STRACKLA strak3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. strakla; till STRAK, sträckt, styv, o. sannol. egentligen med bet.: gå (osäkert l. vacklande) på sträckta l. styva ben]
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) gå l. förflytta sig med stela l. stötiga l. osäkra steg l. rörelser, gå osv. vacklande; äv. om ben (särsk. i ssgn STRACKEL-BENT); äv. i p. pr. mer l. mindre adjektiviskt; äv. bildl. (särsk. om rytm); jfr SNUBBLA, VINGLA. Brunte han drumlade / framåt i drömmen, / han stötte, han stracklade / — hölasset vacklade / fram utmed strömmen. Fröding Guit. 34 (1891). Så hoppade, stracklade, nickade, småsprang (samen) .. igen, kröp ihop och tittade. Hülphers ÖdAnsikt. 76 (1911). (Man) får .. väl sannolikare en god översättning eller revidering (av Iliaden) till stånd genom att ta någon ung man som är äregirig och intresserad av saken, än någon gammal stracklande filolog. SvLittTidskr. 1963, s. 54 (1926). Kyrkoherden kom stracklande på den gropiga vägen fram till stugan. Hasselblad BergslFlyddT 83 (1927). Ordmålningen (i dikten), talspråket och den vacklande stracklande rytmen fullkomligt tvingar på läsaren illusionen av den utgamle drängen. Olsson Fröding 332 (1950).
Särsk. förb. (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STRACKLA FÖRBI10 04. stracklande förflytta sig förbi (ngt). Fridegård LHårdVid. 237 (1951; om hölass). —
Ssg (i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STRACKEL-BENT, p. adj. som går på stracklande ben, stracklande. Hasselblad DirTr. 37 (c. 1920).
