STRADIOT strad1iω4t, l. STRATIOT strat1iω4t, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. stradiot, stratiot, eng. stradiot, stratiote o. fr. stradiot, stratiote, vattenört förr använd vid behandling av sårade soldater; av (it. stradiotto, av) gr. στρατιώτης, krigare, till στρατός, krigshär, rotbesläktat med lat. sternere, utbreda (se ESTRAD, STRAND, STRATEG)]
(förr) (i sht vid medeltidens slut o. nya tidens början förekommande) beriden, lätt beväpnad grekisk l. albansk soldat, i sht i venetiansk tjänst; i pl. äv. närmande sig l. övergående i bet.: slag av rytteri med beväpning liknande sådan soldats; jfr LANSIÄR 1. Stradioterna voro .. ett af denna tids (dvs. 1500-talets) lätta rytteri-slag, utan eldvapen, väpnade med spjut. KrigVAT 1850, s. 394. Stradiot .. (dvs.) under medeltiden: lätt albanesisk eller grekisk ryttare (ifrån Morea), isht. i venetiansk tjenst. Dalin (1871). ”Saradetskis stratioter!” hviskade Clement. Molander Lyckoridd. 5 (1896). Ekbohrn (1904).
