SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2012  
UR ɯ4r, sbst.2, r. l. m. (Visb. 3: 394 (c. 1700) osv.), äv. n. (Geisler Vitt. 392 (1718; pl.) osv.); best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =.
Ordformer
(förr äv. uhr, uur, vhr, vr, vur, wr)
Etymologi
[fsv. ur, n., sv. dial. ur, m.; motsv. d., nor. ur, regnskyar i fjällen, fvn. úr, n. fint regn; jfr äv. nor. yr, fint regn; trol. i avljudsförh. till feng. ēar, bölja, hav, o. VAR, sårvätska. — Jfr UR, sbst.1, URIN]
1) (ymnigt) snöfall i förening med (stark) blåst, snöglopp; äv. allmännare: oväder; särsk. (o. utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl.) i uttr. i ur och skur (se SKUR, sbst.1 2); förr äv. dels i förb. snö och ur, dels i oeg. l. utvidgad anv. Jagh (dvs. februari) vpfyller alt med sniö och wr. Ty så at göra är min natur. Ps. 1549, Kal. s. 3 a. Ypninghen schall lagass så att icke uur schall förderfwa båtten. Murenius AV 408 (1659). Till vår lycka stod denna uren (i öknen) intet länge på, utan uppehörde efter en half tima, då himmelen vardt klar igen och solen sken på oss. Eneman 2: 3 (1712). ”Uren” fortfor hela dagen och blef på eftermiddagen nästan tö-artad. Læstadius 1Journ. 252 (1831). Så möter öppna sjön, fräsande och vitraggig. Uret börjar ryka, däcket skälver för det starka motordunket. TurÅ 1933, s. 179. Vid frukosten talas det väder och Larsson ger sej attan på att det blir något ur. GbgP 1949, nr 7, s. 10. — jfr PÅLSMÄSSO-, SAND-, SNÖ-, STAR-, STEN-UR.
2) [möjl. en urn. l. fsv. omtolkning av ur, uroxe] (i fackspr.) benämning på andra runan i futharken. OPetri i 2Saml. 9: 10 (c. 1525). Ur, af obestämd betydelse, emedan Tyska och Angelsachsiska Runläsare dermed förstå uroxe, men Nordboerne urwäder. Liljegren Runl. 43 (1832).
Ssg (till 1): UR-, förr äv. URE-VÄDER. (ur- 1525 osv. ure- 1601c. 1750) [fsv. urvädher] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) väder kännetecknat av ”ur”, yrväder; äv. i individuell anv., om oväder i form av l. präglat av snöyra (l. annan nederbörd); förr äv. om drift (se d. o. 3 c) av sand o. d. SthmSkotteb. 3: 323 (1525; ss. tillnamn). 14 (februari) war stor stårm och myckett uruedder. Carl IX Cal. 62 (1589). Strax .. fölgde ett långsamt uhrwäder och storm. ÄSvBiogr. 5: 160 (c. 1722). Vanligtvis föreställer man sig .. (Skåne) som en oändlig slätt, som, der den ej plågar ögat med flygsandens urväder, åtminstone tröttar detsamma med den enformiga taflan af gula kornfält. 2SAH 26: 139 (1852). Luden mössa af får- eller hundskinn, försedd med klaffar på sidorna och framtill, hvilka i köld eller urväder nedfälldes. Hagström Herdam. 4: 234 (1901). jfr pålsmässo-, sand-, snö-urväder.
Ssgr (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): urväders-dag. VetAH 1789, s. 116.
-fågel. om liten fågel som vid ”urväder” söker sig till bebyggelse. Broman Glys. 3: 297 (c. 1730).
Spoiler title
Spoiler content