publicerad: 1976
SKÖR ʃö4r l. ʃœ4r, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(skyr 1747. skör (sch-, ski-, skj-, -öö-) 1526 (: skörliffnat) osv.)
Etymologi
[fsv. skör, skyr, sv. dial. skör, skyr; jfr fd. skør (d. skør), nor. skjør, nor. dial. skøyr, skyr; möjl. av ett icke anträffat mlt. ord motsv. lt. schör (äv. schürr), i avljudsförh. till SKÄRA, v.2, o. nära samhörigt med SKÖRA, sbst.2]
1) som (vid hantering l. påfrestning, t. ex. tryck l. slag) lätt brister l. spricker l. bryts (i bitar) l. smulas l. går sönder o. d., bräcklig; spröd. Skört glas, porslin. Skör is. Skör tråd. Skör som murket trä. Gammalt skört papper, linne. G1R 25: 386 (1555; om takskiffer). Hvad tål itt smidigt vax, när solens heta bränner, / Itt skiört och torkat träd, när ljungeeld det itänner? CGripenhielm Vitt. 283 (c. 1685). Wid samma tillfälle upgrofs en annan mindre Ättebacka (dvs. gravhög) .., hwaruti funnes .. 4 Urner emellan stenar satte, .. men som de stodo aldeles nedermullade, woro de så skiöre, at twå st. föllo aldeles i stycken. Schück VittA 4: 235 (i handl. fr. 1724). Tarmarna .. woro så skiöra då man skulle taga ut dem at de gingo sönder. HdlCollMed. 6/11 1745. (Amalia) blickade skygg omkring sig på häckens späda, sköra stänglar. Almqvist AmH 2: 15 (1840). Plötsligt .. brister det förtviflade modet inom Ruth som en skör bubla. Idun 1888, s. 387. Sömnadsb. 10 (1915; om ylletyger). Lindroth Gruvbrytn. 1: 624 (1955; om hamplinor). — jfr BEN-SKÖR. — särsk.
a) (†) i uttr. skör pil, skörpil. Salix fragilis .. Skör Pihl. Retzius FlOec. 636 (1806); möjl. ssg. Lilja HbOdlVext. 173 (1843).
b) om (föremål av) metall l. malm o. d.: icke smidig l. böjlig, som lätt brister l. spricker o. d., spröd; förr äv. betecknande att en metall hör till ”halvmetallerna”. RP 3: 184 (1633; om koppar). Wårt fynd (dvs. ett kors av koppar) är af långlig ålder i sin Hedniska graf blifwit .. så frönt och skört at thet något bräcktes wid vptagningen vthu jorden. Peringskiöld MonUpl. 267 (1710). Frese VerldslD 160 (1714, 1726; om malm). Semi-Metalla, Half- eller Sköre Metaller; som .. låta litet eller alsintet hamra sig. Brander NatH 126 (1785). Somliga (metaller) äro sega och smidiga, andra sköra. Stål Byggn. 1: 73 (1834). Genom bearbetningen (med knophammaren) blir godset (dvs. silverplåten) sammanpressat och skört. Kulturen 1952, s. 151. jfr BLÅ-, KALL-, RÖD-SKÖR.
c) (numera bl. tillf.) om åkerjord: som vid bearbetning (med plog o. d.) lätt spricker l. smulas sönder, lucker; lätt att bearbeta. Efter åtskilliga mycket skarpa frostnätter .. har jorden blifwit skör och förträfflig. VexiöLT 1842, nr 17, s. 2. LmUppslB 725 (1923; om lera).
d) (†) om smör: som (på grund av hög vattenhalt l. hög halt av smörfett med större mängd fasta fettsyror) lätt bryts i stycken med kornig brottyta, som har osammanhängande konsistens, spröd, grynig. Ymnig halmutfodring ger ett hvitt och skört smör. Grotenfelt Mjölkh. 11 (1886).
e) (numera i sht i vissa trakter) om bröd o. d.: mör (se MÖR, adj. 1 a), spröd o. d. Warnmark Epigr. I 2 b (1688; om bröd). Grafström Kond. 281 (1892; om ett slags biskvier). Östergren (1940).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; särsk. liktydigt med: bräcklig l. ömtålig l. spröd l. (mycket) svag o. d. Är något swagt och skiört, förwist / Är't Jomfruns Äran utan Twist. Lucidor (SVS) 453 (1674). Ack, mit goda barn! Kärleksbanden ha nu för tiden blifvit mycket sköra. Envallsson Frunt. 15 (1793). Den gåfva, så förgänglig och så skör — / Vind, skugga blott —, som vi med skönhet mena. Kullberg i 3SAH 9: 129 (c. 1875, 1894). Branting vill nog gärna hålla sina gossar (i riksdagen) i styr, men hans ställning är tydligen ganska skör. Hamilton Dagb. 1: 107 (1913). De bevis, som lämnas .. (för teorin att den unge Shakespeare skulle ha fått sin bildning som page hos en adelsman), äro sköra som spindelvävstrådar. Ergo 1926, s. 242. SDS 1973, nr 23, s. 17 (om fredsavtal). — särsk.
a) om klang l. ton l. stämma l. ljud o. d.; ofta liktydigt med: späd l. tunn l. sprött klingande l. fin o. svag o. d. Cigaln hör upp att slösa / .. Sitt dallrande, nervösa, / Som glaset sköra ljud. Snoilsky 4: 201 (1887). Han talade dämpadt, och rösten ljöd så skör och tunn. Lundegård Tit. 351 (1892). Det gamla pumpverkets klocka (vid Falu koppargruva) ringer med skör klang. SD(L) 1909, nr 29 B, s. 4. Finkens sköra drill. Malm Tomt. 7 (1932).
b) om person l. kroppsdel: som har (fin l. späd l. gracil fysisk byggnad o. således ser ut att ha) liten motståndskraft mot l. som icke tål (l. ser ut att tåla) ansträngningar l. påfrestningar, bräcklig l. skröplig l. ömtålig l. känslig l. klen o. d.; äv. om hälsa l. utseende o. d.; ofta i fråga om psykisk motståndskraft mot påfrestningar. LBÄ 4: 21 (1797; om människor i fråga om moralisk motståndskraft). Atterbom Minnest. 2: 87 (1847; om utseende). Här finner du den, som icke är skör. Dalin (1854). Maurice bugade sig ned och kysste hennes hand, den såg helt skör ut i sin perlmoraktiga hvithet. Hallström Purpur 204 (1895). Auerbach (1913; om hälsa). Han kände sig så skör och konstig av bara spänning, att (osv.). Siwertz Sel. 1: 76 (1920). Den lilla bräckliga gestalten, som såg så skör och späd ut i den stora fåtöljen. Nordström PatrAM 9 (1931). Bland psykiskt sköra personer finns en överkonsumtion av sjukvård och läkararbetskraft. SvD 1972, nr 229, s. 7.
3) [jfr 2 b; eg.: som har liten motståndskraft mot sexuella frestelser] otuktig l. liderlig l. okysk o. d.; utom i ssgrna SKÖR-LEVANDE o. -LEVNAD numera bl. ngn gg skämts. l. arkaiserande. Huru ähr iagh så sköör och öfwerdådigh medh tanckar, åthäfwor, ord och gerningar? Schroderus Kegel 71 (1617; t. orig.: geil). Kolmodin QvSp. 2: 284 (1750; om lustar). Lina tiggde och levde skört men var kräsen på mat och föredrog bättre manspersoner. Nilsson BombiNick 221 (1946).
4) [med avs. på bet.-utvecklingen jfr SPRICK-FÄRDIG] (vard.) stött l. förargad l. arg l. ilsken l. ”förbannad” o. d. Om han ej kurtiserar, blir hon skör. Grin-Klas 74 (1857). Jag ref honom litet för hårdt på saltet i förrårs, och sedan har han varit lite skör. Strindberg SvÖ 2: 159 (1883). IllSvOrdb. (1955).
Ssgr (i allm. till 1): SKÖR-BRÄCKA. (föga br.) växten Saxifraga stellaris Lin., som har trådsmal och skör stjälk, stjärnbräcka; jfr bräcka, sbst.2 I 3. Kindberg SvNamn 23 (1905). —
-BRÄND, p. adj. (i sht i fackspr.) skör på grund av (upprepad) upphettning. Nilsson Ur. 1: 187 (1866; om stenar). (Eldstäder) med skörbrända stenar. Ymer 1902, s. 59. SvFolket 1: 224 (1938; om föremål utgörande gravgods). —
-BRÄNNA. (i sht i fackspr.) bränna (se bränna, v. I 3 a) l. upphetta (ngt), så att det blir skört. Sahlin SkånFärg. 193 (1928; med avs. på bomullsgarn som kokas i kalklut vid färgning). IllSvOrdb. (1955; med avs. på lergods m. m.). —
-BRÄNNING. (i sht i fackspr.) upphettning så att skörhet inträder; särsk. om förhållandet att ngt blir skörbränt. JmtFmT 4: 169 (1909). —
-FRUSEN, p. adj. (i sht i vitter stil) skör på grund av frost. Stora, granna (snö-)flingor, som fastnade på granarnes hänggrenar och på pilbuskarnes skörfrusna spön. Samzelius SkogFjällstig. 153 (1894). —
-KRÄMLA. bot. svampen Russula fragilis (Pers. ex Fr.) Fr., som har mycket skör konsistens. Romell Lindblad 71 (1901). —
-LAV. (†) laven Sphærophorus fragilis (Lin.) Pers., som har skör konsistens, sprödlav. Acharius Lich. 211 (1798). VetAH 1804, s. 37. —
(3) -LEVANDE, p. adj. (ngt ålderdomligt) som lever i skörlevnad. VDAkt. 1697, nr 41. PedT 1947, s. 134 (i pl., substantiverat, om prostituerade). —
(3) -LEVNAD. [fsv. skörlifnadher] (ngt ålderdomligt) om otuktig l. liderlig l. okysk l. utsvävande levnad (se d. o. 4); otukt l. liderlighet l. okyskhet o. d.; stundom liktydigt med: prostitution. Aff hiertat vthgår onda tanckar, moord, hoor, skörliffnat, tiwffuerij, falsk witne, hädhilse. Mat. 15: 19 (NT 1526). Skörleffnad, får ond treffnad. Grubb 731 (1665). The qwinnor, som i .. (otukts-)hus låta sig til skiörlefnad bruka, skola genast gripas och i hächte sättas. MB 57: 2 (Lag 1734). Han (hade) .. anklagat .. (gubben) för horsbrott och skörlevnad. Hellström Storm 232 (1935). (N. N.) har erkänt att han under ett år livnärde sig på en 22-årig kvinnas skörlevnad. DN(A) 1964, nr 36, s. 9.
Ssgr: skörlevnads-balk. (†) i lag ingående avsnitt om otuktigt l. lastbart leverne; jfr balk 5 a, b. FörarbSvLag 7: 461 (1696).
-man. [fsv. skörlifnads man] (ngt ålderdomligt) man som lever i skörlevnad. Strindberg NRik. 73 (1882). —
(2 b) -LIVAD, p. adj. (†) om utseende: som vittnar om bräcklig hälsa l. som ger anledning att befara kort livslängd; jfr -livad 1. Unge Dal. 2: 72 (1835). —
-SILKE. (†) om kolonier av (trådfina) alger tillhörande släktet Odontidium (Kütz.) v. Heurck; jfr SILKE 4 b. Liljeblad Fl. 596 (1816). Dalin (1854). jfr Fries Ordb. (c. 1870; klandrat). —
-TISTEL. (†) om växt av släktet Eryngium Lin. (vars arter äro styva o. bräckliga); jfr bracktistel, mans-kraft, sbst.2 1, mar-torn. Linc. M 5 a (1640). —
-TORKAD, p. adj. jfr -torr; särsk. (numera i sht i vissa trakter) till 1 e, om skorpa o. d. SöndN 1863, nr 12, s. 2 (om skorpor). —
-TORR. skör på grund av torrhet; skör o. torr. Tholander Ordl. (1872). Skörtorra makaroner .. hålla sig hur länge som helst. 2NF 17: 576 (1912).
Avledn.: SKÖRA, v.2, -ning. [jfr d. skøre] till 1: göra skör; särsk. med avs. på tyg. Att nya segel, som efter väta icke omsorgsfullt genast luftas och torkas .. blifva fullsatta med små svarta fläckar, .. hvilka icke blott misspryda utan äfven sköra dukarne, det (osv.). TIdr. 1881, s. 25. (Rostfläckar) skall avlägsnas så snart som möjligt, ty själva rosten skörar tyget. Holm AlltFläck. 32 (1946). TurTidn. 1966, nr 7, s. 20 (med avs. på istäcke). —
SKÖRAKTELIGA l. SKÖRAKTELIGEN, adv. (-liga 1592—c. 1755. -ligen 1695) [avledn. av sköraktig] (†) otuktigt l. liderligt l. okyskt o. d. AAAngermannus VtlDan. 298 (1592). Dhen som .. mäst och bäst kan courtisera, och skörachteligen lefwa, han får heta en rolig, snäll, wacker och lustig Monsieur. Fernander Theatr. 6 b (1695). Schultze Ordb. 4330 (c. 1755). —
SKÖRAKTIG, adj. [fsv. sköraktogher; jfr ä. d. skøraktig] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) till 3: otuktig l. liderlig l. okysk o. d.; förr äv. om djur: polygam; jfr skörig, adj.1, skörsk. Loth som war förtryckt aff skemligha menniskior genom sköractugh vmgengilse. 2Petr. 2: 7 (NT 1526). Wijpan .. är en skörachtigh fogel. Forsius Phys. 283 (1611). Qvinnorna på den sköna ön Lesbos voro .. kände såsom sköraktiga, tuktlösa, och flyktiga. Tranér Anakr. 222 (1833). (En kunnig) herreman skulle bli en lärare för oss (bönder) .., om han ville ta sig av saken på fullt allvar och inte söp och förde ett sköraktigt liv. Munsterhjelm Vildm. 97 (1936). —
SKÖRAKTIGHET, r. l. f. [till sköraktig] (numera bl. ngn gg, arkaiserande) otukt l. otuktighet l. liderlighet l. okyskhet o. d.; skörlevnad; äv. konkretare, om otuktig handling o. d. Theres slemheet, sköractugheet, och blygd, som the bedriffuit haffua. 2Kor. 12: 21 (NT 1526). (Priscillianus' anhängare) besmittade sigh medh wederstyggelige Skörachtigheter. Schroderus Os. 1: 494 (1635). Yppighet, Vällust och Sköraktighet härska både hos Höga och Låga. Lanærus Försök 85 (1788). Cannelin (1939).
Ssgr (†): sköraktighets-lusta. okysk l. sinnlig lusta; jfr skörhets-lusta. Murbeck CatArb. 1: 403 (c. 1750).
-medel. i uttr. genom sköraktighetsmedlet, gm otukten l. skörlevnaden. I stället för att kättja borde straffas med kroppens späkande .. så kommer man igenom skjöracktighets medlet, och derpå Ammtjänsten, .. uti den artigaste belägenhet. Amman 20 (1756). —
SKÖRHET, r. l. f. [fsv. skörhet (i bet. 3); jfr fd. skørhed (i bet. 3), d. skørhed] egenskapen l. förhållandet att vara skör o. d.
1) till 1, särsk. 1 b. Schroderus Comenius d 10 a (1639). Rinman JärnH 173 (1782; i fråga om järn). Den kroniska rhachitismen röjer sig genom .. dels en .. svag kroppsbeskaffenhet .. dels en betydlig skörhet i benen. Hygiea 1841, s. 17. Westergren LungSj. 186 (1932). jfr ben-skörhet.
2) oeg. l. bildl. (jfr skör, adj. 2, 2 b). Ej jag söka vill / Bevis på skörheten af dessa band, / Som fästat eder vid er fosterjord. Cygnæus 10: 209 (1854). Psykisk ”skörhet” hjälpte rattfull. SvD 1969, nr 116, s. 30.
3) (†) till 3: otukt, skörlevnad o. d. Upp. 9: 21 (NT 1526). The i Sodom och Gomorra, hwilke för sin stygga skörhet .. blefwo af eld förtärde. Swedberg SabbRo 815 (1701, 1710). Schenberg (1747).
Ssgr: skörhets-ande. (†) till skörhet 3, om okyskheten tänkt ss. en i människan inneboende l. hennes handlingar påverkande ande (se d. o. IV e β). Kolmodin QvSp. 1: 432 (1732).
-prov. (i sht i fackspr.) till skörhet 1: prov avsett att utröna materials skörhet. SvElMaterielkAnst. 15: 16 (1946). —
SKÖRIG, adj.1 (†) till 3: otuktig; jfr sköraktig, skörsk. Wollimhaus Syll. Y 4 a (1649). Cellarius 170 (1729). —
SKÖRNA, v., -ing. [sv. dial. skörna; jfr d. skørne, nor. skjørne]
1) till 1: bli skör (särsk. om tyg o. d.); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Adlerbeth Buc. 107 (1807; i p. pf., om ull). Ling Gylfe 41 (1812; om stål). Hampduk (till segel) håller sig något bättre (än oljad bomullsduk), men äfven den skörnar med tiden, om den målas eller oljas. TIdr. 1887, s. 185. Fornv. 1947, s. 156. särsk. mer l. mindre bildl.; jfr skör, adj. 2. Hellberg Samtida 10: 42 (1873). Blyghetens, konvenansens band skörnade så småningom, brusto och föllo af. Hedenstierna Marie 110 (1896). På sommaren och hösten år 1715 gingo .. (Preussen o. Hannover) direkt med i kriget mot Sverige. Till råga på olyckan skörnade alltmer den gamla vänskapen med sjömakterna. SvFlH 2: 27 (1943).
2) (numera föga br.) till 1: göra skör, sköra (se sköra, v.2). Att enbart solljuset kan skörna cellulosafibern (i papper m. m.) är en gammal erfarenhet. KemT 1913, s. 38. —
SKÖRSK l. SKÖRISK, adj. (-isk 1637—1740. -sk 1555—1749) [jfr sv. dial. skörsk, skör, lös, spröd, ä. d. skørsk, nor. dial. skjørsk] (†) till 3: otuktig; jfr sköraktig, skörig, adj.1 (Guds ord) lärer tigh at tu icke skal wara girigh, icke sköörsk, icke öffuerflödug, hogmodugh, affuundsiuk, hätzsk etc. LPetri 3Post. 47 b (1555). Dens. Kr. 49 (1559; om hjärta). Ifrån sin vngdoms tijdh war .. (romerske kejsaren Marcus Salvius Otho) skörsk, och okysk, och sägs at han och Nero hafwa bedrifwit medh hwar annan inbördes otucht. Schroderus Os. 1: 76 (1635). Lind (1749).
Spoiler title
Spoiler content