publicerad: 2012
URKUND ɯ3rkun2d, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
1) skriftlig handling (ss. testamente, kontrakt, protokoll o. d.) utfärdad för att gälla ss. bevis; officiellt rättsligt dokument (se d. o. 2, 4), diplom (se d. o. 2); numera i sht (jur.), särsk. i sådana uttr. som falsk l. äkta urkund, missbruk av urkund. Möller (1790; pl.). Såsom Negrerne icke hafwa några på sitt språk skrefne urkunder, så beropa de sig, med sina domar, på gamla häfder. Ödmann MPark 19 (1800). Åt utfästelser om gåva av lös egendom tillerkännes giltighet, om de gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som blivit överlämnad till gåvotagaren. SvJuristT 1937, s. 287. Var som .. framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar .. äkta urkund .. dömes .. för urkundsförfalskning till straffarbete. SFS 1948, s. 1014. Urkunden undertecknades av .. (bland andra) universitetets prorektor. LundagKron. 3: 304 (1955). Såsom missbruk av urkund bedömes också att man sanningslöst utger en genomslagskopia eller fotografisk kopia för att vara kopia av en viss urkund. NorstedtJurHb. 761 (1987). — jfr BEVIS-, FREDS-, RATIFIKATIONS-, RÄTTS-, SKÄNK-, STATS-, STIFTELSE-, TESTAMENTS-URKUND m. fl.
2) i allmännare anv. av 1: skriftlig historisk källa (använd för forskning o. bevisföring o. d.); källmaterial. Inscriptioner, gamla mynt, stridstyg, Manuscripter, Genealogiska arbeten samt flere dylika urkunder. Schück VittA 5: 160 (i handl. fr. 1763). Sagan är Nordens äldsta urkund, och leder sin börd från enkla verkligheten. 2VittAH 13: 2 (1821, 1830). De till christendomens urkunder räknade Mosisböcker. Nordström Samh. 2: 229 (1840). Under samtalen med kronprinsen satt hon vårdslöst tillbakalutad i ett soffhörn, och de gamla historiska urkunderna förtälja, att det till och med kunde hända, att hon kastade det ena benet öfver det andra. Personne SvTeat. 3: 91 (1915). Övre Norrland har tydligen bebotts eller åtminstone besökts av jagande och fiskande svenskar sedan flera årtusenden före den tid, som vi känna genom skriftliga urkunders vittnesbörd. Västerb. 1938, s. 6. De gamla urkunderna veta .. förtälja, att man i fordom tid även offrat i floder och sjöar. Det ligger därför nära till hands tänka att Helgeån fått sitt namn härav. SkånHembFÅb. 1955, s. 39. — jfr BIBEL-, KILSKRIFTS-, KÄLL-, PAPYRUS-, RELIGIONS-, RIKS-, RUN-, SAGO-, TROS-URKUND m. fl.
Ssgr (i allm. till 2): A (†): URKUND-BEVIS, -FORSKNING, -LÄRA, -MATERIAL, -SAMLING, -UTGIVARE, -VERK, se B.
B: (1) URKUNDS-BEVIS. (urkund- 1882. urkunds- 1882–1939) (†) bevis (se d. o. 1 a γ) rörande urkunds giltighet. Vid framställning af urkundbeviset i mera utsträckt betydelse kan anmärkas .. att dit räknar man äfven sådana bevismedel, som t. ex. rå och rör och andra bolstadaskäl. Broomé CivPr. 209 (1882). Cannelin (1939). —
-EDITION. (numera bl. tillf.) särsk. konkret(are), om utgivning (l. utgåva) av urkund. Fornskriftsällskapets Samlingar, Scriptores rerum Suecicarum m. fl. nyare urkundseditioner. 2SAH 58: 238 (1882). Inom Sverige ha alltsedan Sven Lagerbrings tid diplomatikens grundsatser varit erkända, och de ha i huvudsak tillämpats vid våra större urkundseditioner, i synnerhet vid ”Svenskt diplomatarium”. 3NF 5: 974 (1926). —
-FORSKNING. (urkund- 1876. urkunds- 1882 osv.) vetenskapligt studium av urkunder; forskning i urkund(er). Hans urkundforskningar äro icke särdeles djupgående, och han nyttjar merendels endast tryckta källor. NF 2: 19 (1876). 2SAH 58: 266 (1882; om Codex argenteus). —
(1) -FÖRFALSKNING. jur. förfalskning av urkund. HforsD 8/4 1871, s. 3. Att HovR:n .. dömer John Björklund jämlikt 12: 1 S(traff)L(agen) för det han falskeligen skrivit Olssons namn å växeln per 3/1 51 att för urkundsförfalskning hållas till straffarbete 4 mån. 1NJA 1953, Not. B s. 13. —
-LÄRA. (urkund- 1912. urkunds- 1876 osv.) i sht hist. diplomatik (se d. o. 1). NF 1: 1069 (1876). I samlandet af källskrifter .. utförde benediktinerna .. , med Jean Mabillon .. i spetsen, ett ypperligt arbete. Han lade grunden till en allmän urkundlära. Schück o. Warburg LittH 2: 584 (1912). —
-MATERIAL. (urkund- 1947. urkunds- 1880 osv.) jfr material 1 d. Sådant är .. det urkundsmaterial, hvarur jag försökt att hemta statistiskt användbara uppgifter rörande skörd, boskapsstock och folkmängd i sextonde seklets Sverige. 2VittAH XXIX. 9: 15 (1880, 1884). Både Engelbrektskrönikan och Karlskrönikan är till skillnad från Erikskrönikan typiska kansliprodukter, varav följer att deras författare haft till sitt förfogande det officiella urkundsmaterialet i rikets arkiv. Carlsson o. Rosén SvH 1: 107 (1962). —
-PUBLIKATION. jfr publikation 2. Vid de urkunds- och textpublikationer, som äro .. åt riksarkivet anförtrodda, skola (osv.). SFS 1909, nr 152, s. 6. Den alltjämt viktiga urkundspublikationen Handlingar rörande Skandinaviens historia stod på firmans editionsprogram. Helmfrid Holmen. 259 (1954). —
-SAMLARE. (numera mindre br.) jfr samlare 1 a β. Schmedeman, Johan, jurist, urkundssamlare, var född i Viborg 2/12 1652. FinBiogrHb. 1927 (1903). TSvLärov. 1943, s. 139. —
-SAMLING. (urkund- 1839–1937. urkunds- 1850 osv.) samling (se samla 1 h) av urkunder; diplomatarium. 2VittAH 18: 117 (1839, 1846). Anskaffande af ett handbibliotek, bestående af urkunds- och författningssamlingar, historiska arbeten och andra hjelpredor. BtRiksdP 1902, 8Hufvudtit. s. 11. I den gamla urkundssamlingen Shu-king finnas beskrivningar på mönster, vilka prydde fanorna och tjänstemännens sidendräkter. Sterner o. Kinch OrientMatt. 172 (1929). —
-SERIE. jfr serie i. Först med 1600-talet .. blir urkundsmaterialet rikt. Stadens urkundsserier synas från och med denna tid vara bevarade i stadens arkiv. Fatab. 1928, s. 210. —
-UTGIVARE. (urkund- 1835–1866. urkunds- 1882 osv.) utgivare av urkunder. Riksarkivet är vår största urkundsutgivare. SvLittFT 1835, sp. 567. Benzelius är ett av den svenska bibliotekshistoriens mest lysande namn, och även som forskare och urkundsutgivare har han bevarat sitt namn i den svenska lärdomshistoriens hävder. SvFolket 6: 62 (1938). —
-VERK. (urkund- 1894–1900. urkunds- 1895 osv.) större, utgiven samling av urkunder. BtRiksdP 1894, 8Hufvudtit. s. 9. Leibniz, som i mönstergilla urkundsverk samlade dokument och skrifter till Braunschweigs historia. Lindroth SvLärdH 2: 345 (1975).
Avledn.: URKUNDLIG, adj.; adv. -en (Palmblad Fornk. 2: 13 (1844) osv.), -t (Atterbom Siare VI. 1: 72 (1852) osv.). [jfr t. urkundlich] (i sht i fackspr.) till 1, 2: som är känd l. bestyrkt l. representerad gm urkund(er); diplomatisk (se d. o. 1 c); ss. adv.: gm l. enl. urkund(er); jfr diplomatarisk, dokumentarisk 2. ÅboUnderr. 14/7 1824, s. 3. Nordström Samh. 1: 269 (1839; om brev). Någon son till Sverker med namnet Turo förekommer ej heller urkundligt. Fornv. 1920, s. 203. Fullkomligt säkert är, att .. (riksdagsordningen av 1617) aldrig i urkundlig form blef utfärdad. SvRiksd. 3: 141 (1933). Det altarskåp i Reval, som Notka urkundligen levererade 1483. Rig 1936, s. 117. Några urkundliga uttryck, som hänvisa på att halshuggningen skett efter föregående rannsakning och laga dom, har forskningen icke företett. HT 1949, s. 27.
Spoiler title
Spoiler content