TENT, sbst.1, n.; anträffat bl. i pl. obest. =.
Etymologi
[av fr. tente l. mlat. tentum, eg.: ngt sträckt l. spänt, till tentum, sup. av lat. tendere, spänna (se TENDERA)]
(†) tält. Then andra Dagen idkade Regnet lijka fast, och hwardera (parten i striden) förthenskull bleff vnder sine tent och taak. Widekindi KrijgH 103 (1671).
