publicerad: 2017
VEM vem4, pron.; gen. vems (jfr VES); äv. (arkaiserande) HO hω4, pron. Anm. Nom.-formen ho blev i nysv. småningom utkonkurrerad av den ursprungliga dat.-formen vem (denna form förekommer i subjektsställning redan i t. ex. OPetri 4: 317 (c. 1540)); med avs. på utvecklingen från dat. till nom., jfr motsv. förhållande hos vard. dom för de (jfr DEN anm. (sp. D 731)).
Ordformer
(ho (-oo) 1522 osv. huen 1559. hwim 1689. hwo 1524. vem (hu-, hv-, hw-, -ä-) 1521 osv.)
Etymologi
[runsv. hvæim, dat., av hvaR, nom. sg. m., fsv. hvem, dat. o. ack. (av hva(r)); motsv. fd. hwam, hwem (d. hvem), fvn. hveim, got. hwamma, fsax. hwem(u), ffris. hwām, fht. (h)wemu, (h)wemo (mht., t. wem), feng. hwām, hwǣm (eng. whom); (med -m urspr. ss. instrumentalkasus) till en i interr. pron. vanlig rot som äv. föreligger i t. ex. sanskr. ka, lit. kas o. lat. qui; formen ho, fsv. ho, nom. sg., utvecklad ur ä. h(v)a(r), jfr rundan. hva, fd. hwa, hwo (d. hvo), got. hwas, fem. hwo, fsax. hwe, hwie, mnl., nl. wie, ffris. hwā, fht. hwer, wer (mht., t. wer), feng. hwā, hwo (eng. who). — Jfr EHO, EVEM, SESKVI-, VAD, pron. osv., VAR, pron., VAR, adv. osv., VERDA, VES]
1) ss. interr. pron., inledande direkt frågesats för att ange att ngns identitet l. person i sammanhanget är okänd l. inte (fullt) specificerad o. för att samtidigt efterfråga denna; ofta liktydigt med: vilken person; äv. ss. inledning till bisats (se a, i); ibland äv. dels på annan position i satsen (se d, e), dels inledande elliptisk sats (se särsk. h β); vid emfatiskt framhävande särsk. i konstruktion med utbrytning (se särsk. g), äv. med förstärkande adverbiellt komplement (särsk. i form av svordom (se t. ex. FAN, sbst.1 6 d β) l. i sådana uttr. som vem i all sin dar l. i all världen o. d.); äv. mer l. mindre retoriskt, särsk. dels med inbegrepp av l. särskild tanke på ngns personlighet l. egenskaper o. d., övergående i bet.: vad för slags person, dels i vissa stående uttr. (se h); förr äv. ngn gg om sak (se k). Vem är hon? Vem släckte ljuset? Vem av dem är bäst? Vem i all sin dar kan ha gjort något sådant? Knack, knack. Vem där? Hwem säya me(n)niskionar, mich men(n)iskiones son wara? Mat. 16: 13 (NT 1526). Hwem sköött? BtSödKultH 12: 30 (1593). Men hwem har denn’ ogerning giordt? Stiernhielm Harm. 11 (1668). Ho skulle, orörd och kall, gå förbi de trognas församling, der man .. förkunnar ditt lof? Wallin 1Pred. 3: 416 (c. 1830). Vem var det? .. Alström, Alberg, Algren. Nej. Bergström, Berggren? .. Nej, tänk, att jag inte kan komma på’t. Johnson Kommentar 6 (1929). Vem är det som har släpat hit sina ungar? Berglin DagSeger 91 (2009). ”Jag har bara sett Gerber”, sa jag. ”Vem?” sa hon. ”C. M. Gerber”, sa jag. Östergren SistCig. 20 (2009). — särsk.
a) inledande indirekt frågesats; ss. subj. förr äv. utan efterföljande som (jfr SOM, konj. osv. 13 c β); äv. elliptiskt; jfr EVEM 3 a (β). Hon avslöjade inte vem hon tänkte på. Man har inte kunnat utreda vem som är skyldig. Om tigh tycker .. att .. niels swensson bliffuer wiidh szamma befalning eller hwem tiigh synes ther tiil wara tiilfallen. G1R 2: 207 (1525). Hwem thet war wett iagh icke. BtSödKultH 12: 31 (1593). Osz är okunnogt hwem sammanschreff Jobs, Ruths, Domare och KonungaBöökerna, likwel är sielffua Historien otwiffuelachtigh. Baazius Upp. 2 a (1629). Hr Landtmarskalken frågade, hvem som skulle hämpta then förklaring af honom. RARP 9: 260 (1664). Han drar knif! skrek någon, man kunde icke urskilja hvem. Strindberg Hems. 81 (1887).
b) ss. predikativ till pluralt subj.: vilka; äv. i anv. motsv. a; jfr i slutet. Hoo äro the(n)ne som vthi the hwita höghtidhes clådher clädde äro, och huadhan äro the kompne? Upp. 7: 13 (NT 1526). Iagh wil kungöra tigh hoo thesse äro. Sak. 1: 9 (Bib. 1541). Polyfems auktorer – ho äro de? BrefNSkolH 32 (1810). Vem är vi, vad offrar vi lätt och vad köper man oss för? Frågor lika livsavgörande nu som under antiken. DN 13/9 2011, Kultur s. 2.
c) i gen.; äv. i anv. motsv. a, d; jfr VAR, pron. I 1 (b), VES I 1. Hwems korg är denne? ConsAcAboP 3: 103 (1666). Hvems är palatset, som jag for förbi / I qvällens mörker nyss? Runeberg (SVS) V. 3: 32 (1860). För vems skull finns dagis? För barnens eller föräldrarnas? DN 10/7 2004, Allm. s. 12.
d) styrd av prep.; särsk. (o. numera i sht) med denna placerad sist i satsen; äv. i anv. motsv. a. Vem letar du efter? Widh hwem wilie j lijkna migh? Jes. 46: 5 (Bib. 1541). Naemas hjerta sade henne, för hvem den gamle bad. Mellin Nov. 1: 14 (1838, 1865). Hvem är det du har förlofvat dig med? Lidforss Dante II. 1: 86 (1902).
e) ss. (betonat) frågeord inne i sats; särsk. dels i fråga där tidigare utsaga delvis upprepas, dels i sats med flera efterfrågade led (jfr VAD, pron. osv. I 1 b); äv. i anv. motsv. a. Du träffade vem? Vad har du sagt till vem? CVAStrandberg 1: 290 (1874). (Hunden) var visserligen både lättlärd och uthållig, men så full av kraft och eget initiativ att det inte alltid var helt klart vem det var som försökte träna vem. TioHundar 156 (2009).
f) ss. adjektiviskt attribut; särsk. med ett substantiverat adj. ss. huvudord; särsk. (o. numera nästan bl.) i uttr. vem annan, vilken annan person, vem mer; äv. i anv. motsv. a, d; i sht förr äv. i uttr. vem (..) för en (jfr VAD, pron. osv. I 1 f β). Schroderus Os. 1: 97 (1635). Hwem ästu för en Dwergh? Arvidi 18 (1651). Hvem siuk gör sig ey hopp om lijf i högsta nöden. TRudeen Vitt. 264 (1687). Jag wet icke hos hwem annan jag skulle detta anmäla. VDAkt. 1789, nr 39. Vem människa arbetar i salongen! Wester Gorkij Ute 67 (1918). Vem annan än Kafka kan skriva så? AB 2/3 2005, s. 4.
g) (†) i emfatisk omskrivning, ss. subj. till vara (se VARA, v.1 5) i uttr. vem (äv. ho) är som osv. (jfr SOM, konj. osv. 13 a α δ'); i vissa språkprov äv. att uppfatta ss. predikativ till vara i konstruktion med utbrytning utan formellt subj. (jfr VARA, v.1 10). Hoo är ibland menniskior som skoda kan hwadh en förrädare haffuer i hiertadt? Svart G1 66 (1561). Hwem är som då ey will förundra Astrilds Makt? Lucidor (SVS) 85 (1672; uppl. 1997). Bellman (BellmS) 4: 73 (1769).
h) i vissa mer l. mindre retoriska uttr.; särsk.
α) ss. uttryck för blygsamhet l. (önskad) anspråkslöshet o. d., i uttr. vem (förr äv. ho) är jag l. den l. den att osv., med appositionell bestämning (till subj.) som utgörs av att-sats l. inf.-förb. (i st. f. förväntad l. stilistiskt neutral rel. bisats). Hoo är iagh at iagh gå skulle til Pharao, och föra Israels barn vthu Egypten? 2Mos. 3: 11 (Bib. 1541). Ty hvem är väl jag, att jag af mig själf skulle dristat skildra denna så rikt utrustade personlighet, jag som aldrig strängat en lyra? 3SAH 17: 12 (1902). Vem är han att uttala sig? Expressen 2/2 2006, s. 38.
β) i uttr. vem vet, äv. (arkaiserande) ho vet; särsk. i sats med indirekt frågesats ss. obj., ss. uttryck för att ingen säkert kan känna till alla omständigheter l. vad som kommer att ske o. d.; äv. utan obj. l. ss. elliptisk frågesats. Hoo weet? Gudh måtte vmwenda sigh och ångra thet. Jona 3: 9 (Bib. 1541). Hvem veet, om vij icke kunne komma öfvereens? RARP 9: 20 (1664). Vem vet vad för konstnärsdrömmar .. som brustit med stämbanden. Hallström Händ. 33 (1927).
i) inledande allmän rel.-sats; i sht i förb. med sådana adv. som helst (se slutet) l. än l. nu, förr äv. ock (jfr OCK, adv. 4 d); äv. elliptiskt; ss. subj. förr äv. utan efterföljande som; ibland utan klar avgränsning från 2; jfr EHO 1. Du kan välja vem du vill. Jag måste få tala med den högste ansvarige, vem det nu är. En nye Swensk crönika .. ther egönom then meenige man eller huem henne läs .. till ohörsamhet .. ledde bliffwe. Schück VittA 1: 20 (i handl. fr. 1539). H. K. M:tz Ambasadeur i Frankerijke får .. dhen friheten .. att allenast för sig och sina Gudstiensten gienom sin prest förrätta låta, utan andra admittera, hoo the måge tå wara. KOF II. 1: 53 (1650). (Eng.) Any one .. (sv.) hwem det ock må wara. Serenius Pp 2 a (1734). Hvem författaren än må hafva varit, någon dramatisk talang ägde han ej. Schück SvLitH 599 (1890). ”Grundad anledning” betyder att vi har viss styrka i våra skäl, upplyste statsrådet, vem som blev klokare av detta. SvD 11/2 1973, s. 8. — särsk. i förb. med helst (se HELLER, adv. III 2 f); särsk. i (de äv. sammanskrivna) uttr. vem som helst (jfr j) l. (o. numera nästan bl.) vem helst; äv. i anv. motsv. b. Förbiudandis alle hoo the helsth æra eller vara kunne. G1R 1: 39 (1522). (G. I sade) att hwemsomhelst the ther till (dvs. till kung) wäliandes worde .. honom wille han gierna sweria sijn sanferdige lydno. Svart G1 71 (1561). Migh begabbar ho hälst migh seer. Ps. 1695, 39: 3. Hwemhelst det sagt, det sanning är, min prins. Hagberg Shaksp. 2: 335 (1847). Hvar och en hade tillåtelse att tala, sitta, skämta och skratta med hvem hälst han behagade. Söderhjelm ItRenäss. 210 (1907).
j) [utvecklat ur i slutet] i uttr. vem som helst (ibland äv. sammanskrivet), förr äv. vem helst, i anv. ss. sammansatt pron. med generaliserande, indefinit innebörd, betecknande godtyckligt vald l. valfri person; äv. dels i anv. motsv. i slutet, dels substantiverat; jfr HELLER, adv. III 2 g. Hon såg ut som vem som helst i mängden. Vem som helst i mitt ställe skulle ha gjort samma sak. Modersmålet har .. den ofullkomlighet, att ej äga något ord, med hvilket man kan tilltala hvem som helst. Titeln måste alltför ofta upprepas. Broocman SvSpr. 27 (1810). Allmänt kändt / Det är att hwemsomhelst som kungen gynnar, / Åt honom skaffar kardinalen syszla / Tillräckligt långt från hofwet. Hagberg Shaksp. 5: 333 (1848). På dig vem helst må stirra. Brate Edda 52 (1913). Han har ingenting att säga mig, jag är bara en vemsomhelst. Oterdahl En 219 (1927). Det får vara precis vem som helst! Bara inte du. Bredow BaraInte 158 (2009).
k) (†) om sak; jfr 2 a. Af hvad slags syra denna Salammoniak egenteligen bestod, hade jag då icke tilfälle at utforska; men dess flygtighet och starka lukt, då han med alkali fixo gnuggades, röjde straxt hvem han var. VetAH 1751, s. 257. Af alla wåra önskningar hwem är wigtigare, än denna? SvLitTidn. 1820, sp. 603.
2) (†) ss. rel. pron. inledande rel.-sats.
a) med utsatt korrelat: vilken; i sht i oblik ställning i rel.-satsen; äv. med syftning på pluralt korrelat; särsk. (ss. subj. i rel.-satsen) med efterföljande som (se SOM, konj. osv. 13 d); äv. med sakligt korrelat (i sht betecknande tidsperiod) o. styrd av prep. (jfr 1 k); jfr b slutet. (Kristian II) lot gripa .. wthen rikisins godhe mæn och andra huem honom tektis Oc somma quartera ok affliffua med ohörliga pinor. G1R 1: 28 (1521). Skogekär Bergbo Wen. 82 (c. 1650, 1680; uppl. 1993; med sakligt korrelat). Dän Skiöna Venus hwem såm hela wärlden rår. LejonkDr. 93 (1689). Du förskräklige Kung, för Hwem Wi räddhåga bära. Frese VerldslD 19 (1715, 1726). Den här, från hvem din blick till mig går åter, / Är ljuset af en andra, hvilken tyckte, / I allvarstankar sänkt, att sent kom döden. Lidforss Dante I. 3: 45 (1902).
b) [jfr motsv. anv. av t. wer] utan (utsatt) korrelat, övergående i determ. anv.: den (som) (jfr DEN III 3); i sht ss. subj. i rel.-satsen, särsk. med efterföljande som (jfr SOM, konj. osv. 13 c α); särsk. i sats med dubbel satsdel (se slutet); äv. i pl.; jfr 1 i. Prijse Göthers mandom hoo ther wil, the som såte för theras hand prijsade them intit. OPetri Kr. 11 (c. 1540). Cupido. fördåld .. Min Psyche dät är Iag, Iag äret såm dig älskar. Psyche. Ho såm nu älskar så, sig wijs i dätta rum. LejonkDr. 77 (1689). Mäktig är hvem ej underhandlar med sin pligt. Geijer SvFolkH 2: 237 (1834). Hvem som icke skrattade, var hans fosterfader. Bäckström Folkb. 1: 244 (1845). Hvem snärjda bli, i grubbel och i tro, / af vådlig eldblick, gå i kvaf och stranda. Hansson NVis. 80 (1907). — särsk. i sats inledd av rel.-satsen o. med ett senare mer l. mindre pleonastiskt pronominellt led; ibland närmande sig (o. svårt att skilja från) a; jfr DEN II 2 b β slutet, III 3 c. Huem herren elskar the(n) aghar han. Hebr. 12: 6 (NT 1526). Hwem önskar warda lös, han måste bunden blij! / I Armars liufwa band I ären Frank åg frij! SkrVSocLd 20: 96 (1690). Ho rijk är, han är allt! Düben Boileau Sat. 45 (1722). Hvem hans (dvs. dödens) hand blindvis föll uppå, han miste plötsligt lifvets färg. Weibull LundLundag. 181 (1889).
Spoiler title
Spoiler content