publicerad: 2012
UR ɯ4r, prep. o. adv.
Ordformer
(förr äv. uhr, vhr, vr, wr)
Etymologi
[runsv. ūR, fsv. ur; motsv. fvn. ór, úr (nyisl. úr, nor. nn. or), got. us (äv. uz-, ur-), fsax. or-, ur- (mlt. or-, ur-, ör-), fht. (mht., t.) ur-, feng. or-; av ovisst ursprung. — Jfr ER-, ORLOV, OROSTA, ORSAK, UR-, URAKTLÅTA, URALST-RING, URARVA, URBOTA, URDELA, URFEJD, URFJÄLL, URGYTTJA, URSAKER, adj., URSKILJA, URSKULD, URSPRINGA, URSÄDE, URTIMA, URTJUVA, URVAL, URVELNA, UTUR]
A. i fråga om l. med huvudsaklig tanke på rörelse l. förflyttning o. i anv. som nära ansluter härtill.
1) för att beteckna (det inre av) ngt (föremål l. utrymme l. mängd l. ansamling o. d.) ss. utgångspunkt för en rörelse l. förflyttning i riktning från detta (föremål osv.) av ngn l. ngt som vid rörelsens osv. början befinner sig inne i l. helt l. delvis innesluts i l. omsluts av l. utgör en del(mängd) av detta (föremål osv.) (l., i sht i fråga om ngt abstr., som föreställs befinna sig inne i osv.), oftast mer l. mindre liktydigt med: ut l. upp (ibland äv.: fram l. bort l. ned) från (se d. o. I 1) (jfr dock a, e, g), äv. i förb. med sådant riktningsadv. (se särsk. a, d, i), motsatt: (in) i (se I, prep. 2) (jfr b); särsk. i förb. med verb (l. participiellt adj.) betecknande härkomst l. ursprung o. d. (jfr 5); äv. dels med styrt led betecknande person (se c), dels med mer eller mindre försvagad bet. av inneslutning l. omslutning (se särsk. j), särsk. bildl. (se särsk. k); jfr 4. Ta nyckeln ur låset, boken ur bokhyllan. Pressa saften ur citronerna. De räddades ur eldsvådan. Det droppar ur kranen. Blodet rann ur näsan. Hämta vatten ur brunnen. Drönarna föds ur obefruktade ägg. Röken steg ur skorstenen. Klippan reser sig ur havet. Gå man ur huse (se HUS 4 h). Ur askan i elden (se ASKA, sbst. 1 f ζ). EnköpTb. 47 (1547). At man slåårn (dvs. elden) ur en kall hård Flintsteen. Stiernhielm Fateb. Föret. (1643). Hans wänner hade bud hos honom .. at få weta, om intet siälen snart skulle färdas ur kroppen. Dalin Arg. 1: 184 (1733, 1754). Fruntimren fingo migraine, och gingo ur rummet den ena efter den andra. Kellgren (SVS) 5: 247 (1790). Nog kommer jag från hafvet, Karin, men inte ur hafvet, och nog är jag drifvande våt, men det är derför att sjön slog in i båten. Lönnberg BlSkär. 186 (1876). Alla prof skola tagas direkt i eller ur det kokande sockret. Grafström Kond. 33 (1892). Hårnålar .. ramlade ur håret. Wägner Norrt. 1 (1908). — särsk.
a) i förb. med riktningsadv. ut l. upp l. fram (ibland äv. ned l. bort) (l. med ssg med sådant adv. som förled), mer l. mindre liktydigt med: från; jfr d, k. Ta sig ut ur huset. De klättrade upp ur schaktet. Mången af fattigt blod, utkommen ur taak-löse kåtor. Stiernhielm Herc. 467 (1658, 1668). Vi Svänske ynglingar .. pillade kruset fram ur bröstet och satte hak-påsen uti god ordning. Wallenberg (SVS) 2: 48 (1770; uppl. 1999). En sann Gudsfruktan .. är ett träd, som uppwexer ur Trons och kärlekens rot. Hagberg Pred. 1: 125 (1822). Ur taket nedhängde lampor. Heidenstam End. 189 (1889). Han var borta ur hennes liv, nu skulle han bort ur hennes lägenhet också. Ingemarsson SmåCitr. 232 (2004).
b) i uttr. ur .. i (äv. i .. ur) i förb. med ett vid båda prep. upprepat ord, betecknande en serie av på varandra följande föremål l. utrymmen o. d. av samma slag; särsk. i uttr. ur hus (och) i hus (se HUS 1 c α), ur hand (och) i hand (se HAND 3 c; jfr f); jfr FRÅN I 1 d. Gå ur rum i rum. Tu .. som fögo annat giör om dagen än far i gård och vr gård. Swedberg Cat. 107 (1709). Ej .. må .. (utländsk man) sielf resa ur stad och i stad .. och kiöpenskap ther drifwa. HB 5: 3 (Lag 1734). Ur snår i snår. Lagerlöf Holg. 1: 185 (1906).
c) med styrt led betecknande person; särsk. mer l. mindre bildl., särsk. i sådana uttr. som ta andan ur ngn (se TAGA, v. I 3 i α), skämmas ögonen ur sig (se SKÄMMAS 1 b). Skrämma, plåga livet ur ngn. Det gick inte att få något vettigt ur honom. De klöste nästan ögonen ur varandra. Hesselius 35 (c. 1710). När jag .. vill veta sanningen ur brottslingar, så narrar jag dem att skryta. Strindberg GVasa 46 (1899). En sak som skulle ta högfärden ur henne. Sydow O’Leary Schíane 79 (1921).
d) med styrt led betecknande geografiskt l. administrativt område o. d. (särsk. land l. rike l. stad) (jfr j, 5); äv. (särsk. (o. numera i sht) i förb. med ut (jfr a)) styrande ortnamn (jfr 5 b). Fångarna fördes (ut) ur staden. Israeliternas uttåg ur Egypten. Som jag redan därtill hade dragit store summor uhr Sverige, så (osv.). HH XXI. 1: 200 (1712). Penningarne (bör) besparas, som härtils gått ur Riket för främmande Spanmål. PH 5: 3205 (1752). Hvar gång ett följe ur trakten försvann / ett nytt kom ur buskarne ut. Fröding Guit. 54 (1891). (Drottning) Kristina hade brått ur landet. Englund Silverm. 72 (2006).
e) i fråga om ätande l. drickande, med styrt led betecknande (ngt som tjänar ss.) glas l. tallrik l. servis o. d., mer l. mindre liktydigt med: från. De åt direkt ur förpackningen. Fågeln åt ur hennes hand (jfr f). Brasck FörlSon. L 1 a (1645). Vhr silfwer äta wi. Runius (SVS) 1: 217 (1712). Madeleine dricker allt sitt kaffe ur glas numera. Ingemarsson SmåCitr. 23 (2004).
f) styrande hand l. händer(na) (jfr HAND 3 c); särsk. mer l. mindre bildl., särsk. i sådana uttr. som gå l. glida ngn ur händerna (se HAND 5 g), ur hand i hand (se HAND 5 i; jfr b), ur hand i mun (se HAND 5 j), få ngt ur händerna (se HAND 9 j slutet), ur första, andra (osv.) hand (se HAND 12 a); jfr b, e. Handran .. kallas thet som röfwas enom vr Handen. Stiernhielm WgL 104 (1663). (Vinden) rev dörren ur handen på honom. Lagerlöf Holg. 2: 75 (1907).
g) i fråga om lösgörande l. lossande o. d., oftast liktydigt med: från; särsk. med styrt led betecknande band l. ok o. d., särsk. bildl. Plöjaren går, att lösa ur oket de oxar han parat. Adlerbeth Buc. 25 (1807). Lossad ur alla timliga band. Hagberg Pred. 1: 28 (1814). Snart uttogo de .. en stock lösskuren ur väggen. Runeberg (SVS) 3: 93 (1832). Agnes lösgjorde sig ur Tobias famn och gick bort till henne. Ingemarsson SmåCitr. 246 (2004).
h) med styrt led betecknande ngt ss. källa till (förnimmelse av) ljud l. ljus l. doft o. d. (jfr FRÅN I 2); särsk. i sådana uttr. som ur ngns mun (se MUN, sbst.1 4 g), tala ur skägget (se SKÄGG 1 f). Hirr! det blixtrar ur Castell-gluggarne. Bellman (BellmS) 1: 200 (c. 1771, 1790). Då domsbasunen skallar ur molnen. Hagberg Pred. 2: 120 (1822). Det är (i Geijers dikter) doft ur furulunder / Blandad med resedans doft. Wirsén Dikt. 67 (1876). De hörde ett sakta rosslande ur djurets bröst. Hallström Than. 53 (1900). Hans röst kom som ur en annan värld. Anderson Brev. 303 (2004).
i) i fråga om synförnimmelse, med styrt led betecknande sikte l. synfält l. åsyn o. d.; särsk. i uttr. tappa l. förlora l. släppa ngn l. ngt ur sikte (se SIKTE, sbst.2 1 (d)), försvinna ur ngns synkrets (se SYNKRETS c). Försvinna ur synfältet. Så beder jagh ödmiukelig om förlåtelse, at brefvet kom mig uhr ögonen af åtskillige förhinder, at jagh iche fich swara. VDAkt. 1700, nr 319. Han tog ett hastigt afsked af oss, och försvann snart ur våra blickar. Bremer Grann. 1: 293 (1837). Väl ur min åsyn, skulle det blifva svårt för kejsarens hela magt att uppspåra dig. Rydberg Ath. 307 (1859).
j) (utom i slutet numera mindre br.) utan (nämnvärd) tanke på inneslutning l. omslutning, med styrt led betecknande ngt som utgör en mer l. mindre plan yta, oftast liktydigt med: från l. bort från; särsk. med styrt led betecknande dels markyta l. landområde o. d. (se särsk. α; jfr d), dels vissa kroppsytor (se β). Iblandh andre fahrligheeter som Rijket på hängie, är fuller fast den störste vhr siön, att icke wåre fiender bringe stoore flottar till wäga. RARP 1: 111 (1629). En koo .. (kom) ensam hem ur åkern för än den andra boskapen. HdlCollMed. 18/10 1745. Om Kungen ger slaget idag, kör han säkert .. fienden ur ön. Gustaf III 2: 77 (1783). Ur tatarernas stepper. Berg Krig. 138 (1915). — särsk. (fullt br.).
α) i vissa uttr., särsk. inte röra sig l. komma ur fläcken (se FLÄCK, sbst.1 3 b) l. ur stället (se STÄLLE, sbst.1 I 1 a), röja l. skaffa ngn l. ngt ur vägen (se RÖJA, v.3 3 b α, resp. SKAFFA), förr äv. slå (ngn) ur fältet (se FÄLT 10 b β) l. ur marken (se MARK, sbst.1 4 a).
β) styrande panna l. ansikte o. d. Hon strök en hårslinga ur ansiktet. Ser Ni Krögarfar med kannan, / .. Torkar svetten gladt ur pannan. Bellman (BellmS) 1: 233 (c. 1775, 1790).
k) i bildl. anv., om bl. tänkt rörelse l. förflyttning o. med styrt led betecknande ngt (mer l. mindre) abstr.; ofta i förb. med riktningsadv. (jfr a); förr särsk. i uttr. låta l. lämna ur akt (se AKT, sbst.3 1 h; jfr URAKTLÅTA); jfr 2. De gick stärkta ur svårigheterna, ur krisen. Dra slutsatser ur kända fakta. De hade uteslutits ur partiet. Dyka upp ur intet. Balck Es. 65 (1603). (Tjänstefolk skall) ingalunda gifwa sig i otid vr sin tienst. Swedberg Cat. 149 (1709). Ibland flera namnkunniga män, som utgått ur hans filosofiska skola, må nämnas (osv.). Franzén Minnest. 2: 59 (1822). Rötmånaden .. ströks ur almanackan vid dess omgestaltning 1901. Nilsson FestdVard. 24 (1925). (Gården hade) för längesedan gått ur släkten. Siwertz Tråd. 33 (1957). — särsk.
α) med styrt led betecknande (säte för) själsförmögenhet l. känsla l. föreställning o. d.; särsk. i sådana uttr. som gå ur l. slå ngt ur hågen (se HÅG 1 b (η)), falla ngn ur l. slå ngt ur minnet (se MINNE, sbst.1 1 g resp. h), slå ngt ur sinnet (se SINNE, sbst.2 12 e). Ta ngn ur villfarelsen. En väg (ut) ur sorgen. Uhr mina hiertans tanckar / Aldrigh nånsin tu gåår. Wivallius Dikt. 90 (1634). (Reseminnena är) tillfälliga anteckningar, uppskrifna den ena efter den andra, så, som de ur känslan upprunnit vid hvarje resestation. Almqvist JK 113 (1835). De båda, ur hvilkas andliga rikedom några spillror här blifvit samlade. Weibull LundLundag. 204 (1891). särsk. styrande hjärta (jfr d. o. II 1–4). Tala fritt ur hjärtat. 3Saml. 88: 157 (1653). Fadern .. lärde dem ur sitt hjerta bön och gudsfruktan. Rogberg Pred. 1: 132 (1827).
β) i fråga om uppvaknande o. d., med styrt led betecknande sömn l. dröm l. förtrollning o. d. Ulla blef ur sömnen väckt. Bellman (BellmS) 1: 106 (c. 1775, 1790). O vakna, gosse, vakna ur din dröm! Rydberg Dikt. 1: 43 (1877, 1882). Om han plötsligt vaknat ur sin förtrollning. Siwertz Tråd. 40 (1957).
γ) för att beteckna att ngn avlider, särsk. i uttr. gå ur tiden (se TID, sbst. 14 b slutet), gå ur världen (se VÄRLD).
δ) med styrt led betecknande språk; förr särsk. [jfr motsv. anv. av t. aus] i förb. med verbet översätta (jfr FRÅN I 9 b). Serenius A 3 a (1734). Ur Engelskan öfwersatt. Benzelstierna Cens. 5 (1737). De ur latinet framgångna romanska språken. 2NF 21: 1474 (1915).
B. i anv. utvecklade ur 1, med mer l. mindre förbleknad bet. av rörelse l. förflyttning.
2) med huvudsaklig tanke på resultatet av rörelsen l. förflyttningen, för att beteckna att ngn l. ngt befinner sig utanför l. på utsidan av (o. inte längre utgör en del av) ngt (mer l. mindre inneslutande l. omslutande föremål l. utrymme l. mängd l. ansamling o. d.) som betecknas med det styrda ledet, mer l. mindre liktydigt med: ute l. borta från, äv. i förb. med sådant befintlighetsadv.; äv.: utanför (se d. o. II); särsk. i förb. med verbet vara; särsk. mer l. mindre bildl. (jfr 1 k), särsk. i vissa uttr. ss. dels vara ur dansen (se DANS 1 c), ur leken (se LEK, sbst. 3), ur sagan (se SAGA 3 b slutet), dels vara l. hålla sig ur vägen (se VÄG). De hade inte varit ur kläderna, ur huset, ur sängen på flera dygn. Italien är borta ur VM. Saken är ur världen. Han var borta ur hennes liv. Thär äro stora skogar; och ondt att komma fram, när tiälen är uhr jorden. Verelius Gothr. 1 (1664). Ingen blijr uhr chorum hwarken gemen eller und:officer. KKD 10: 323 (1703). De ord E. K. M. sade mig .. hafva dessa dagar aldrig varit ur mitt hjerta. Rosenstein 3: 428 (1790). En liten herrgård, som hade legat långt ur världen, och där många gammaldags bruk och seder hade bibehållit sig. Lagerlöf Holg. 2: 414 (1907). Man ser det i detalj när man är ute ur slussen. Hallström Skepn. 256 (1910). Det hade tydligen inte varit ur hans tankar och nu var han orolig för sin Malcolms räkning. Siwertz Tråd. 89 (1957).
3) [eg. specialanv. av 1 o. 2] för att beteckna att ngn l. ngt inte (längre) befinner sig i l. kännetecknas av l. stämmer överens med l. är i besittning av den (normala l. förväntade l. tjänliga l. önskvärda o. d.) omständighet l. belägenhet l. egenskap l. det (normala osv.) tillstånd l. förhållande o. d. som betecknas med det styrda ledet, oftast motsatt: i (se I, prep. 9); särsk. dels styrande balans (se d. o. 3), bruk (se d. o. 5 c), fas (se FAS, sbst.3 4 slutet slutet), form (se d. o. 8), funktion (se d. o. 1), gängorna (se GÄNGA, sbst. 4), humör (se d. o. 2 a), jämvikt (se d. o. 3), kraft (se d. o. 6), kurs (se d. o. 3), lag (se LAG, sbst.3 6 b β), modet (se MOD, sbst.3 2 b γ), slag (se SLAG, sbst.1 11), spel (se SPEL, sbst.1 7 m), takt (se d. o. 3 b), dels i (de ibland sammanskrivna) uttr. ur led (se LED, sbst.1 2), ur stånd (se STÅND, sbst.1 13 b). Man kom småningom ur vana, att gå på Källare. LBÄ 29–31: 43 (1799). (Tuppen) går så därför att han är ur proportion, således oduglig. GHT 29/12 1897, s. 2. I den händelse att den ena stationen måste sättas ur drift, reduceras tågens antal. TT 1901, M. s. 118. (Avbrottet) får honom ur rytm. Tunström Julorat. 79 (1983).
4) med huvudsaklig tanke på att det (l. den) som betecknas med det styrda ledet utgör utgångspunkt för en handling l. ett skeende l. en förnimmelse o. d., oftast liktydigt med: (uti)från (se FRÅN I 3), äv.: med utgångspunkt från l. i; särsk. med styrt led betecknande den punkt varifrån ngt dels framträder l. visar sig l. blir förnimbart, dels ses l. betraktas (se särsk. b); ofta med styrt led betecknande ngt abstr. (se särsk. a, b, c); äv. med styrt led betecknande material l. stoff för konstnärlig gestaltning; ibland utan klar avgränsning från 1 o. 5. Döden kijkar ur ögon. Stiernhielm Herc. 519 (”529”) (1658, 1668). Konungen .. lät .. uti Storkyrkan upbygga en hög Predikestol, ur hwilken Mäster Olof flitigt och ifrigt dref sin lära. Celsius G1 1: 197 (1746). Den ur blocket regelmessigt huggna bildstoden. Järta 2: 11 (1823). Den intelligensens höghet, som skiner ur mitt anlete. Rydberg Dikt. 2: 140 (1891). Sobilia såg fram ur rummets skymning. Hallström Than. 65 (1900). Historien känner ju personligheter .. som fastän kanske nominelt tillhörande ett religiöst samfund .. likväl handlat direkt och obekymradt ur sig själfva som de ”öfvermänniskor” de voro. Quennerstedt KristKarakt. 7 (1911). Ur strikt kårintresse är reaktionen förklarlig. PiteåT 16/11 1985, s. 2. — särsk.
a) i fråga om att det som betecknas med det styrda ledet utgör föremål för återgivning l. tolkning o. d.; särsk. dels (jfr 5) med styrt led betecknande (innehållet i) text(samling) o. d., dels i sådana uttr. som rabbla l. diktera ngt ur minnet (se MINNE, sbst.1 1 c) (jfr 1 k α). Hon läste högt ur boken. Dhet är .. wåndsamt at föra Krijg uhr Böckerna. Grubb 541 (1665). I den första öfverläggningen talade jag halft ur papper och sluteligen dessförutan. HT 1823, s. 6. Den, som ej ur sakens egen beskaffenhet mäktar skönja .. att (osv.). Atterbom Minnest. 1: 174 (1847). Någon skulle kunna falla på idéen att ur språken vilja bevisa, att olika folk hyste olika åsigter om naturenligheten och lämpligheten af äktenskaps ingående. Tegnér HemOrd 28 (1881).
b) styrande synpunkt (se d. o. 2 slutet) l. synvinkel (se d. o. 2); jfr FRÅN I 3 b.
c) (†) [jfr motsv. anv. av t. aus] med styrt led betecknande ton l. tonart, liktydigt med: i (se I, prep. 10); särsk. (i sht bildl.) i sådana uttr. som spela ur den l. den tonen (se SPELA, v.1 9 l) l. tala l. sjunga ur sådan l. sådan ton (se TON, sbst.2 3 b, 4 a, d). Londée Kellner 21 (1739). Jag skall berätta Dig att jag har en splitt ny Sonate .. färdig – Första pjecen (dvs. satsen) ur H Moll och swårare än alla de andra. Geijer Brev 103 (1811). (Visan) hvilken gick ur samma ton som, På lifvets mödosamma stråt. Cederborgh OT 3: 47 (1814).
5) med huvudsaklig tanke på härkomst l. tillhörighet o. d., med styrt led betecknande den l. det varifrån ngn l. ngt härrör l. härstammar l. till vilken l. vilket ngn l. ngt hör(t) med hänsyn till sitt ursprung, liktydigt med: (härrörande l. härstammande) från (se d. o. I 8, 9), med ursprung i, äv.: tillhörande; särsk. med styrt led betecknande (innehållet i) text(samling) o. d. (jfr 4 a); äv. med styrt led betecknande tidsperiod (se c); jfr 1, 4. Gestalter ur sagans värld. Sanna berättelser ur livet. En artikel ur DN. Att eder för samme timber och kalksten skal ske någon tilgift, antere uhr eders åhrlige fordring, dagzverker eller andre uttgifter. G1R 20: 352 (1549). Många män uhr bygden. Peringskiöld Hkr. 1: 267 (1697). Hamburg innehades af en garnison ur de allierade magternas krigshär. 2SAH 60: 234 (1883). Asmundus höll händerna framför sig, fyllda med så mycket silver ur påsen, som de kunde rymma. Heidenstam Svensk. 1: 196 (1908). Det oaktadt sviktar den ryska linjen och strömmar tillbaka, förföljd af elden ur våra vapen. Berg Krig. 152 (1915). I prästgården i Grönby sjöng man alla romanserna ur Frithiofs saga. Böök ResSv. 36 (1924). — särsk.
a) med styrt led betecknande släkt l. samhällsskikt o. d. En politiker ur folkets djupa led. När någon ur hovvet komer til the rijka .. tå läta the inthet fram sina silfskedhar. Bureus Suml. 70 (c. 1600). En man ur slöddret. Kellgren (SVS) 5: 268 (1793). Den första flocken av gäster: sjökaptener .. tjänstemän ur tullen och posten ökades ut med andra. Oterdahl Skram 136 (1919). (Han hade) gift sig med en dam ur god norsk familj. Sjöberg Kvart. 11 (1924).
b) (†) styrande ortnamn; jfr 1 d. Bleffve och breff opläsne ifrån Her Gabriel Gustaffsson och Her Matthies Soop, uhr Magdeburg aff den 16 Augusti. RP 3: 184 (1633). Denna mössa är den enda klädespersedel han eger ur kära gamla Sverige. 3Saml. 5: 148 (c. 1826).
c) (numera bl. tillf.) med styrt led betecknande tidsperiod (jfr FRÅN I 12 c). Dessa öfverlefvor ur en äldre tid. Lyceum 2: 203 (1811). Ett nytt slott har rest sig, en skapelse ur nyttans tidevarv. TurÅ 1915, s. 162.
6) [jfr motsv. anv. av t. aus] (†) med styrt led betecknande (bevekelse)grund l. orsak o. d., liktydigt med: av (se d. o. I 9); särsk. i uttr. ur det skäl(et) att, av det skälet att (jfr SKÄL, sbst.4 13, 14). Befruchtande voro, at derigenom hans begäran hooss de Påler mehr difficulteres skulle uhr jalousij moot H. M:tt och Sveriges Crono. RP 12: 411 (1648). Ändteligen .. anser Lag-utskottet barnamord för nidingsdråp, ur det skäl, at en starkare dräper en swagare. AdP 1786, s. 157. Det är ur denna anledning, som jag .. sänder .. Subscriptions-Lista. VLBibl. Brev 30/3 1819. Viljande och verkande ur sedliga bevekelsegrunder. Atterbom Minnest. 2: 423 (1845). Ur lätt begripliga skäl. Svedelius Repr. 459 (1889).
II. ss. prep. i absolut anv. l. ss. adv.; i sht ss. partikel i förb. med verb o. ss. förled i ssgr.
1) motsv. I 1; särsk. ss. partikel i förb. med verb (l. ss. förled i motsv. ssgr) betecknande att ngn l. ngt gm rörelse l. förflyttning l. verksamhet o. d. avlägsnar sig l. avlägsnas l. bortskaffas från det inre av (o. inte längre är innesluten i l. omsluten av) l. avskiljs från l. upphör att vara en del av ngn l. ngt; vanl. med mer l. mindre framträdande resultativ innebörd, angivande att detta avlägsnande osv. slutförs l. fullständigas (se särsk. b β); äv. bildl., om bl. tänkt avlägsnande osv. (se särsk. a γ, b ζ, c β; jfr I 1 k). — särsk.
a) i uttr. med subj. betecknande den l. det som avlägsnar sig osv. (o. obj. betecknande den l. det varur detta avlägsnande osv. sker), ofta liktydigt med: ut (se UT, adv. 2) (ur (i bet. I 1)) (jfr dock β); särsk. i förb. med sådana verb som dimpa, dra, glida, komma, krypa, rasa, rinna, rusa, slingra sig, slinka, stiga, ta sig, trilla (se särsk. förb. under resp. verb); äv. mer l. mindre bildl., särsk. dels i uttr. med obj. betecknande person (se särsk. γ), dels i sådana uttr. som trampa ur barnskorna (se TRAMPA UR 1), växa ur kläderna, växa sig för stor för kläderna. Oljan har läckt ur. Laget föll ur, åkte ur elitserien. Kraften rann ur honom. Många av deltagarna backade ur. De lyckades krångla sig ur problemen. Rudbeckius Starcke D 6 a (1624: komma). När jag kom upp på däck, höllo vi just på att kila ur skären förbi Sandhamns båk. Bazaren 1841, s. 29. En väg är .. alldeles stängd: att exportera sig ur överskottsproblemen på jordbruksområdet. SvD 10/11 1982, s. 2. Han började huttra, men klev ändå inte ur, utan satt lugnt kvar och spejade efter henne genom den immiga bilrutan. Wahlberg FrusLiv 203 (2003). — särsk.
α) med särskild tanke på att ngn l. ngt gm att avlägsna sig osv. hamnar utanför sitt normala l. förväntade l. önskvärda läge l. tillstånd; särsk. i förb. med hoppa, spåra, takta (se särsk. förb. under resp. verb); jfr I 3. Hon körde ur i störtloppet. Topelius Läsn. 7: 170 (1891: spårar). Hon hade inte ballat ur, inte börjat skrika. Ingemarsson SmåCitr. 15 (2004).
β) med mer l. mindre förbleknad bet. av inneslutning l. omslutning, ofta liktydigt med: bort (se d. o. 2 a), särsk. i fråga om fläck l. färg o. d., i förb. med gå (se GÅ UR 2 slutet); jfr b ζ, I 1 j. Bjurbäck BetShaksp. 142 (1820: gå).
γ) i bildl. anv., i fråga om (obetänkt l. förhastat l. ofrivilligt) yttrande o. d.; särsk. i förb. med sådana verb som flyga, krypa, ramla, rinna, slinka, slippa (se särsk. förb. under resp. verb); jfr c β. Crusenstolpe Mor. 4: 115 (1841: kröp). Så brast den då äntligen ur honom, den långa, bittra historien. Siwertz Varuh. 197 (1926). ”Gör du det så skjuter jag dig.” Det bara halkade ur mig. Östergren SistCig. 379 (2009).
b) i uttr. med subj. betecknande den (ibland äv. det) som avlägsnar osv. (o. obj. betecknande dels den l. det varur ngn l. ngt avlägsnas osv., dels den l. det som avlägsnas osv. (i denna anv. ofta liktydigt med: ut (se UT, adv. 2, 4), ibland äv. (med mer l. mindre förbleknad bet. av inneslutning l. omslutning) dels: loss l. av l. från (se särsk. ε), dels: bort (se särsk. ζ)), dels det som blir resultatet av avlägsnandet osv. (se särsk. α)); särsk. i förb. med sådana verb som banka, blåsa, borsta, dra, få, knacka, krama, lirka, lyfta, pumpa, riva, rycka, slita, släppa, suga, ta, trampa (se särsk. förb. under resp. verb). Kamma ur håret. Klämma ur tuben, tandkrämen. Ekblad 229 (1764: lyfta). — särsk.
α) i fråga om åstadkommande av insänkning l. hålighet l. öppning i föremål l. material l. arbetsstycke o. d., i förb. med verb angivande på vilket sätt l. med vilket verktyg l. redskap denna insänkning osv. åstadkoms l. utformas, särsk. borra, fräsa, gnaga, gröpa, holka, klippa, ringa, skåla, skära, skölpa, stansa, stämma (se särsk. förb. under resp. verb). Hugga ur trappsteg i berget. Karva ur pumpan till en lykta. Jorden blev över när vi grävde ur för växthuset. Schroderus Comenius 210 (1639: holcka).
β) i förb. med verb med grundbet. av avlägsnande l. bortskaffande l. rensande l. rengörande l. förtärande o. d., särsk. bleka, dricka, luta, mjölka, rensa, röja, skölja, slicka, stjälpa, tappa, torka, tvätta, tömma (se särsk. förb. under resp. verb); vanl. med starkt framträdande resultativ innebörd. Diska ur muggarna. Ösa ur båten, vattnet. Jordmassorna schaktades ur. Rålamb 13: 115 (1690: stielper). Stugor får återigen liv, härbren städas ur .. Det är dags att fira semester. ICAKurir. 1993, nr 25–26, s. 3.
γ) i förb. med verb med grundbet. av särskiljande l. utväljande l. utvinnande o. d., särsk. i förb. med gallra, laka, plocka, skilja, sålla, tröska, tunna (se särsk. förb. under resp. verb). Bena ur fisken. Broocman Hush. 6: 20 (1736: plåcka).
δ) i förb. med verb vilkas grundbet. är motsatt bet. hos förb., särsk. lasta, packa (se särsk. förb. under resp. verb); jfr ε o. AV II 3 a β slutet. Lind 1: 40 (1738: packa).
ε) i fråga om lösgörande l. lossande o. d., dels i förb. med verb med grundbet. av sammankopplande l. sammanbindande o. d., angivande att detta sammankopplande osv. bringas att upphöra, oftast mer l. mindre liktydigt med: loss l. av (se d. o. II 3) l. från (se d. o. II 3 a), särsk. betsla, haka, hugga, häkta, klamma, koppla, spänna, sticka (se särsk. förb. under resp. verb), dels i förb. med trampa (se TRAMPA UR 2 b); jfr δ, I 1 g. TRudeen FägneSång. B 1 b (1696: spändt).
ζ) med mer l. mindre förbleknad bet. av inneslutning l. omslutning, ofta liktydigt med: bort (se d. o. 2 a), särsk. i fråga om fläck o. d., i förb. med ta (se TA UR 1 slutet); jfr a β, I 1 j. PT 7/1 1898, s. 2.
η) i uttr. med indirekt personobj. o. med direkt obj. betecknande det som avlägsnas osv. ur den som anges med det indirekta obj., särsk. bildl., med det direkta obj. betecknande (gm förespegling l. bedrägeri l. tvång o. d. frambringad) hemlighet l. bekännelse o. d.; särsk. i förb. med sådana verb som klämma, lirka, lista, locka, lura, pina, piska, plocka, pressa, pumpa, ta (se särsk. förb. under resp. verb). Serenius 340 (1734: lura). Den begåfningens smidighet, hvilken erfordras för att lyssna ur andra deras tankegång. Paulson Minnestal 12 (1893, 1899). Fadern skulle bli rasande när han fick ur honom, hur han hade låtit dem åka med sig. Ekman Dödsklock. 157 (1963).
c) i uttr. med subj. betecknande den l. det varur ngt avlägsnas osv. särsk.
α) i fråga om (ngt som tjänar ss. l. har karaktären av) behållare för dels vätska (särsk. i förb. med drypa, rinna, torka (se särsk. förb. under resp. verb)), dels elektricitet (i förb. med ladda (se LADDA UR 1)). Batteriet, mobilen laddar ur på två timmar. Grafström Kond. 228 (1892: drypa). Man (satt) i hallen medan regnrocken och hattbrättena långsamt droppade ur. Vi 1950, nr 43, s. 3.
β) i bildl. anv., i uttr. med refl. pron. ss. indirekt obj. o. med direkt obj. betecknande (vanl. obetänkt l. förhastat l. ofrivilligt) yttrande o. d.; särsk. i förb. med sådana verb som drälla, få, haspla, häva, kläcka, klämma, pressa, skvätta, slänga, släppa, spy, förr äv. bjällra, gläppa, ramla, ravla, skrävla, skväka (se särsk. förb. under resp. verb); jfr a γ. De vräkte ur sig diverse otidigheter. VDAkt. 1678, nr 330 (: sqwäkia). Tänk ur dig någonting om egna saker nu. Thomander 3: 276 (1826). Det kom .. som någonting som jag bara kastade ur mig i brist på bättre. Östergren SistCig. 49 (2009).
2) motsv. I 2, i förb. med verb som betecknar läge l. befintlighet, särsk. vara. Sladden, kontakten är ur. Och gumman .. äntlig ur, / In i sin toma vagn med stora ögon blänger. Remmer Theat. 1: 53 (1812, 1814). Fruntimmersslöjder .. hvilken sysselsättning lärer hafva utgjort hans nöje, när han hade nyckelen ur. Zedritz 3: 5 (1855). Kl. 8 äro vi framme i Sköfde, der hela bataljonen på några minuter är ur och i marsch öfver stadens gator mot Billingen. Edholm C15T 137 (1865).
Sammansättningar. Anm. 1:o Många av ssgrna med ur ss. förled är verb, vilka i allm. alternativt kan konstrueras som sådana liktydiga fria verbförb. med ur ss. partikel som behandlats under II ovan. I p. pr. o. i p. pf. liksom i avledn. är dock (i huvudsak) endast ssg möjlig. I övrigt har ssgrna i förhållande till motsv. verbförb. vanl. en formellare stilprägel; numera utgör verbförb. ofta det stilistiskt neutrala alternativet också i skriftspråk, o. för många ssgr föreligger (nästan) enbart belägg i pass., i p. pf. l. ss. vbalsbst. jfr upp ssgr anm. 1:o liksom äv. på, till ssgr anm. i resp. artikel.
2:o Hos många av verbssgrna med ur ss. förled förekommer vbalsbst. på -ing l. -ning i konkret anv., för att beteckna en gm den av verbet angivna handlingen l. verksamheten åstadkommen l. uppkommen insänkning l. fördjupning l. hålighet (se t. ex. ur-borra, -bränna, -falsa, -flisa, -fräsa, -gnaga, -gröpa, -hugga, -håla, -kupa, -käla, -nöta, -runda, -röja, -schakta, -skåla, -skölpa, -slipa, -spjälka, -stansa, -svarva, -såga).
Ssgr (i allm. till II 1 b): UR-BASA. (†) gm att slå rensa (fröskida) från frö; äv.: avlägsna (frö); jfr basa 4 b. LfF 1835, s. 37. När alla skidorna äro torra, urbasas slutligen de, som ännu icke släppt från sig sina frön. Arrhenius Jordbr. 2: 303 (1862). —
(II 1 b γ) -BENA, -ing. jfr bena, v.2 1. Urbenad lammstek, kyckling. Sjöberg Singstock XXX (1832). Färsk sill .. flås och urbenas. Zetterstrand Kokb. 104 (1883). —
(II 1 b β) -BLEKA, -ning. bleka ur (ngt); särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: (i hög grad) blek l. bleknad, särsk. bildl., om ngt abstr. (jfr blek, adj.1 3 c), ibland äv. om person; jfr -fälld, -färga, -skint, -tvätta. Urblekta jeans, fotografier, formuleringar. (För mycket sol) skadar Linet och förorsakar en gulaktig färg, som sedan aldrig urblekas kan. Bennet Lin. B 2 a (1738). En liten mager urblekt kvinna. Hedberg Större 45 (1946). —
-BLÅSA, -ning. blåsa ur (ngt); särsk. i p. pf. dels om fågelägg, dels oeg., om byggnad l. lägenhet o. d., övergående i bet.: (helt o. hållet) tömd l. tom (så att bara skalet återstår); äv. bildl. i adjektivisk anv. (se slutet). Min moster .. är ifrigt sysselsatt att belägga urblåsta gåsägg med bladguld. Kullberg i SvLittFT 1837, sp. 621 (1836). Nu är byggnaden helt urblåst och på väg att byggas om. GbgP 15/6 1999, s. 44. särsk. (vard.) i bildl. anv., om person: enfaldig l. korkad; jfr tom, adj. 5 d. Industria 1970, nr 7–8, s. 54. Många utgår från att man är en urblåst brud och då är det bara att bevisa motsatsen. DN 12/1 2000, s. B4. —
(II 1 b α) -BORRA, -ning. borra ur (ngt). Almroth Karmarsch 297 (1839). I kammarstycket finns ett antal .. urborrningar, hvari patronerna införas. 2NF 10: 1317 (1909). En vattenledning av urborrade trästockar. Fornv. 1959, s. 143. —
-BRÄNNA, -ing. gm (för)bränning (fullständigt) avlägsna l. bortskaffa l. avskilja (ngt); äv. med avs. på det varur ngt avlägsnas osv.
a) till II 1 b α, i fråga om åstadkommande l. åsamkande av insänkning l. hålighet o. d. JernkA 1823, s. 42. (Kanoten) är ur ett enda ekstycke, urbränd och urhålkad. SD(L) 1897, nr 536, s. 2. De karaktäristiska, grunda, musselliknande konkaviteter, urbränningar, som uppstå, då eldsvåda öfvergår en af kalksten uppförd byggnad. Ekhoff StClem. 15 (1912). särsk. (i vissa kretsar) i fråga om (gm krutgas åsamkad) skada i vapens eldrör. Vid fransyska flottan begagnades måttet å fänghålets urbränning till att bedöma när kanonen skulle sättas ur tjenstbart skick. Palmstierna Artill. 61 (1872).
b) med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 b β, med avs. på (innehållet i) (ngt som tjänar ss. l. erinrar om) kärl l. behållare, särsk. (i fackspr.) i fråga om rengöring av rökgång o. d., ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om metoden. TT 1887, s. 88. Själva museibyggnaden är urbränd ned till de djupaste källarutrymmena. Fornv. 1947, s. 59. För att avlägsna tjärsotet tillgripes s.k. urbränning, d.v.s. eld anlägges i eldstads- eller sotlucka i avsikt att få sotet att brinna. KampEld. 2: 390 (1952).
c) med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 b γ, i fråga om utvinnande av ämne l. material o. d. Af ärligit folk äro några urbrända Silfver-Frantsar upphittade. DA 1771, nr 4, s. 4. —
(II 1 b α) -BUKTAD, p. adj. (numera mindre br.) inbuktad l. insvängd; förr särsk. om kroppsdel hos insekt. Thomson Insect. 153 (1862). Den i underkanten urbuktade munskölden. LAHT 1919, s. 60. —
(II 1 b β) -BÖNA. (†) gm ingnidning med en lag o. d. (grundligt) rengöra (kärl l. bytta o. d.); jfr böna, v.2 1. Laken slås i väl urbönade glaserade stenkrukor. Zetterstrand Kokb. 556 (1863). Langlet Husm. 580 (1892). —
(II 1 b γ) -DESTILLERA. (numera bl. tillf.) jfr destillera 1 a. Ej fullt urdestillerad tjära. TT 1871, s. 194. —
-DRA, äv. -DRAGA, -dragning. dra ur (se draga ur 2, 3) (ngn l. ngt); ibland äv. med avs. på det varur ngt dras; ss. vbalsbst. -ning äv. till ur, prep. o. adv. II 1 a (jfr draga ur 1). Sladdarna till larmet var urdragna. Urdragning ur stridsområde, seriespel. Delachapelle ExBook 8 (1669; med avs. på person). Detta är bättre än att urdraga den qvarsittande tandroten. AHB 57: 28 (1871). Om natten bör man lägga kalla urdragna téblad öfver ögonen. GHT 1896, nr 95 B, s. 3. —
(II 1 b β) -DRICKA, -ning. jfr dricka ur. Ett urdrucket glas. Saften är urdrucken. Hagström Herdam. 1: 285 (c. 1700). Hade festlig middag, ity att en champagnebutelj .. urdracks vid middagsbordet. Johansson Dagb. 1: 86 (1873). —
-DRYPA. (numera mindre br.) till II 1 a, om vätska l. flytande ämne: droppvis falla l. rinna l. sippra ur (jfr drypa 1); äv. till ur, prep. o. adv. II 1 c α, om (ngt som tjänar ss.) kärl l. behållare o. d.: droppvis avge vätska (jfr drypa 2 o. drypa ur). Tag Maij-Dagg åg slå uti ett tomt Ägg .. täpp dät så med Wax att intet urdryper. TrenchierB 106 (1696). En i tunn sockerlag doppad och urdrupen pensel. Grafström Kond. 257 (1892). —
(II 1 b α) -FALSA, -ning. (i sht i fackspr.) göra l. åstadkomma fals (se fals, sbst.2 1 (a)) i (kant på bräda l. bjälke o. d.); äv. med avs. på fals l. ränna o. d.; jfr -spåra 2. Tackjärns-bjelken .. urfaltsad inunder för Järn-stången .. och ofvanpå för trä-blocket. VetAH 28: 111 (1807). Inga utanpåliggande handtag finnes utan dessa har ersatts med urfalsade rännor för fingrarna i dörrframkanten och på lådornas framsidor. Form 1949, s. 45. —
(II 1 b α) -FILA, -ning. jfr fila 1. Meyerson SerafimInstr. 98 (i handl. fr. 1799). En .. egg bör finnas på kroken, helst urfilad så, att hon bildar taggar. Nyström Telegr. 85 (1869). —
(II 1 c) -FLISA, -ning. (i sht i fackspr.) jfr flisa, v.1 1 c; i sht förr äv. i pass. övergående i dep. (jfr flisa, v.1 1 b). Att vid användande af styrd stoppare småbitar lättare skulle urflisas och nedkomma i kokillen, har jag ej kunnat bemärka. JernkA 1882, s. 410. Alla hyvlade sidor skola vara fullt plana och jämna, utan urflisningar eller hyvelskador. Bildmark Entrepr. 136 (1921). —
(II 1 b α) -FRÄSA, -ning. i sht tekn. fräsa ur (ngt). En koniskt urfräst kopparring. Palmstierna Artill. 141 (1872). Tändsatsen är inlagd i en tändhatt, som är intryckt i en urfräsning i midten af patronhylsans bakplan. NF 20: 125 (1896). —
(II 1 c) -FÄLLD, p. adj. särsk. om färg l. om (färg l. lyster hos) klädesplagg l. tyg o. d.: urblekt (jfr fälla, v. 6, 7). Hennes nåd bleknade och lät armarna sjunka nedåt sin lindrigt urfälda klädningskjol i stum förfäran. Hedenstierna FruW 24 (1890). Husets väggar, som är målade .. i urfällt himmelsblått. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 8 (1930). —
(II 1 b δ) -FÄRGA, -ning. (fullständigt) avlägsna l. bortskaffa färg ur l. från (ngt); i p. pf. äv. närmande sig bet.: urblekt. Göra en urfärgning av håret. Sin urfärgade mantel. Heidenstam Folkung. 2: 325 (1907). —
(II 1 b γ) -GALLRA, -ing. jfr gallra ut 1, 2, ut-gallra. Urgallrad skog. TT 1872, s. 302. Tre kandidater är kvar efter urgallringen bland de sökande. Hufvudstadsbl. 12/6 2003, s. 10. —
-GLÖDGA, -ning. (†) mjukgöra ((föremål av) metall) gm glödgning, mjukglödga; jfr -härda. De smidda bitarne göras mjukare genom urglödgning .. och putsas sedan från glödspån med en grof fil. Almroth Karmarsch 650 (1839). Dragbackarna .. böra emellanåt urglödgas i en träkolseld. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 491. —
(II 1 b α) -GNAGA, -ning. gnaga ur (ngt). Långsträckta urgnagningar, som fördjupas, tills de genombrutit väggen, och ett hål uppstått. Sjöstedt Storv. 476 (1911). De urgnagda träspånorna. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 324. —
(II 1 b α) -GRÄVA, -ning. gm grävande göra l. åstadkomma insänkning l. fördjupning l. hålighet i (ngt); äv. allmännare: urholka l. gröpa ur; äv. med avs. på dels sådan insänkning osv., dels det som avlägsnas l. bortskaffas gm sådant grävande. Helsingius Kk 5 a (1587). (Äpplena) skalas och urgräfwas kärn-huset med en siskon-forme eller uddhwass knif. Warg 372 (1755). Golfvet .. var blankslitet och en smula urgräfdt af många fötters nötning. Lagerlöf KristLeg. 93 (1904). Det försvarande ryska infanteriets urgrävda skyddsgropar. Knöppel Barb. 60 (1916). —
(II 1 b α) -GRÖPA, -ning. gröpa ur (ngt); urholka; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. dels oeg., om ansikte l. kinder o. d.: insjunken, dels bildl., mer l. mindre liktydigt med: försvagad l. utarmad (jfr -holka b); jfr -äta. Att stenar och bergsuddar äro liksom urgröpte inunder. Eneman Resa 2: 22 (1712). (Dåren) urgröpte med sina naglar trianglar och cirklar i den hårda golfplankan. Topelius Fältsk. 5: 394 (1867). Kinderna voro urgröpta, som om oxeltänderna varit borta. Ahrenberg Stockj. 19 (1892). Risken för en urgröpt allemansrätt. GbgP 17/5 1992, s. 12. Forma en degklump med en urgröpning på mitten. DN 22/3 2009, s. A26. —
(II 1 a) -GÅNGEN, p. adj. (numera mindre br.) särsk. till II 1 a β. En gam(mal) rödh Yllentröija, färgan vhrgången. BoupptSthm 27/10 1659. (En sidenväst) med en knapp urgången. Knorring Ståndsp. 2: 23 (1838). —
(II 1 b ε) -HAKA, -ning. haka ur (ngt). Gångjärnen är urhakade. Gosselman Sjöm. 1: 129 (1839). Haken .. är försedd med ett automatiskt slutande lås, som omöjliggör urhakning. TT 1898, Allm. s. 165. —
(II 1 b α) -HOLKA, -ning. (gm utskärning l. knackning l. nötning l. grävning o. d.) göra l. åstadkomma insänkning l. fördjupning l. hålighet i (ngt), göra inbuktad l. konkav; gröpa ur; äv.: göra ihålig (se d. o. 2); äv. med resultativt obj., med avs. på sådan insänkning osv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret (se a); äv. mer l. mindre bildl. (se b); jfr -gröpa, -håla, -kupa, -skåla o. holka ur. Droppen urholkar stenen. Lind (1738). Gutne klumpar af Järn äro .. intet urhollkade, utan uphögde. Rinman JärnH 157 (1782). Understundom kunna bränningarna på detta sätt (gm erosion) även urholka grottor i strandbrinken. Eriksson HavLiv. 103 (1926). I dessa gamla dagar hölls bina i urholkade stockar, bistockar. Kulturen 1946, s. 46. särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om (gm utskärning osv. åstadkommen l. uppkommen) insänkning l. (i)hålighet. Af urholkningarne i (gravhögarna) .. kan man sluta att de warit öppnade. Iduna 2: 21 (1811). Nischaktiga urholkningar i bergssidorna. SvGeogrÅb. 1930, s. 199.
b) i mer l. mindre bildl. anv., med avs. på ngt mer l. mindre abstr.: försvaga l. utarma, tömma på innehåll, göra ihålig (se d. o. 2 c). Begreppet, bestämmelserna har urholkats. Det förtorkade, törstiga, urhålkade hjertat. Törneros 1: 126 (1825). På område efter område leder modellen till dyrare nota, sämre kvalitet och anställningsförhållanden, och en urholkning av offentligt driven verksamhet. SäljSkiten 153 (2009). —
(II 1 a) -HOPPA, -ning. särsk. till II 1 a α: hoppa ur (se hoppa ur 2). Urhoppad höftled. Carlström Spinnm. 25 (1832). —
(II 1 b α) -HUGGA, -ning. gm huggande göra l. åstadkomma insänkning l. fördjupning l. hålighet i (ngt); äv. till ur, prep. o. adv. II 1 b γ. 1 st urhuggen stock at hafwa tort uti. BoupptRasbo 1764. Den föregående år påbörjade topp- och urhuggningen av trädbeståndet fortsattes. RedNordM 1927, s. 48. Sparrar .. inlagda i urhuggningar i översta timmerstocken. Thurell VårdTrähus 125 (1975). —
(II 1 b α) -HÅLA, -ning. (numera bl. tillf.) gröpa ur l. urholka (ngt); jfr håla, v.1 1. Helsingius Kk 5 a (1587). Ett klappjärn med en rund urhålning. Fatab. 1946, s. 112. —
(II 1 b δ) -HÄRDA, -ning. (†) jfr härda 1 b o. -glödga. AB(L) 1895, nr 301, s. 2. Stål, som blivit för hårt, kan urhärdas genom uppvärmning till några hundra grader, varigenom det blir mindre hårt och segare. LmUppslB 582 (1923). —
(II 1 b δ) -KALKA, -ning. avlägsna l. bortskaffa kalk ur (ngt); jfr kalka, v.1 2. Urkalkning av skelettet. TT 1894, K. s. 67. Om man urkalkar (fisk)benen med utspädd saltsyra, ändras .. förhållandena. FoFl. 1934, s. 204. —
(II 1 b ε) -KLAMMA. (†) med avs. på medelst klam fästad kätting: lösgöra; jfr klamma ur. Frick o. Trolle 232 (1872). 2NF 31: 40 (1921). —
(II 1 b α) -KLIPP. [vbalsbst. till -klippa o. klippa ur] särsk. konkret, om från tidning l. ritning o. d. urklippt artikel l. bild o. d.; jfr klipp, sbst.2 1 b slutet. Med dessa ord framtog den lille .. följande urklipp ur ”Jönköpings-Posten”. SmålAlleh. 19/1 1883, s. 3. jfr press-, tidnings-urklipp.
-bok. bok avsedd för l. använd till att samla urklipp i. Lagerlöf Brev 1: 163 (1895). Jag fick en urklippsbok av mamma i julklapp. Expressen 17/2 2006, s. 14.
-roman. (förr) om roman som successivt o. i småpartier publicerades i tidning l. tidskrift (o. var avsedd att klippas ut o. samlas till en bok); jfr följetong 2 b. SAOL (1900). —
(II 1 b α) -KLIPPA, -ning; jfr -klipp. klippa ur (ngt); ss. vbalsbst. -ning förr äv. konkret: urklipp. Dalin (1855). Berg Handarb. 25 (1873; konkret). Urklipp denna annons. AB(L) 1895, nr 274, s. 8. Klippspik, d. v. s. ur plåt urklippt och stukad spik. SvIndustri 171 (1935). —
-KLÄMMA, -ning. jfr klämma, v. 1. I denna gummilösning blöter man tyget mycket väl .. urklämmer sedan åter gummivattnet. Idun 1888, s. 63. Han bar den bruna väskan som en urklämd, slankig jättetub. Lo-Johansson Kungsg. 262 (1935). —
-KNACKA, -ning. knacka ur (ngt); särsk. till ur, prep. o. adv. II 1 b α. En urknackad pipa. Urknackade lager, pluggar. Dalin (1855). Oformliga skärfvor eller stycken, som i kanten äro försedda med urtryckta eller urknackade ”hak”. AntT XVII. 3: 34 (1904). —
a) till II 1 b β, med avs. på kärl l. behållare o. d.; jfr koka ur 1 b. AHB 34: 24 (1869). Alla för slagten och insaltningen behöfliga kärl böra efterses, skuras, urkokas. Langlet Husm. 579 (1884).
b) med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 b γ, med avs. på råvara l. mat o. d.: avlägsna l. bortskaffa smak l. must l. näring o. d. ur; ofta med nedsättande bibet.; äv. med avs. på det som avlägsnas osv.; jfr koka ur 1 a. Wil man stufwa .. (sälköttet), så tages kiöttet (sedan Tran-smaken är ur kokad .. ) och skiäres sönder. SvSaml. 3: 70 (1764). Inom konditoriet bereddes substansen genom att i vatten urkoka raspadt hjorthorn. Grafström Kond. 320 (1892). Svampig, urkokt, smaklös och vitaminfattig mat. Sydsv. 10/7 2008, s. C2. —
(II 1 a) -KOMMA. särsk. (†) oeg. l. bildl.; jfr komma ur 2. (Den som har syndat bör ej ta emot nattvarden) för än hon genom sanfärdig bottfärdighet är vrkommen siin saak. SynodA 1: 22 (1608). För att urkomma sin transpiration .. bör man (osv.). CAEhrensvärd Brev 2: 306 (1799). —
(II 1 b ε) -KOPPLA, -ing. koppla ur (ngt); särsk. med avs. på teknisk anordning l. elektrisk apparatur o. d. Spisen, termostaten är urkopplad. Telefonklykan har .. den uppgiften att omvexlande in- och urkoppla signal- och talinrättningarne. Nyström Telef. 118 (1885). —
-KRAMA, -ning. krama ur (ngt); särsk. mer l. mindre bildl. Af det wäl urkramade kräftsmöret göres rödt mjöl. Sjöberg Singstock 7 (1832). Tyvärr räckte inte de hårt urkramade krafterna till i EM i Turin. IdrBl. 1935, nr 1, s. 3. —
-KRYSTA. (numera bl. ngn gg) krama ur (ngt); jfr krysta ur 1. Schroderus Comenius 440 (1639). En våt uhrkryst Svamp. Polhem ESkr. 3: 97 (c. 1710). —
(II 1 b α) -KUPA, -ning. (numera mindre br.) urholka l. gröpa ur (ngt); jfr kupa, v. 1. En .. urkupad liten figur, hvilken jag betraktade som sked, och därtill rätt väl passade. Almqvist Pal. 41 (1838). Lodräta schakt .. med urkupningar på väggarne. JernkA 1878, s. 343. Slöjdaren 1881, provnr, s. 4. —
(II 1 b α) -KÄLA, -ning. (i fackspr.) käla ur (ngt). När ett stycke trä har två eller flere urkälningar bredvid hvarandra, så kallas det räffladt. Stål Byggn. 1: 300 (1834). Uppsidan af kölen urkälas för vattnets aflopp. Fatab. 1909, s. 89. —
-KÄRNA, -ing. kärna ur (ngt); jfr kärna, v.1 2. Urkärnade körsbär. Zetterstrand Kokb. 490 (1883). Plommon sköljs, halveras och urkärnas. Eklundh Läskpapp. 44 (1970). —
(II 1 b δ) -LADDA, -ning; -are (se d. o.).
1) med avs. på elektriskt laddad (se ladda, v. 4) kropp (ss. batteri o. d.): orsaka l. åstadkomma förlust av laddning hos; äv. (med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 c α) om sådan kropp, särsk. dels i pass. närmande sig dep., dels refl.: förlora sin laddning, ladda ur sig (se ladda ur 1); äv. om dels elektricitet l. elektrisk ström, dels åska l. åskmoln; äv. oeg., särsk. om oväder l. tryckande väderförhållanden o. d.; äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. slutet). Elektriska urladdningar. VetAH 1800, s. 145. Jag har i stället för tråd urladdat batteriet med breda remsor af stanniol. Berzelius Brev 11: 36 (1820). Den brännande, förtorkande sommarhettan urladdar sig slutligen i fruktansvärda skyfall. NF 5: 1118 (1882). Ozonisatorn är ett slutet kärl, där högspänd växelström urladdas i luft. TT 1903, V. s. 1. I luften mullrade det som om åskmoln urladdat sig. Krusenstjerna Fatt. 4: 471 (1938). jfr gnist-, kvast-, själv-, spets-urladdning. särsk. i bildl. anv., med avs. på (uppdämd) känsla (i sht agg l. vrede l. hat o. d.) l. (tillbakahållet) känslouttryck o. d.: ge utlopp för, tömma ut; äv. refl.: ladda ur sig (se ladda ur 2); äv. med sakligt subj., om (uppdämd) känsla l. (spänt l. ansträngt) (sinnes)tillstånd l. förhållande o. d.: komma till utlopp l. få sitt utlopp (i ngt); jfr ur, prep. o. adv. II 1 c β. Militära urladdningar. (Landsförvisningen) var en skonsam tröst för afunden, som dymedelst urladdade sin ilska mot det smärtande föremålet. Emanuelsson Plut. 3: 125 (1843). Kammarskrifvarn, ingeniörn och notarien voro alla kvinnohatare, och urladdade allt som oftast sin galla mot ”könet”. Virén Skizz. 107 (1890). (Eleverna) behöver bli bortskämda och få urladda sig en smula. SvLittTidskr. 1963, s. 168.
2) (†) med avs. på skjutvapen: ta ut laddning (se ladda, v. 2 a) ur. Swederus Jagt 360 (1831). Sundén (1892).
Ssgr (till -ladda 1): urladdnings-gnista. (numera bl. tillf.) blixt; jfr gnista, sbst. 1 b. Berzelius Kemi 1: 50 (1808).
-lampa. i sht fys. lysrör. SvTeknUppslB 1: 425 (1937). Urladdningslampa, (dvs.) lampa i vilken ljuset alstras .. genom elektrisk urladdning i en gas eller metallånga, innesluten i ett glasrör som är tillsmält i båda ändar. NE 19: 105 (1996).
-rör. fys. om för ljusalstring avsett rör (se rör, sbst.3 3 e) med innesluten gas; jfr -laddnings-lampa. TT 1897, M. s. 28.
-LADDARE. [till -ladda] redskap l. apparatur avsedd för l. använd vid (framkallning av) elektrisk urladdning. VetAH 1800, s. 141. —
(II 1 b γ) -LAKA, -ning. laka ur (ngt); särsk. i fråga om dels (avsöndring l. utvinning av) kemiska ämnen, dels (beredning av) födoämnen, dels (hantering av) virke; ofta med särskild tanke på att det som lakas ur är näringsrikt l. på annat sätt önskvärt (jfr slutet); äv. bildl. (se slutet); jfr -luta, -musta, -vattna 1. Urlakning av åkermark, av tungmetaller. Urlakade och näringsfattiga råvaror. Alunschifvern slogs först sönder i små stycken .. (o. antändes) för att .. göra den så lös att kalt vatn kunde sen urlaka dess alun halt. Ferrner ResEur. 310 (1760). Genom flottningen urlakas .. en del ämnen ur stockarna. Ekman SkogstHb. 147 (1908). Riv rå potatis, lägg massan på en sikt eller ett spänt tygstycke och urlaka den med vatten. Bolin OrgKem. 152 (1925). särsk. i bildl. anv.: försvaga l. utarma, tömma på innehåll l. kraft, utmatta; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., äv. om person: kraftlös l. utmattad, äv.: avtärd; jfr -vattna 1 slutet. Språkbruket, politikens innehåll urlakas. Svårigheten att fixera de urlakade begreppen. Öman Ungd. 105 (1889). Hon såg förbaskadt blek och urlakad ut. Cavallin Kipling Gadsby 22 (1897). Den utbrända upplevde sig som tom, tömd, förbrukad, urlakad. Johannisson MelankRum 235 (2009).
Ssgr: urlaknings-process. 2NF 22: 863 (1915). Efter urlakningsprocessen återstod avfall som deponerades på svenska kommunala anläggningar. DN 4/5 2002, s. A5. —
(II 1 b δ) -LASTA, -ning. lasta ur (ngt (l. ngn)), lossa (se lossa, v.1 7); särsk. med avs. på dels fartyg l. fordon o. d., dels gods l. varor (l. truppstyrka o. d.); äv. med subj. betecknande fartyg osv., förr äv. truppstyrka: lämna fartyg osv., debarkera; jfr -skeppa. Lyftanordningen underlättar i- och urlastning. I Holländske hamnar får ej något skepp inlöpa och urlasta Köpmanswaror. SP 1809, nr 22, s. 1. En inre segelled, som var så grund, att en del af fartygen måste urlastas. Mankell Krigsm. 1: 458 (1865). KrigVAT 1894, s. 155 (om truppstyrka).
-ort. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 209 (1880). Under världskriget var Calais urlastningsort för engelska armén. 3NF 4: 484 (1925).
-station. jfr station 17 a. I- och ur-lastningsstationer måste hafva stort spårutrymme för ordnande af materielen och dess sammansättande till militärtåg. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 202 (1880). —
(II 1 b β) -LUTA, -ning. (†) = luta ur; äv.: urlaka (jfr luta, v.2 2). Tiselius Vätter 2: 73 (1730). Askan af brända träd urlutas med watten, som utdrager pottaskan. Hartman Naturk. 41 (1836). Dessa (trä)plåtar måste kokas och urlutas. SD(L) 3/3 1895, s. 14. —
(II 1 b β) -MJÖLKA, -ning. mjölka ur (juver l. ko o. d.); äv. dels med avs. på mjölk, dels abs. GT 1787, nr 76, s. 3. Ju oftare man mjölkar, och ju fullständigare man urmjölkar, desto mer mjölk får man. HandtvLBl. 1905, s. 235. Vid hvarje mjölkning är den första mjölken magrast och den sist urmjölkade mycket fet, hvarför fullständig urmjölkning af jufret är mycket viktig. 2NF 18: 733 (1912). —
(II 1 b δ) -MONTERA, -ing. jfr montera 1 o. demontera 3 a. En urmonterad växellåda. VFl. 1924, s. 97. —
(II 1 b γ) -MUSTA. (†) musta ur l. laka ur (ngt). SvT 24/8 1852, s. 1. Att turska bönor, som genom förvaring i saltlake betydligt urmustats, ytterligare skola fördärvas. AB 10/4 1915, s. 10. —
(II 1 b α) -NUPEN, p. adj. som är försedd med inskärning l. inbuktning i kantlinjen (som om ngt nypts bort). Blomfodret twåflikat, urnupit. Fischerström 1: 401 (1779). Den vanligaste formen (på julbröden) är den runda kakan; ibland är den stjärnformigt urnupen i kanterna. Nilsson FolklFest. 216 (1915). —
(II 1 b (α)) -NÖTA, -ning. (numera bl. tillf.) jfr nöta, v.2 3. En sned urnötning af 10 à 12 alnars längd. Lignell Dal. 1: 41 (1851). —
(II 1 b δ) -PACKA, -ning. packa ur (ngt). Eftermiddagen .. hvilken åtgick till urpackning och inrättningen af mitt nya boställe. PoetK 1818, 2: 46. —
-PAPPERA, -ing. (förr) (efter pressning i tygpress) avlägsna (skyddande pappark), motsatt: inpappera. Sahlin SkånFärg. 100 (1928). —
-PLOCK. [vbalsbst. till -plocka o. plocka ur] särsk. konkretare: urval; särsk. i fråga om text: (samling av) utdrag (jfr plock 3). Hwad som då bestrides skall sedan söka styrkas punkt för punkt genom urplock ur det wäldiga .. bewisningsmaterialet. SundsvP 13/3 1886, s. 2. Ett urplock av olika riksdagspartiers förslag. NorrkpgT 19/10 2009, s. 37. —
-PLOCKA, -ning. plocka ur (se plocka ur 1) (ngt); särsk. (med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 b γ) med mer l. mindre starkt framträdande bibet. av särskiljande o. utväljande (jfr plocka, v. 5); äv. med avs. på det varur ngt plockas (jfr plocka ur 2). Urplockade butikshyllor. (Fiskarna) urplocka sillen (ur garnen), sortera, gäla och salta den. Ekström AfhFiska 15 (1845). Djurstammen i Hjorthagen utgöres efter senaste urplockningar af omkring 140 hjortar. SD(L) 1898, nr 418 B, s. 1. —
-PRESSA, -ning. pressa ur (ngt). Urprässade drufwor. Lind 1: 1548 (1749). Efter 5–10 dagar urpressas saften hårt. Bergström Vinb. 24 (1926). —
(II 1 b α) -RINGA, -ning. ringa ur (klädesplagg ss. klänning l. väst, äv. skodon) (jfr ringa, v.2 4 e, o. ringa ur); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (jfr ringa, v.2 4 e β), äv. i överförd anv., om person (i sht kvinna) som bär på sådant sätt tillskuren l. utformad klänning o. d.; äv. allmännare, i fråga om annat på sådant sätt utformat föremål; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret (se slutet); jfr -runda. Urringadt lif med spetsar. SthmModeJ 1843, nr 6, s. 8. Liten plusdistans kan .. åstadkommas genom bordskifvans urringning 5 cm inåt vid midten. Arcadius Folksk. 41 (1903). Soccusen var en låg, bekväm känga eller sko utan snörning, djupt urringad under anklarna. Jäfvert Skomod 14 (1938). En ung, djupt urringad dam med jättelika örhängen. Gyllensten Senat. 96 (1958). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.; jfr ringa, v.2 4 e α. Nordforss 2: 651 (1805). Nu börjar kravet på natur träda fram, och hals och bröst blottas allt mer i djärva urringningar. Fröberg Skrädd. 180 (1941). jfr hals-urringning. —
(II 1 a) -RINNA. särsk. om vätska o. d. (jfr rinna ur 2); i sht förr äv. om säd (jfr rinna ur 4 a). Uhrrunnen säd. Celsius Alm. 1731, s. 8. Buteljerna stupas .. och få stå så tills allt vattnet väl urrunnit. Leufvenmark Vin. 1: 258 (1869). —
-RIVA, -ning. riva ur (ngt). Dalin 2: 626 (1855). Hon har somnat med .. ett urrivet korsord på magen. Born RopSten. 254 (1991). —
(II 1 b α) -RUNDA, -ning. (numera bl. tillf.) runda ur (ngt). Rinman 1: 250 (1788). (Flänsen) afrundas på öfre kanten och urrundas i bottnen efter skenorna. Hwasser HbLokF 24 (1865). Skrivställ m. kuvertställ och urrundning för pennor. KatalÅhlénHolm 1916, s. 221. —
(II 1 b β) -RÖJA, förr äv. -RÖDJA, -ning. med avs. på ostädat l. nedskräpat utrymme o. d.: röja ur (jfr röja, v.3 3); äv. med avs. på skog o. d. (jfr röja, v.3 1). Urröjning av huset, skafferiet. Sjelfva ruinen är urröjd. SthmFig. 1847, s. 186. En liten stuga midt i en urrödjning i skogen. Almkvist Turgenjef 9: 149 (1887). —
(II 1 b β) -SCHAKTA, -ning. jfr schakta, v. Den urschaktade marken, jorden. Kôersner Dal. 26 (1885). Driften sker genom en .. i en lämplig urschaktning monterad anordning. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 24. —
(I 3) -SINNAD. (†) som är från sina sinnen, vansinnig, galen; jfr sinnad 5 d. VarRerV 58 (1538). Ligger hemma siuck och är en wrsinnat menniskia och gör aldrigh än bannes, där han ligger. ÄARäfst 87 (1596). Dän gambla guman .. är Blifuen wrsinnad och gallen att dän onde anden Regerar häne. ÅgerupArk. Brev 21/6 1734. Ihre (1769). —
(I 3) -SINNE. tillstånd av stark l. våldsam vrede, raseri (se d. o. 2, 3); vansinne; förr särsk. om sådant tillstånd betraktat ss. (sinnes)sjukdom. Almqvist Hind. 13 (1833; hos hund). Ursinne .. En sinnessjukdom, som yttrar sig i öfverspänd sinnesstämning med omtöcknadt medvetande (oftast förenad med öfvermod och våldsamhet). Sundén (1892). Någon gång kan den sjuke (vid urinförgiftning) få anfall af ursinne (mani), så att han liknar en sinnesrubbad. Wretlind Läk. 8: 29 (1900). Mot .. (gerillan) sätter regeringen in amerikanska attackhelikoptrar och napalm i attacker som präglas av ett besinningslöst ursinne. DN 23/5 1971, 1: 7.
Ssg: ursinnes-utbrott. våldsam yttring av ursinne. IdrBl. 27/2 1935, s. 6. Det vågade Gunborg inte säga – av fruktan för ett nytt ursinnesutbrott från modern. Dahl När 40 (1966). —
(I 3) -SINNELIGA l. -SINNELIGEN, adv. (†) ursinnigt. Han skaar .. them ogudhachtigha Nicanor tungona aff, och bödh .. handena som han så vrsinneligha brukat hadhe, in moot Templet vphengia. 2Mack. 15: 33 (Bib. 1541). (De) migh för en smälig liturgist vthropade och vrsinneliga tumultuerede. KyrkohÅ 1909, MoA. s. 103 (c. 1600). Möller 2: 305 (1755). —
(I 3) -SINNIG. om person: rasande, vild av vrede (jfr sinnig 5 b); förr äv.: sinnessjuk, galen, vansinnig (jfr sinnig 5 d o. -sinnad); äv. dels i överförd anv., dels om ngt sakligt: våldsam, ytterst häftig; jfr -sint. The wordo wrsynnoghe och talades wedh mellan sigh huad the skulle göra ååt Jesum. Luk. 6: 11 (NT 1526). Sij, j seen at mannen är vrsinnigh, Hwj haffue j hafft honom til migh? 1Sam. 21: 14 (Bib. 1541). En Hoop aff .. (krigsfolket) blefwo vrsinnige, så at the beto hwar andre medh Tänderna, somlige affstumpade sigh sielfwe sijne Ledemoter. Schroderus Os. 2: 396 (1635). Midt i en ursinnig snöstorm. Söderberg AllvLek. 177 (1912). Han trampade några ursinniga varv men .. motorn (drog) en oljesuck och dog. Brunner SvVill. 235 (1987).
Avledn.: ursinnighet, r. l. f. förhållandet l. tillståndet att vara ursinnig, ursinne; galenskap, vansinne. SalWijsh. 5: 4 (öv. 1536). År 1783 vårdades 154 personer uti följande sjukdomar .. Ursinnighet, Lamhet, Slag. VeckoskrLäk. 5: 152 (1784). Att ett jemförelsevis redigt och sansadt tillstånd har inträdt sedan den vilda ursinnigheten hade rasat ut. 2SAH 51: 342 (1875). —
(I 3) -SINT. (†) ursinnig; jfr sint 1. AAAngermannus VtlDan. 467 (1592). Ty mellan kiärlek och en ursint harm iag swäfwar. Gyllenborg Andr. E 1 b (1723). Han, ursint huggande, i luften cirklar hvälfver. JGOxenstierna 5: 209 (c. 1817). Jag mer än ursint är! Hagberg Shaksp. 7: 63 (1849). —
(II 1 b β) -SKEPPA, -ning. (numera mindre br.) lasta ur (gods l. truppstyrka o. d.) från fartyg; jfr skeppa, v.1 2 (b). Mankell Krigsm. 1: 429 (1865). Fartygschefernas föreskrifter böra innehålla .. uppgift på folk, hästar m. m., som i hvarje omgång skola urskeppas. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 292 (1886). SAOL (1973). —
(II 1 b β) -SKINT, p. adj. (numera bl. tillf., vard.) om (färg på) tyg l. hår o. d.: urblekt; jfr skina 1. UNT 3/12 1945, s. 7. På dasset hemma hos mormor och morfar .. där det hänger urskinta bilder på Europas drottningar på väggen. Expressen 8/9 1995, s. 5. —
-SKRUVA, -ning. jfr skruva ur 1. Då bössan skall rensas bör detta (antändnings)rör urskrufvas. TJäg. 1833, s. 412. Skrufvarna .. äro försedda med stoppinrättning till förhindrande af urskrufning. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 287. —
(II 1 b γ) -SKRÄDA. (†) med avs. på (stycke l. lager av) malm o. d.; jfr skräda, v. 2 b, o. -sovra. Desse hwarf blefwo .. såsom onyttige urskrädde och bortkastade. VetAH 1742, s. 11. JernkA 1900, s. 535. —
(II 1 b α) -SKÅLA, -ning. skåla ur (ngt); jfr -holka. Björkegren 767 (1784). Urskålningarna å turbinkamrarnes nedströms vettande väggar äro gjorda för att spara materiel. TT 1901, V. s. 18. Trästolar böra vara urskålade i sitsen, vilket ökar bekvämligheten. Form 1945, s. 67. —
(II 1 b α) -SKÄRA, -ning, äv. (numera bl. tillf.) -ing. skära ur (ngt); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, särsk. i fråga om klädesplagg o. d. (jfr skära, v.2 10 (b), o. -ringa slutet). När detta altsammans är wäl tilhopa rört, så fyll det i den urskurna tungan. Warg Bih. 28 (1765). Frack utan urskäring framtill. SthmModeJ 1844, s. 64. Grus- och finsandbankar bilda flodens sidor och kraftiga urskärningar ske under högflod. SvGeogrÅb. 1946, s. 163. —
(II 1 b β) -SKÖLJA, -ning. skölja ur (ngt); särsk. (i fackspr., med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 b γ) med avs. på grus l. sand l. morän o. d. (jfr -spola, -tvätta, -vaska). Den ursköljda och torra mjölkkartongen sorteras som pappersförpackning. At för än garnet färgas, bör det .. wara twättat och såpan ganska wäl urskölgd. Warg 723 (1755). Den breda randmoränen, sådan den bildats vid ursköljningar genom smältvattnet. Fennia VII. 2: 69 (1892). —
(II 1 b α) -SKÖLPA, -ning. (i sht i fackspr.) skölpa ur (ngt). KrigVAT 1835, nr 4, s. 134 (1832: urskölpningar). Urskölpt märlprim av härdat stål med en ränna på ena sidan användes vid splitsning av vajer. Weinberg Sjömansk. 51 (1954). —
(II 1 b γ) -SKÖNJA. (numera bl. tillf.) skönja (se d. o. 4) l. urskilja (ngt); äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr skönja 5). Att jag ej redigt urskönjde namnen ur det allmänna mumlet. Polyfem I. 49–52: 3 (1810). En kvinna eller en man, han kunde inte ens urskönja vilket, som gick hem. Krusenstjerna Pahlen 4: 86 (1933). I sista satsen kunde man urskönja hur kraftfull musiken skulle kunna bli. GT 11/11 2000, s. 6. —
(II 1 b α) -SLIPA, -ning. (i sht i fackspr.) jfr slipa, v.2 2 (f). 2:ne urslipningar i sned riktning ofvanom grytorna, på bergets öfversta kant. Lignell Dal 1: 40 (1851). Den .. djupt urslipade hålmejseln af skiffer. AntT XX. 1: 5 (1914). —
-SLÅ, -slagning. jfr slå ur 2. Urslagna flisor, dörrsprintar. Helsingius Kk 5 b (1587). På det att geléet ej må gå sönder vid urslagning ur formen, bör (osv.). Grafström Kond. 168 (1892). —
(II 1 b γ) -SOCKRA, -ing. (förr) utvinna socker ur (melass l. beta o. d.); jfr sockra 2. Klason Sockerh. 69 (1891). —
(II 1 b γ) -SOVRA. (†) med avs. på malm o. d.; jfr sovra 1 o. -skräda. Många små schacht .. hwarmedelst malmen blifwit ursofrad och på tunnor upfodrad. Hülphers Dal. 392 (1762). JernkA 1869, s. 212. —
(II 1 b α) -SPARA, -ing, -ning. (i sht i fackspr.) spara ur (ngt); i sht ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.: urtagning l. slits (se d. o. 1 (b, c)). TT 1897, Allm. s. 185. En stenskoning, i vilkens fyra sidor äro ursparade små rektangulära nischer. AntT XXII. 3: 13 (1919). Särskilda .. plattor med ursparing för fönster finns (bland eternitplattorna). SvByggkatal. 1955, s. 389. —
(II 1 b α) -SPJÄLKA, -ning. (i sht i fackspr.) jfr spjälka 2 o. spjälka ur. Hvarje stenart som har en bladaktig sammansättning, har benägenhet att klyfvas eller urspjelkas på fuktiga ställen. Stål Byggn. 1: 62 (1834). Vid bålhuggning (av sliprar) skall arbetet utföras så noggrant, att .. urspjälkningar icke uppstå. HbSkogstekn. 834 (1922). —
(II 1 b β) -SPOLA, -ning. spola ur (ngt); särsk. (i fackspr., med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 b γ) med avs. på morän o. d. (jfr -skölja, -tvätta). Urspolning av föroreningar, ledningsnät. Hygiea 1871, s. 179. Grovblockig, urspolad morän. Selander LevLandsk. 78 (1955). —
-SPRITA. (numera mindre br.) jfr sprita, v.3 II 2. Så snart Bönskidorna blifva gula, upptages hela Bönväxten och upphänges i luftigt rum att torka, sedan urspritas bönorna och förvaras till utsäde. Lundström Trädg. 85 (1831). Östergren (1965). —
-SPRÄTTA, -ning. sprätta ur (ngt). Man slipper den besvärliga ursprättningen och isyningen av gardinringar. KatalNK 1925, Vår. s. 50. —
-SPÅRA, förr äv. -SPORRA, -ing, -ning.
1) till II 1 a α: spåra ur (se spåra ur 1). TT 1880, s. 64. Urspåring på Upsala-Gefle jernväg. Uppgående godståget från Upsala urspårade i går eftermiddag kl. 3.20 vid Vattholma station. VL 1895, nr 230, s. 3. jfr spårvagns-, tåg-urspårning. särsk. i mer l. mindre bildl. anv., särsk. dels i p. pf. i substantivisk l. mer l. mindre adjektivisk anv., dels ss. vbalsbst. -ing l. -ning, äv. konkretare, om enskild omgång av urspårning; jfr spåra ur 2. Urspårade karriärer, traditioner, språkformer. Han var urspårad, sammantörnad, i olag, krossad. Strindberg Giftas 1: 146 (1884). Tankegångarna kunna (vid schizofreni) visa de besynnerligaste urspårningar och oförmedlat kastas över från ett motiv till ett annat. Wigert PsykSj. 2: 46 (1925). Vi har en utvecklad socialvård, som ger missanpassade och urspårade hjälp. Fatab. 1961, s. 48.
2) (†) till II 1 b α: göra l. åstadkomma spår (se spår, sbst.3 4) l. fals i (ngt); jfr spåra, v.2 3 e, o. -falsa. Ursporrade eller falsade Stolpar. Brauner Bosk. 90 (1756). TT 1883, s. 103. —
(II 1 b ε) -SPÄNNA, -ing. (numera bl. tillf.) med avs. på dels dragdjur, dels fordon: spänna ur l. ifrån; äv. bildl.; jfr spänna ur 2. Serenius (1734). En elegant trilla stod urspänd på gården. Almqvist JK 7 (1835). Enligt batterichefs .. bestämmande (verkställs) urspänning, avsadling och avselning. ArtillRegl. 1940, 2: 60. —
(II 1 b α) -STANSA, -ning. i sht tekn. stansa ur (ngt). Runt silversmycke med urstansad stjärna. 2UB 3: 428 (1897). (Järnbalkarna är) försedda med fyrkantiga urstansningar, hvarigenom man medels spett på vanligt sätt kan höja luckstolparne. TT 1901, V. s. 36. —
(II 1 a) -STIGA, -ning. stiga ur. DA 1824, nr 2, Bih. s. 3. Vridbara säten för lättare in- och urstigning. Sydsv. 6/12 2008, s. 7. —
(II 1 b β) -STJÄLPA, -ning. stjälpa ur (ngt). Tunnans innehåll var urstjälpt. Inkomne uti Salteriet urstjelptes de (dvs. skottkärrorna med den fångade sillen) uti bingarne. VetAH 1817, s. 39. —
-SVALLA, -ning. (i fackspr.) jfr svalla, v. 7; i sht i p. pf. i adjektivisk anv., om morän l. sediment l. rullstensås o. d. (Moränstrandlinjerna) äro ofta intet annat än ursvallade moränvallar, afsatta som sidomoräner vid isens afsmältning och öfverspolade af smältvatten. Sjögren Torneträsk 159 (1909). —
a) med avs. på arbetsstycke av trä l. metall o. d.; äv. dels med avs. på resultatet av svarvandet, dels i fråga om avputsning av redan format föremål; jfr svarva 2 b. Ursvarvad hylsa, fördjupning. Kokkärl renbetas uti utspädd svafvelsyra och glaseras .. sedan, eller ock ursvarfvas och skuras de med sandsten. Almroth Karmarsch 114 (1838). Hammarkolfven (har) en cylindrisk ursvarfning, i hvilken en i cylinderns inre framskjutande ansats på öfre locket passar. HufvudkatalSonesson 1920, 1: 501.
b) i fråga om svarvande åstadkommet av rinnande vatten l. inlandsis o. d.; jfr svarva 2 c. En fjellström, som med fart kastat sig ned och medelst en och annan smärre sten ursvarfvat jättegrytan i bergshällen. Nilsson Dagb. 30 (1816, 1879). —
(II 1 b α) -SVÄNGA, -ning. (numera bl. tillf.) jfr svänga ur 1. Westee (1842). Innan limningen sker, skola fötterna (på sängen) .. ursvängas med en bandknif. AHB 117: 23 (1883). Spånhyvel .. försedd med tvenne järn ett plant och ett ursvängt. KatalÅhlenHolm 1927–28, s. 205. —
(II 1 b α) -SÅGA, -ning. (i sht i fackspr.) jfr såga, v.1 1. Dalin (1855). Ur den gradhyflade träbiten .. ursågas tunna skifvor. Slöjdaren 1883, nr 5, s. 1. —
-TA, äv. -TAGA, -tagning; -tagare (se avledn.), -tagerska (tillf., ST 28/3 1914, s. D4 (: Fläckurtagerska) osv.).
1) till II 1 b: ta ur (ngt som är inne i ngt) (jfr ta ur 1); äv. (till ur, prep o. adv. II 1 b ζ) med avs. på fläck o. d.: ta bort (jfr ta ur 1 slutet); äv. med avs. på det varur ngt tas ur (jfr ta ur 2) (se särsk. slutet). Apparaten ska förvaras med batterierna urtagna. Inmätet urtagit, tarmarne utristade, renskrapade och alt ting wäl rengiordt. Warg 8 (1755). Bläckfläckar urtagas med s. k. bläckpulver. Langlet Husm. 610 (1884). Nyckeln till det lilla skåpet var urtagen och dörren låst. Krusenstjerna Fatt. 1: 90 (1935). Ugnarna var nätt och jämt urtagna och ännu allt för heta för att någon flykt skulle vara tänkbar åt det hållet. Martinson VägKlockrike 346 (1948). jfr fläck-urtagning. särsk. med avs. på dödat djur: ta ut inälvor ur; jfr ta ur 2 a. (Fåglar) kunna .. (med sina inälvor) förwaras 2 weckor om wintren, då de blifwa wäl frusna, ty om de urtagas och blifwa liggande, så rånnar kiöttet. Warg 178 (1755). Ofta köper man fisken urtagen. ModStKokb. 233 (1983).
2) till II 1 b α: (gm att ta ur (se ta ur 2)) göra l. åstadkomma insänkning l. öppning i (ngt), särsk. i fråga om sådan insänkning osv. avsedd för inpassning av annat föremål; äv. med avs. på sådan insänkning osv.; i sht ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om sådan insänkning osv.; jfr -spara. JernkA 1828, 2: 165. AHB 34: 55 (1869; med avs. på brödkaka). Ryggbrädet (på stolen) är antingen helt eller också försett med en urtagning nedtill. Erixon Möbl. 2: XLV (1926). (Blomkrukan) är dekorerad .. med brokigt lysande ströblommor på de urtagna refflorna. Bæckström Rörstr. 122 (1930).
Avledn. (till -ta 1): urtagbar, adj. som är möjlig att ta ur. TT 1900, M. s. 134. V-ringad top med urtagbara axelvaddar. KatalJosefsson 1989, Höst. s. 201.
urtagare, m.//ig. särsk. (förr) om person som på spinneri (yrkesmässigt) tog ur o. rengjorde (o. i övrigt handhade) valsar på kardmaskin. Key-Åberg TextilNorrk. 16 (1896). —
-TAG. [vbalsbst. till -taga o. taga ur] urtagning (se -taga 2); särsk. konkret. Skogvakt. 1891, s. 170. Den stora skålen har ett praktiskt urtag, som håller salladsbesticken på plats. Vi 13/9 2001, s. 22. jfr sikt-urtag. särsk. om i vägg gjord urtagning för elektrisk kontakt, särsk. med inbegrepp av sådan kontakt, liktydigt med: uttag. Urtag för elrakhyvel. SvD(B) 24/6 1960, s. 11. —
(II 1 b β) -TAPPA, -ning. jfr tappa ur 1, 2; äv. mer l. mindre bildl. Dalin (1855). Sänkning eller urtappning af sjö .. eger jordegare ej rätt att göra, med mindre det kan ske utan förnärmande af andras rätt öfver vattnet. Juhlin-Dannfelt 6 (1886). Almqvist Comfort Routl. 301 (1913; i bild). Grundstocken vid utloppen sänktes, så att vattnet kunde urtappas djupare. Lindroth Gruvbrytn. 1: 634 (1955).
Ssgr: urtappnings-hål. Till hvardera kompressoren leda upptill ett fyllningshål och nedtill ett urtappningshål. BeskrFästnPosArtill. I. 9–10: 67 (1895).
(II 1 c α) -TJÄLAD, p. adj. (numera bl. tillf.) om mark l. jord o. d.: som tjälen (helt) har gått ur. Möller 3: 1779 (1790). En tidig vårvärme framlockar ofta blomman ur den urkälade jordtorfvan. 2SAH 43: 111 (1867). —
-TORKA, -ning.
1) till II 1 b β: torka ur (se torka ur 1) (ngt). Kyl- och frysskåp måste vara avfrostade och urtorkade. Såsom allmän regel bör följas, att pipan urtorkas före skjutning och rengöres omedelbart efter hemkomsten från dagens skjutningar. Balck Idr. 2: 231 (1887).
2) till II 1 c α: torka ut (jfr torka ur 2). Lundström Trädg. 63 (1852). På vårsidan, då solen tinar marken och växtligheten, är urtorkningen ett större problem än att det skall frysa. DN 24/9 1992, s. 11. —
-TRAMPA, -ning. särsk.
a) till II 1 b α, särsk. med avs. på dels golv o. d., dels skor. Urtrampade träskor. Spiltorna .. blefvo urtrampade i midten. Wrangel HbHästv. 104 (1884).
b) till II 1 b ε, i fråga om koppling(spedal) på bil; jfr trampa ur 2 b. Nerén HbAut. 1: 55 (1911). Den kontroversiella frågan om urtrampning vid en sladd. SvD(A) 12/1 1963, s. 5. —
-TRYCKA, -ning. trycka ur (ngt). Kolven var urtryckt. Löpet (vecklas in) i en bit tunnt linne, lägges i mjölken och urtryckes med fingrarna. QLm. 3: 34 (1833). —
(II 1 b γ) -TRÖSKA, -ning. tröska ur l. ut (säd(eskorn) l. frön l. kärvar o. d.); i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. äv. bildl., om frågeställning l. lära o. d.: uttömd, äv. närmande sig bet.: uttjatad. En tröskare kan föga mer än 6 gallon (väpplingsfrö) om dagen urtröska. Serenius EngÅkerm. 60 (1727). Frågan var så urtröskad, att inga nya synpunkter kunde vinnas. GHT 1897, nr 107, s. 1. —
(II 1 b (γ)) -TUNNA, -ing. tunna ur (ngt); förr äv. refl.: bli allt tunnare l. smalare; äv. bildl. Urtunnad lugg. Post KoprJordb. 16 (1862; refl.). Ytterligare en faktor .. är att urtunningen av klasspelare fortsätter i elitserien. DN 14/12 2010, s. B17. —
(II 1 b β) -TVÄTTA, -ning. tvätta ur (ngt); äv. med avs. på det som avlägsnas genom tvättandet (jfr tvätta 1 b); äv. (i sht i fackspr., med anslutning till ur, prep. o. adv. II 1 b γ) dels i fråga om avskiljning l. utvinning av ämne l. stoff l. material o. d. gm tvättande (se tvätta 1 a; jfr -laka), dels med avs. på morän l. jord o. d. (jfr tvätta 2 o. -skölja, -spola, -vaska); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om klädesplagg l. tyg, ofta med särskild tanke på resultatet av tvättandet, mer l. mindre liktydigt med: (sliten o.) urblekt; äv. överfört l. bildl. (se slutet). Urtvättning av ftalater från PVC-tryck på kläder. Jeans med trendig urtvättning. Ärmarna förlängda knappar isatta och fläckar vrtuätad. BoupptSthm 1676, s. 1434 b, Bil. (1674). Et stycke färskt urtwättadt smör. Warg 689 (1755). De högre belägna markerna .. där urtvättningen av moränen pågått ända in i senaste tid. Smeds Malaxb. 6 (1935). Bär- och fruktfläckar urtvättas med varmt vatten. Varulex. Beklädn. 317 (1945). Kommissarien noterade att han såg ovårdad ut. Kortärmad, urtvättad bomullsskjorta där det saknades en knapp. Nesser FallG 122 (2003). särsk. i p. pf. i överförd l. bildl. anv., i fråga om att ngt (delvis) är i avsaknad av (l. har förlorat sin) färg l. lyster o. d.; ibland äv. om (hy l. utseende hos) person. Bleka, urtvättade färger. Och dottern se’n!! – så förb. blek och urtvättad! AGeijer i Solnedg. 1: 156 (1843). Ett urtvättat (film)koncept har nått sin smärtgräns, trots alla stjärnor. GbgP 27/2 2009, s. 78. —
(II 1 b β) -TÖMMA, -tömning. tömma ur (ngt som tjänar ss. behållare, ss. säck l. flaska l. glas o. d.) (jfr tömma ur 1); äv. med avs. på innehållet i sådan behållare osv. (jfr tömma ur 2). Ollian vthpressas vhr olliebären aff Olliogårdzmästaren, sedhan warder hon offta af hält ofwan, och vhrtömd. Schroderus Comenius 383 (1639). Dessa säckar kunna antingen stoppas hela i korgarna eller ock urtömmas i dem. Sappörregl. 1880, s. 53. —
(II 1 b γ) -VASKA, -ning. (numera bl. tillf.) gm vaskning avskilja l. skölja bort (ngt); särsk. med avs. på morän l. grus o. d. (jfr -skölja, -tvätta); i p. pf. äv. liktydigt med: urtvättad. En hufvudränna, som leder den ifrån malm urvaskade slammen .. til sina behörige sumpar. Rinman 2: 272 (1789). Alla norska dalar, där botten, täckt af urvaskadt grus, upptages af ett skogsbälte. Ymer 1917, s. 258. Ett urvaskat, tunt och krusat hår. Rosendahl LoJäg. 43 (1956). —
(II 1 b γ) -VATTNA, -ing; -are (se avledn.).
1) gm blötläggning i l. övergjutning med vatten avlägsna l. särskilja ngt (mindre önskvärt) ur (ngt); ibland äv. med avs. på det som avlägsnas osv.; i sht i fråga om avlägsnande av (tillsatt) salt ur födoämnen l. matvaror; särsk. bildl. (se slutet); jfr -laka. Den saltade sillen bör urvattnas innan den tillagas. Man kokar salt kiött, fläsk och kiött-korf som saltet är urwattnat. Warg 16 (1755). Af andra impregneringsämnen är t. ex. enbart klorzinklösning visserligen billigt, men detta upplöses och urvattnas af regn. TT 1898, Byggn. s. 31. Genom urvattningen mister konserven i näring och smak. StKokb. 634 (1940). särsk. bildl., med avs. på ngt abstr., särsk. (o. numera bl.) med särskild tanke på att det som avlägsnas osv. är ngt grundläggande o. önskvärt; ofta i p. pf. i adjektivisk anv., mer l. mindre liktydigt med: torftig l. slätstruken l. substanslös l. utarmad, äv. om ögon l. utseende o. d.: blek l. färglös o. d.; jfr -laka slutet. Urvattnade begrepp, kompromissförslag, lagtexter. Urvattna frågan till vederbörlig tydlighet. Tegnér Brev 8: 39 (1836). Der står pastorsadjunkten. En ung, blek, mager karl, med utslag i ansigtet och urvattnade blå ögon. Strindberg Giftas 1: 62 (1884). Den ökade fotbollsexporten har en given avigsida. Allsvenskan urvattnas. GgbP 13/6 1989, s. 31.
2) avlägsna vatten ur (ngt); särsk. (o. numera i sht, i fackspr.) med avs. på pappersmassa. TT 1900, Allm. s. 39. Urvattning (dvs.) borttagning av vatten ur fibersuspension genom avrinning, avpressning .. eller avsugning på silduk eller silplåt. TNCPubl. 74: 281 (1980).
Avledn. (till -vattna 2): urvattnare, r. särsk. (i fackspr.) om vid bearbetning av pappersmassa använd maskin för avlägsnande av vatten. VaruförtTulltaxa 1: 822 (1912). Efter silningen koncentreras (sulfit)massan genom urpressning av vatten i urvattnare till c:a 1-procentig utspädning. HbSkogstekn. 579 (1922). —
-VRIDA, -ning. gm vridning avlägsna vätska ur (stycke av tyg o. d.); äv. med avs. på sådan vätska; särsk. i sådana mer l. mindre bildl. uttr. som känna sig som l. vara en urvriden (disk)trasa, känna sig l. vara fullkomligt utmattad l. värdelös o. d. (jfr disk-trasa slutet, trasa, sbst. 1 d). När osten är .. wäl rörder och smidig, tages en fin lärftslapp och doppas uti watten, sedan lappen är urwriden, lägges han uti en spilkum, osten slås derpå. Warg 567 (1755). Urvrid vätskan och låt garnet halvtorka! Hörlén GSed. 140 (1914). Hans kropp var en urvriden trasa. Gardell Prärieh. 68 (1987). —
(II 1 a) -VUXEN l. -VÄXT, p. adj. om klädesplagg: som (på grund av kroppens tillväxt) blivit för kort l. trång l. liten; äv. dels i utvidgad anv., dels i bildl. anv., om ngt abstr. En urväxt bilbarnstol. Urvuxna stövlar, kontorslokaler. Just under denna sista situation, der min krökta ställning gjorde den tillförne urvexta skjortan alldeles otillräcklig, inträdde värdinnan. Cederborgh OT 1: 31 (1810). (Konstnären) ger ett ansikte åt generationer kvinnors trötthet över urväxta ideal. Expressen 30/8 2001, s. 2. —
(II 1 b γ) -VÄLJA, -are (se avledn.). gm väljande avskilja (ngn l. ngt) från en mängd l. ett flertal av ngt; jfr ut-välja. Uhrwalda helt små äckta perlor. KlädkamRSthm 1752 A, s. 378. Emedan djuret .. hindrades att urvälja de bästa bitarne på det torftiga bergsbetet. Strindberg SvÖ 1: 292 (1882).
Avledn.: urväljare, m.//ig. särsk. [jfr t. urwähler] (†) om väljare av ombud l. elektorer till valförsamling vid indirekt valsätt; jfr primär-väljare. SDS 15/11 1894, s. 1. Majoritet i elektorsförsamlingen kan på grund af valsättet ernås utan majoritet bland urväljarna. 2NF 35: 503 (1923). Toijer SvRiksd. 121 (1935). —
(II 1 b δ) -VÄPNA. (†) avväpna (ngn). Twå Satyri komma i färd med Cupido. Hwilke seendes at han war vr-wäpnat, och allena; falle honom an. Stiernhielm Cup. 8 (1649, 1668). Sjögren 25 (1832). —
(II 1 b β) -ÄTA. med avs. på (ngt som tjänar ss. l. erinrar om) kärl l. behållare o. d. (för mat l. föda): gm ätande (fullständigt) tömma på innehåll; särsk. (o. numera nästan bl.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., äv. oeg. l. bildl., mer l. mindre liktydigt med: urgröpt. Sahlstedt (1773). De små, hvita larverna, som borra sig in i och uräta kornen. LB 2: 233 (1900). Sydstranden är mångenstädes brant uräten i den höga mostranden. 2NF 30: 893 (1920). Ulrika diskade och tog med sig sitt urätna grötfat. Moberg Invandr. 379 (1952).
Spoiler title
Spoiler content