SYN- syn- l. (före obetonad stavelse i efterleden) syn1 resp. (framför följande g- l. k-ljud syŋ- osv.), prefix.
Ordformer
(i enlighet med gr. språkets lagar har prefixet framför ett följande l formen syl- (se t. ex. SYLLAB, SYLLOGISERA), framför b, m o. p formen sym- (se t. ex. SYMBIOS, SYMPATI); sidoformen sy- används framför ett följande s i förb. med konsonant (se t. ex. SYSTEM) l. framför z (se SYZYGIE))
Etymologi
[jfr t., eng., fr. o. lat. syn-; av gr. σύν, prep. o. adv., med, (till)samman, samtidig(t), av ä. gr. ξύν, utan säker utomgrekisk motsvarighet. — Jfr SYMBOL, SYNAPS, SYNAPTAS, SYNDES, SYNDIKUS, SYNDROM, SYNEKDOKE, SYNERGI, SYNESTESI, SYNKOPE, SYNKRETISERA, SYNKRON, SYNOD, SYNONYM, SYNOPS, SYNOVIA, SYNTAX, SYNTES, SYNTETISK]
ss. prefix i ett stort antal (vanl. mer l. mindre fackspråkliga, i regel via t. l. fr. l. eng. l. lat. förmedlade) lånord, som antingen direkt går tillbaka på en gr. ssg, i vilken prefixet redan i gr. ingått ss. förled, l. som utgör analogiskt gjorda nybildningar, urspr. (o. vanl.) med bet.: med-, samman-, sam-, hop-, tillsamman(s) (med), samtidigt med o. d., i många fall dock äv. i mera obestämd anv., på olika sätt modifierande grundordets bet.
SAOB
