publicerad: 2006
TORN tw4rn, sbst.1, r. l. m. (Balck Es. 165 (1603) osv.) ((†) n. Dahlstierna (SVS) 85 (1697), Heinrich (1814), Ahlman (1872)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (äv. att hänföra till sg. torne, VetAH 1761, s. 31 (: Hagtornar), osv.) ((†) -er (äv. att hänföra till sg. torne) GripshR 1607, s. 60 (: Nÿckletorner)); äv. (numera bl. i bet. 3) TORNE twr3ne2, r. l. m. (DA 1771, nr 153, s. 2, osv.) ((†) n. SalOrdspr. 26: 9 (öv. 1536)); best. -en (ss. n. -et); pl. -ar (se ovan) ((†) -er (se ovan)); förr äv. TORNA, r. l. f. (anträffat bl. i ssgn mar-torna, Nyman VäxtNatH 1: 238 (1867: Martornan, sg. best.)); best. -an.
Ordformer
(torn (th-) 1526 osv. tornan, sg. best. 1867 (: Martornan). tornar (th-), pl. 1761 (: Hagtornar) osv. torne 1536 osv. torne- i ssgr 1579 (: Torneskogh)–1619 (: tornebuske). tornen, sg. best. 1786 osv. torner, pl. 1607 (: Nÿckletorner). tornet 1734–1836. tårnet 1604)
Etymologi
[fsv. þorn; motsv. fd. t(h)orn (d. torn), nor. bm. torn, fvn. o. isl. þorn, nor. nn. torn, got. þaúrnus, fsax. thorn (mlt. dorn), fht. o. t. dorn, feng. þorn (eng. thorn), fkyrkslav. trǔnǔ; jfr find. tṛṇam, gräs, strå; sannol. till en ieur. rot med bet.: pigg, tagg. — Jfr DORN, HAGTORN, sbst.1, TÖRNE]
1) om hårt o. spetsigt utskott på växt, uppkommet gm ombildning av del (t. ex. blad, stam l. rot) av växten i fråga; tagg (se TAGG, sbst.1 2); särsk. om sådant utskott på l. från hagtorn l. ros; äv. (numera föga br.) i utvidgad anv. om (mer l. mindre) spetsig bildning l. utväxt på kroppsdel hos människa l. djur (jfr TAGG, sbst.1 1 a). Tå itt torne vti ens druckens hand stinger. SalOrdspr. 26: 9 (öv. 1536). Man tagher offta tårnet whr en annars foot, och låtter honom j sin egen. SvOrds. B 6 a (1604). Ryggekotorna, där des uddar kallas torn. Rudbeck D. Ä. Atl. 1: 392 (1679). En torn af Christi Törnekrona. Dalin Hist. 2: 339 (1750). Det är förnöjeligt att se, med hvilken omsorg Naturen skyddat vissa växter .. i det att den öfverallt beväpnat dem med taggar och tornar. Fries LinnéSkr. 2: 104 (1906). Larven är .. försedd med längre eller kortare tornar. Tullgren Skadeins. 57 (1906). — jfr BLAD-, LIK-, ROT-, SLÅN-, STAM-TORN m. fl.
2) (utom ss. senare led i ssgr numera föga br.) växt med tornar l. taggar; särsk. om individ l. art tillhörande släktet Cratægus Lin., hagtorn. För ty jorden som .. torn och tiszla bär, hon är odoghse. Hebr. 6: 8 (NT 1526). Torn får fritt huggas af hwarjo, hwarmed förstås alla de Buskar, som hafwa Taggar. Linné Öl. 133 (1745). Widare tillkännagifwer H:r M .. sitt twifwel att tornar som fordom blifwit på en ättehög planterade, kunnat enligt detta träds natur, fortsättas i årtusenden. SKN 1844, s. 170. Uti Skåne hafva funnits Tornar, vid hvilka det för icke så länge sedan offrades S:t Hans afton. Dybeck Runa 1849, s. 13. Yviga tornar som formats av blåsten. SvD(A) 1931, nr 233, s. 9. Östergren (1958). — jfr HAG-, KRIST-, MAR-, NYPON-, STRAND-, SUR-TORN m. fl.
3) om rörlig ten l. nål i sölja l. spänne o. dyl. gm vars fixering rem l. tygstycke o. d. fästes; äv. oeg., om remhål i vilket tenen instickes; jfr DORN 6. SedolärMercur. 2: nr 14, s. 5 (1731). Czaren .. drog in några tornar i svångremmen. Strindberg HMin. 2: 301 (1905). En järnsölja med vacker torn af brons samt några ändbeslag. AntT XV. 3: 56 (1906). — jfr SPÄNN-, SÖLJ-TORN m. fl.
-BILDNING. bot. jfr bildning 4. Det visar sig .. vid närmare undersökning, att grenarna .. (icke) ända med tornbildning. ArkBot. III. 15: 8 (1904). Lundegårdh VäxtKrigsstig. 18 (1917; abstr.). —
-BLAD. särsk. (numera knappast br.) om blad som (mer l. mindre fullständigt) ombildats till en torn; jfr blad-torn. 2NF 29: 398 (1919). SAOL (1973). —
-BUSKE. (torn- 1768 osv. torne- c. 1600–1619) (numera bl. tillf.) buske med tornar. När han ladhe sigh tychte honom vara i en herligh bygning och silkesseng men han vaknadhe i en tornebuske i stranden. Bureus Suml. 62 (c. 1600). SAOL (1986). —
-BÄRANDE, p. adj. som har tornar.
b) zool. om djur(s hud). Larven .. är öfver hela kroppen försedd med i tvärrader ställda, svarta, tornbärande vårtor. 2NF 22: 1380 (1915). —
-GRÄSHOPPA~020. zool. särsk. i pl., om familjen Tetrigidae bland insekterna, som kännetecknas av att halsskölden är förlängd bakåt i en spets. Hos torngräshopporna .. äro täckvingarna reducerade till helt små fjällika bildningar. FoFl. 1947, s. 219. —
-HÄGG. (†) växten Rhamnus catharticus Lin., getapel; jfr get-torn. (Getapel:) Torn-hägg. Dybeck Runa 1845, s. 55 (cit. fr. 1683). Juslenius 206 (1745). —
-KANTAD, p. adj. särsk. om blad: kantad med tornar. Styfva, hvasst tornkantade blad. SvRike I. 2: 52 (1900). —
-SPETSAD, p. adj. särsk. (numera mindre br.) om växtgren: som avslutas med en torn. (Surapeln har) mer eller mindre busklik växt, med tornspetsade grenar. NF 1: 883 (1876). Östergren (1958). —
-TAGGIG. (†) försedd med tornar, taggig. Hartman Fl. LXXXVIII (1832). (Slånbusken) Är torntaggig, med lancettlika .. nästan glatta blad. Arrhenius Jordbr. 3: 264 (1861). —
-UDDIG. särsk. om växt(del): som har spetsig(a) l. taggig(a) udd(ar). Hartman Fl. XLVIII (1838). Sodaörten .. med sina trinda, tornuddiga blad. Selander LevLandsk. 144 (1955). —
-UTSKOTT~02 l. ~20. zool. taggutskott. De fleste ryggkotornes tornutskott stupa bakåt. ARetzius hos Billing Hipp. 20 (1836, 1852).
B (†): TORNE-BUSKE, se A.
Avledn. (till 1): TORNIG, adj.1 försedd med torn(ar) l. tagg(ar).
a) (i sht bot.) om växt(del). Marklin Illiger 361 (1818). Ollon eller nötfrukter inom torniga fröhus. Arrhenius Jordbr. 3: 261 (1861). Träd och buskar med torniga grenar. NE 8: 299 (1992).
b) (numera mindre br.) om djur(s kroppsdel). Marklin Illiger 269 (1818; om halssköld). Tittar man noga efter, kan det hända, att man mellan sammanspunna nässelblad finner amiralens torniga larver. NatGotl. 48 (1946).
Avledn.: tornighet, r. l. f. (numera bl. mera tillf.) särsk. till a, om egenskapen att vara tornig l. taggig. Björkman (1889). Förhållandet att tornighet särskilt träffas hos de s. k. torrhetsälskande växter i varma och torra klimat. VäxtLiv. 1: 426 (1932).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content