publicerad: 1980
SNOK snω4k, sbst.2, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(snock 1590. snok 1740 osv. snook 1586—1712)
Etymologi
[fsv. snook, snock, sv. dial. snok; jfr (f)d. snog; i avljudsförh. till fvn. snákr (nor. dial. snåk), huggorm, o. till mlt. snake (lt. snake, snaak, varav t. schnake), snok, feng. snaca (eng. snake), orm; till den rot som äv. föreligger i fht. snahhan, krypa, fir. snaighim, kryper, o. möjl. äv. i SNIGEL. — Jfr SNOK-, SNOKIG]
1) i sht zool. (den i Sv. tämligen allmänt förekommande) ormen Natrix natrix Lin. av den till familjen Colubridæ hörande underfamiljen Colubrinæ (äv. kallad vanlig, stundom äv. allmän l. egentlig snok), vattensnok; äv. (i fackspr.) allmännare, dels: individ l. art av familjen Colubridæ (i sht underfamiljen Colubrinæ), dels i pl., om (släkte l. underfamilj av) familjen Colubridæ (särsk. i uttr. äkta snokar, om underfamiljen Colubrinæ); förr äv. dels allmännare, om orm (se d. o. 1), dels bildl., om djävulen (i ormgestalt) l. listig l. svekfull varelse, orm (se d. o. 2 a, d). Ormagräset .. på hwilket rooten wrider sigh såsom en förgifftigh Orm eller Snook, nedh j Jorden, lijka som hon medh wåld wore ther nedh stighen. ASImonis SiälÖrt. X 5 b (1586). Medhan .. Dieffuulen .. är en listigh Orm, och een ilfundigh Snock, .. synes migh här förnödhen at tala om Syndennes listighe art. PPGothus Und. O 5 a (1590). Snookar kallar man the gemene grå och spräklotte Ormar, som och äre åthskillighe, och enpart af them golachtighe och huijtspräklotte, rödhe omkring öghorna, och medh en gol rand omkring halssen. Forsius Phys. 275 (1611). Reynick är falsk, och en listigh snook. Dens. Fosz 47 (1621). Nilsson Fauna 3: 39 (1842: Allmän Snok). Dalin (1854: Den egentliga Snoken). Stuxberg (o. Floderus) 1: 398 (1900: vanliga snoken). Från övriga familjer skilja sig snokarna därigenom, att de sakna rudimentära bäcken och extremiteter, däremot ha de ett övre tinningben, och de främre pannbenen äro alltid skilda från näsbenen genom en lucka. Rendahl Brehm 16: 137 (1930). Därs. 138 (: De äkta snokarna). Förr var (det) mycket vanligt, att de gamla bondstugorna hade en tam snok, som hade sitt tillhåll någonstans i stugan och då och då kom krypande ut. FoF 1941, s. 59. — jfr HASSEL-, KORALL-, RUT-, SLÄT-, VATTEN-SNOK. — särsk.
a) [jfr eng. a snake in the grass; efter lat. latet anguis in herba (Vergilius Ecl. 3: 93)] (†) i uttr. där ligger en snok i gräset, där ligger en orm i gräset; bildl., betecknande att ngn hotas av en dold fara l. en gemen l. skurkaktig handling o. d. Dher ligger en Snook i Grääset. .. (dvs.) Dher är ett skalckestycke vnder. Grubb 152 (1665). (Sv.) Akta dig, der ligger en snok i gräset, (t.) nimm dich in acht, es ist etwas drunter verborgen. Heinrich (1814). Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) zool. i vissa uttr. betecknande snok(art l. -släkte).
α) (numera föga br.) gulgrön snok, snoken Coluber viridiflavus Lacépède (som är försedd med tämligen diffusa gula tvärband på gröngul l. nästan svart botten), pilsnok. Dalin (1854). Gulgröna snoken anses för att vara den lifligaste och mest ondsinte bland Europas giftlösa ormar. 1Brehm III. 1: 89 (1876).
β) [jfr t. glatte natter] slät snok, snoken Coronella austriaca Laur. (som har släta fjäll), slätsnok, hasselsnok. Nilsson Fauna 3: 48 (1842). Släta snoken .. är den minst kända av våra svenska ormar, ja, han är för den stora allmänheten så gott som okänd, även till namnet. Cyrén Orm. 123 (1934).
γ) strimmig snok.
α') snoken Elaphe quatuorlineata Lacépède (med längs ryggen o. kroppssidorna löpande mörkbruna l. svarta strimmor). 1Brehm III. 1: 88 (1876). (En forskare) fångade .. en strimmig snok i Albanien. Rendahl Brehm 16: 175 (1930).
β') (numera knappast br.) i pl., om snoksläktet Thamnophis Fitz. (vars medlemmar har tre gula längsstrimmor på kroppens mörka bottenfärg), strumpebandssnokar. Rendahl Brehm 16: 235 (1930).
δ) [jfr eng. black snake] svart snok.
α') den i (södra) Förenta staterna hemmahörande snoken Zamenis constrictor Lin. (med två varieteter, den ena (huvudformen) svart, den andra blågrön på översidan), svartsnok, (svart resp. blå) löpsnok. 1Brehm III. 1: 82 (1876).
β') (numera knappast br.) den i Australien hemmahörande giftormen Pseudechis porphyriacus Shaw (med glänsande svart l. mörkbrun, i kopparaktig metallglans skiftande, översida), svartorm. (Stuxberg o.) Floderus 2: 627 (1903).
2) (†) (individ av) den ormliknande ödlearten Anguis fragilis Lin., ormslå, kopparorm; jfr BLINDORM 1. (Sv.) Snok .. (l.) blind-orm .. (t.) die Blind-Schleiche. Lind (1749).
-BITTRA. [namnet är en lärd konstruktion med förleden från -tistel (se d. o. 2); jfr bittra, sbst.] (numera föga br.) växten Picris hieracioides Lin., bitterfibla; jfr -tistel 2 o. bitter-mjölke. NormFört. 13 (1894). Bittermjölke, snokbittra .. (dvs.) en 4—7 dm hög, strävhårig, tvåårig ört av fam. korgblommiga växter, känd från Skåne, Blekinge, Uppland och Gotland. 2SvUppslB 3: 1236 (1947). —
-BÄR. (snok- 1935 (: snokbärsbusken) osv. snoke- 1767 (: Snokebärsträd)) [sv. dial. snok(e)bär; bären har ansetts giftiga (o. därför trotts ätas av snokar l. ormar i allm.)] (i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat) om (den i slutskedet svarta, oätliga) frukten av busken (småträdet) Rhamnus frangula Lin., brakvedsbär, ormbär (se d. o. d); äv. om växten, brakved.
Ssgr (i vissa trakter, mer l. mindre bygdemålsfärgat): snokbärs-buske. busken (småträdet) Rhamnus frangula Lin., brakved. Moberg Sedebetyg 255 (1935).
-SLÄKTE. släkte bland snokarna (i sht pregnant, om släktet Coluber Lin., klättersnoksläktet). Linné Öl. 7 (1745; pregnant). —
-TISTEL.
1) [med avs. på förleden jfr nylat. echioides o. t. natternkopfartig (i uttr. natternkopfartiges wurmkraut, om ifrågavarande växt), båda med bet.: som liknar (växtsläktet) Echium (vari ingår dels växter, vars blomkrona liknar ett ormhuvud, dels växter som nyttjats ss. medel mot ormbett), samt -ört 2; senare leden sannol. på grund av att växten har ett visst tistelliknande utseende (bl. a. gm att vara försedd med tornliknande borst)] (numera knappast br.) växten Helminthia echioides (Lin.) Gaert. Retzius FlOec. 499 (1806; från Skåne). Auerbach (1913).
2) (†) i utvidgad anv. av 1: växten Picris hieracioides Lin., bitterfibla; jfr -bittra o. bitter-mjölke. Fries Ordb. (c. 1870; från Skåne). NormFört. 46 (1894; angivet ss. ett urspr. skånskt namn). —
-ÖRT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 8169).
1) [jfr t. schlangenkraut; rotstocken användes förr ss. medel mot ormbett] (†) växten Calla palustris Lin., missne; jfr natter-ört. Linc. (1640; under dracunculus).
2) [jfr t. natternkopf, natternkraut; av växten (vars blomkrona har likhet med ett ormhuvud) har vissa arter nyttjats ss. medel mot ormbett] (numera föga br., se dock a, b) om (växt av) släktet Echium Lin.; särsk. om Echium vulgare Lin., blåeld, ormört (se d. o. 2). Retzius FlOec. 223 (1806; om E. vulgare). Högberg Fl. 2: 50 (1843; om E. vulgare, anges ss. bra mot ormbett). Hylander PrydnV 44 (1948; om släktet). särsk. bot. i vissa fullt brukliga anv.
a) om Echium plantagineum Lin.; i sht i uttr. blå snokört. Laurent-Täckholm o. Stenlid BlomstLex. 137 (1946). Hylander PrydnV 44 (1948: blå snokört).
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SNOKA-HUVUD, se A.
C (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SNOKE-BÄR, se A.
Spoiler title
Spoiler content