SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1976  
SLANA sla3na2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (Rinman 2: 544 (1789) osv.) ((†) -er VGR 1814, Verif. s. 131).
Etymologi
[sv. dial. slana; möjl. till sv. dial. (Finl.) slada, driva l. flacka omkring (se SLADDA, v.1); med avs. på bildning o. ljudutveckling jfr nor. dial. sla(d)na, luta svagt, slane, m., svag sluttning, till slada, luta svagt (se SLADDA, v.1); med avs. på bet. jfr SLADD, sbst.1, o. nor. dial. slad, ryssja med glidbräda, samt (i avljudsförh. till d. o.) sv. dial. slo(g)e, stång som läggs under en höstack o. varpå man bär höet (jfr SLAGA, sbst.2). — Jfr SLAN, sbst.1]
1) (i fackspr.) var o. en av de långa o. smala trädstammar som tillsammans utgör (huvudbeståndsdelen i) en transportbana varpå ngt släpas (särsk. i fråga om sådan transportbana i gruva); äv. om vardera av de långa o. smala trädstammar som bildar huvuddelen av en släpa; jfr 3 o. SCHAKT-STÅNG. Rinman 2: 544 (1789; i gruva). För att få stenen upp på björnarne eller vagnare, så utläggas från dem 2 st. stockar eller så kallade slanor, hvilka med andra ändarne hvila på marken. Stål Byggn. 1: 160 (1834). Slaktarna re'n hade slutat sitt värf och det hojtande folket / släpade nu i förbund med från torpen hämtade hästar, / spända för slanor af björk eller timmerkörarnas kälkar, / älgarna ned ifrån fallen mot sjön och till sandiga stranden. Klinckowström Örnsjötj. 51 (1906). Släpa, ett slags kördon, som tillverkas af färska eller ännu hellre halftorra, omkr. 6 m. långa, så vidt möjligt jämtjocka slanor af t. ex. gran. 2NF 25: 1493 (1917).
2) skogsv. (grov) stock anbringad vid sidan av timmerväg för att hindra timmerlass från att glida av vägen l. längs flottled för att leda timmer. SkogsarbMinn. 97 (1950).
3) i allmännare anv. av 1, om fälld o. kvistad (äv. barkad l. skrädd l. kluven l. itusågad) trädstam som är jämförelsevis (lång o.) klen, klen spira; ofta om sådan (kluven l. itusågad) trädstam använd till stängsel o. d.; äv. om liknande stam hos växande träd. Det höggs långa slanor bland björkarna. VetAH 1789, s. 60. Slana .. (dvs.) Fyrhuggen, lång, smal trädstam. Dalin (1854). Skogsauktion hålles vid Edsbergs Sanna .. (varvid) försäljes 1,100 st. såg- och bygnads-timmer, 2,800 lass ved, 150 lass stör och 230 lass slanor. NerAlleh. 1886, nr 171, s. 1. Jag .. klättrade upp på den översta slanan (på grinden). Fröding ESkr. 2: 58 (1892). Slanor. Under denna benämning hänföres mindre virke, som i storändan har en groflek af 12,5—15 cm. (5″—6″) och en längd af 6—9 m. (20′—30′). Haller o. Julius 246 (1908). Slanorna skrädas från rotändan på en längd af omkr. 2 m. för att bilda skaklar. 2NF 25: 1493 (1917). Jag .. skar en späd björkslana, som stacks ned i marken intill brasan, och hängde se'n pannan på den sviktande slanan över elden. Frisendahl Skogsdjup. 107 (1925). Rosendahl Lojäg. 280 (1956). — jfr BOM-, KLYV-, LÄNS-, RUND-, STÄNGSEL-SLANA m. fl. — särsk.
a) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) vardera av två runda l. kluvna stänger varvid isnot knyts fast o. varmed den förs fram under isen, (not)rå; äv. i utvidgad anv., om vardera av två för samma ändamål använda anordningar bestående av flera sammanfogade delar l. av smala bräder. Fatab. 1914, s. 234, 235. jfr LandsmFrågel. 37: 60 (1935).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) av spetsad slana förfärdigad anordning för uppspänning o. torkning av avdraget, på buksidan icke uppsprättat (päls)skinn, avsedd att vid användningen helt omslutas av det uppspända skinnet; jfr TANA, SKINN-TANA. Medan detta samtal egt rum, hade Johansson flått räfven och spänt huden öfver en slana. FrSkog. 155 (1892). I samband med förvärfvet af Älfrosgården till Skansen följde äfven en del föremål .., hvaribland såsom ovanligare må nämnas en slana, ”villa”, för torkning af mårdskinn. RedNordM 1915, s. 9.
c) i oeg. l. bildl. anv.; särsk. (vard.) dels om (lång o. mager) flicka, dels [jfr motsv. anv. av SPIRA, sbst.] om långt ben. Visst fick disponenten och spinnmästaren och slanorna på fabriken en glosa och ett nyp då och då. Men Mina Frey (dvs. en fabriksarbeterska) sköt alltid med hederliga kulor. Fogelqvist Minn. 49 (1930). Där fordras oerhört mycket startövningar .. (av den långsamme fotbollsspelaren Berg) för att få litet fart på de långa slanorna. IdrBl. 1935, nr 58, s. 12.
Anm. Den i Lagerlöf Jerus. 1: 125 (1901) anträffade pl.-formen slånor är antingen en ombildning (under inflytande av SLÅ, sbst.) l. tryckfel för slanor; fr.o.m. 5:e uppl. (1905) står slanor.
Ssgr: (3 a) SLAN-FÖRARE. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) = rå-karl. Fatab. 1914, s. 237.
(1) -GÅNG. (i fackspr.) av slanor l. (i utvidgad anv.) plankor o. d. byggd broliknande transportbana på vilken gods släpas; i sht om sådan transportbana i starkt lutande ort l. schakt i gruva. VetAH 1751, s. 91 (i gruva). JernkA 1861, s. 260 (för uppskjutande av kol på masugn).
(3 a) -KROK. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) = rå-krok. Fatab. 1914, s. 237.
-LÄNGD. särsk. till 3, om längd motsvarande längd hos slana i gärdsgård. VetAH 1789, s. 71.
(3 a) -PIK. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) pik (se pik, sbst.1 I 2) varmed man hanterar notrå vid utläggning av isnot. Fatab. 1914, s. 237.
(3) -SKOG. skog med träd av slanas grovlek; stundom äv. liktydigt med: slanor. Gärdslet som bör bestå af oklufvet verke, eller så kallad slanskog. TJäg. 1833, s. 501. Cnattingius (1878, 1894).
(3) -STÄNGSEL. stängsel i vilket (det liggande) trävirket utgöres av slanor; äv. oeg. SJ 2: 216 (1906). Av .. stängseltyper kan nämnas .. slanstängsel med antingen tre släta 3,5—4 mm trådar eller samma antal slanor. Sonesson BöndB 542 (1955).
(3) -TRÄD. jfr -skog. 2UB 4: 385 (1899).
(3) -VIRKE. virke bestående av slanor. BoupptVäxjö 1856.
(2) -VÄGG. (om ä. förh. i vissa trakter) av slanor bestående vägg avsedd att hindra timmerlass från att glida av timmerväg. Bucht NorrlSkogsl. 2: 15 (1913).
Avledn.: SLANA, v.
1) skogsv. till 2: förse (väg l. flottled) med slanor. Skogsrallaren och .. (Bolle) drev från vattengren till vattengren längs bäckflottleder som skulle djupas och slanas, sprängas och rensas. Martinson VägKlockrike 136 (1948).
2) (mera tillf.) till 3, i uttr. gå och slana, betecknande att ngn går med långa o. smala (om slanor påminnande) ben. Den långa, bleka .. flickan med djup pannlugg som gått och slanat med sina tonårsben. DN(A) 1966, nr 27, s. 8.
SLANIG, adj. till 3: som liknar l. påminner om slana l. slanor. SvD(B) 1955, nr 341, s. 12 (om person). DN 13/6 1965, Söndagsbil. s. 1 (om flickas ben).
Spoiler title
Spoiler content