publicerad: 1980
SNIGEL sni3gel2, m. l. r.; best. -geln (Linné FörelDjurr. 309 (1752) osv.) ((†) -glen Sahlstedt (1773), Widegren (1788)); pl. -glar (Verelius Gothr. 14 (1664) osv.) ((†) -gelar Hildebrand MagNat. 152 (1650: Snijelar), Därs. 197 (: Snigelar)).
Ordformer
(sniel 1640. sniell 1640—1652. snigel (-ijg-, -ll) 1541 osv. snijel 1650)
Etymologi
[fsv. snighil, sv. dial. snigel, sniel, snil (med kakuminalt l); jfr fd. sniel, snigel (d. snegl), fvn. snigill, nor. dial. snigil; i avljudsförh. till mlt. snegel, fht. snegil, mht. snegel (t. dial. schnegel), feng. snægl (eng. snail); möjl. besläktat med eng. snake, orm, o. SNOK. — Jfr SNÄCKA, skaldjur.]
1) snäckdjur av familjerna Arionidæ o. Limacidæ, vilkas arter saknar synligt skal (se SKAL, sbst.1 1 a); äv. (numera icke i zoologiskt fackspr.) allmännare, om l. med inbegrepp av gastropod med fullt utvecklat skal (o., numera nästan bl., en snigelliknande kropp): snäcka (se särsk. b); äv. koll. Psalt. 58:9 (Bib. 1541). (Han) blef .. warse, at twå swarta sniglar hade krupit på hans gulhell. Verelius Gothr. 14 (1664). Snigeln .. är det slags (skalbärande) djur, som bygger sina skal mäst olika, och kanske till största myckenheten; de hafwa aldrig mer än ett skal. Linné FörelDjurr. 309 (1752). De södra hafven hvimla af en tallös mängd ännu, till en stor del, obekanta Medusor, Sjöstjernor, Sniglar, och Sjöborrar. Palmblad HbGeogr. 1: 58 (1826). (Rågsådden) angreps .. af snigel, som på flera ställen orsakade en ej obetydlig skada. QLm. 1: 71 (1833). Snigeln, som liknar en stor, swart, fylld blodigel och är utan skal. Hartman Naturk. 233 (1836). (Till snäckdjuren) höra de skallösa sniglarne såsom den svarta skogssnigeln och den tumslånga, gråbruna åkersnigeln. Holmström Naturl. 1: 145 (1888). (Vissa mallarver) förfärdiga sig särskilda hylsor eller hus, hvilka de såsom sniglarna jämt föra med sig. Tullgren Skadeins. 83 (1906). Våra sniglar hör till 2 familjer, Arionidae och Limacidae. DjurVärld 4: 410 (1963). — jfr BRODD-, JORD-, LAND-, PURPUR-, REGN-, SAMMETS-, SKAL-, SKOGS-, VATTEN-, ÅKER-SNIGEL m. fl. — särsk.
a) i uttr. (i sht i jämförelser) som syftar på snigelns långsamma förflyttning; jfr c. Snigeln kommer också fram. SvOrdspråksb. 81 (1865). Kapten Svendsen såg jag krypa framåt med en snigels hastighet. Munsterhjelm NIsh. 71 (1911). Likt en stor snigel kröp det långa tåget (av bilar) framåt. Agge SvartTj. 167 (1935). Snart skulle tiden .. krypa fram med en snigels långsamhet. Browallius Plats 181 (1936).
b) om snäckan Helix pomatia Lin., vinbergssnäckan; särsk. ss. maträtt. Ätliga sniglar. Walin Födoämn. 75 (1906). I Medelhavsländerna utgör sniglar en synnerligen gouterad delikatess. Hos oss förekommer de mest i konserverat tillstånd. StKokb. 329 (1940). Edqvist MannHem 119 (1969).
c) (vard.) bildl. (jfr 2); särsk. om långsam l. lat person l. långsam bilist o. d.; jfr a. (Sv.) snigel .. (eng.) sluggard. Björkman (1889). Djupast .. i deras sinn / sig snigeln Ledsnad smugit in. Jensen BöhmDiktn. 121 (1894). DN 22/8 1965, Söndagsbil. s. 4 (om tonåring). SvD(A) 1967, nr 115, s. 32 (om husvagnsförare).
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 c), om föremål l. anordning o. d. som erinrar om en snäcka.
a) (†) snäckhjul. Medan .. (höjning eller sänkning av den övre kvarnstenen) på gamla (kvarn-)verk sker genom en häfstång eller skruf, ha de nyare finare inrättningar af skrufvar, sniglar o. s. v. UB 5: 28 (1873).
b) (numera föga br.) om långsamt roterande, grov skruv (se SKRUV, sbst.1 a) innesluten i trumma o. d. (för transport l. bearbetning av massa o. d.), transportskruv, skruv. TT 1899, Allm. s. 345. Då en .. (lucka i kalklaven) öppnas, rinner kalkhydratet ut i en .. 18 m. lång ”snigel” — d. v. s. en ändlös skruf, innesluten i en trumma —, där det får sin första bearbetning. 2UB 7: 53 (1903). Genom trummor och ”sniglar” för mjöltransporten var faktiskt hela .. (Uppsala Valskvarns rågsiktskvarn) infekterad med eld. UNT 1931, nr 10754, s. 1. — jfr TRANSPORT-SNIGEL.
c) (†) om stycke av spiralguld (som användes ss. betalningsmedel). Bland de dyrbarheter, som i vår fosterjord blifvit hittade, är en och annan armring, försedd med mindre vidhängande; jemväl åtskillige så kallade sniglar, eller plumpt gjorde och inom hvarandra upträdde ringar. 2VittAH 1: 161 (1786, 1789); jfr Strinnholm Hist. 2: 297 (1836).
3) blötdjur som (mer l. mindre) liknar en snigel (i bet. 1).
a) (†) om igel (se d. o. 1); särsk. om arten Haemopis sanguisuga Lin., hästigel (som till utseendet påminner om Arion ater Lin., svart skogssnigel); jfr IGEL 3. Linné SystNat. 63 (1740). En hwit oval Snigel, til skapnaden af en Fiskmiölke, fantz mycket under Stenarne i Watnet (i Ire å). Dens. Gothl. 182 (1745; om Nephelis octoculata Bergm.). Snigel .. är svenska namnet .. på Igel-arten Hirudo sanguisuga. Weste FörslSAOB (c. 1817).
-BO. snigels bo; förr äv. = snäck-hus 1. H(elix) nemoralis .. och H(elix) hortensis .. äro högst allmänna ... Deras skal kallas vanligen Snigelbo. Sundevall Zool. 125 (1835). Klint (1906). —
(1, 1 a) -FART. särsk.: (mycket) långsam fart, snigellik fart. Tiden, arbetet gick med snigelfart. Dagen 1898, nr 117, s. 1. —
-FJÄRIL. [larverna är snigellika] (numera föga br.) snigelspinnare; särsk. i pl., om den till fjärilarnas grupp hörande familjen Cochlidiidæ. 2NF 16: 542 (1911). Därs. 26: 122 (1917). —
-FOT. särsk. i pl., i bildl. uttr. betecknande att ett skeende l. tiden o. d. går sakta (som en snigel). Hvad skulle han finna på, som kunde narra tiden att åtminstone för några månader flyga på falkvingar i stället för att kräla på snigelfötter. Söderberg Förv. 142 (1895). —
(1, 1 a) -GÅNG. särsk.: (mycket) långsam gång l. (mycket) långsamt förlopp, snigellik gång; särsk. i uttr. ngt går (sin) snigelgång l. ngt går med snigelgång l. ngt går snigelgången, ngt går l. förlöper sakta l. långsamt. Det dagliga arbetet gick sin snigelgång öfver dagar och veckor och månader. Lundegård Tannh. 1: 47 (1895). OLevertin (1897) hos Söderhjelm Levertin 1: 374 (: snigelgången). Schröder 2Bruksb. 156 (1903: med). Då han i skyttegraven .. rastlöst följt klockans snigelgång under väntan på .. anfallssignal. Calissendorff Locke Gyckl. 180 (1922). —
-HORN. om snigels tentakel; särsk. (tillf.) i det bildl. uttr. sätta snigelhorn på ngn, sätta horn på ngn (se horn 1 j η). Heidenstam Dag. 259 (1902, 1909; bildl.). —
-HUS. snäckhus, snäcka; äv. bildl. Œdman Bahusl. 255 (1746). SvD(A) 1965, nr 329, s. 3 (bildl.; om transportabelt hus). —
(1, 1 a) -LIK, adj. lik en snigel (l. snäcka); äv. bildl.: senfärdig l. långsam. EngSvOrdb. 969 (1874; äv. bildl.). BokNat. Liv. 333 (1951). —
(1 a) -LOPP. om långsam förflyttning (med bil l. cykel o. d.); i sht förr äv. = -löpning. TIdr. 1895, s. 319 (om snigellöpning). JordRunt 1931, s. 222. —
(1 a) -LÖPNING. (i sht förr) om cykeltävling som går ut på att deltagarna skall cykla en viss sträcka så långsamt som möjligt. NordIdrL 1901, s. 233. —
-MASK. (†) om snigel l. sniglar l. snigelliknande larv(er) som äter av sädesbrodden; jfr brodd-mask. VetAH 1757, s. 76. —
-MOSSA. [sniglarna uppehåller sig helst under mossa] (numera knappast br.) om det enl. äldre systematik till levermossorna hörande (nu i flera släkten uppdelade) släktet Jungermania Lin. Fries Ordb. 81 (c. 1870). Cannelin (1939). —
(1, 3) -ORM. [djuret förflyttar sig långsamt] (†) individ l. art av de maskliknande o. förr ss. ormar betraktade maskgroddjuren (familjen Cæciliidæ), särsk. av släktet Cæcilia Lin. Linné MusReg. XXVI (1754). Därs. 19. —
-SKAL. [fsv. snighla skal] särsk. (numera icke i zoologiskt fackspr.): snäckskal (hos l. från snigelliknande snäckdjur). WoJ (1891). —
-SNÄCKA. (mera tillf., i icke fackmässigt spr.) snäckskal (hos snigelliknande snäckdjur); särsk. bildl. Martinson Kap 52 (1933; bildl.). —
-SPINNARE. [larverna är snigellika] zool. fjäril tillhörande familjen Limacodidae (särsk. i uttr. stora snigelspinnaren, fjärilen Apoda limacodes Hufnagel); i pl. äv. om familjen. Wallengren SkandHetFjär. 2: 36 (1869). BonnierKL (1927; i pl. om familjen). DjurVärld 3: 318 (1963: stora). Snigelspinnarna är klumpiga skymningsfjärilar med breda vingar. Därs.
Ssg: snigelspinnare-släkte. zool. släkte av familjen snigelspinnare; särsk.: släktet Heterogenea Knock. Wallengren SkandHetFjär. 2: 35 (1869). —
Avledn.: SNIGELAKTIG, adj. [jfr ä. d. snegelagtig] till 1 (a): som liknar l. påminner om en snigel(s), snigelartad; särsk.: som går med snigelfart l. i snigeltakt, äv. ss. adv.: med snigelfart l. i snigeltakt. Snigelaktig fart. Den skallrande och skakande, snigelaktigt framkrälande (häst-)omnibusen. Lundin NSthm 95 (1887). SvD(A) 1924, nr 339, s. 3 (om trafik).
SNIGLA, v.2 [jfr ä. dan. o. dan. snegle] till 1 (a): förflytta sig l. röra sig l. gå o. d. (långsamt) som en snigel, förflytta sig osv. med snigelfart; i sht om bil l. tåg o. d.: krypa (långsamt) fram (som en snigel); äv. refl.; äv. om tid o. d.: förflyta mycket långsamt, krypa fram. Genom sanden sniglar (järnvägs-)tåget i väg. Nyblom Golfstr. 53 (1911). Timmarna gick mycket sakta, sniglade. Forsslund LuftLock. 54 (1933). Vi som kör i yrkesmässig trafik och förlorar tid och pengar på att snigla eller stå i fordonsköer (i stockholmstrafiken). SvD(A) 1964, nr 288, s. 10. I ringlande kolonner sniglar sig manskapet till de rykande fältgrytorna. Söderström Högkv. 46 (1968). — särsk.
a) i (det äv. med huvudtrycket på fram uttalade) uttr. snigla (sig) fram, förflytta sig l. röra sig l. gå o. d. (långsamt) fram (som en snigel); i sht om tid l. bil l. tåg o. d.: krypa (långsamt) fram (som en snigel); äv. om passagerare i fordon o. d.: åka l. fara fram i snigelfart. Timmarna sniglade (sig) fram. Omnibusar .. snigla sig fram (i Berlins trafikvimmel) under ideliga varningssignaler. GHT 1909, nr 299, s. 3. Jag tyckte, att lektionen sniglade fram, och jag bara önskade, att den skulle vara slut snart. Laurent Skolfl. 65 (1927). Har man stått en hel dag och sniglat fram på en spårvagn, måste man (osv.). SvD(A) 1933, nr 191, s. 6. Skutan sniglar sig fram över Kattegatt. Moberg Utvandr. 371 (1949). Hedberg VarfLek. 61 (1970).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som förflyttar sig l. går o. d. (långsamt som en snigel); snigellångsam. Högberg Frib. 314 (1910; om fartyg). FrStigStätt. 1916, s. 114 (om timmar). Tiden gick sin sniglande lunk, och man kom fram till slutet av 1922. DN(A) 1923, nr 220, s. 1.
Särsk. förb.: snigla efter. (numera bl. tillf.) följa sniglande efter (ngn). Wallengren Mann. 263 (1895).
snigla förbi. sniglande fara förbi l. passera. Han .. stirrade förströdd (genom kupéfönstret) på landskapet som sniglade förbi. Funch o. Wettergren Hawaii 112 (1934).
snigla över. sniglande fara över (ngt). Bilen rullade vidare. Vi sniglade över bron över kanalen, vi kvistade av bort till Sjötullen. Rydqvist Kar. 11 (1924); möjl. icke särsk. förb. —
SNIGLIG, adj. (tillf.) som har avseende på l. utgöres av sniglar. Stigar (i Roslagen) som egentligen borde vara .. (de från Frankrike importerade vinbergssnäckorna) absolut främmande men som genom snigliga släktled blivit ett hem för dem. Vi 1953, nr 39, s. 12.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content