skulden på ngn l. ngt (för ngt); utpeka ngn l. ngt ss. l. göra ngn l. ngt ansvarig resp. ansvarigt för ngt; särsk. (i uttr. skylla (ngt) på ngn), i fråga om brott o. d. (i rättsligt sammanhang): äv.: utpeka ngn ss. skyldig till ngt; beskylla ngn för ngt, säga att ngn gjort ngn l. ligger bakom ngt; förr äv. i uttr. skylla på ngn att (osv.), beskylla ngn för att (osv.); jfr 6 (f) o. PÅ-SKYLLA. Gör som jag sagt och skyll på mig om det misslyckas! Ther effter kom Fercules till skylning på Christopher Larsson, att han hade fört några ord och önskat ont öfver Landzhöfdingen. RP 8: 503 (1641). Hon (dvs. en kvinna av åsnornas typ) naskar vthi miugg, wil dock eij skyllas på, / Men blir hon wred, är bäst at henne vndan gå. Runius (SVS) 1: 230 (1712). Din fel en an ej skylla på. Frese AndelD 63 (1726). En blifwer döf, ell' blind, en lamer, eller halt, / En får ett annat fel, doch skyll's på Ödet alt. Knöppel Mannsschol. 64 (1741). (Konungen:) Hwem skall för detta mordet swara? / Det skylls på osz. Hagberg Shaksp. 1: 384 (1847). Då .. Hårdh sjelf undkom, är det nog tänkbart, att de anklagade skyllde så mycket som möjligt på honom. Malmström Hist. 4: 199 (1874). Socialisternas taktik går städse ut på att skylla alla gatukravaller på polisen. VL 1908, nr 150, s. 2. Svenskarna, som orättvist skyllde alla sina olyckor på Gustav IV Adolf, (hade) avsatt denne och i stället (den 6 juni) valt hans farbror, hertig Karl, till konung. Almquist VärldH 7: 284 (1928). Dålig skattemoral får icke skyllas på allmänheten. UNT 1934, nr 4, s. 1. — särsk.
a) i uttr. skylla (ngt) på ngt, i mer l. mindre oeg. anv., närmande sig l. övergående i bet.: förklara ngt med ngt, särsk. (i sht utan obj.): (an)ge l. förebära ngt ss. ursäktande (svep)skäl l. förklaring (till ngt); ursäkta sig med ngt; jfr 6 f, 8. Hon ville inte gå på bjudningen och skyllde på att hon var trött. Mehr nijtt så haffua åter kruszen och iagh warit seen wthe och fördt slackt, och wthi 2 dagar intet mehr fått än en iädda, han skiyllar allt på nädane att thett ähr orsaken. Ekeblad BrClEkeblad 66 (1652). Det förnämsta är, at så laga, at samma Smeder (dvs. vid plåtverken) aldrig få skylla på elakt järn, när de skämma bårt arbetet och wela likafullt hafwa sin betalning efter accord. Polhem Test. 56 (c. 1745). Grotius skyllde på ålder, sjuklighet och det kalla luftstrecket (när han begärde avsked ur svensk tjänst). Fryxell Ber. 10: 56 (1842). Kungen (dvs. G. I) skyllar sin dotter Catharinas sjuklighet på hennes vana att äta socker och annat mera, som förderfvar magen. LAHT 1892, s. 10. Sång från näktergalar / ju på parning skylls. / Därom munnen talar / hvaraf hjärtat fylls. Levertin Salomo 27 (1905). Själv är .. (Elsie Albiin) mycket blygsam och skyller sin första stora framgång helt på regissör Molander och sina lärare, främst då Anna Lindahl i Dramatens elevskola. UNT 1943, nr 79, s. 8. — särsk. [sannol. eg.: skylla på att man blivit berusad av svagdricka] (vard.) i uttr. skylla (ngt) på svagdricka, ss. beteckning för att ngn anger svepskäl l. kommer med svag(a) ursäkt(er) o. d.; särsk. negerat. Du skall inte skylla allt på svagdrickat. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hjördis: Mamma kan inte reda sig ensam. Elli: Skyll på svagdricka. Mamma kan ju uppfostra pappa till biträde. Schildt StorRoll. 53 (1923).
b) (numera föga br.) i uttr. skylla skulden på ngn, lägga skulden på ngn; förr äv. i uttr. skylla ngt på ngts räkning l. på räkningen av ngt, skylla ngt på ngt (äv. i bet. a). Skyll aldrig skulden på edar hustru, När I skyllen henne derföre, så skyllen I eder sielf med. Lagerström Holberg Jean 6 (1744); jfr 6. Dessa miszbruk, hwilka de skylt på Din (dvs. tryckfrihetens) räkning. Posten 1769, s. 1115. BEMalmström 7: 401 (1845: på räkningen). Om ett verk skötes så, att det lämnar förlust, synes som hela skulden skylles på ledningen. VL 1908, nr 26, s. 4.
8) (†) i uttr. skylla ngn (för) ngt, med neutral l. positiv innebörd: tillskriva ngn ngt; jfr 6 f, 7 a. Jak bartollus .. bekennes .. atth tesse mina sogna diägna, Jören pederson och Jören rasmusson, haffua varetth her hos migh .. ij alla godha omgengelse .. så ingen skyller them her annath än gotth. Rääf Ydre 1: 308 (i handl. fr. 1553). At skylla wår Ungdom för wishet och mogenhet, .. det är synd. Dalin Arg. 1: 28 (1733, 1754).
9) (†) vara skuld l. vållande till (ngt); bära ansvaret (för ngt). (Tar ngn okända l. opålitliga människor i sin tjänst) och får ther skada igenom, skylde then sielfwer. Stiernman Com. 3: 853 (1671). Men hon som striden skylde, / hon vankar på kryckor fram. Josephson SvRos. 29 (1888).
10) (numera mindre br.) klaga; påstå ngt; äv. med obj.: klaga på l. påstå (ngt); i uttr. icke kunna skylla (ngt). Jag (dvs. Jesus) är kommen i werldena, at som et uptändt lius lysa för dem som i mörkret sittia .. och ingen kan skylla, at detta liuset warit i hemligit rum. Bælter JesuH 5: 356 (1759). Dagerfält. .. Hur är det, har herr landsfiskalen nånsin varit kär? Schalén. Jag kan just inte skylla — på sin högsta höjd en tretti à fyrti gånger. Blanche Läk. 76 (1845). Masken. Nå, herr doktor, det går ju ypperligt! Knut. Åhja men ... kan inte skylla. Dens. DödFadd. 37 (1850). De ha inte bra mat på Tennknappen! — Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras köttsoppa är så förbannadt dålig! Strindberg RödaR 86 (1879). ”Så är det kanske omänskligt mycket knog (med den utlovade sysslan)?” ”Jag kan just inte skylla. Du behöfver endast infinna dig punktligt på årets första expeditionsdag.” Högberg Jim 281 (1909). Alving DamKlubb. 345 (1931). Östergren (1940).
Särsk. förb.: SKYLLA FÖRE. (†) ange som orsak till ngt negativt (att osv.); jfr skylla 6 f. Fernow Värmel. 615 (1779). —
SKYLLA IFRÅN SIG10 04 0. till 6, 7: (förklara sig utan skuld l. oskyldig o.) lägga skulden på ngn annan l. andra, ofta i uttr. skylla ifrån sig på ngn; äv. i uttr. skylla ifrån sig på l. med ngt, ursäkta sig med ngt, skylla på (se skylla, v.2 7 a) ngt; i sht förr äv. i uttr. skylla ifrån sig ngt (på ngn), förneka o. på annan l. andra (resp. på ngn) lägga (skuld, ansvar o. d.) l. skulden till (ngt). Serenius Ddd 4 b (1734). Man behöfde, som vanligt, skylla ifrån sig ett stort misstag på en underordnad. Wingård Minn. 7: 16 (1848). (Kampens borgare) hade .. ryckt in i Falsterbo, uppbrännt konungens gods, fängslat hans män .. (De) sökte dock skylla ifrån sig på Danskar och Tyskar. Hildebrand Medelt. 1: 673 (1884). Du vill finna en annan väg (än Guds), därför skyller du ifrån dig med, att det är svårt att veta, hvad Gud vill. Beskow Pred. 501 (1901). Hon (fick) plötsligt så brått att minnas alla de ärenden hon kunde ha ner till den nya handelsboden i byn, så att hon skulle få något att skylla ifrån sig på för att hon gick ut. Väring Vint. 106 (1927). Myndigheterna skyllde ifrån sig på allmän lågkonjunktur. Martinson BakSvenskv. 39 (1944). —
SKYLLA TILLBAKA. (†) till 6: rikta motbeskyllning(ar) mot (ngn) l. vända beskyllning(ar) som man utsatts för av ngn mot denne själv. (Sv.) Skylla någon tillbaka. (fr.) Récriminer. Nordforss (1805). Meurman (1847). —
SKYLLA UNDAN10 32, äv. 40. (numera föga br.) till 6: skylla ifrån sig; äv. refl., i uttr. skylla sig undan, skylla ifrån sig; äv. i uttr. skylla sig undan från ngt med ngt, skylla på ngt (se skylla, v.2 7 a) för att komma ifrån ngt. Slaget vid Jutas är ett bland de många exempel, som ej blott krigshistorien, men denna historia dock allra mest erbjuder till lärdom, att det icke duger att skylla sig undan från gällande skyldigheter med tal om krafternas öfveransträngning. Svedelius i 2SAH 60: 135 (1883). Att .. (F. Sparre) senare, när han märkte hvilken storm af ovilja hans ord väckte, ville två sina händer och skylla sig undan, är förklarligt nog. Levertin 10: 173 (1897). När Vår Herre blev så ond på Adam å Eva, så var det .. därför att di var fega å skyllde undan, den ena på den andra. Lagerlöf Kejs. 77 (1914). Östergren (1940). jfr undanskylla.
Spoiler title
Spoiler content