om person: som är lössläppt, uppspelt, ytterst munter l. glad; äv. o. i sht i överförd anv. om ngt sakligt. De är uppsluppna och pratar högljutt. En uppsluppen stämning. JönkBl. 1852, nr 73, s. 2. Ett äkta fransyskt lustspel af det uppsluppnaste slaget. SöndN 1862, nr 23, s. 2. Barnens glada, uppsluppna lekar. Idun 1888, s. 166. Det var något märkvärdigt att denne tystlåtne korpral .. visade ett så strålande uppsluppet humör. Beijer BritaGrossh. 348(1940). Trots .. pessimism har brevet dock en glättig, uppsluppen, smått raljant ton. SvLittTidskr. 1960, s. 162.
Avledn.: UPPSLUPPENHET, r. l. f. förhållandet l. tillståndet att vara uppsluppen; munter l. glad sinnesstämning; äv. konkretare, om uppsluppet yttrande. Brylåen (dvs. konjaksbålen) är utdrucken, uppsluppenheten något bråkig och högljudd. Wennerberg 4: 134(c. 1847, 1885). Det kom åter en viss uppsluppenhet över honom. Hallström Händ. 277(1927). (Han) slungade emellanåt en uppsluppenhet till den unge pastorn vilken svarade med världsliga leenden och någon sakkunnig anmärkning. Wästberg Kung. 222(1955).
