publicerad: 1945
MÄRG mær4j, r. l. m.; best. -en; pl. (†) -er (Sahlstedt (1757), Florman Anat. 2: 309 (1830: ryggmärger)).
Ordformer
(marg 1675. merck 1629. miärgh 1664. märg (me-, -rgh, -rj) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. märgher, miärgher, motsv. ä. d. marf(fue), margh, isl. mergr, fsax. marg, n., ffris. merg, m. o. n., fht. marag, marg, m. o. n., t. mark, n., feng. mearg, m. o. n., eng. marrow; av germ. mazga-; motsv. fslav. mozgu, kärna, fpreuss. musgeno, märg; av ieur. mozgho-, mozgo-; jfr sanskr. majja, märg]
1) mjuk, fetthaltig massa som utfyller håligheterna i de flesta benen i människo- l. djurkropp; äv. om märg av djurben, använd ss. ingrediens vid matlagning. Gudz oord är .. skarpare än någhot tweäggiat swärd, och gåår igenom till thes thet åtskilier siälen och andan, och ledherna, och merghen. Ebr. 4: 12 (NT 1526; Bib. 1917: själ och ande, märg och ben); jfr 5 a slutet. VarRerV 7 (1538). Itt gestabodh aff klart wijn, aff feto, aff mergh. Jes. 25: 6 (Bib. 1541). Märgen uti rehnens ben, hvilken .. i hela Norrland passerar för en läckerhet. Læstadius 1Journ. 460 (1831). FolklEtnSt. 3: 220 (1922). — jfr BEN-, BJÖRN-, DJUR-, HJORT-, KALV-, OX-, REN-MÄRG.
2) i utvidgad anv. av 1.
a) om den genom ryggraden löpande delen av det centrala nervsystemet; i ssgn RYGG-MÄRG o. elliptiskt för denna ssg.
b) i uttr. förlängda, förr äv. långa l. avlånga märgen, om övergångspartiet mellan hjärnan o. ryggmärgen. Aflånga märgen. Martin PVetA 1763, s. 164. Långa märgen. Weste (1807). Förlängda (”aflånga”) märgen. Sundén (1887). jfr LÅNG-MÄRG.
c) allmännare, om den inre, mjukare delen av ett organ o. d. i människo- l. djurkropp. Kiellberg KonstnHandtv. Peruquem. 3 (1753; i hår). Wretlind Läk. 3: 10 (1895; i nerv). Under barken (i hjärnan) ligger märgen. Svenson Sinnessj. 19 (1907). Berglund o. Andreen Körtl. 36 (1937; i binjure). jfr HJÄRN-, HÅR-, NJUR-, TAND-MÄRG.
3) om den innersta, lösare vävnaden i mittersta delen (innanför ledningsvävnaden) av stammen hos tvåhjärtbladiga växter o. barrträd. VarRerV G 8 a (1579). (Asken) har (innerst) en hvit märg. Trozelius Rosensten 64 (1771). HantvB I. 6: 4 (1938). — jfr CENTRAL-, FLÄDER-, PALM-, STAM-MÄRG. — särsk. oeg., om den köttiga massan av en frukt (fruktställning). Berchelt PestOrs. H 2 b (1589). jfr FRUKT-MÄRG.
5) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (o. 2, 3).
a) om det innersta av en människa; en människas innersta väsen; ofta om en människas innersta tankar l. känslor o. d.; se vidare BEN, sbst.1 I 1 e γ. Ehrenadler Tel. 602 (1723). Spe är en vddhvass syl, som in til märgen borar. Kolmodin QvSp. 1: 347 (1732). De äro republikaner och demokrater ända in till märgen, desse yankees. GHT 1871, nr 122, s. 3. Jag frös ända in i märgen. Cavallin Kipling Wi 187 (1897). Farväl, kamrater, tills hvarann vi råka, / till märgen ömkligt nakna, inför Herran! Karlfeldt FlPom. 25 (1906). — särsk. i uttr. märg och ben o. d., för att beteckna det innersta av en människa. (Sanningen) går genom märg och Been. Grubb 708 (1665). Den skräck som går mellan märg och ben. Moberg Rosell 347 (1932).
b) (†) om det bästa l. förnämsta l. värdefullaste l. viktigaste l. betydelsefullaste av ngt, kärna (se KÄRNA, sbst.1 3 c). L. Paulinus Gothus ThesCat. Dedic. A 4 a (1631). Presterskapet hade inne mest hela mergen af riket. RP 6: 421 (1636). Thet är sielfva märgen och innehållet, af hela hans vackra Verck. Hoorn Jordg. 2: 121 (1723). Försoning är Christendomens märg och kärna. Tegnér (WB) 4: 142 (1824). Sundén (1887). — särsk. om den del av en krigshär som utgör den bästa delen, kärna (se KÄRNA, sbst.1 3 b). Schroderus JMCr. 413 (1620). Sextusende Saxar, märgen af fiendens fotfolk. Mörk ÅmVetA 1750, s. 16.
c) i sådana uttr. som suga märgen ur ngn l. ngt l. ur ngns ben o. d., skinna l. utsuga l. utarma ngn l. ett land o. d. Hall KultInt. 134 (i handl. fr. 1644). Herre, hijt haa wij Skatten dragit, / All Märg vhr wår Been haar han tagit. Dalius Valet B 5 b (1681). En landets must och merg utsugande hofadlig embetsskara. Liljecrona RiksdKul. 106 (1840). Karl XII:s krig, nu tio år gamla, hade tärt på Sveriges märg. 2SAH 40: 561 (1865). Belgiske fabriksägare, som suga sina arbetare intill märgen. Rydberg Varia 112 (1889, 1894).
d) ss. uttryck för l. övergående i bet.: kraft l. styrka; särsk.
α) i fråga om person, dels om fysisk kraft l. styrka, dels om styrka av andlig art, mod, levnadslust, förmåga o. d. I Benen haar tu ingen märg. Messenius Sign. 6 (1612). Lind 1: 196 (1749). Hjertats sinne, krafter och märg. Borg Luther 2: 778 (1753). Min Far har märg som et Lejon. Rutström Schiller Röfvarb. 35 (1799). En romarinna, / Som med hullets purpurbruna färg / Vitne bar om ungdomskraftens märg. Wennerberg 1: 88 (1881). OoB 1930, s. 263. jfr LIVS-, UNGDOMS-MÄRG. särsk. i uttr. dricka märg i benen o. d., eg.: dricka sig till kraft o. styrka i benen; dricka grundligt; se vidare BEN, sbst.1 I 1 h β. Märg i Benen fick iag där. Runius (SVS) 2: 121 (1712). Förr i världen .. söp man ofta ”märg i benen” innan man vågade ge sig försvaret i våld. GHT 1936, nr 63, s. 10.
β) i fråga om framställning l. yttrande l. förehavande o. d.: kraft, styrka, eftertryck, intensitet, ”must”. En dödh mening och tancke, then vtan all krafft must märgh och been är. OPetri 1Post. 79 a (1528). Kritiken hos oss står lågt och har föga märg och litterärt värde. NordT 1894, s. 435. Tonen har fått märg och skönhet och stråken en elasticitet som den tidigare icke haft. SvD(A) 1930, nr 27, s. 7.
γ) (i vitter stil) konkret, om sådant som förlänar kraft o. styrka. Riksens kloka och försigtiga Borgerskap .. är Landets märg och styrka. Oelreich 23 (1755). Slotte Sång. 110 (1918).
e) (i vitter stil) ss. uttryck för hälsa o. sundhet. Leopold (SVS) II. 1: 25 (1776). Ur jätteskogar sög han (dvs. Göran Wahlenberg) tidigt merg, / Hans väsen var af jernhalt genomlupet. Böttiger 2: 190 (1851, 1857).
f) (numera föga br.) om fruktbarhet l. bördighet l. överflöd l. rikedom. Iagh wil giffua idher aff alt thet godha, som j Egyptj land är, at j skolen äta merghen j landena. 1Mos. 45: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: landets fetma). Den tysta, hemlighetsfulla naturen delar sin märg åt alla. Topelius 23: 244 (1876).
g) (numera föga br.) övergående i bet.: kraftig föda, närande föda, näring. Mylla, eller Svart-Mylla .. är såsom en märg för alla Åker och Äng-växter. HushBibl. 1755, s. 65. Geijer I. 1: 242 (1845; i bild). jfr (†): Michel Långerben .. / nys kommen hem från Witenbergh, / ther suget i tron samma merck, / mester Oluf till hielp sätz han. HB 1: 135 (1629).
Ssgr: A: (1, 3) MÄRG-ARTAD, p. adj. —
(3) -BORRE. om vissa skalbaggar av släktet Blastophagus (Myelophilus), vilka bl. a. förtära märgen i tallens toppskott. Större märgborren, B. piniperda Lin.; mindre märgborren, B. minor Hart. Ström Skogsh. 308 (1830). —
(3) -CYLINDER. bot. Märgcylindern .. är det innersta lagret kring märgen. Agardh Bot. 1: 248 (1830). —
(3) -FLÄCK. i sht skogsv. fläck i veden av vissa trädslag, beroende på lokal utvidgning av märgsubstansen l. framkallad gm angrepp av insektlarver. 2NF 30: 120 (1919). NoK 73: 152 (1927). —
-FULL. särsk.
b) till 5 d α, om person: kraftig, stark; äv. om kroppsdel. Kempe Graanen 100 (1675). Järta 2: 471 (1828).
c) till 5 d β, om yttrande, framställning, uttryckssätt o. d.: kraftig, kärnfull, uttrycksfull; äv. om person: som utmärker sig gm ett kraftigt uttryckssätt o. d. Genom detta märg-fulla tal blef Hercules så bevekt, at (osv.). Bliberg Acerra 18 (1737). TurÅ 1942, s. 308.
d) (föga br.) till 5 f: fruktbar. Finnarna skulle väl också hafva funnit märgfullare land, där mjölk och honung flyta. Aho Enris 1: 7 (1899).
e) till 5 g: närande, kraftig. SmålHembygdsb. 4: 22 (1749). Feta, märgfulla rätter. Jes. 25: 6 (Bib. 1917). särsk. (mindre br.) om dryck: stark; jfr märg, sbst. 5 d α slutet. Märgfulla bålar. Lundin (o. Strindberg) GSthm 67 (1880).
Avledn.: märgfullhet, r. l. f. —
-FYLLD, p. adj.
(1) -HINNA, r. l. f. hinna som omger märgen i ett ben. Sönnerberg Loder 17 (1799). Florman Anat. 1: 33 (1823). —
-KANAL.
-KLUVEN, p. adj. kluven in till märgen.
(1) -KRÄFTA, r. l. f. (mindre br.) med. kräfta (se kräfta, sbst. 5) i magen, kännetecknad av lösa, märgliknande svulster. Hygiea 1847, s. 726. 3NF 12: 217 (1930). —
(1) -LIK, adj. —
(1) -LIKNANDE, p. adj. —
c) till 5 d: som saknar kraft l. styrka o. d.
α) till 5 d α, om person; äv. om kropp l. kroppsdel. Strand Tidsfördr. 1: 27 (1763). PedT 1895, s. 20.
β) till 5 d β. (Lings) språk är en torr, utmagrad, merglös prosa. SvLitTidn. 1820, sp. 9. SvLittH 2: 14 (1919).
märglöshet, r. l. f. särsk.
b) till -lös c β, konkret. När man ser till, .. på hvilka ortodoxa märglösheter .. (C. D. af Wirsén) kastat sina sympatier (så osv.). Böök 1Ess. 110 (1913). —
(1) -ORGAN. (mindre br.) organ varav märg bildas. Florman Anat. 1: 33 (1823). Retzius BrFlorman 82 (1830). —
-PIPA, r. l. f.
1) i sht kok. till 1: benpipa med märg i. Oec. 24 (1730). Heidenstam Svensk. 1: 6 (1908). särsk. slakt. o. kok. om viss del av styckat nötkött; äv. koll. Det mellan bog- och armbågsleden belägna stycket af bogen kallas ”märgpipan”. Kjerrulf Köttbesigtn. 29 (1896). 2 kg. märgpipa eller ref. HemKokb. 3 (1903).
3) i bildl. anv. av 1; jfr märg, sbst. 5 a. Rysa ända in till märgpiporna. Gellerstedt Hult 134 (1906). —
(3) -PLANK l. -PLANKA, r. l. f. (mindre br.) skogsv. planka som utsågats ur stocken på sådant sätt att märgen är mitt i plankan. Skogvakt. 1893, s. 138. SvSkog. 771 (1928). —
(1) -PRYL, r. l. m. (i sht förr) för uttagning av märg ur ben. TrenchierB 2, Pl. (1696). Strindberg Utop. 233 (1885). —
(1) -PUDDING. kok. tillredd med märg. Oec. S 7 a (1730). Märgpudding med brinnande sås. Östergren (1932). —
(3) -PUMPA, r. l. f. växten Cucurbita pepo Lin., f. medullosa Alef.; äv. om frukten. Eneroth TrädgAllmog. 26 (1857). —
-RÖR. (märg- 1829. märge- 1745) (†)
-SAFT.
(1) -SKED. (i sht förr) ett slags sked för uttagning av märg ur ben. TrenchierB 2, Pl. (1696). BoupptToftnäs 1768. Björkman (1889). —
-SKIDA, r. l. f.
1) anat. till 2: fettartad, märgliknande substans som omger en nervtråd. Retzius BlSkr. 279 (1855). Bergmark Nervsj. 14 (1931).
-SLIDA.
-STRÅLE. i sht i pl.
2) bot. till 3: den del av grundvävnaden hos en örtartad växt som är belägen mellan kärlknippena (primär märgstråle); äv. om radiellt förlöpande cellgrupp i veden hos förvedad stam, vilken bildas i samband med tjocklekstillväxten (sekundär märgstråle). Wikström ÅrsbVetA 1829, s. 255. HbSkogstekn. 10 (1922).
Ssgr (till -stråle 2, bot.): märgstrål- l. -stråle- l. -stråls-cell. (-stråls-) Ingvarson DrifvedNIshafv. 23 (1903).
(2) -STRÄNG, r. l. m. anat.
1) (†) till 2 a. Florman Anat. 2: 284 (1830). Ryggmärgen är en tjock märgsträng. Wrangel HbHästv. 600 (1885).
(1) -STYCKE. (†) köttstycke med märgfyllda ben. Fyll .. (grytan) medh betsta mergstycken. Hes. 24: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: de bästa märgbenen). Heinrich (1828). —
-SUBSTANS.
-SUGA, v. (numera knappast br.)
2) till 5 d α, i p. pr.: som borttager ngns krafter. Vårt myckna frukt-ätande förordsakade oss .. en märgsugande afföring. Wallenberg (SVS) 1: 324 (1771). —
-VÄVNAD. konkret.
(3) -ÄRT(ER). (om fröna av) en form av örten Pisum sativum Lin., med stora, sockerrika frön. LAH 1829, s. 45. LAHT 1917, s. 164. —
(2 c) -Ö. (i fackspr.) i ullhår: mindre ansamling av märg. LAHT 1899, s. 357. HantvB I. 8. 1: 87 (1939).
B (†): MÄRGE-RÖR, se A.
Avledn.: MÄRGA, v. (†)
MÄRGAKTIG, adj. (mera tillf.) till 1, 2: som liknar l. erinrar om märg. Djurberg AnatSöderm. 151 (i handl. fr. 1729). SvMerc. IV. 1: 350 (1758). Dalin (1853). —
MÄRGIG, adj.
1) (tillf.) till 1: som innehåller märg. Schultze Ordb. 2916 (c. 1755). De märgiga benen. Lagerlöf HomOd. 106 (1908).
2) (i fackspr.) till 1, 2: som liknar l. erinrar om märg. 2NF 2: 723 (1904). Akuta, ”märgiga” tuberkulösa körtlar. Ahlbom Strålbeh. 183 (1939).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content