SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄNKLING ʃäŋ3kliŋ2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(förr äv. ski-, skj-, -en-, -nck-)
Etymologi
[sv. dial. skänkling, del, bit, stycke (Ihre DialLex. (1766)); avledn. av SKANK, sbst.]
1) (†) skinn från ben på kreatur. Weste 2: 630 (1807; med hänv. till benling). Dens. FörslSAOB 205 (c. 1815).
2) [jfr motsv. anv. av t. schenkel (se SKÄNKEL); tåget påminner om ett ben] sjöt. kort tåg l. kätting l. vajer vars ena ände är försedd med ett block l. en talja o. vars andra ände medelst en hake l. dyl. fästes i en tacklingsdetalj o. d. (brass, stagsegelsskot, gaffelgärd o. d.) vars läge därmed kan ändras. Store Braszer med Skenklingar. Rålamb 10: 47 (1691). Ett block .. hvars skänkling från stångtoppen räcker på halfva vanten. Roswall Skeppsm. 1: 48 (1803). Rydholm (1967). jfr BALJ-, BLINDE-BRASS-, BRASS-, GIP-, GÄRD-, KIP-, NOTTALJE-, PORT-, REV-, RODERTALJE-, SKOT-SKÄNKLING m. fl. särsk. (mera tillf.) i kraftuttr. Dä finns faen å skänklingar ingen skuta i hela Sverige, som heter Mot Norge. Dä gör dä inte — dä svor ja på. Engström Bläck 66 (1914).
Ssg (till 2; numera bl. tillf.): SKÄNKLINGS-BUKT. jfr bukt 3. Frick o. Trolle 184 (1872).
Spoiler title
Spoiler content