publicerad: 1999
SVEDJA sve3dja2, r. l. f.; best. -an (ÅngermDomb. 21 ⁄ 11 1646, fol. 9, osv.) ((†) -en, möjl. äv. att hänföra till sg. svedje, HFinLappm. 3: 325 (1688), SvLitTidn. 1817, sp. 776); pl. -or (RA I. 1: 496 (1546) osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. svedje, G1R 13: 144 (1540), NorrlArbL 37 (1764: sotswedjers, gen.)); äv. SVEDJE sve3dje2, n. (Bergv. 1: 635 (1723) osv.), äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) r. l. f. l. m. (HH XIII. 1: 160 (1564) osv.); best. -et resp. -en; pl. -en (Idun 1952, nr 19, s. 22, osv.) resp. -ar (ByordnMäl. 37 (1653) osv.) ((†) -er, se ovan).
Ordformer
(svedj- (su-, sw-, -d(h)i-, -dy-) 1540 osv. swideor, pl. 1661. svidj- (su-, sw-, -d(h)i-) 1540—1751. swädior, pl. 1691. -a 1554 (efter prep.), c. 1635 (ss. uppslagsord) osv. -e 1551 (efter prep.), 1564 (ss. subj.) osv. -o 1590 (efter prep.)—1602 (efter prep.))
Etymologi
[y. fsv. svidhia, sv. dial. sve, svea, svidja, svedje, m.; sannol. utvidgning av fsv. sviþ (se SVED, sbst.1) (l. möjl. utlöst ur ssgr på svidhia-)]
(om utländska l. ä. sv. förh.)
1) om handlingen l. verksamheten att svedja, svedjande; äv. dels konkretare, om enskild omgång av svedjande. Så framt Landsens förbättring och Fääbeet på allmänningen krafde ett rödiande medh Swedie eller Brand, tå blifwe sådant af Nämbden öfwerlagdt wedh Tinget. Schmedeman Just. 250 (1647). Det torde någon tycka, att jag talar twert emot mig, då jag först säger, att swedje är skadeligt på tallmoar, och sedan styrker till swedje på samma ställe. Crælius TunaL 282 (1774). Akte sig Herrar Landtmätare att (till svedjemark) räkna torra och skarpa moar och stenhöllster, änskönt de skulle undergått swedje. SPF 1840, s. 29. I Övre Dalarnas skogar, där de upprepade svedjorna åstadkommit utmärkt gräsväxt, fanns (osv.). SvGeogrÅb. 1958, s. 100. Definitionen (av svedjebruk) skall kunna inkludera svedjor såväl i tropisk regnskog som i mellaneuropeisk lövskog och i nordeuropeisk barrskog. SvedjebrRöjnNord. 9 (1995). — jfr LÅG-SVEDJA.
2) svedjad mark, svedjat markområde, svedjeland; särsk. om sådan mark nyttjad till svedjeodling; äv. dels om mark med nedhuggen skog, hugget ris o. d. som skall (torkas o.) brännas, dels om svedjad mark som lämnats att växa igen, dels om skog o. d. som huggs ned l. fälls för anläggande av svedja (särsk. i förb. med fälla l. hugga); förr äv. använt ss. vedmått; jfr SVED, sbst.1 G1R 13: 144 (1540). Hertug Ericks förscrifft .. att Jöns Månson och Niels Munck skole lethe få them och theris rotte sin betalning .. för then hagan och svedie the felt haffve. Därs. 22: 379 (1551). Ena swidhia töran wedh. VadstKlUppB 77 (1554). Den Rogh som han kan bekomma på den swedian som han hafwer hugget och sådt på deras skough. ÅngermDomb. 21 ⁄ 11 1646, fol. 9. Jag for ut efter aftonmåltiden att bese ett Svedje, som brann i Skorsnäs hage, på andra sidan om Lillsjön. JGOxenstierna Dagb. 91 (1770). Hafra sås ej af många i åkrar, utan uti nysz uptagen linda, och mäst i gamla swedjor. SamlRönLandtbr. 4: 340 (1783). Då kronan inköper gårdar af bönderna, finns det ju stora lyckor eller s. k. svedjor, som äro nästan kala; någon skog har ännu ej hunnit att växa där. SDS 22 ⁄ 8 1907, s. 3. I bästa fall kan man få ett par års bra bete på en svedja. SvGeogrÅb. 1925, s. 123. År 1556 såddes 23 tunnor råg på en svedja på Helgö. SkogSmål. 64 (1989). — jfr ROV-, RÅG-, SLÅTTER-SVEDJA m. fl.
Ssgr (Anm. Ssgr med förleden svedje- (svidje-), svedjo- (svidjo-) behandlas under sved, sbst.1 ssgr; se anm. 2:o därstädes o. etymologisk parentes sp. 14983; jfr äv. svedja, v. ssgr): (1) SVEDJES-JORDBRUKARE. (om utländska l. ä. sv. förh., tillf.) jordbrukare som livnär sig på svedjebruk. HT 1980, s. 435.
Spoiler title
Spoiler content