publicerad: 1910
DEN, demonstr. (o. determ.), pers. o. rel. pron., best. artikel.
Böjning o. uttal.
a) adjektiviska former:
n. sg. det, vid vårdad uppläsning (i sht mera högtidl.), stundom äfv. i vårdadt tal dä4t, äfv. de4t, sällan (i Finl. dock alltid) dät4, i ledigt tal de4 l. (i sht i mellersta o. norra Sv.) dä4 (dät Weste, Lundell (1893); rimmande med knät Leopold 2: 307 (1793, 1815); angifvet ss. uttaladt med långt ä-ljud af bl. a. Leopold i SAH 1: 161 (1801), Enberg Sv. spr. 17 (1836), Lundgren Rättskr. 8 (1885), Brate Sv. spr. 18 (1898). — rimmande med bet Snoilsky Goethe Ball. 35 (1876, 1900). — rimmande med ett (dvs. uttaladt med kort ä-ljud) Runeberg 2: 75 (1848); angifvet ss. uttaladt med kort ä-ljud af Ljungberg Sv. spr. 6 (1756). — betr. utt. de4 jfr Moberg Gram. 100 (1815), Rydqvist SSL 2: 542 (1860), Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); betr. utt. dä4 Pfeif De habitu 42 (1713), Brate Sv. spr. 100 (1898), Beckman Sv. spr. 76 (1904); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan);
pl. de, vid vårdad uppläsning, ofta i vårdadt tal, mera sällan i ledigt tal de4, i ledigt tal vanl. di4 (jfr Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); betr. utt. di4 jfr äfv. Moberg Gram. 100 (1815), Rydqvist SSL 2: 542 (1860); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan).
b) substantiviska former:
nom.-(dat.-)ack. sg. m., f. o. r. den (jfr ofvan);
nom.-(dat.-)ack. sg. n. det (jfr ofvan); i bet. B (jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan) enklitiskt -et -et l. -t -t;
gen. sg. m. o. f., i bet. I 2 a, II 2 b o. III 3 dens dän4s, i bet. V 2 b dess däs4;
gen. sg. r. o. n. dess däs4;
nom. pl. de (jfr ofvan);
gen. pl. deras de3ras2, äfv. (företrädesvis i södra o. mellersta Sv.) dä3ras2 l. dæ3ras2 (jfr Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); de`ras Weste; rimmande med fleras Strandberg 3: 284 (1854); angifvet ss. uttaladt med e-ljud af Aurivillius Cog. 35 (1693), Hof Dial. vestrog. 40 (1772); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan);
(dat.-)ack. pl. dem, vid vårdad uppläsning, ofta i vårdadt tal, i de flesta trakter mera sällan i ledigt tal däm4, i ledigt tal vanl. dom4 (jfr Lyttkens o. Wulff Utt. 46 (1888); angifvet ss. uttaladt med ä-ljud af bl. a. Aurivillius Cog. 53 (1693), Hof Skrifs. 202 (1753), Leopold i SAH 1: 125 (1801); uttal med e-ljud angifves af Hof Skrifs. 202 (1753) ss. af somliga brukadt; betr. utt. dom4 jfr äfv. Broocman Sv. spr. 10 (1813), Rydqvist SSL 2: 542 (1860); jfr för öfr. öfversikten af formerna nedan).
Anmärkningar om formerna.
I den ä. fsv. böjdes ordet fullständigt till genus, numerus o. kasus såväl i adjektivisk som substantivisk anv.
Redan under medeltidens sista skede började i den adjektiviska anv. de oblika kasusformerna liksom den särskilda formen för fem. sing. så småningom komma ur bruk. I den ä. nysv. anträffas dock ännu de flesta af dessa gamla böjningsformer. — I f. sg. förekommer sålunda the (te osv.) både ss. pron. o. ss. best. art., ehuru sällsynt, under 1500- o. förra hälften af 1600-t. — I gen. sg. m. (o. r.) möter thes (tess osv.) o. thens (tenss osv.), ss. pron. sällsynt, ss. best. art., särsk. den senare formen o. i sht i bet. XIII 2, jämförelsevis ofta ända fram till c. 1750. — I gen. sg. n. förekommer thes (tess osv.) både ss. pron. o. ss. best. art. jämförelsevis sällsynt till början af 1700-t. — Dat. sg. m. them (dem osv.) har anträffats ss. pron. bl. från 1500-t.; ss. best. art. förekommer denna form, ehuru jämförelsevis sällsynt, intill midten af 1700-t. — I dat. sg. n. användes thy (dy osv.) både ss. pron. o. best. art. sparsamt ännu några decennier in på 1700-t. (betr. enskilda anv. i hvilka formen ännu i det nutida spr. förekommer se TY, pron., adv. o. konj.). — Endast från förra hälften af 1500-t. har anträffats neutr. pl. then [fsv. þen, þeen]. — I dat.-ack. pl. förekommer them (dem osv.), ss. pron. sällsynt (mest i den till best. art. sig närmande anv. som omtalas under III 1 a α β') till början af 1700-t., ss. best. art. jämförelsevis ofta ända fram till c. 1750; i nutida sv. användes den ännu stundom arkaistiskt i uttr. lyckan står dem djärfvom bi.
Äfv. af substantiviska böjningsformer förekomma ännu i den ä. nysv. några som sedermera kommit ur bruk. — I f. sg. möter således under 1500-t. ngn gg det gamla the. — I dat. sg. m. har them, med undantag af ett sannol. arkaiserande ex. från 1700-t., anträffats bl. från 1500-t. — I dat. sg. n. är thy (ty osv.) jämförelsevis vanligt under 1500- o. 1600-t. o. användes ännu någon gång under 1700-talets första decennier (betr. enskilda anv. i hvilka formen ännu i nutida sv. förekommer se TY, pron., adv. o. konj.); i samma kasus anträffas under nysvenskans allra äldsta tid ngn gg formen the [fsv. þe, the].
Ang. anv. af de olika formerna kan för öfr. följande förtjäna att anmärkas.
Gen. sg. m. har i den ä. fsv. såväl i adjektivisk som substantivisk anv. formen þäs (thes osv.). Sällsynt uppträder vid sidan häraf i ngt yngre tid det gm anslutning till nom.-formen nybildade thäns (thens). I nyare tid hafva, som ofvan nämnts, dessa former (i nysv. använda äfv. ss. f. o. r.) i adjektivisk anv. gått förlorade. I substantivisk anv. däremot kvarlefva båda, och en bestämd fördelning dem emellan har småningom utbildat sig. I demonstr. o. determ. anv. brukades i fråga om person i ä. tid omväxlande dess (thess osv.) o. dens (thens osv.); i fråga om sak ha anträffats bl. enstaka ex. på gen. dens (i demonstr. anv.) o. intet ex. på dess. Numera bildas i demonstr. anv. gen. ytterst sällan i fråga om person o. aldrig i fråga om sak; då den i fråga om person ngn gg förekommer, torde den naturligast få formen dens (jfr Strindberg Tr. o. otr. 1: 194 (1890)). I determ. anv. är i fråga om person dens sedan början af 1700-t. vanligare än dess o. numera ensamt brukligt; i fråga om sak har intet ex. på gen. anträffats. I den numera föråldrade anv. ss. rel. pron. är dess vanligare än dens såväl i fråga om person som om sak. Ss. personl. pron. förekommer dens i fråga om person sällsynt till början af 1700-t., dess är från äldsta tid den vanliga o. åtm. sedan midten af 1700-t. den enda brukliga formen; i fråga om sak kan dess sägas vara nästan ensamt rådande ända från äldsta tid (jfr öfversikten af formerna nedan). — Af förb. den och den bildas ofta gen. gm att lägga s blott till det sista den (jfr t. ex. Petreius Beskr. 2: 108 (1614), Lundqvist Daudet En odödlig 97 (1888)).
Gen. sg. neutr. har, med undantag af ett sällsynt thetz, thäts [jfr d. dets] från 1500-t. o. ett enstaka thens fr. början af 1600-t., uteslutande formen dess (thess osv.). I adjektivisk anv. är denna form, ss. ofvan omtalats, numera obruklig. I substantivisk anv. har den anträffats bl. ss. personl. pron. o. torde åtm. numera icke förekomma i annan anv. — Utan stöd i de verkliga förh. är det således som vissa grammatiska förf. från 1800-t. upptaga en form dets i demonstr. l. determ. anv.: Boivie Sv. spr. 132 (1820; angifves i uppl. 1834 ss. obrukl.), Almqvist Sv. spr. 44 (1832, 1840), Meijerberg Sv. spr. 34 (1856, 1871; med tillägget: ”nyttjas ej gerna”), Nordvall Lärob. i modersm. 42 (1863).
Gen. sg. r. o. n. dess synes tidigt hafva blifvit främmande för det dagliga talet o. kommit att så godt som uteslutande tillhöra skriftspr. Orsaken härtill är sannol. väsentligen den, att den vanligaste arten af gen., den possessiva, öfverhufvud tidigt blifvit sällsynt i talspr. i fråga om annat än lefvande varelser, i sht personer (jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 256 f. (1891)).
De enklitiska formerna af nom.-ack. sg. n. voro i ä. tid vida vanligare än nu, i det de användes icke bl. ss. obj. o. predikativ samt efter prep., utan äfv. ss. subj.; numera äro bl. de förra anv. möjliga. Bruket af dessa former har i senare tid äfv. i öfrigt mycket inskränkts. De tillhöra numera hufvudsakligen det lediga (i sht det i ngn mån bygdemålsfärgade) hvardagstalet; i skrift förekomma de nästan bl. vid återgifvande af detta samt ngn gg i poesi (vanl. af metriska skäl). — Af de båda formerna -et o. -t (ofta skrifna resp. 'et o. 't) användes den förra efter kons. (fått'et, kallar'et osv.) samt ofta efter betonad vokal (tro'et, inpå'et osv.), den senare efter (i sht obetonad) vokal (göra't, i't osv.). Endast undantagsvis förekommer -t efter kons. (jfr ex. från Österling (1724, 1727) o. Hagberg (1847) i öfversikten af formerna) l. -et efter obetonad vokal (jfr ex. från Columbus (1678) i öfversikten af formerna).
I st. f. den väntade nom.-formen i pl. de förekommer i determ. anv. icke sällan på grund af attraktion till bisatsen oriktigt (dat.-)ack.-formen dem, då relativet är obj. i bisatsen. I sht synes detta vara fallet, då relativet är utelämnadt, samt då det determ. pron. föregås af en jämförande konj.: än, som osv., hvarigenom känslan af samhörighet med hufvudsatsen försvagas. Jfr ex. under III 2 a α från C. A. Ehrensvärd 11 (1782), Carlstedt Her. 2: 369 (1833), Hillman Sp. nov. 11 (1896). Omvändt användes i st. f. den väntade (dat.-)ack.-formen dem ofta nom.-formen de, då relativet är subj. i bisatsen. Jfr ex. under III 2 a α från 2 Kor. 4: 18 (NT 1526), Mess. 1531, s. C 3 b, Rudbeck Bref 69 (1670), Tegnér 5: 48 (1805), Lagerlöf Holg. 2: 208 (1907) samt under III 3 a α från 1 Kor. 1: 21 (NT 1526), Dom. 9: 25 (Bib. 1541), Rudbeck Bref 258 (1662), Bellman 6: 110 (1787), Sparre Frisegl. 220 (1832, 1868), Tj.-regl. 1858, 1: 95, PT 1902, nr 180 A, s. 3, o. under III 3 b från Carl IX Rimchr. 47 (c. 1600). Jfr om liknande förväxling af nom.- o. ack.-formerna i d. Mikkelsen D. sprogl. 323 (1894), Falk o. Torp Da.-no. synt. 23 (1900), Wiwel Synsp. 248 (1901). — Det är dock ovisst, om formen de i st. f. dem i alla dylika fall (särsk. i ex. från ä. tid) bör förklaras gm attraktion till bisatsen. Det förekommer näml. (i sht i ä. tid) äfv. ex. på denna form, som icke låta sig förklaras på detta sätt. Vanligast är detta i bet. III 2, där efter pronominet ett sbst. underförstås, och företeelsen beror sannol. här på en af pronominets nära samband med ett sbst. föranledd tvekan mellan substantivisk o. adjektivisk form. Jfr ex. under III 2 a α från A. Oxenstierna 1: 58 (1612), Claëson 1: 49 (1857), Lagerlöf Holg. 2: 318 (1907) o. under III 2 a δ från C. Roos (1709) i Karol. krig. dagb. 2: 221, Beskow Vandr. 1: 67 (1819, 1833). Mindre ofta förekommer ett dylikt de i bet. III 3; jfr dock ex. under III 3 a α från Fosz 160 (1621), Rudbeck Atl. 1: 383 (1679). Dessutom anträffas i ä. tid de ss. (dat.-)ack.-form stundom äfv. i demonstr. anv. o. i den nu föråldr. rel. anv. (jfr öfversikten af formerna nedan); i nyare tid torde denna anv. af de i st. f. dem knappast förekomma (ett ex. hos Rydberg Vap. 347 (1891) beror sannol. på förbiseende). — I vissa trakter af mellersta o. norra Sv., särsk. i hufvudstaden, användes hvard., mindre ofta i vårdadt tal, i st. f. de i alla bet. både ss. adj. o. sbst., dock företrädesvis det senare, formen dem, vanl. uttalad dom4 (i Norrl. dock äfv. däm4). Denna företeelse omtalas ss. vanlig i Sthm af Sjöborg Schw. sprachl. 71 (1796, 1811). Ex. på densamma förekomma redan i den y. fsv. (se Söderwall); jfr äfv. ett nedan anfördt ex. från 1500-talets slut. Huruvida det stundom äfv. i skrift förekommande uttr. det finnes (l. gifves osv.) dem som i st. f. de som beror på nu nämnda förh. är ovisst; snarare är -det väl en danism [jfr d. der gives dem, der], som inkommit i vårt spr. oberoende däraf (jfr Rydqvist i SAH 39: 147 (1865)).
I gen. pl. användes, då ordet var personl. pron., under 1600- o. 1700-talen mycket ofta, äfv. hos de bästa förf., dess i st. f. deras. Senare har detta bruk starkt aftagit o. förekommer numera icke i vårdadt språk. Sannol. föreligger här en liknande anv. af sing. i st. f. pl. som då hvars icke sällan nyttjas i st. f. hvilkas. Jfr E. H. Tegnér i 3 SAH 6: 255 (1891).
Öfversikt af formerna.
a) i adjektivisk anv.:
m., f. o. r. sg. then G. I:s reg. 1: 2 (1521), 2 Kor. 1: 6 (NT 1526), 1 Sam. 25: 10 (Bib. 1541), Brahe Kr. 1 (c. 1585), Fosz 519 (1621), Stiernhielm Herc. 81 (1668), Handb. 1693, s. 51, Swedberg Schibb. a 2 b (1716), BB 10: 6 (Lag 1734), Ihre Föret. V (1779), 1 SAH 1: 20 (1786, 1801) m. fl.; thenn G. I:s reg. 19: 239 (1548), Visb. 1: 6 (c. 1572); tän Columbus Ordesk. 23 (1678); dhen Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663), Carl XII Bref 64 (1704), 2 RARP 5: 607 (1726) m. fl.; den G. I:s reg. 1: 228 (1524), Brahe Kr. 19 (c. 1585), Carl IX Rimchr. 47 (c. 1600), Gustaf II Adolf 574 (1613), RARP 1: 7 (1626), A. Oxenstierna 1: 636 (1650), Handb. 1693, s. 106, Dalin Arg. 1: 5 (1732, 1754), Tessin Bref 1: 26 (1751) osv.; denn G. I:s reg. 18: 1 (1546), Oxenst. brefv. 5: 17 (1612), RARP 4: 514 (1650) m. fl.; dän Stiernhielm Herc. 426 (1668) m. fl.
f. sg. the G. I:s reg. 1: 26 (1521; ack.; i bet. A), Därs. 34 (1522; ack.; i bet. D), O. Petri Män. fall 93 (1526; nom.; i bet. A), Dens. P. Eliæ f 2 a (gen.; i bet. D), L. Petri Kyrkoordn. Til läs. 4 (1571; nom.; i bet. D), Annerstedt UUHist. Bih. 1: 86 (i handl. fr. 1610; ack.; i bet. A), Tegel G. I 1: 57 (1622; gen.; i bet. D); te G. I:s reg. 1: 59 (1523; ack.; i bet. A); dhe Hist. handl. 20: 180 (c. 1585; gen.; i bet. D); de G. I:s reg. 1: 6 (1521; ack.; i bet. A), 2 Saml. 9: 158 (i handl. fr. 1569; dat.; i bet. D).
n. sg. thet G. I:s reg. 1: 32 (1521), Upp. 6: 7 (NT 1526), 2 Mos. 26: 33 (Bib. 1541), Holof. 9 (c. 1580), Schroderus Liv. 540 (1626), Stiernhielm Arch. A 2 b (1644), Kyrkol. 11: 1 (1686), Spegel Återv. par. 2 (1711), BB 10: 4 (Lag 1734), Ihre Föret. XIII (1779), 1 SAH 1: 39 (1786, 1801) m. fl.; thett G. I:s reg. 17: 12 (1545), Brahe Kr. 21 (c. 1585), Oxenst. brefv. 5: 8 (1612) m. fl.; tet G. I:s reg. 1: 57 (1523); dhet Carl XI (1690) i Hist. handl. XVIII. 2: 81, Växiö domk. akt. 1692, nr 308, m. fl.; dhett Oxenst. brefv. 5: 258 (1623); det G. I:s reg. 1: 235 (1524), KOF II. 1: 24 (1650), Stiernhielm Herc. 234 (1668), Rudbeck Atl. 2: 607 (1689), 2 RARP 5: 425 (1727), Dalin Arg. 1: 192 (1733, 1754), Ågren Gellert 52 (1757) osv.; dett G. I:s reg. 6: 170 (1529), RARP 1: 25 (1627), Tiällmann Gram. 157 (1696) m. fl. — thedh Messenius Disa 24 (1611); tädh Rondeletius 103 (1614); täd Columbus Ordesk. 23 (1678); dhedh Växiö domk. akt. 1695, s. 576; dedh G. I:s reg. 1: 228 (1524), A. Oxenstierna 2: 628, 662 (1624) m. fl.; ded A. Oxenstierna 1: 109 (1627), Columbus Ordesk. 18 (1678), Börk Darius 346 (1688) m. fl.; däd Börk Darius 851 (1688) m. fl. — the Bidr. t. Göteb. o. Boh. hist. 7: 350 (i handl. fr. 1575), Hist. bibl. 2: 305 (i handl. fr. 1597); de Columbus Ordesk. 34 (1678).
gen. sg. m. (o. r.) thes(s) (thesz) G. I:s reg. 1: 84 (1523; i bet. D), O. Petri Handb. A 4 b (1529; i bet. D), Vish. 4: 16 (Bib. 1541; i bet. D), G. I:s reg. 18: 201 (1547; i bet. D) m. fl.; tess G. I:s reg. 17: 375 (1545; i bet. D); des Växiö domk. arkiv 1667, nr 293 (i bet. A). — thens Vish. 4: 17 (Bib. 1541; i bet. D), Handb. 1541, s. A 3 (”2”) a (i bet. D), Holof. 11 (c. 1580; i bet. D), Stiernhielm Fred. Anman. (1649; i bet. D), Handb. 1693, s. 1 (i bet. D), Swedberg Schibb. 34 (1716; i bet. D) m. fl.; tenss G. I:s reg. 17: 340 (1545; i bet. D); dens Rudbeck Atl. 1: 144 (1679; i bet. D), Ps. 1695, 325: 6 (i bet. D), Rudbeck Atl. 4: 83 (1702; i bet. A), Wettersten Forssa o. Hög 104 (c. 1750; i bet. D) m. fl.
gen. sg. n. thes(s) (thesz) Luk. 6: 49 (NT 1526; i bet. A), 1 Mos. 34: 1 (Bib. 1541; i bet. A), L. Petri Kyrkoordn. Til läs. 2 (1571; i bet. D), Swedberg Schibb. a 3 a (1716; i bet. A), Därs. d 2 b (i bet. D) m. fl.; tess G. I:s reg. 1: 51 (1523; i bet. D), Mat. 26: 28 (NT 1526; i bet. D), 1 Mos. 34: 2 (Bib. 1541; i bet. A), RA 1: 389 (1544; i bet. D); des Rudbeck Atl. 1: 803 (1679; i bet. D; i somliga exemplar: det). — thäts G. I:s reg. 9: 46 (1534; i bet. A). — thens P. J. Gothus Osiander Rel. art. 356 (1603; i bet. D).
dat. sg. m. them G. I:s reg. 1: 84 (1523; i bet. D), O. Petri Män. fall 73 (1526; i bet. A), Dens. Handb. 1529, s. A 4 a (i bet. D), Est. 6: 6 (Bib. 1541; i bet. A), Kat. 1572, s. C 1 b (i bet. D), Fosz 189 (1621; i bet. D), Kiöping Resa 53 (1667; i bet. D), Rydelius Förn. 15 (1737; i bet. D) m. fl.; dem A. Oxenstierna 2: 355 (1619; i bet. D), Rudbeck Atl. 3: 33 (1698; i bet. D).
dat. sg. n. thy G. I:s reg. 7: 274 (1531; i bet. D), Stiernhielm Arch. B 1 b (1644; i bet. D), Swedberg Schibb. a 3 a (1716; i bet. A), UB 2: 5 (Lag 1734; i bet. A), Rydelius Förn. 14 (1737; i bet. D), Därs. 197 (i bet. A) m. fl.; ty Bureus Suml. 56 (c. 1600; i bet. D); dy Stiernhielm Herc. 342 (1668; i bet. D). — the Psalt. 89: 16 (Bib. 1541; i bet. A).
pl. the G. I:s reg. 1: 18 (1521), Apg. 7: 41 (NT 1526), Hes. 27: 22 (Bib. 1541), Svart G. I 8 (1561), Tegel G. I 1: 122 (1622), Stiernhielm Fägn. 49 (1643, 1668), Handb. 1693, s. 36, Swedberg Cat. 58 (1709), ÄB 23: 1 (Lag 1734), Ihre Föret. V (1779) m. fl.; thee G. I:s reg. 10: 228 (1535); te G. I:s reg. 1: 96 (1523), Carl IX (c. 1585) i Hist. tidskr. 1906, s. 134, m. fl.; dhe G. I:s reg. 1: 175 (1523), Oxenst. brefv. 5: 34 (1613), Rosenhane Ven. 86 (c. 1650), Växiö domk. akt. 1685, nr 92, m. fl.; dhee Växiö domk. arkiv 1666, nr 215, Carl XI (1690) i Hist. handl. XVIII. 2: 81; de Carl IX (c. 1585) i Hist. tidskr. 1906, s. 143, RP 8: 50 (1640), Stiernhielm Herc. 231 (1668), Ehrenadler Tel. 183 (1723), Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740), Tessin Bref 1: 14 (1751) osv.; dee RP 6: 64 (1636), Växiö domk. arkiv 1685, nr 215, m. fl. — di Carl IX (c. 1585) i Hist. tidskr. 1906, s. 130, 133, Oxenst. brefv. 5: 334 (1625), Horn Lefv. 49 (c. 1657), Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4 (i lägre språk), Kellgren 1: 118 (1788; i folkscen), Paul Herr Ludvigs 167 (1893) m. fl.; dij Rääf Ydre 1: 312 (i handl. fr. 1556), Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 70 (1590), RP 2: 3 (1630); die Oxenst. brefv. 11: 546 m. fl. st. (1626), RARP 6: 278 m. fl. st. (1656). — dom (jfr sp. 731) Gellerstedt G. vis. 24 (1900), Jansson Gastar 64 (1902).
dat.-ack. pl. them Est. 1: 2 (Bib. 1541; i bet. D), Holof. 26 (c. 1580; i bet. D), Schroderus Liv. 143 (1626; i bet. D), Stiernhielm Fägn. 54 (1643, 1668; i bet. D), Risingh Landb. 34 (1671; i bet. D), Växiö domk. akt. 1706, nr 26 (i bet. A), Därs. 1751, nr 211 (i bet. D), m. fl.; dhem Rudbeck Bref 368 (1698; i bet. D); dem Asteropherus 66 (1609; i bet. D), RP 6: 454 (1636; i bet. A III 1 a α β'), RARP 3: 139 (1640; i bet. D), Växiö domk. arkiv 1651, nr 89 (i bet. A III 1 a α β'), Stiernhielm Herc. 382 (1668; i bet. D), Columbus Ordesk. 23 (1678; i bet. A III 1 a α β'), Brenner Dikt. 1: 151 (1700, 1713; i bet. D) m. fl. — thom O. Petri Män. fall 82 (1526; i bet. A), BtFH 3: 95 (1539; i bet. A).
b) i substantivisk anv.:
nom.(-dat.)-ack. sg. m., f. o. r. then G. I:s reg. 1: 20 (1521), Mat. 27: 48 (NT 1526), 1 Sam. 14: 52 (Bib. 1541), Svart Är. 81 (1561), Handb. 1614, s. 68 a, Stiernhielm Parn. 2: 9 (1651), Rudbeckius Luther Cat. 160 (1667), Spegel Pass. 2 (c. 1680), Swedberg Sabb.-ro 325 (1689, 1710), GB 11: 3 (Lag 1734), Rönigk Fresenius Com.-bok 10 (1753), 1 SAH 1: 39 (1786, 1801) m. fl.; thenn G. I:s reg. 10: 191 (1535); thæn G. I:s reg. 1: 5 (1521); thän RA 2: 44 (1561); tenn G. I:s reg. 16: 647 (1544); dhen Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 114 (i handl. fr. 1587), Rosenhane Ven. 86 (c. 1650), Rudbeck Atl. 2: 80 (1689), Växiö domk. akt. 1707, nr 448, m. fl.; dhän Swedberg Schibb. 448 (1716); den Brahe Kr. 51 (c. 1585), A. Oxenstierna 2: 5 (1606), RP 7: 463 (1639), Stiernhielm Herc. 285 (1668), Brenner Dikt. 1: 37 (1708, 1713), 2 RARP 5: 184 (1727), Dalin Arg. 2: 242 (1734, 1754), Tessin Bref 2: 9 (1754) osv.; denn Oxenst. brefv. 5: 14 (1612), RARP 1: 3 (1626), Oxenst. brefv. 3: 259 (1632) m. fl.; dän Bureus Runa redux A 8 a (1644), Stiernhielm VgL Föret. 2 (1663), J. G. Hallman Vitt. 212 (c. 1735) m. fl.
nom.(-dat.)-ack. sg. n. thet G. I:s reg. 1: 3 (1521), Joh. 13: 27 (NT 1526), 1 Mos. 20: 2 (Bib. 1541), Brahe Oec. 41 (1581), Handb. 1614, s. 2 a, Stiernhielm Fägn. 47 (1643, 1668), Rudbeck Bref 21 (1663), Swedberg Cat. 102 (1709), GB 11: 6 (Lag 1734), Rhyzelius Ant. 1 (c. 1750), Ihre Föret. XVII (1779) m. fl.; thett G. I:s reg. 1: 127 (1523), BtFH 2: 51 (1546), Oxenst. brefv. 10: 89 (1626) m. fl.; tet RA 1: 487 (1546); dhet Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 72 (1637), Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under Bana), Växiö domk. akt. 1696, nr 250, m. fl.; dhett G. I:s reg. 1: 127 (1523), A. Oxenstierna 2: 19 (1609), Växiö domk. akt. 1678, nr 313, m. fl.; det G. I:s reg. 1: 235 (1524), Brahe Kr. 3 (c. 1585), RP 8: 89 (1640), Stiernhielm Herc. 244 (1668), Ehrenadler Tel. 52 (1723), Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740) osv.; deet Växiö rådstur. prot. 1623, s. 474; dät Stiernhielm Herc. 420 (1668) m. fl.; dett G. I:s reg. 6: 170 (1529), Fin. urk. II. 1: 88 (c. 1595), HSH 31: 187 (1664), Växiö rådstur. prot. 1705, s. 12, Linné Bref I. 1: 201 (1765) m. fl.; dedt A. Oxenstierna 2: 353 (1619), RP 6: 6, 150 (1636) m. fl.; dätt Ärkeb. Abrahams räfst 119 (1596), RP 8: 26 (1640), J. J. Crafoord (1710) i Karol. krig. dagb. 3: 112 m. fl.; däth Aurivillius Gram. 114, 116, 117 (1684). — thed Fosz 20 (1621; rimmande med stedh), Lybecker 116 (c. 1715); täd Columbus Ordesk. 6, 19 m. fl. st. (1678); dedh G. I:s reg. 1: 229 (1524), RARP 1: 7 (1626), Reenhielm Olof Tr. 29 (1691) m. fl.; dädh RARP 1: 41 (1627); ded A. Oxenstierna 2: 4 (1606), Dens. Bref 4: 296 (1646), RARP 9: 18 (1664), Columbus Ordesk. 3, 17 m. fl. st. (1678) m. fl.; däd Columbus Ordesk. 3, 20 m. fl. st. (1678), Börk Darius 281 (1688). — the Murenius Acta visit. 403 (1658); de (de') Börk Darius 343 (1688), Törngrenska målet 106 (1801), Paul Herr Ludvigs 25 (1893), Cederschiöld Skriftspr. 149, 193 (1897; anfördt ss. ex. på talspr.) m. fl.; dä (dä') Columbus Ordesk. 2, 4 m. fl. st. (1678), Börk Darius 533 (1688), Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4 (i lägre språk), Bellman 4: 116 (1791), LD 1907, nr 32, s. 3, m. fl. — d' (i förb. d'ä = det är) Stenhammar 122 (1794), Hagberg Shaksp. 9: 261 (1850).
nom.(-dat.)-ack. sg. n. enklitiskt -et ('et, -eth) G. I:s reg. 16: 41 (1544; efter prep.: föret), Ludvigsson Norman 7 (c. 1550; efter prep.: pået), Bureus Suml. 21 (c. 1600; ss. subj.: säghzet), Därs. 46 (ss. subj.: näreth bran), RP 8: 122 (1640; ss. obj.: förstået), Stiernhielm Arch. G 2 b (1644; ss. subj.: hålleret), Columbus Ordesk. 14 (1678; ss. obj.: lämpa'et), Börk Darius 89 (1688; ss. subj.: Är'et), Lagerbring Vet. hist. 256 (1748; ss. predikativ: varet), Leopold 1: 383 (1808, 1814; ss. obj.: bar'et; i vers), Almqvist Det går an 107 (1839; ss. obj.: jag'et), Runeberg 5: 52 (1860; ss. obj.: fått'et; i vers), Lindqvist Dagsl. 1: 95 (1898; efter prep.: af'et) m. fl.; -ith Mark. 6: 50 (NT 1526; ss. subj.: ärith); -t ('t, -dt, -tt, -th) O. Petri Män. fall 8 (1526; ss. obj.: wttryckiat), G. I:s reg. 10: 228 (1535; ss. obj.: biudet), L. Petri Kyrkost. 52 a (1566; ss. obj.: nederslådt), Hist. handl. 20: 172 (c. 1585; ss. obj.: betämiatt), Bureus Suml. 26 (c. 1600; ss. obj.: lofwadheth), Tegel G. I 2: 152 (1622; ss. subj.: woret), Stiernhielm Herc. 209 (1668; ss. obj.: låtat; i vers), Columbus Ordesk. 15 (1678; ss. obj.: brukat't), 1 Kor. 10: 13 (Bib. 1703; ss. obj.: dragat), Österling Lärops. 16 (1724, 1727; ss. subj.: blirt; i vers), Dalin Arg. 1: 6 (1732, 1754; ss. obj.: görat), Leopold 1: 138 (1802, 1814; ss. predikativ: varat; i vers), Hagberg Shaksp. 1: 175 (1847; ss. obj.: säger't; i vers), Dahlgren Calderon 44 (1858, 1880; ss. obj.: hemta't; i vers), Nyblom M. Twain 2: 34 (1874; efter prep.: i't) m. fl.; -dh G. I:s reg. 11: 207 (1536; ss. obj.: presenteredh), Tegel G. I 2: 269 (1622; ss. obj.: föredh); -d Bureus Runa redux A 7 b (1644; ss. obj.: seed). — -e Columbus Ordesk. 10 (1678; ss. subj.: äre).
gen. sg. i fråga om person: i bet. A I, II, IV: thens 1 Kor. 4: 6 (NT 1526), L. Petri 1 Post. G 8 a (1555); dhens Grubb 100 (1665); dens Rudbeck Atl. 1: 288 (1679), G. H. Jägerhorn (c. 1820) i Hist. arkisto 8: 155, Strindberg Tr. o. otr. 1: 194 (1890). thesz Swedberg Schibb. f 3 a (1716). i bet. A III: thens Ps. 1695, 229: 7, RB 27: 7 (Lag 1734); dhens Grubb 100 (1665); dens Dijkman Ant. eccl. 213 (1703), Ehrenadler Tel. 52 (1723), Nordenflycht QT 1745, s. 159, Kellgren 1: 77 (1786) osv.; däns Börk Darius 110 (1688). dess (des, desz) A. Oxenstierna 1: 650 (1650), Börk Darius 246 (1688), Dijkman Ant. eccl. 163 (1703), Celsius G. I 312 (1746, 1792), Tessin Bref 2: 200 (1754), Stenhammar 191 (c. 1798) m. fl. i bet. B: thes(s) RA 2: 8 (1561), Stiernhielm Fägn. 31, 33 (1643, 1668), Swedberg Cat. 58 (1709), ÄB 23: 1 (Lag 1734), 1 SAH 1: 38 (1786, 1801) m. fl.; dess (des) A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 113, Kyrkol. 16: 7 (1686), Börk Darius 35 (1688), Höpken 1: 187 (1753), Creutz Vitt. 11 (1762), Leopold 1: 23 (1790, 1814) osv. thens Job 4: 16 (Bib. 1541); dens G. I:s reg. 15: 150 (1543), 2 RARP 5: 231 (1727). i bet. C: thens Hist. tidskr. 1895, s. 331 (i handl. fr. 1563). thes(s) Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668), Dens. Herc. 92 (1668); dess C. Gyllenhielm (c. 1640) i Hist. handl. 20: 376, R. Petre (1708) i Karol. krig. dagb. 1: 147; däsz Stiernhielm Herc. 286 (1668).
gen. sg. i fråga om sakbetecknande, icke neutralt ord: i bet. A: dens Brenner Dikt. 1: 261 (1712, 1713), Corvin Styrm. 65 (1756). i bet. B: thes(s) G. I:s reg. 18: 3 (1546), Gustaf II Adolf 309 (1627), Kyrkol. 2: 2 (1686), Swedberg Cat. 126 (1709), Bælter Strid. o. segr. christen 251 (1743, 1748), 1 SAH 1: 29 (1786, 1801) m. fl.; teess G. I:s reg. 1: 39 (1522); dess (des, desz) Rudbeck Bref 322 (1688), Dalin Arg. 1: 45 (1733, 1754), Tessin Bref 1: 233 (1753) osv. thens Gustaf II Adolf 488 (1621). i bet. C: thes(s) (thesz) Schroderus Liv. 171 (1626), Stiernhielm Arch. A 2 a (1644), Spegel Pass. 2 (c. 1680); des J. M. Lyth (1708) i Karol. krig. dagb. 2: 58. dens Rudbeck Atl. 3: 88 (1698).
gen. sg. n. thes(s) (thesz) G. I:s reg. 1: 30 (1521), 1 Kor. 9: 15 (NT 1526), 2 Krön. 21: 4 (Bib. 1541), Holof. 16 (c. 1580), Handb. 1614, s. 67 a, Stiernhielm Jub. 74 (1644, 1668), Ps. 1695, 21: 2, BB 17: 3 (Lag 1734), Ihre Föret. XIX (1779) m. fl.; tes(s) G. I:s reg. 1: 248 (1524), 1 Kor. 9: 23 (NT 1526), Svart Gensv. I 6 b (1558) m. fl.; teess G. I:s reg. 1: 221 (1524); täss Mark. 6: 19 (NT 1526); dhes(s) Rel. cur. 196 (1682), Hist. handl. 20: 179 (c. 1685); dess (des, desz) G. I:s reg. 1: 236 (1524), RARP 1: 39 (1627), Columbus Ordesk. 9 (1678), Dalin Arg. 1: 47 (1733, 1754), Celsius G. I 10 (1746, 1792) osv. — thetz Bidr. t. sv. kyrk. o. riksd. hist. 1: 42, 43 (1599).
dat. sg. m. them Luk. 6: 29 (NT 1526), O. Petri Klost. A 3 a (1528), Psalt. 41: 10 (Bib. 1541), G. I:s reg. 24: 28 (1553), Rydelius Förn. 29 (1737) m. fl.
dat. sg. neutr. thy Joh. 1: 3 (NT 1526), Job 38: 10 (Bib. 1541), Svart Gensv. K 8 a (1558), Swedberg Cat. c 5 b (1709), RB 17: 5 (Lag 1734) m. fl.; ty G. I:s reg. 1: 56 (1523), Handb. 1614, s. 2 a, Schroderus Hoflefv. 20 (1629), Kyrkol. 18: 3 (1686) m. fl.; dy Stiernhielm Herc. 521 (”531”) (1668), Växiö domk. akt. 1696, nr 280. — the Pred. 9: 6 (Bib. 1541), 1 Mack. 13: 9 (Därs.).
nom. pl. the G. I:s reg. 1: 24 (1521), Mark. 1: 18 (NT 1526), 2 Mack. 15: 17 (Bib. 1541), Ups. möt. E 3 a (1593), Tegel G. I 1: 316 (1622), Stiernhielm Herc. 126 (1668), Spegel Öp. par. 22 (1705), BB 1: 3 (Lag 1734), Höpken 1: 45 (1756) m. fl.; thee G. I:s reg. 1: 127 (1523); dhe G. I:s reg. 1: 228 (1524), Oxenst. brefv. 5: 25 (1613), RARP 1: 180 (1632), Rudbeck Atl. 3: 88 (1698), 2 RARP 4: 257 (1726) m. fl.; dhee G. I:s reg. 6: 170 (1529); de G. I:s reg. 1: 235 (1524), Carl IX Rimchr. 57 (c. 1600), RARP 1: 23 (1627), Rudbeck Atl. 1: 317 (1679), 2 RARP 5: 721 (1726), Tessin Bref 1: 9 (1751) osv.; dee G. I:s reg. 6: 170 (1529), RP 6: 6 (1636), A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 116 m. fl. — thij G. I:s reg. 3: 154 (1526); thy G. I:s reg. 3: 34 (1526); ty G. I:s reg. 4: 75 (1527); dhij Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 72 (1590); dij BtFH 2: 89 (1550), Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 69 (1590), Oxenst. brefv. 9: 33 (1624), RARP 4: 166 (1649) m. fl.; die Oxenst. brefv. 11: 546 m. fl. st. (1626), RARP 6: 279 m. fl. st. (1656), Kat. Sundius (1701) hos Cavallin Herdam. 3: 347; di Columbus Ordesk. 4 (1678), Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4 (i lägre språk), Ristell Visit-t. 2 (1787), Hedberg S. k. ungdom 21 (1869), Lindqvist Dagsl. 1: 17 (1898), Hallström Ven. kom. 124 (1901) m. fl. — thöm HSH 38: 66 (1590); dem Bellman 2: 142 (1783), Lindqvist Dagsl. 2: 25 (1900); dom PT 1904, nr 32 A, s. 4, Hallström De fyra el. 249 (1906).
gen. pl. thera G. I:s reg. 1: 27 (1521), RA 3: 176 (1593), Carl IX Rimchr. 57 (c. 1600), Stiernhielm Herc. 119 (1668) m. fl.; tera G. I:s reg. 1: 150 (1523); dera A. Oxenstierna 1: 56 (1612), Därs. 646 (1650), Stiernhielm Herc. 14 (1668); there G. I:s reg. 1: 84 (1523); thäre G. I:s reg. 24: 532 (1554); dere RARP 1: 5 (1626). — theras G. I:s reg. 1: 18 (1521), Rom. 10: 18 (NT 1526), Jer. 31: 34 (Bib. 1541), Fosz 30 (1621), Kyrkol. 2: 10 (1686), ÄB 6: 3 (Lag 1734), Humbla 14 (1740) m. fl.; teras G. I:s reg. 1: 93 (1523); dheras A. Oxenstierna 1: 116 (1627), Columbus Vitt. 250 (c. 1678), Växiö domk. akt. 1682, nr 26, m. fl.; deras Gustaf II Adolf 237 (1617), Rudbeck Bref 27 (1663), Dalin Arg. 1: 47 (1733, 1754), Tessin Bref 1: 17 (1751) osv.; deerass Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 76 (1657); theres G. I:s reg. 1: 4 (1521), Rom. 3: 13 (NT 1526), B. Olavi 81 b (1578), Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663) m. fl.; teres RA 1: 230 (1538); dheres Ärkeb. Abrahams räfst 119 (1596), Oxenst. brefv. 1: 235 (1624), RARP 3: 166 (1641) m. fl.; deres G. I:s reg. 1: 235 (1524), A. Oxenstierna 2: 517 (1622), Stiernhielm VgL Ordel. (1663; under Häl) m. fl.; dehres RARP 1: 23 (1627); theris G. I:s reg. 1: 6 (1521), Svart Gensv. E 2 a (1558), Holof. 10 (c. 1580), Brahe Oec. 8 (1581) m. fl.; theriis G. I:s reg. 1: 84 (1523); dheris Oxenst. brefv. 5: 25 (1613); deris Carl IX Rimchr. 77 (c. 1600). — thers Schroderus Liv. 755 (1626; sannol. dock bl. tryckfel), Lucidor Hel. K 2 a (1674; i vers), Österling Lärops. 79, 239 (1724, 1727; i vers); ders Warnmark Epigr. B 1 b (1688; i vers); der's Lybecker 48 (c. 1715; i vers), Bellman Skr. Ny saml. 1: 235 (1760; i vers). — thes (thesz) Hist. bibl. 2: 315 (i handl. fr. 1597), Girs E. XIV 85 (c. 1630), Rudbeckius Luther Cat. 157 (1667), Isogæus Segerskiöld 435 (c. 1700), Rydelius Förn. 378 (1737) m. fl.; dhes Rel. cur. 376 (1682); dess (des, desz) Kempe Krigzpersp. 61 (1648, 1664), Rudbeck Bref 61 (1670), Tiällmann Gram. 32 (1696), Dijkman Ant. eccl. 140 (1703), Dalin Arg. 1: 334 (1733, 1754), Celsius G. I 16 (1746, 1792), Wallenberg 267 (1771), Sturzen-Becker 2: 42 (1861).
dat.-ack. pl. them G. I:s reg. 1: 4 (1521), Mark. 1: 17 (NT 1526), Jer. 31: 34 (Bib. 1541), Ups. möt. K 2 b (1593), Schroderus Liv. 655 (1626), Stiernhielm Herc. 104 (1668), Swedberg Schibb. a 2 b (1716), JB 12: 3 (Lag 1734) m. fl.; tem Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 76 (1657); dhem Oxenst. brefv. 5: 25 (1613), RARP 3: 35 (1638), Växiö domk. akt. 1682, nr 26, m. fl.; dem G. I:s reg. 1: 235 (1524), A. Oxenstierna 2: 358 (1619), RP 8: 44 (1640), Stiernhielm Herc. 321 (1668), Rudbeck Atl. 2: 372 (1689), Tessin Bref 2: 164 (1754) osv. — thöm G. I:s reg. 1: 5 (1521), Därs. 2: 16 (1525), BtFH 3: 274 (1551) m. fl.; töm BtFH 3: 341 (1556), Därs. 463 (1560); döm BtFH 2: 28 (1544). — thom G. I:s reg. 1: 6 (1521), Därs. 10: 237 (1535), Ludvigsson Norman 17, 37 (c. 1550) m. fl.; tom G. I:s reg. 19: 262 (1548); dom G. I:s reg. 9: 350 (1534), Rudbeck Bref 49 (1668), Bonde Hesselby 95 (i handl. fr. 1689) m. fl.; dåm Oxenst. brefv. 11: 547 m. fl. st. (1626). — then(n)om (thennem) G. I:s reg. 1: 248 (1524), Därs. 7: 471 (1530), Därs. 19: 244 (1548) m. fl. st.
ack. pl. the G. I:s reg. 1: 44 (1523), Ps. 1536, s. 12, Schroderus Liv. 401 (1626), Stiernhielm Fateb. (1643; under adalborin), Rudbeck Bref 37 (1664), alla i bet. C; dhe Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 183 (1666; i bet. C); dee Rudbeck Atl. 1: 240 (1679; i bet. C); de Rosenhane Ven. 8 (c. 1650; i bet. A II), Rydberg Vap. 347 (1891; i bet. A II); jfr för öfr. sp. 731 ofvan.
Etymologi.
fsv. þän, eg. ack. sg. m. (med urspr. nom. sa(r), som tidigt gått förlorad i fsv.). Ordet, i hvars ursprungliga böjningsschema två från början skilda pronominalstammar, ieur. so- o. to-, ingå, har motsvarighet i alla germ. o. flera utomgerm. spr.; jfr d. den, isl. sá (n. þat), got. sa (n. þata), fsax. thē, thie, mnt. de (the), nt. de (dei), mnl. die, holl. die, de, ffris. thi, fht., mht. o. t. der, feng. se (n. ðæt), meng. o. eng. the, that samt grek. ὁ (n. τό), fslav. tŭ, lit. tàs, sanskr. sa (n. tad) (jfr för öfr. Brugmann Grundr. d. vergl. gram. d. idg. spr. 2: 767 ff. (1891)). Anm. 1:o. Ordets urspr. begynnelsekons. är i de nord. liksom i de öfriga germ. språken þ (th), af ieur. t. I fsv. tid har detta þ, då ordet användes betonadt, på vanligt sätt öfvergått till t (fsv. ten osv.); i obetonad ställning däremot har þ blifvit ð (fsv. dhen osv.), hvarur sedan ytterligare d uppkommit (fsv. den osv.); jfr A. Kock i Nord. tidskr. f. filol. NR 3: 241 ff. (1878). I det nysv. riksspråket har uttalet med d så småningom blifvit allenarådande. I den ä. nysv. förekom därjämte ännu uttal med t. Detta uttal synes redan under loppet af 1600-t. i de flesta trakter hafva kommit ur bruk i det dagliga talet (jfr Aurivillius Cog. 35, 66 (1693), Salberg Gram. 37 f. (1696), Tiällmann Gram. 44, 135 (1696)). Ss. högtidligare uttal l. ss. läsuttal synes det däremot delvis hafva fortlefvat ännu långt in på 1700-t. (jfr Hof Skrifs. 237 f. (1753)). De skrifningar som representera detta uttal (t och, på grund af tradition från fsv. tid, th) användas emellertid delvis ännu längre; särsk. är att märka, att th synes vara den normala stafningen i skriftalster af mera konservativ språklig prägel (skrifter af officiell natur, religiös litteratur m. m.) ända inemot 1700-talets slut. Huruvida uttal med börjande ð förekommit ännu i nysv., är ovisst; i hvarje fall synes beteckningen dh mot slutet af den ä. nysv. tiden hafva varit bl. en traditionell beteckning för d-ljud (jfr Aurivillius Cog. 68 (1693), Swedberg Schibb. 6 (1716)). 2:o. De i ä. tid förekommande formerna i n. sg. med slutljudande dh (thedh, dedh osv.) bero på öfvergång i svagtonig ställning af t till ð. Detta ð har sedan dels blifvit d (täd, ded osv.), dels bortfallit, hvarigm formerna de o. dä (det nuv. talspr:s de4 o. dä4) uppkommit. Formen det med bevaradt t, som i skriftspr. segrat öfver de öfriga, är från början den betonade formen. — I de enklitiska formerna har den begynnande kons. sannol. urspr. förlorats hufvudsakligen efter en verbalform på slutljudande dental (t. ex. sagt thet > sagt'et); möjl. har den dock i vissa trakter äfv. eljest i obetonad ställning kunnat bortfalla. Jfr A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 11: 118 f. (1895). 3:o. Formen di (thij osv.) i nom. pl. (fsv. þir, thi, di) beror sannol. väsentl. på en öfvergång ē till i i svagtonig ställning. Jfr Kock Sv. ljudh. 1: 178 (1906). Dock har måhända äfv. infl. från VI o. I (NI) medverkat till dess uppkomst. Jfr Falk o. Torp Da.-no. synt. 119 (1900), Cederschiöld Kontam. 9 (1909). 4:o. Dat.-ack. pl. har i fsv. dels långt e (þēm, thēm osv.), dels kort ä (þäm osv.). Mot den senare formen svarar det nuv. uttalet däm4; ur fsv. þäm har sannol. också dom (thom osv.), fsv. þom (thom osv.), uppkommit gm öfvergång af ä till o framför m i svagtonig ställning. Jfr Kock Sv. ljudh. 1: 259 (1906). En annan mening om uppkomsten af dom uttalar Noreen i Grundriss d. germ. philol. 1: 502 (1891), Altschw. gram. 397 (1904). Formen döm (thöm osv.), fsv. þöm (thöm osv.), har sitt ö antingen gm lån från fsv. n. pl. þön l. ock gm en öfvergång e till ö framför m i svagtonig ställning. Jfr Kock Sv. ljudh. 1: 183 (1906). — Det sällsynta then(n)om (thennem) beror på inflytande från ä. d. dennem. 5:o. I gen. pl. har fsv. dels þer(r)a (ther(r)a osv.), dels þärra (thärra osv.); från den förra formen utgår det nuv. uttalet med e-ljud, från den senare det med ä-ljud. — Formerna utan slut-s äro de ursprungliga; redan i fsv. har emellertid detta s börjat att tilläggas efter mönstret af andra gen.-former. — Formerna med e o. i i ändelsen (there, dere, theres, theris osv., fsv. þerre, therēs, theris osv.) bero på öfvergång af a till e, i i svagtonig ställning; i samma ställning har sannol. gm bortfall af änd.-vokalen den i ä. tid (i vers) förek. formen ders (der's) uppstått (jfr A. Kock i Arkiv f. nord. filol. 25: 57 (1908)).
Översikt
Öfversikt af anv.
A) ss. demonstr. (o. determ.) pron. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna funktion.
I. med syftning på ngt i rummet (l. för tanken) omedelbart närvarande.
II. med syftning på ngt i det föreg. satssammanhanget omtaladt l. antydt. 1) i adjektivisk anv. Härunder uttr. i det stället, i stället därför (c β), sådana uttr. som hvad vill den åsnan? (e) o. det elliptiska den, i bet.: den saken, den historien o. d. (h). 2) i substantivisk anv. Härunder sådana uttr. som: en enda stuga och den liten (a β); denna sak är, äfven l. redan osv. den, ett svårt hinder (a γ); han var en man och det en hel (c δ γ'); han är lat och det grundligt (d γ); jag måste gå och det genast (e β α'); (icke) blott l. knappt l. redan l. äfven osv. det, syftande på ett föreg. längre l. kortare satssammanhang (e γ); kanske l. just l. månne osv. det (e ε); inte (l. icke) för det (e η); i det, innan det osv. ss. tidsbeteckningar (e ι); i dess ställe (f α γ'); dess, därför, på grund däraf (f δ); (för-) utan dess, med dess (g α); innan dess, till dess osv. (g β); det är l. vill säga o. d., ss. inledning till förklaring (h).
III. med relation till en efterföljande bestämning gm hvilken närmare angifves hvad pron. syftar på (i denna anv. vanl. kalladt ’determinativt pron.'). 1) i adjektivisk anv. Härunder sådana fall i hvilka pron. syftar på en inf., att-sats l. indirekt frågesats som närmare angifver innehållet af ett föreg. abstr. sbst. (a β), hvarvid särsk. märkas uttr. ta(ga) sig den friheten att .., ha(fva) den äran l. det nöjet att .., ha(fva) den godheten att .. o. d. (a β β'), det elliptiska ha(fva) den äran o. d. (a β β' slutet), i den afsikten att .., i det uppsåtet att .., till den ändan att .. o. d. (a β γ'), i det stället att .. (a β γ' slutet). Härunder vidare uttr. (icke) vara den person (som ..) (b α β'); den kruka (som) han är, såsom den gentleman han är o. d. (b α γ'). Härunder ytterligare sådana fall i hvilka pron. syftar på en efterföljande konsekutiv att-sats (b γ), hvarvid särsk. märkes det elliptiska uttr. till den grad (b γ γ' slutet). 2) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (både denna boken och den som ligger där borta; de af hans släktingar som finnas i staden osv.). Härunder sådana fall i hvilka pron. syftar på en efterföljande inf., att-sats l. indirekt frågesats (a β), hvarvid särsk. märkas sådana uttr. som: saken är den, att .. l. förhållandet är det, att .. (a β slutet). Härunder vidare sådana fall i hvilka pron. hänför sig till ett efterföljande prep.-uttr. l. adv.: skogarna i södra delen af landet äro vidsträcktare än de i norra o. d. (a δ). 3) i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. Härunder uttr. vara l. blifva osv. den man är (a α δ'); emfatisk utbrytning af satsdel under formerna: han är den som .. (a α ε') o. den som .. är han (a α ζ'). Härunder vidare sådana fall i hvilka pron. hänför sig till ett prep.-uttr. l. adv.: de i staden, de af borgerskapet o. d. (a β). Härunder ytterligare uttr. såsom den där .. (b γ); (icke) vara den som .. = en sådan (person) som .. (b δ); icke vara den man synes (l. tyckes osv.) vara (b ε); det finnes l. gifves osv. de som .. (b ζ); den som hade pengar, så vore det ingen nöd o. d. (c β β'); gör det, den som vill (l. kan)! o. d. (c γ); den som visste det! o. d. (c δ). 4) i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg. Härunder uttr. (icke) det jag vet l. tror o. d. (a ε γ'), allt det jag kan o. d. (a ε δ'). Härunder vidare sådana fall i hvilka pron. anteciperar en inf., att-sats, villkorssats l. indirekt frågesats, antingen i subj.-obj.-form: det är säkert, att ..; jag vet det, att .. osv. (c), hvarvid särsk. märkes det elliptiska uttr. det må l. måtte l. skall jag säga! (c β slutet), l. i gen.: Gud vare dess lof l. lofvad, att .. o. d. (d).
IV. i anv. i hvilka en hänvisande bet. (åtm. numera) icke kan anses föreligga hos pron., men som utgå från o. närmast ansluta sig till de ofvan omtalade demonstr. (o. determ.) anv. 1) närmande sig bet. af ett obestämdt pron.: en (viss), någon; en viss o. en viss annan, olika o. d. a) i uppräkningar: den saken och den saken; den säger så och den säger så; den ene gör det och den andre det o. d. b) i förb. den eller den. c) i förb. den och den. d) eufemistiskt för ”hin”, ”fan”. e) i uttr. aldrig den o. aldrig det. 2) i anv. i hvilka pron. eg. står för att beteckna ngt ss. bekant: den .. du vet, den där; numera utan eg. afsikt att framhålla ngt ss. bekant, bl. för att åt uttr. gifva en viss emfas. Härunder uttr. den dagen, om yttersta dagen (a); den Fredrik! hvad tänker den människan på? hvad den tiden går! o. d. (b); den hedersmannen, den lymmeln o. d. (c), den uslingen A. o. d. (d). 3) i uttr. sådana som: alla de slag l. vis o. d.
B) ss. pers. pron. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna funktion.
V. med syftning på ett i det föreg. satssammanhanget förekommande ord l. uttr. 1) ersättande ett sakbetecknande ord i sg. l. ett ord i pl. af hvad slag som helst; till genus o. numerus rättande sig efter sitt hufvudord. 2) ersättande ett personbetecknande ord i sg.; till genus o. numerus rättande sig efter sitt hufvudord. 3) i pl., ersättande ett ord i sg. som för tanken framträder som ett flertal (ett koll. l. ett indefinit pron. l. af dylikt bestämdt sbst.). 4) i neutr. sg., ersättande ett l. flera sbst. l. substantiviska ord af hvad genus o. numerus som helst. 5) i neutr. sg. ss. predikatsfyllnad, ersättande ett adj. l. particip. 6) i neutr. sg. med syftning på en inf. l. finit verbalform l. hel sats l. längre l. kortare satssammanhang. 7) med syftning på ett förut nämndt sbst., men utan strängt logisk förb. med det ord hvartill pron. hänför sig. a) för att beteckna (alla af) det slag hvaraf ett enskildt (enskilda) är(o) nämndt (nämnda) l. för att i hela dess omfattning beteckna ngt hvaraf ett enskildt fall l. en enskild del är nämnd(t) o. d. (t. ex. hattar sådana som de hade dem på 1700-t.). b) i pl., refererande sig till ett ort- l. personnamn o. d.: familjen där, folket l. invånarna där o. d. (t. ex. jag kan hälsa från Löfsta; de komma hit om söndag).
VI. med syftning på ngt för den talandes tanke sväfvande som får sin närmare förklaring antingen omedelbart gm den förhandenvarande situationen l. gm (ngt i) det följ. satssammanhanget. 1) i neutr. sg. med syftning på ngn l. ngt omedelbart i rummet närvarande. 2) i neutr. sg. i emfatisk utbrytning af satsdel under formen: det är han som ... 3) i neutr. sg. ss. formellt subj. 4) i neutr. sg. ss. formellt obj. (gif icke mer än du anser det för din plikt att gifva; han tog sig det nära, att han blef förbigången o. d.). 5) med funktion ss. verkligt subj. l. obj. anteciperande ett ord l. en sats. a) ersättande ett ord som ryckes ut ur satssammanhanget o. ställes som ett fristående uttr. utanför detsamma (de voro goda vänner, hon och Ingrid o. d.). b) med själfständig funktion i den sats där det står, syftande på ett ord l. en sats i det följande (det är sant, du känner henne ju inte o. d.).
VII. utan syftning på ngt föregående l. efterföljande, i neutr. sg. ss. opers. subj., obj. l. (i förb. med prep.) adverbial. 1) ss. opers. subj. (det blixtrar; det svartnar för ögonen; det står väl till; det klappar; det läses osv.). 2) ss. opers. obj. (där ha vi det! du får ställa det så bra som möjligt för dig; han har det bra osv.). 3) i förb. med prep. för ss. ett slags opers. adverbial, i uttr. ha svårt l. lätt för det.
VIII. i vissa speciella anv. som icke innefattas under 3:dje pers:s pers. pron. l. under begreppet pers. pron. i vanl. mening, men som närmast sammanhänga med denna funktion. 1) närmande sig bet. af ett obestämdt pron.: folk, man (de säga, att .. osv.). 2) ss. tilltalsord. a) i pl. (de). b) i gen. sg. (dess). 3) i uttr. deras majestäter o. d.
C) ss. relativt pron. IX. ensamt. X. i förening med relativpartikeln där. XI. i förening med relativpron. som.
D) ss. bestämd fristående artikel.
XII. vid sbst. som bestämmes af ett adjektiviskt ord (adj., räkneord, pron. l. particip). 1) vid appellativt sbst. i obest. form. 2) vid appellativt sbst. i best. form. 3) vid egennamn. 4) vid ett af flera ord bestående uttr. som för tanken bildar ett enhetligt begrepp (den s. k. S:t Yves metod o. d.).
XIII. vid adjektiviskt ord (adj., räkneord, pron. l. particip) i substantivisk anv. 1) med underförstådt sbst., som suppleras a) ur det föreg. (de äldsta döttrarna äro gifta, den yngsta ogift o. d.); b) ur ett efterföljande partitivattribut (den äldste af sönerna o. d.); c) ur sammanhanget l. situationen (de Aderton; han kom den fjärde (dennes); gå på alla de fyra; hon är inemot de femtio osv.). 2) utan underförstådt sbst., om person. Härunder: de mina, de dina o. d. (b); de svenske, svenskarna, de tyske, tyskarna o. d. (c). 3) utan underförstådt sbst., i neutr. sg. (det goda; på det högsta o. d.).
XIV. vid sbst. utan adjektivisk bestämning. 1) vid appellativt sbst. i obest. form (de kämpar; de greker o. d.). 2) vid familjenamn i pl. (de Bielkar, de Folkungar o. d.). 3) vid egennamn i sg. (den Simon; det Reval o. d.). 4) vid appellativt sbst. i best. form (de ogärningsmännen; den trakten mellan Alperna och Rubicon; det landskapet Gesem o. d.). Härunder uttr. föra ngns runor med den äran (c).
Anm. I den äldsta fsv. användes ordet bl. ss. demonstr. (o. determ.) pron. samt ss. pers. pron. i sg. n. o. pl. alla genus. Redan i fsv. tid började det emellertid brukas äfv. ss. rel. pron. o. best. fristående art. samt, mot slutet af medeltiden, ss. pers. pron. i sg. m. o. f. Beträffande dessa utvidgningar af ordets anv. o. de faktorer som vid dem varit verksamma jfr de etym. afd. under C IX, X, XI o. D samt anm. till V 1 (sp. 808 ff.), V 2 (sp. 813 f.), XII 1 (sp. 854) o. XIV 1 (sp. 861 f.).
A) ss. demonstrativt (o. determinativt) pron. o. i anv. som närmast sammanhänga med denna funktion.
Anm. Med afs. på anv. af best. slutart. vid sbst. som föregås af demonstr. l. determ. pron. gälla i det nutida spr. hufvudsakligen följ. regler. I de anv. som omtalas under I o. IV 1 o. 2 användes alltid slutart.; i de anv. som omtalas under II saknas den numera bl. stundom i juridisk stil o. kanslistil samt ngn gg i poesi. I de anv. som omtalas under III tillhör däremot bruket af best. slutart. vid sbst. som bestämmes af en följ. relativ bisats väsentligen det ledigare talspr., under det skriftspr., i sht den stelare prosan (normalprosan), undviker slutartikeln; äfv. i talspr. användes dock slutart. icke i det fall som omtalas under III 1 b α o. torde mycket sällan förekomma i det som nämnes under III 1 c. Vid sbst. åter som bestämmes af en att-sats l. själfständig sats är anv. af best. slutart. regel, med undantag för det fall som omtalas under III 1 b γ; i högre, i sht vitter stil saknas likväl slutart. stundom äfv. i andra fall än detta (dock mycket sällan i de under III 1 a β β' omtalade formelartade uttryckssätten). I den anv. som nämnes under IV 3 brukas icke slutart., hvilket sammanhänger med pron:s urspr. natur af determ. pron. i detta fall (jfr den etym. afd. under IV 3). — De viktigaste af dessa regler hafva tillämpats i vårt spr. sedan mer än ett årh. tillbaka, som man kan finna äfv. af mer l. mindre klart formulerade uttalanden hos våra gramm. förf. från slutet af 1700-t. o. de första årtionden af 1800-t.; jfr t. ex. Leopold i Underr. ang. sv. ordb. 39 (1787), Moberg Gram. 251 f. (1815), Boivie Sv. spr. 206 ff. (1820), Enberg Sv. spr. 264 ff. (1836). Dock var språkbruket, som i ä. tid var mycket vacklande, ännu långt in på 1800-t. mindre stadgadt än nu i detta hänseende.
I. [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom af d. den, got. sa, holl. die, t. der, eng. that m. fl. motsvarigheter i andra språk] med syftning på ngt i rummet (l. för tanken) omedelbart närvarande (i denna anv. stundom kalladt ’deiktiskt pronomen'): den där, den här.
1) i adjektivisk anv. Är den herren er slägting? Moberg Gram. 252 (1815). Nu musik / Stäm i! Den dörren upp! Hallström Gr. af Antw. 14 (1899).
2) i substantivisk anv. Du kan få välja mellan rosorna. Vill du ha den eller den? — Tack, jag tror jag tar den. — särsk.
a) (numera i sht hvard., föraktligt l. försmädligt, stundom skämts.) om person (jfr b). Monge säya, Huru skulle then wisa oss hwadh gott är? Psalt. 4: 7 (Bib. 1541). Hvad har den giordt? (sade jag åt en kundskaps-anda, som fölgde mig) Den har förderfvat sina barn med vårdslöshet och elaka efterdömen. Än den då? Den har utan bättring bedröfvat sine dygdige föräldrar. Än den då? Den har (osv.). Dalin Arg. 2: 275 (1734, 1754). Alla hviska: se på den! / Och hon rodnar, och man brinner. Franzén Skald. 1: 11 (1794, 1824). Det skulle just se trefligt ut för en källarmästare (att själf servera). Alla gäster finge säga: se på den? jag tror han passar upp i egen person? Almqvist Törnr. b. 3: 142 (1850). Att jag som oftast hörde hopen hviska: / ”Hvad har den gjort för storvärk ..?” Wulff Dante 83 (1897). Jo, den är god. Geijerstam S. allmogeber. 2: 358 (1899). — särsk. med syftning på den tilltalade, i det att den talande liksom vädjar till sin (verkliga l. bl. tänkta) omgifning. ”Hvad tänker den på? Har du icke hört det? / Din sköna vän, din älskade är död.” Wulff Dante 135 (1897). Hör på den! Skrattar du också, du krushårige lök! H. Andersson i Världslitt. 1: 525 (1902).
b) [jfr d. det er min broder, holl. dat is Voorburg, t. sind das die knaben alle?] i neutr. sg. med syftning på sak l. person utan hänsyn till genus l. numerus, då pronominet efterföljes l. (i frågesats som inledes med ett frågande pron.) föregås af substantivisk predikatsfyllnad; jfr VI 1 samt II 2 c γ, V 4 c, VI 5 a α β' o. IX 3 a. Det är min fru, och det min äldste bror. Hvem är det? Det är alla stolar jag har kunnat anskaffa. Hvad är det för en bok? Serenius (1734; under that). — särsk. [jfr d. hvad er det? t. was ist das? eng. what is that?] mera obestämdt, med syftning på den för den talande (i första ögonblicket) icke närmare bestämda l. bestämbara yttre orsaken till ett sinnesintryck o. d.; i sht i frågesatser inledda med ett ss. predikatsfyllnad fungerande hvad, äfv. (i sht hvard.), då man förutsätter en person som verkande orsak, hvem. Hvem var det? (fråga t. ex. af en lärare, som i klassen hör ngt buller). Hvad är det för sällsam låt? Fröding Guit. 18 (1891). Hjäälp! hvad vill det här säga? Hvad var det? A. T. Gellerstedt i PT 1905, nr 272, s. 3.
II. [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom af d. den, isl. sá, got. sa, mnt. de (the), nt. de (dei), holl. die, fht., mht. o. t. der, eng. that osv.] med syftning på ngt i det föreg. satssammanhanget omtaladt l. antydt (i denna anv. ofta kalladt ’anaforiskt pronomen'); vanl. (jfr dock 1 c, d, 2 a δ, c δ β' o. ε, d β, e ζ o. ϑ, h) med stark betoning, framhäfvande ngt, i sht ss. motsats till ngt annat (som nämnes l. just gm framhäfvandet af det första framkallas för tanken).
1) i adjektivisk anv. Wi .. achte wti the och alle andra motte (dvs. hänseende) swa skicka oss .. at (osv.). G. I:s reg. 1: 199 (1524). Ney, min Hercule, ney! den wägen han tämer (dvs. anstår) osz intet. Stiernhielm Herc. 381 (1668). Gud bevare den Herren, sade hans folk, aldrig gifves dess like! Tessin Bref 1: 7 (1751). Somliga .. antaga andras kreatur til vård, föga för annan lön, än at upgöda sine jord egor, och den uträkningen är icke så dum. M. N. Nordenström (c. 1770) i Norrl. saml. 49. Men Hilding sade: ”Fosterson, / den älskog vänd din håg ifrån! / Ej lika falla ödets lotter, / den tärnan är kung Beles dotter. Tegnér 1: 8 (1825). Det svärdet sänks ej för att slå, / det blixtrar blott och krossar så. Runeberg E. skr. 1: 2 (1846). På det örat hörde ingen ..! Stenhammar Riksd. 3: 163 (1847). Den boken (dvs. Creutz' Atis o. Camilla) kom med sol och vår, / Och sommar växte i dess spår. Wirsén Dikt. 38 (1876). Hon kan inte något annat stycke, inte någon sorgmarsch, inte någon lidelsefull sonat, inte ens en klagande folkvisa, bara den polskan. Lagerlöf Berl. 1: 233 (1891). Strindberg och Gustaf Adolf! .. man har i förväg all anledning att antaga, att den författaren icke skall förstå den personligheten. SDS 1900, nr 494, s. 2. På äldre dagar erkände Runeberg .., att det varit ”för mycket sagt” att kalla Tegnér en dilettant, men en återkallelse i den formen gör saken snarare värre än bättre. Sylwan Sv. lit. 254 (1903). Svarthufvade sångaren. Den fågeln tar man inte i hvilken buske som helst. A. T. Gellerstedt i PT 1905, nr 300 A, s. 3. Nu tala vi ej mera om den saken. Åkerhielm De gamlas roman 160 (1907). — särsk.
a) [jfr fsv. nu kan barnit þæt döia (ÖGL Eþzs. 18)] (†) ställdt efter sitt hufvudord. Effter Betan then. Fosz 519 (1621; i rim).
b) (i sht i skriftspr.) i förening med sitt hufvudord (pleonastiskt) återupptagande ett (l. flera) föreg. ord l. uttr. för att starkare framhäfva detta (l. dessa); jfr 2 a α. I den stund man, uti allt det som rörer Religion och Regerings-Sätt, Förbudit det Allmänna Förståndets Frihet, i den stund har man (osv.). Thorild 2: 235 (1792). Att lycklig bli, att lycka göra, / De tingen äro två. Leopold 2: 156 (1794, 1815).
c) [jfr fsv. hwem þäs þökker at näfnden hanom vrätt gyor, aghe þäs wald at wäþia a mot þere näfnd samt motsv. anv. i d., t. o. eng.] med mindre stark betoning, utan framträdande motsatsförhållande, lugnt konstaterande l. påpekande: den (nu l. nyss l. förut) nämnda l. omtalade, förevarande, ifrågavarande, denna; jfr 2 a δ. Ther (dvs. på det hus som var byggdt utan grundval) strömadhe flodhen in vpå, och strax föll thet, och thes hwsens fall war stoort. Luk. 6: 49 (NT 1526). Vijborgh och Nyslott skole väll förvaras, effter som dee platzar äre aff importance. RP 6: 123 (1636). När Gud är sinnad at stichta i ett land och rike sin dråpliga werck, plägar Han, näst förvt, låta thesz rikes tungomål få sitt fullkomliga lag och skick .. Hwar igenom Gudz vnderliga försyn thy folcke vppenbarad warder. Swedberg Schibb. a 3 a (1716). Kärer någor til annan för intagor, eller annan åvärkan, ock then, som käres til, säger at the ägor komma honom til; pröfve Rätten först om käranden then skog och mark tå brukadt och innehaft. BB 10: 6 (Lag 1734). På det bordet ligger gömd / En bok af mången nu förglömd. Wirsén Dikt. 37 (1876). Nå, då får jag väl vandra nedåt Slattebygderna och bära fram det ärendet. Rydberg Vap. 52 (1891). Yrkas af aktieägare .., att med afgörande af den fråga skall anstå. SFS 1903, nr 94, s. 15. I skolen offra eldsoffer åt Herren, brännoffer .., slaktoffer och drickoffer, hvar dag de för den dagen bestämda offren. 3 Mos. 23: 37 (öfv. 1904). (Det) åligger .. revisionssekreterarne att det ärende inför högsta domstolen föredraga. PT 1909, nr 175 A, s. 2. — särsk.
α) (†) ss. bestämning till ett sbst. som därjämte föregås af possessivpron. l. genitivattribut; i det nutida spr. motsvaradt af DENNE. Såsom Gudz ord och löfte lyda. Hwilka äro the Gudz ord och löfte? Handb. 1693, s. 36. Märk hurulunda han fullbordade det sit upsåt. Ehrenadler Tel. 522 (1723).
β) (numera bl. hvard., i sht i södra Sv., mindre br.) i uttr. i det stället, fordom äfv. i den stad(en), i stället (därför); äfv. med syftning på infinitiv l. hel sats (l. satsförbindelse); jfr 2 f α γ' o. III 1 a β γ' slutet. (I) clage .. eder swarlighe ey hafwe reda pæninga Taa ær iak tiil fridz med eder atj (dvs. att I) gefwe mijn fogate skindwara j then stadt. G. I:s reg. 1: 47 (1523). Att man the orden (i dopformuläret) far här uth lindra må och i then staden insättia vik här ifrå. RA 3: 88 (1593). När fischen icke har weelat tillräckia, hafwa the ophandlat spannemåhl, smör och annat j thet stället. G. H. Taubenfelt (1658) i Hist. tidskr. f. Skån. 1: 191. Gamla hedniska sättet, at räkna åhrets början från längsta natten, blef nu bortlagdt och i det stället det Romerska infördt. Dalin Hist. 2: 38 (1750). (Det) kom hvarken brännvin eller annat. Lilla Josepha kom i det stället. Knorring Ståndsp. 1: 188 (1838).
d) (numera i sht dels hvard., dels i vitter stil; jfr dock slutet) utan strängt logisk förbindelse med ngt som i det föregående nämnes l. omtalas, hvarvid det hvarpå pron. syftar suppleras ur situationen l. sammanhanget; motsvarande en attributssats af allmänt innehåll: ”hvarom det här rör sig”, ”som det här gäller” osv., l. af mera speciell natur, växlande för olika fall (jfr ex.); ofta utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning (jfr c). Thetta ryctet gick offuer thet hela landit. Mat. 9: 26 (NT 1526; öfv. 1907: hela det landet). Dina Leas dotter .. gick vth til at besee thes landzens döttrar (dvs. det landets där de bodde). 1 Mos. 34: 1 (Bib. 1541; Vulg.: regionis illius). Efter Collecten läses .. Epistelen som til then dagen lyder. Handb. 1693, s. 51. Hvarsom annorlunda intager och nyttjar (än nu är sagdt); hafve förvärkadt sitt arbete och thet åhrets gröda. BB 10: 4 (Lag 1734). Utaf the Ungerska Lexicographis intages (dvs. inhämtas), att Kalmar i thet språket betyder en köpman. Ihre Föret. XXI (1779). Frithiof talar: / den stämman förnimmes kring berg och dalar. Tegnér 1: 25 (1825). Ej än, som förr, med våld och blod / man kväfva vill de kristnas mod; / dock kommer nog den dagen (näml. då det sker). Wirsén Under furor 149 (1896). Jag plockade sippor och sådant där till buketter åt henne, nötter, när den tiden var. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24. — särsk. [jfr d. den gang, i de tider, den dag osv.] (fullt br.) i tidsbestämningar: på (fordom äfv. i), från osv. den tiden, i de dagarna, (under osv.) den dagen, (under, fordom äfv. i) den natten, den gången (fordom äfv. på den gången), vid det laget o. d., dvs. den tid l. dag osv. hvarom här är fråga, på hvilken här omtalade händelse(r) försiggick (försiggingo) osv. På then tijd begaff sigh Her Steen Sture .. medh Hans Kongl. Onåde (dvs. Kristiern II) vthi en wänligh Handel. G. I:s reg. 1: 19 (1521). I Then tijdhen kom Johannes baptista, och predicade j öknenne j Judee land. Mat. 3: 1 (NT 1526). I the nattena fingho the intit. Joh. 21: 3 (Därs.). Owänner hade jag den tijd månge. Carl IX Rimchr. 47 (c. 1600). Effter der war inthett mehra att tractera (dvs. afhandla) med dem .. på den gången. RARP 2: 177 (1635). Det bar så til i de dagarna, at Frey skulle bli Måg hos Holger på Ön. Dalin Vitt. II. 6: 113 (1740). De sutto på Beles hög den dag / och hörde folket och skipade lag. Tegnér 1: 25 (1825). Vid Jupiter! .. för att bruka en på den tiden vanlig ed. Rydberg Frib. 31 (1877; uppl. 1857, 1866: på denna tid). Man frågar sig om han (dvs. Petrarca) icke också hoppades .. att vid det laget få intåga som ett slags andlig segerhärre i .. Florens. F. A. Wulff i Finn 1903, s. 9.
e) framför ett ord med förklenande bet. l. anv., med bibegrepp af att den talande vill beteckna det omtalade ss. (allmänt) bekant för att vara det l. det (som det åtföljande sbst. angifver): ”den .. som man väl måtte känna”, den där ..; stundom svårt att skilja från IV 2 c. Hvad vill den åsnan? Jag ser förfärliga Elefanter .. Ja pytt, sad Mats, .. Måntro jag inte har sedt di Skintmärana? Dalin Arg. 1733, nr 44, s. 4. Jag nedlåter mig verkligen inte att vara svartsjuk på den komediantskan. PT 1906, nr 199 A, s. 3.
f) [jfr motsv. anv. i fsv. (Söderwall 765 a), äfvensom t. mit den gründen überzeugt man keinen] (numera i sht hvard., mest i klandrande l. afvisande uttr. o. d.) med mer l. mindre tydligt framträdande bibegrepp af kvalitativ bestämning: sådan; stundom utan strängt logisk förb. med ngt i det föreg. nämndt (jfr d). Är du af den ullen? Skola då alle plichta, efter I uthi gemeen klaga (dvs. icke anklaga ngn särskildt). Hwar har man hördt den Lagen? RARP 4: 430 (1650). Hå, hå, sade Gubben, äst du af det slags folket (underförstådt: som brukar stjäla hästar)? Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740). Fru v. Wollf. Gustaf, gif mig först en kyss! Gustaf. Du får förlåta, men jag är inte vid det humöret. Michaelson Ungk. 123 (1892). Aha! Är det på det viset? Fahlcrantz Kyrkoh. 201 (1907). — (föga br.) Sedan Karl XII:s död har intet dylikt dödsfall väckt det deltagande (näml. som Karl Augusts). Tegnér 5: 64 (1810); jfr g. ”Nu säger man att han kommit ut i verlden, för att se sig om efter ett rikt parti, — men det tror jag ej”. ”Och hvarför icke?” .. ”Han är ej den man”. Bremer Pres. 40 (1834); jfr III 3 b δ.
g) (i sht hvard.) med bibegrepp af kvantitetsbestämning: så stor (lång osv.). Om det inte är mer än ett par mil dit, så far man ju den sträckan på en halftimme. Ehuru vi föresatt oss att icke dröja mer än åtta dagar i Cordóva, utsträcktes vårt vistande derstädes till dubbla den tiden. Gosselman S. Amer. 239 (1842).
h) [efter motsv. anv. af d. den; jfr Fausbøll Gadespr. 74 (1866, 1908), K. Larsen i Dania 3: 60 (1895)] (ny anv., vulg.) elliptiskt: den saken, den historien o. d.; särsk. i uttr. vara med på den, vara med på saken l. affären o. d. Hvad tycks om den (dvs. den historien)? Stenfelt Skepparlif 199 (1903). Nu gällde det bara att inte visa sig angelägen eller låta Johan Agust ana, att man var med på den. Geijerstam Skogen o. sjön 158 (1903; i fråga om ett skogsköp).
2) i substantivisk anv.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom i d., isl., holl., t. o. eng. osv.] med syftning på ett sakbetecknande sbst. l. substantiviskt ord i sg. l. ett sbst. l. substantiviskt ord i pl. af hvad bet. som helst; till genus o. numerus rättande sig efter det ord hvarpå det syftar (jfr c); jfr V 1. Såå hedras gudh j them (dvs. helgonen), och the j gudhi. O. Petri P. Eliæ h 1 b (1527). Tu haffuer förderffuat folcken, men them (dvs. våra förfäder) haffuer tu vthwijdhgat. Ps. 44: 3 (Bib. 1541). Iagh (vill) bort gåå, / der iagh kan en godh Soppa fåå; / Den ähr migh kiärare än älskogh all. Asteropherus 24 (1609). Menniskiolijf icke så; när thet, en gång skrijder vnder; / Kommeret aldrigh igen. Stiernhielm Herc. 85 (1668). En enda vettenskap af oss det (dvs. Rom) kunde lära, / Den enda gör oss nog för alla: den, att dö! Leopold 1: 88 (1790, 1814). Af all lagstiftning den för menskan är / till slut den sämsta; lemna den åt andra! Tegnér 2: 221 (1834). Om han (dvs. den fällda björnen) varit enögd .., så skulle jag tro, att du fällt den gamle själf, så stor är han, men denne har intet sår eller var vid ögonen, så den kan det ej vara. Lagerlöf Berl. 1: 156 (1891). Sådan är deras (dvs. böndernas) parlamentarism, och den är icke att förakta. De Geer Minnen 2: 24 (1892). En talgoxe! Ja, nog känner man den! A. T. Gellerstedt i PT 1905, nr 239, s. 3. — särsk.
α) (pleonastiskt) återupptagande ett föregående sbst. l. substantiviskt ord för att starkare framhäfva detta; jfr 1 b ofvan samt b β slutet, c β slutet, γ α' o. δ α', d α, e α samt V 1 g nedan.
α') [jfr fsv. the idhir haua gagn giort .. thöm ärin j aldra genuärdoghast; hwat þässe rätlikä gyora þät skal staþugt vara; d. overbevisningen om min sags godhet, den er min bedste trøst o. motsv. anv. i mnt., holl., t. o. eng.] upprepande subj. l. annan i satsens början stående satsdel med intagande af denna satsdels plats o. öfvertagande af dess funktion; stundom svårt att skilja från V 1 g α. Alt thet iach gör och lijdher thet är alt idhart och är skeedt för idhart betsta skull. O. Petri Handb. D 4 b (1529). Alt thet wij vthrette, thet haffuer tu giffuit oss. Es. 26: 12 (Bib. 1541). Them Swea-hulde Män, them wari Himmels lön. Stiernhielm Jub. 75 (1644, 1668). Thet Secrete Utskåttet intet är befulmäcktigat uti, thet kan det ey afgiöra. 2 RARP 4: 444 (1727). Det öfriga eller den egentliga recensionen, den är af mig. C. G. Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 95. Dödens kyss och kärlekens / de äro barn af evigheten. Tegnér 1: 169 (1822). De orden, herre, de slogo ej klick, / De råkte mål. Runeberg 5: 88 (1860). Denna nationalkraft .. den fotar först och djupast i själfkänslan. Kjellén Nat. saml. 154 (1898, 1906). Drotthuset det står obrändt. Heidenstam Folkung. 1: 274 (1905). De socialistiska arbetarne, de hvila minsann icke på sina lagrar. PT 1906, nr 195 A, s. 3. — särsk. [jfr fsv. tha äghur j hafwin jnnan huff ok tiuthyrby, giff the gudhi til hedher, äfvensom motsv. konstruktioner i dan. o. t.] (i lifligare framställning, i sht hvard. o. i vitter stil) med anakolutisk konstruktion, i det att i strid med den vanliga ordföljden t. ex. i en frågesats subj., i annan sats obj. l. predikativ osv. emfatiskt ställes i satsens början, inledande denna (ofta rent af som ett fristående utrop), o. därigenom kommer utanför det eg. satssammanhanget. Thet brödhet som wij bryte är icke thet Christi lekammes deelactugheet? 1 Kor. 10: 16 (NT 1526). Tijn' Adlige Miölk-hwijte finger, / Skulle the fläckias i Bleck(?) Stiernhielm Herc. 126 (1668). Den sällhet med din vän du njöt, / Njut den fördubblad med din maka. Stenhammar 101 (1793). Mine Bröder, denna underbara känsla (dvs. samvetet), säger jag, hvad är den? Lehnberg Pred. 1: 271 (c. 1800). Goda själ! den helsning du mig sänder, / Huru skulle den af mig försmås? Wallin Vitt. 2: 33 (1805). Det mål, Du föresatt dina vandrande barn, låt mig aldrig förlora det ur sigtet. Dens. Rel. 1: 106 (1813, 1825). Men kabinettsmöbeln, farfar, den ville jag för ingen del i verlden, att den skulle säljas. Lönnberg Cas. 138 (1882). Det klumpiga tankemaskineri, som stod till hans förfogande, öfver det var han fullständigt herre. Rydberg Vap. 92 (1891).
β') [jfr t. der also ist angelangt? der? das verlangst du zu wissen? das?] (i sht hvard. o. i poesi) upprepande subj. l. annan satsdel utan att öfvertaga dess funktion l. ställning i satsen, således bildande ett utanför satssammanhanget, vanl. vid satsens slut, fritt stående tillägg (jfr γ). Det stora är en blomväxt, det, / Som haft och har mystèrer. C. V. A. Strandberg 1: 147 (1854). Unga drömma de, de gamla råda. Runeberg 6: 66 (1862). Ungfolket har inte minsta att tänka på, de. V. Lindholm i SDS 1901, nr 26, s. 3. Demonerna äro farliga de. Andersson Kalidasa Urvasî 6 (1906). Det där slädpartiet, som vi talade om i vintras, blef aldrig af, det. A. Wahlenberg i SDS 1908, nr 95, s. 6. — särsk. upprepande ett demonstrativt l. personligt pronomen i samma form; ofta nedsjunkande till att bilda ett förstärkande tavtologiskt uttryckssätt utan ngn eg. hänvisande bet. hos det sista pron., hvilket snarare motsvarar ett försäkrande l. bedyrande: ”det är säkert”, ”minsann” l. dyl. Det tror jag det. Det var en sak det. Det var annat det. Det är säkert det. Det kan hända det. The (dvs. torparna) ära bättre behåldne the, än somblige som sitia för heele eller halfwe gårdarna. Växiö domk. arkiv 1676, nr 278. Det var intet så vist det. D. Tilas (1770) i HSH 16: 402. Det är just olyckan det, att jag ej får det jag helst vill ha. Choræus Bref 127 (1803). Det var en lång tid, det. Lönnberg Bl. fr. skären 177 (1876). Och hästen du rider på, den är värd mycket pengar den, skall jag säga gunstig junkern. Lagerlöf Berl. 2: 147 (1891). Det lät något det. Ödman Stud.-m. 37 (1891). Det är så det ja! Högberg Vred. 3: 259 (1906).
β) [till sitt ursprung är denna konstruktion att betrakta ss. en förkortad sats, i hvilken det med den föreg. satsen gemensamma verbet utelämnats; den tillagda bestämningen var således ursprungl. af adverbiell l. predikativ natur, numera torde den i allm. för språkkänslan te sig ss. attributiv] (i sht i skriftspr.) i förb. med ett, vanl. (jfr slutet) omedelbart föregående, och för att tilläggsvis anknyta en bestämning till ett omedelbart förut nämndt ord; jfr c δ γ', d γ o. e β samt III 2 b α α'. Haffver han .. inthet (annat) qvarhållit i Scotia än Senatum, och den med bara nampnet. RP 8: 159 (1640). Der är allenast en klåcka, och den liten samt sprucken. Växiö domk. arkiv 1734, s. 5. Klockan 5 äta vi vår middag på tre manna hand och den rätt duktig. Berzelius Reseant. 182 (1819). Här fanns då en enda gård, Skyttetorpet kallad, och den förfallen. Rydberg Vap. 267 (1891). — (poet.) med friare ordställning. Underliga ting att se / voro der och många de. Tegnér 1: 213 (c. 1825).
γ) vanl. i förb. med ett adv.: äfven (också), redan, just osv. (l. motsv. adverbiellt uttr.), för att i ett parentetiskt tillägg framhäfva ngt strax förut nämndt till jämförelse med l. i motsats till ngt annat (som dock vanl. underförstås); jfr e γ. De hafve ingen vegz varitt länger de ähn de andre. Carl IX (1601) i VittAH 3: 285. Detta lugn, denna oföränderlighet .. de äro äfven de endast skenbara. Nervander Skr. 1: 18 (1847). De (dvs. korparna) flögo upp på högsätesstolparne och spände, äfven de, ögonen i herr Lars. Rydberg Vap. 320 (1891). Kanske var det bara en blå rök det också att hon höll af honom. Hülphers Ångermanländ. 26 (1900). Från själfva hallens tak nedhänger den största kronan, den likasom de öfriga afsedd för kyrka. PT 1901, nr 144 A, s. 3. Den obstruktion, som rör sig på laglighetens mark, har redan den till sitt förfogande många verksamma kampmedel. Därs. 1903, nr 171, s. 2. Själfva näckrosbladen blänka i solen de med. Quennerstedt En värld 11 (1904).
δ) [jfr fsv. philä och then ädlä jomfrv funno om sider en wägh; then ginge the, äfvensom motsv. anv. i dan. o. t. m. fl. språk] med mindre stark betoning, utan framträdande motsatsförh., lugnt konstaterande l. påpekande: den nämnda, denna, densamma; stundom mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (på grund af ställningen i satsen i ngn mån betonadt) pers. pron.; jfr 1 c samt c δ β' o. ε, d β, e ζ o. ϑ, h nedan. (Tisbe) Sin slöyer (dvs. slöja) lefde (dvs. lämnade) effter sigh; / Den fylte läyonet fult mz blodh. Asteropherus 3 (1609). Alt folck på jordenne skulle samlas tilhopa, at .. samfellt byggia ett annat torn: och igenom thy giöra sig lyckligare namn. Swedberg Schibb. a 2 b (1716). Hans visor voro fler än jag dem teckna kan; / Dem fäste han ihop tillsammans i ett bann. Livin Kyrk. 70 (1781). De (dvs. böljorna) komma från fjerran, fjerran land, / Dem hålla ej bojor, de känna ej band. Geijer I. 3: 180 (1811). Nu är din lefnad lik den store / konstnärns torso, kraftig, skön som den, / ack, men stympad! Tegnér 2: 489 (1827). Han trodde, att städerna skulle såsom medelpunkter för valen komma att på dem utöfva ett behörigt inflytande. De Geer Minnen 2: 50 (1892). Fotografien och med den reproduktionskonsten (har) blifvit förbindelseleden mellan konstnären och den stora allmänheten. PT 1906, nr 24 A, s. 3. — särsk. (†) i gen. sg., styrdt af ett adj.; jfr c α slutet o. f β. Sådant gör iach för euangelium skull på thet ath iach skall warda tess delactugher. 1 Kor. 9: 23 (NT 1526; öfv. 1883: deraf). Joram vpkom offuer sins fadhers Rike, och wardt thes mechtigh. 2 Krön. 21: 4 (Bib. 1541).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., ä. d., isl., got., mnt., nt., holl. o. t. m. fl. språk] med syftning på personbetecknande ord i sg., till genus o. numerus rättande sig efter det ord hvarpå det syftar; jfr V 2.
α) [jfr fsv. een dödhir man lagh nakin j wäghenom for prophetanom, thän wilde prophetin iordha, ä. d. hertug Knud aff Bleginde .. den fangede hand] (numera bl. hvard., vanl. föraktligt l. åtm. med en viss försmädlig anstrykning, stundom skämts.; jfr för öfr. anm. nedan) om viss, namngifven l. på annat sätt individuellt bestämd person; stundom (i enlighet med ett mera folkligt uttryckssätt) med ett tillfogadt han, resp. hon: den han, den hon. Jo, den (han) ä' go'. Åh, den (hon) ä' galen. Den tar man inte där man släpper honom. Ååter sende han till them en annan tienare, then stenadhe the .., och åter sende han en annan, then dråpo the. Mark. 12: 5 (NT 1526). Alla (förrädarna blefvo) rettadde, så nähr som en myntemestare, hette Anders Hanson; then .. förgiorde sig sielff. Brahe Kr. 17 (c. 1585). Then (dvs. Kristus) haffuer tu Herre satt fram, För alt folck aff stoor nådhe. Handb. 1614, s. 68 a. Huadh skall iagh tänkia om Croneburgen(?) Tå swarade Her Erlandh(:) .. Den Han hafr så ställt sigh, att min patron eller någon annan will näppeligen dricka uthur kanna medh honom. Växiö domk. prot. 1665, s. 730. D(omi-) n(us) Notar(ius) säger dhet ähr M. Enevald, då svarar Capellanen .. sättiandes handen uti sijdan, Hå ähr dhett dhen? Växiö domk. akt. 1678, nr 313. Så är nu den hemkommen? Dalin Vitt. II. 5: 134 (1738). Få se när store Armfelt kommer efter, hvad den säger. K. A. Ehrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 252. Den kan ej skilja dank från ljus. Möller (1790; under dank). Den där .. gamla hö(g)färdiga Mostern är den värsta at dragas med; den vet nu inte hur hon skal kunna vara förnäm nog. Björn Den besynn. 1 (1792). Hon, ditt hjertas ömma vän, / Denna sköna, hulda maka, / Ack! du måste äfven den / Snart på dödens vink försaka. Wallin Vitt. 2: 222 (1803). På gången och på pannan / käns Thorstens son igen. / Så blickar ingen annan / i Nordens land som den. Tegnér 1: 70 (1825). Kunglig sektern — ja den han skref eller läste beständigt. Därs. 248 (1841). Om Kulneff jag berätta vill, / Säg, har du hört om den? Runeberg 2: 93 (1848). Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå. Strindberg Hems. 52 (1887). Hon är som ett yrväder! När den en gång får en man .., så blir det heta dagar för honom. PT 1897, nr 88 A, s. 2. Lisa var lofvad åt Norrgårds Sven — / Frans, den stackarn, hvad dugde väl den! Melin Dikt. 2: 194 (1904). — Anm. Ss. framgår af språkprofven från Tegnér (1825) o. Runeberg (1848) ofvan, kunde den i poesi (väl delvis af verstekniska skäl) ännu långt inpå 1800-talet användas om person utan den bibet. af ringaktning som nu vanl. åtföljer denna anv. Att åtm. ännu i slutet af 1700-talet den kunde användas på detta sätt äfv. i vanl. prosaisk framställning (i talspråk), framgår af följ. ex. hos Leopold i Underr. ang. sv. ordb. 42 (1787): Du frågar om N. N.? Den (denne) har jag på lång tid ej sett.
β) [jfr ä. d. bygger nogen mandt en ny skib, daa skall den giffue for huer skib ..] (numera i sht i talspråk o. ledigare skriftspr.; jfr dock strax nedan) om mera allmänt l. typiskt angifven person (hvars individuella motsvarighet växlar i de enskilda fallen); särsk. (äfv. i mera vårdad stil) i fall där personens kön ej kan af den talande angifvas o. i uttalanden som gälla personer af båda könen samtidigt. Then tigh slåår på thet ena kinbenet, them holt och thet andra till. Luk. 6: 29 (NT 1526). Huar Saul sågh en doghligh och strijdsam man, then toogh han til sigh. 1 Sam. 14: 52 (Bib. 1541). Dhens Brödh man äther, dhens Wijsa man qwäder. Grubb 100 (1665) [jfr d. dens brød jeg æder, dens vise jeg kvæder]. En Mästare skall eij Låta inskrifwa mer än een Poicke .. på en gång, dock när den har halflärt, må honom tillåtas den andra att inskrifwa låta. Meddel. fr. nord. mus. 1897, s. 97 (i handl. fr. 1711). Wi skole (i himlen) tala med Abraham, Isac och Jacob theras mål på Ebraisko, .. med en annan på thesz språk. Swedberg Schibb. f 3 a (1716). Då den (dvs. anföraren) är from och ordentlig, så är soldaten det också. Gustaf III 3: 10 (1783). Han måtte vara en Spejon, och dens öde var att blifva hängd. G. H. Jägerhorn (c. 1820) i Hist. arkisto 8: 155. Man (är) skyldig hvar menniska den aktning att icke bele hvad den anser för heligt. Fredrika Runeberg (1857) hos Strömborg Runeberg IV. 2. 2: 154. Jag måste skaffa vikarie. — Den betalar jag. Strindberg Tr. o. otr. 2: 70 (1890). Men ingen kunde begripa, hur hon skulle kunna sträfva och slita för den, som älskade henne. För den skulle hon bära sorg och sjukdom och förakt och fattigdom. Lagerlöf Herrg. 85 (1899). Den, som icke älskar sitt hem, är en föraktlig människa; den som ej älskar sitt stora hem, sitt fosterland — hvad skola vi säga om den? P. Waldenström i SDS 1906, nr 252 A, s. 2. — särsk. [jfr t. wer nur irgend einen todten menschen anrüret, der wird siben tage unrein sein] (pleonastiskt) återupptagande ett föreg. sbst. l. substantiviskt ord (i sht ett determ. pron. l. af sådant bestämdt sbst.) för att starkare framhäfva detta; jfr a α samt c β slutet, γ α' o. δ α', d α o. e α nedan. Then lärare, som thetta förachtar .., then efftersetter (dvs. försummar) oförswarliga mykit i sitt embete. Swedberg Cat. d 2 a (1709). En Tiggare som hvarken hade Kläder på Kroppen eller Skor på sina Fötter, när han först kom här in, den skal så aldeles glömma sig sielf. Lagerström Tart. 6 (1730). Den som så ropar ut sitt ”Lundholm!” den skall icke bedraga en hederlig karl med några skenfagra ord och känslor. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 8. Den som gifter sig rik och blir vigd, den får göra hvad den vill. Strindberg Tr. o. otr. 4: 66 (1897).
c) i neutr. sg. med syftning på ett l. flera sbst. l. substantiviska ord af hvad genus o. numerus som helst; jfr I 2 b, V 4, VI 1 o. 5 a α β', IX 3.
α) [jfr fsv. gull ok siluær ok iorþ ok annöþugh hion. diurs horn. þæt kallas gærsima (ÖGL GB 18)] (numera bl. hvard., mindre br.) sammanfattande två l. flera i det föregående nämnda sbst. l. substantiviska ord (af samma l. olika genus o. numerus); i sht då de ifrågavarande orden äro mer l. mindre synonyma l. bilda en naturlig enhet för tanken; jfr V 4 a. Hvar har du saxen, tråden och nålen? De' la' ja' på bordet där borta. Kropp, Lijff och Blodh / .. För sin Wän godh / Han redeligh wåghar alt thet. Wivallius Dikt. 56 (1630). Tijn (dvs. Dianas) Konst, tijn List, och fund, med Giller, Garn och Boga, / Är hennes (dvs. drottningens) lust och ijd: Thet har hon lärt til noga. Stiernhielm Fägn. 70 (1643). Hwadh Fisk och Salt anbelangar thet hempta the (dvs. armenierna) ifrån then Caspiske Siön. Kiöping Resa 42 (1667). — (†) i gen., styrdt af ett adj.; jfr a δ slutet samt f β. Effter barnen haffua köt och blodh, är och han (dvs. Kristus) thes deelactugh worden. Ebr. 2: 14 (NT 1526; öfv. 1883: deraf).
β) (i sht hvard.) med syftning på ett sbst. (i obest. form) som i det ifrågavarande sammanhanget icke betraktas ss. ngt individuellt l. icke åsyftas i hela sin omfattning; ofta närmande sig bet.: sådant, dylikt (som det nu nämnda); jfr V 4 b. N. har tre hundar och det har jag med. Historia kunde hon, det intresserade henne. Malling B. Funcke 18 (1885). I går hade vi bref från arkitekten .. Nej, hade ni det? Åkerhielm De gamlas roman 22 (1907). Så ska' det vara en sax med, det har jag ingen. Strindberg Kammarspel 2: 21 (1907). — (pleonastiskt) återupptagande; jfr a α o. b β slutet ofvan samt γ α', δ α', d α o. e α nedan. Mened är inte barnsaker, det inte. Strindberg Gill. 32 (1880). Bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Lagerlöf Holg. 2: 210 (1907).
γ) [jfr fsv. þaghar hon dör þa skal hænne gæras lagha omynd þæt skulu uara niu öra (ÖGL GB 2), d. et godt bord og fine vine, det er maalet for al hans stræben, isl. annan sal gerðu þeir, þat var hǫgr, er gyðjurnar áttu samt motsv. anv. af holl. dat, t. das] ss. subj. med efterföljande substantivisk predikatsfyllnad; jfr I 2 b, V 4 c, VI 1 o. 5 a α β', IX 3 a. Det var Fru att hålla grant! Bellman 5: 355 (1787). En enda omständighet gör mig bekymmer och det är dyrheten på den ort, dit Du skulle komma. J. L. Runeberg (1847) hos Vest Runeberg 252. Man .. såg (på den stora heden) bara en enda menniskoboning, och det var en liten stuga, gammal och grå. Rydberg Vigg 3 (1875, 1883). — särsk.
α') [jfr d. min søn det er den, jeg tror bedst, t. die dir zulächelte, das war deine freundin] (pleonastiskt) återupptagande; jfr a α o. b β slutet, β slutet ofvan samt δ α', d α o. e α nedan. Then effter mina retter wandrar, och mijn bodh håller .., Thet är en from man. Hes. 18: 9 (Bib. 1541). Tings Öfverensstämmelse Till ett Helt, det är Proportion. Thorild 3: 281 (1794). Den anden, som gör lefvande, det måste vara en ljusets, en sanningens ande. Tegnér 4: 51 (1834).
β') i uttr. det är, det vill säga o. d., ss. inledning till förklaring, se h.
δ) [jfr d. jeg tror, at han er en slyngel; det er han ikke o. motsv. anv. af t. das, eng. that] ss. predikatsfyllnad; jfr V 4 d o. IX 3 b. En läre fadher haffue wij, thz är Christus. O. Petri P. Eliæ d 4 b (1527). Ja, jag är egentligen född till lösdrifvare. I liten mån kan ju en doktor vara det också. Rydberg Vap. 40 (1891). — särsk.
α') (pleonastiskt) återupptagande; jfr a α, b β slutet, β slutet o. γ α' ofvan samt d α o. e α nedan. Den som aldrig mer ville ta i bössan, det var hon. Kræmer Orient. 180 (1866). De som voro glada, det var Jesu fiender. Beskow Pred. 235 (1901). Månsken, .. det visste han att det skulle bli. Lagerlöf Holg. 2: 231 (1907).
β') utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, ofta mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron.; jfr a δ ofvan; i sht i svar på frågor o. d. Är din bror också målare? Ja, det är han. Jag är officer. Det var min far också. Beckman Sv. spr. 62 (1904).
γ') [jfr eng. he is a scoundrel and that a thoroughpaced one; med afs. på konstruktionens uppkomst jfr a β] i förb. med konj. och, för att till ett ss. predikatsfyllnad stående ord anknyta en ytterligare (vanl. predikativ) bestämning; jfr a β, d γ o. e β. Hurre många .. styken skal lösas (dvs. kanoner skola affyras) för salig her fältmarskalk, hwilket är 28 skåt och dhet tuå gånger. Carl XI (1690) i Hist. handl. XVIII. 2: 80. Han var ett snille, / Han var derhos en man, och det en hel. C. V. A. Strandberg 1: 277 (1866). Nog var det en älg, och det en riktigt kunglig en. Forsslund Djur 8 (1900).
ε) ss. satsdel af annat slag än de under γ o. δ nämnda, med syftning på ett ord som i en föreg. sats står ss. predikatsfyllnad; ofta utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron. (jfr a δ ofvan). Han vill bli läkare, men det passar han inte till. Beckman Sv. spr. 114 (1904).
d) [jfr motsv. anv. af d. det, nt. dat, t. das] i neutr. sg. ss. predikatsfyllnad, med syftning på ett föreg. adj. l. (ss. predikatsfyllnad användt) adv.; jfr V 5 o. IX 4. Allt är redo, vare det ock edra hjertan! Ödmann Anv. t. skrift. 15 (1822, 1823). Hahnsson (1888; under det). Tonerna äro ju svenska. Ja, det äro de. Quennerstedt Lifv. väg. 16 (1906). — särsk.
α) (pleonastiskt) återupptagande det åsyftade adj. för att starkare framhäfva detta; jfr a α, b β slutet, c β slutet, γ α' o. δ α' ofvan samt e α nedan. Hon .. tyckte (icke) om vackra karlar — ty, sade hon, vacker det vill jag vara sjelf. Almqvist A. May 33 (1838). Retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Lagerlöf Holg. 2: 62 (1907).
β) utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, ofta mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron.; jfr a δ ofvan; i sht i svar på frågor o. d. Är T. framme i Stockholm i morgon? Ja, det är han. Han är lat. Det är du också. Beckman Sv. spr. 62 (1904).
γ) [jfr d. han er grov og det til gavns; med afs. på konstruktionens uppkomst jfr a β] (i sht hvard.) i förb. med konj. och, för att till det åsyftade adj. tilläggsvis anknyta en (adverbiell) bestämning; jfr a β, c δ γ' o. e β. Han är lat och det så det förslår.
δ) i uttr. det är, det vill säga o. d., ss. inledning till förklaring, se h.
e) [jfr fsv. födde konungens dotter et svenbarn .. thz sporde weland samt motsv. anv. af d. det, isl. þat, nt. o. holl. dat, t. das, eng. that] i neutr. sg. i subj.-obj.-form (det), med syftning på en infinitiv l. ett supinum l. en finit verbalform (med bestämningar) l. (innehållet i) en hel sats (l. satsförbindelse); antingen (ensamt l. i förb. med verbet göra) direkt ersättande den åsyftade infinitiven l. satsen l. motsvarande en ur densamma abstraherad inf. l. bisats (vanl. att-sats); jfr V 6, IX 5 o. XI 3. Någre wrånguiisse finnes, som iblanndh almogen .. förtale h(ans) N(åd) atth hann latther skinna kyrckier och Closter ... Thee thett giöre, the wille inthett besijnne (osv.). G. I:s reg. 1: 127 (1523). Är laghen synd? Bort thet. Rom. 7: 14 (NT 1526). Ottende dagenn lott han sigh omskäre, / dett giorde hann all wärdenn till ähre. 2 Saml. 9: 157 (i dikt fr. 1569). Altså kan hon och snart fåå et förtreet och den ded skall kone vndanböija, han moste sannerlig vara en perfect karl. A. Oxenstierna Bref 4: 296 (1646). Han lät Hästen rita ut (dvs. sträcka ut), när det skulle vara. Dalin Vitt. II. 6: 108 (1740). Den en krona bär / skall också herska; den en sak förstår / skall också döma, det är tingens ordning. Tegnér 2: 217 (1834). Mannen är klok nog att icke emottaga en utmärkelse i detta ögonblick. Och väl är det. Stenhammar Riksd. 2: 14 (1840). Men huru gjorde hon? Ja, min unga läsarinna, den som det kunde säga! Bremer Sysk. 1: 187 (1848). Detta spel, som .. var nödvändigt, om han ville nå sitt mål, och det ville han. Strindberg Hafsb. 134 (1890). Det kan du vara säker på. Andersson Kalidasa Urvasî 4 (1906). Det har du rätt i. Därs. 6. Ohälsosamt var det (dvs. ölet) heller icke, om man drack det med stor måtta, och det gjorde man alltid. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 22. Du visste om'et på förhand .. det går jag aldrig ifrån. Åkerhielm De gamlas roman 6 (1907). — särsk.
α) [jfr d. at spille andre et puds, det forstaar han til gavns, t. herumzuschweifen, alles zu betrachten, von einem zum andern zu laufen, das ist sein leben] (i lifligare framställning, i sht hvard. o. i vitter stil) (pleonastiskt) återupptagande o. framhäfvande en föreg. inf. l. bisats (att-sats l. indirekt frågesats), som utgör den följande satsens logiska subj. l. obj.; jfr a α, b β slutet, c β slutet, c γ α' o. δ α', d α samt V 6 a slutet. Thet (dvs. att) wij skulle lathe kommat ther till, ath Bisperne schole åter få swerdett igen, thet behöffue i jnthet tenckie. G. I:s reg. 12: 186 (1539). Hvad R(idderskapet) o. A(deln) behaga utlåta sig, det står hos dem. 2 RARP 5: 426 (1727). Att svenska hamnarna skulle bli stängda för engelsmännen, det kunde man vänta sig. E. G. Geijer (1809) i Sv. mem. o. bref 7: 101. Att dö för det, som skänker värde åt ett lif, / det är en vacker död, en maratonisk lek. Rydberg Dikt. 2: 48 (1891). Att han är fattig, det gör ju ej så mycket, då hon är rik. C. D. af Wirsén i PT 1904, nr 174 A, s. 3. Hur dvärgarna lämnade från sig hornet Månegarm och hur ett frö gömdes i jorden, innan ett stort träd kunde växa, det skall här beskrifvas. Heidenstam Folkung. 1: 1 (1905). — särsk.
α') återupptagande en att-sats, inledd af ett anteciperande det (jfr III 4 c) l. detta, hvarvid det äfv. är möjligt att betrakta pron. ss. syftande på det inledande ordet (jfr a α). Detta, att Följa sin natur, det är således Verldens allmänna och högsta Rätt. Thorild 3: 320 (1794). Det att människosläktets historia är till sitt väsen kulturhistoria, det att kulturhistorien i sin ordning framställer en utveckling af mänsklig konstverksamhet, i hvars skeden folkens olika skaplynnen och tidehvarfvens olika kynnen framträda .. — det är icke en slump. Rydberg Varia 1: 103 (1889).
β') [jfr d. bede om forladelse, det gør jeg ikke, eng. I will know your business, that I will] (i sht hvard.) ss. objekt till ett hjälpverb, ersättande en föreg. inf. l. (bl. vid göra) en finit verbalform, vanl. ställdt omedelbart efter denna (jfr δ o. ζ); ofta svårt att skilja från V 6 a β. Röker det gör hon som en karl. Jag agade dig nog strängt i går, det gjorde jag. Rydberg Ath. 110 (1859, 1866). Dö, lefva, det får ni herre, / Men vika, nej pass för det. Runeberg 5: 87 (1860). Men springa, det kan han som en liten struts. A. T. Gellerstedt i PT 1903, nr 262 A, s. 3. Lyssnade det gjorde de. Andersson Kalidasa Urvasî 24 (1906).
β) [med afs. på konstruktionens uppkomst jfr a β] i förb. med en omedelbart föreg. konjunktion, för att till predikatet i en föreg. sats tilläggsvis anknyta en adverbiell bestämning.
α') [jfr d. du skal komme og det straks, eng. I shall do it, and that with a vengeance, äfvensom fr. je lui ai écrit et ce pour ..] i förb. med konj. och; jfr a β, c δ γ' o. d γ. J gören orätt och skadha, och thet idhrom brödhrom. 1 Kor. 6: 8 (NT 1526). Så skal han giffua .. brödh aff åkrens åårswext, och thet öffuert noogh. Jes. 30: 23 (Bib. 1541); jfr a β. (Det) ähr farligitt någott i fördraget att innovera; och ded så myckett mehre, aldenstund (osv.). A. Oxenstierna 2: 354 (1619). At han (dvs. Ane) låtit slakta så månge Söner, som någre föregifvit, och det endast för at hinna til en hög ålder. Dalin Hist. 1: 374 (1747). Förläningarne .. började blifva omåttelige; och det ju längre, desto mera. Schönberg Bref 1: 94 (1772). Sådan jag är, är jag din, och det i lif och död. E. G. Geijer (1812) i Sv. mem. o. bref 7: 176. Jag måste .. packa mig af, och det i morgon dag. Carlén Lindorm 374 (1839, 1872). Herr Sven slog åter klubban, och det med kraft, i bordet. Rydberg Vap. 199 (1891). In på sidostigen här och det genast! Därs. 305. Jag tror .., att det snarast är vi själfva, som behöfva förbättras och det grundligt ändå. Quennerstedt Lifv. väg. 17 (1906).
β') (numera föga br.) i förb. med en adversativ l. koncessiv konj. Dee, som villia giffva kopparpenningar till Ridderhusett, måge dett leffverera, doch dett i Stocholm. RP 8: 13 (1640). Men iag moste wäll nu desse obehagliga tijdender, fast det intet gärna, den förlåtna (dvs. öfvergifna) Dido tillbringa (dvs. meddela). A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 123. Med bedrägeri och våld ville han kufva de mäktiga; men det icke för att lindra de förtrycktas lidande, utan för att sjelf blifva enrådande öfver alla. Fryxell Ber. 2: 137 (1826).
γ) vanl. i förb. med ett adv.: (icke) blott, knappt, redan, äfven osv., för att (i ett parentetiskt tillägg) framhäfva en föreg. inf. l. (innehållet af) en föreg, sats till jämförelse med l. i motsats till ngt annat (som dock stundom underförstås); jfr a γ. Gifuandes honom skuld, at han et bref .. vpbrutet och icke deet alenna, vtan ... Växiö rådstur. prot. 1623, s. 474. Att draga sig undan var, äfven det, ett gemensamt lynnesdrag. Weibull Lundag. 209 (1891). Anne-Marie hann blott kasta en blick tillbaka, knappt det, en böjning på hufvudet bara. Hallström En g. hist. 122 (1895). — (mindre br.) utan förb. med ett adv. Hans tropp skall slås, hans öfvermod förfäras: / Det — eller ock skall jag ur striden bäras / Med hjelmen klufven och med hjertat kallt. Nicander 2: 115 (c. 1830).
δ) (i sht hvard.) med ställning sist i satsen, ss. objekt till ett verb (i sht ett hjälpverb), ersättande en föreg. inf. l. att-sats l. indirekt frågesats l. (bl. vid göra) ett finit verb l. (vid hafva) ett supinum l. motsvarande en ur den föreg. satsens verb (med bestämningar) abstraherad inf. l. att-sats; jfr α β' o. ζ; i sht i frågor l. i svar på frågor. Skall inte din bror komma i dag? — Jo, nog skall han väl det. Han har gått. — Har han det? (Otter) frågade .. Lotsen om han icke visste hvar Krokens Packhus var, då Lotsen svarade Ja Gu vet Ja de. Törngrenska målet 106 (1801). (”Jag) frågar .. dig .. om du vill ha den (dvs. sysslan)?” — ”Ja, visst vill jag det.” Crusenstolpe Mor. 2: 53 (1840). ”Den späde får lefva”, sade Joulf, ”jag vet det ...” Rydberg Vap. 380 (1891). Elsa dolde icke sin glädje öfver att råka honom. Hvarför skulle hon det? Lönnberg Holmfr. 220 (1895). Profvar du alltid hemma? Ja, gör inte du det? Hallström Erot. 7 (1908).
ε) [jfr δ] (i sht hvard.) i elliptiska svarssatser (med subj. o. predikat utelämnade); vanl. i förb. med ett adv. (adverbial till det underförstådda verbet): icke, just, månne, kanske osv. Kaptenskan. Jag umgås icke hos herr hofoblatfabrikörens. Doktorinnan. Icke det? Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 124. Virgilia. Gå dit, det kan jag icke. Volumnia. Hvarför icke det? Hagberg Shaksp. 1: 118 (1847). ”Det var en lång tid det, fader Lars”, sade den unge mannen. ”Mån tro det? ..” Lönnberg Blad fr. skär. 177 (1876). ”Bössor och kanoner .. det går ju ett tal, att du är rädd för dem.” ”Just det, ja!” Högberg Vred. 1: 158 (1906). Ja, gärna det! Andersson Kalidasa Urvasî 29 (1906). Ni var kanske med om att resa opp .. de bergen .. Ånej, inte just det .. men ... Lagerlöf Holg. 2: 453 (1907). Visst det, visst det. Hallström Leg. 94 (1908).
ζ) [jfr d. I aftes saa jeg det ny stykke. — Det skal jeg i morgen] med ställning först i satsen, = δ; i sht i svar (på frågor); ofta utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron. (jfr ϑ). Vill du gå med och åka skridsko? — Ja, det vill jag gärna. Falstaff. Vi ha hört klockorna pingla midnattstid, herr Simpel. Simpel. Det ha vi, det ha vi, det ha vi. Hagberg Shaksp. 3: 324 (1848). Käthe. .. Din gamle vän, / den långe knekten, tog den (dvs. den tunga kistan) som en vante. / Sten. Det tror jag nog. Melin Breitenfeld 3 (1893, 1900). Jag har känt er, sedan ni voro så här stora. — .. Det har farbror visst. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 23.
η) [jfr fsv. alt likoväl for thy l. likoväl alt för thy samt FÖRTY)] (i sht hvard.) med syftning på innehållet i ett föreg. längre l. kortare satssammanhang, i uttr. (icke l. inte) för det, (icke) för den (nu nämnda) sakens skull, (icke) trots det nu nämnda förhållandet, i alla fall (icke). Vi ha inte kommit längre för det. Cederborgh R.-kand. 34 (1816). Han och jag äro lika goda vänner för det. H. Reuterdahl (1840) i Hist. tidskr. f. Skån. 2: 237. (Undfägnaden från myrstacken) ges i ilska och af ondt hjärta. Skogsparfymen, myrsyran, luktar lika uppfriskande för det. Quennerstedt En värld 11 (1904). Åkerhielm De gamlas roman 79 (1907). — särsk. (hvard., mindre br.) med starkt förbleknande af den hänvisande bet., i uttr. inte för det ss. själfständigt utrop l. ss. inledning till en sats: ”i alla händelser (så ..)”, ”man må säga hvad man vill (så ..)”, äfv. ”hvarför inte?”, ”må vara!” Nåja, inte för det, han har i alla fall gjort mycken nytta genom sina skrifverier (ss. svar på ett klandrande omdöme). ”Nånå” .. ”inte för det! Jag har varit med förr och bryggt afskedsöl åt herrar, som haft mer att stånda på än en tocken här ofrälse underhuggare.” Högberg Vred. 3: 133 (1906).
ϑ) utan utpräglad emfas l. motsatsbetoning, lugnt konstaterande l. påpekande: det nu nämnda, detta; ofta mer l. mindre närmande sig karaktären af ett (gm sin ställning i satsen betonadt) pers. pron.; jfr a δ ofvan. Genom hwad Medel och Sätt .. thet kan till gå (näml. hur en adelsman skall kunna vara borta från sin gård). Brahe Oec. 67 (1581). Då en gumma i Huset däd märckte. Columbus Ordesk. 20 (1678). När han (dvs. Voltaire) tykte at vi varit allenast 1 år borta, då det likväl voro 3, vore det et tekn, at tiden icke vore honom lång. Björnståhl Resa 2: 68 (1773). Det är utaf er vi få'et, Dortha, det är utaf er vi få'et; medge det, min lilla dygd, medge det. Hagberg Shaksp. 3: 295 (1848). Men han är en snäll man! Tacka honom den för det. Strindberg Fjerd. 82 (1877). En förmaning eller en förebråelse får ökad vikt genom det hotande tillägget: ”Så mycke' du vet de'!” (Eller, ännu effektfullare, med egendomlig ordföljd: ”Så mycke' du de' vet!”). Cederschiöld Skriftspr. 149 (1897). Det stora (öl-)fatet .. dracks halftomt under året — det var oskrifven lag — och fylldes på nytt. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 22. — särsk.
α') (i lifligare framställning, i sht hvard.) ss. subj. l. obj., inledande en parentetiskt inskjuten l. efterhängd sats som vid strängare logiskt framställningssätt skulle blifva hufvudsats till en att-sats motsvarande den nuvarande första satsen. Allt det här ser bra miraculöst ut, det måste man medge. Palmblad Nov. 4: 145 (1851). Jag har inte klagat, det vet jag, Lydia lilla. Edgren Tre kom. 146 (1891). Hans moder är död, det vet du. Rydberg Vap. 124 (1891). Originell är han, det kan ej nekas. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 78 A, s. 3.
β') i uttr. det är, det vill säga o. d., ss. inledning till förklaring, se h.
ι) [jfr fsv. i thz stak her Didrik diwrit; i thy reste falantin sik op o. motsv. anv. af ä. d. i det o. i thy (thi), (ä.) t. in dem, während dem] (numera föga br.) i uttr. som utgöra tidsbestämningar: under det, under den tiden l. det ögonblicket osv., under tiden, därunder; fordom äfv.: i det, i den stunden, i detsamma, därvid, innan det, innan den tiden, innan dess, dessförinnan; jfr g β. Iak vill ecke trengia (dvs. nödga) Hans Nad tilsija hulskap oc manskap (dvs. huldhet o. tro) till Suerigx Rike .. för varfrudag assumpcionis Marie saa at hans Nade innan thet vill oc ma seya oc scriffua up then hulskap oc Manskap han haffuer loffuat Kongen aff danmarch. G. I:s reg. 1: 3 (1521). I thet kom Tyrannen ifrå then wenstre Wingan (dvs. flygeln) tilridhandes. Schroderus Liv. 542 (1626). Just i det inlöpa rykten om ärlige svenske mäns resning. J. G. Hallman Vitt. 15 (c. 1756). Hon läser; under det ser Ebba Brahe henne öfver axeln. Gustaf III 2: 79 (1783).
f) i gen. sg. neutr. (dess), med syftning på (innehållet i) en föreg. sats (l. satsförbindelse), ersättande en ur den åsyftade satsens verb (med bestämningar) abstraherad inf. l. bisats (vanl. att-sats); jfr III 4 d o. IX 6.
α) [jfr fsv. thenne ember wräker alt har aff herra abota och fore thäs saker ärä allä abota flinskallute, ä. d. tiith æmbede wijl han tagæ fra teg, om han kan faa thes æffne, isl. í bætr þess gaf Haraldr konungr Rǫgnvaldi jarli Orkneyjar, ä. t. desz wird der mutter angst und bang] († utom i γ') ss. (omedelbar l. medelbar) bestämning till ett sbst. l. substantiviskt ord; motsvarande ett nutida: däraf, därför, därpå, därtill osv.; ss. medelbar bestämning ofta svårt att skilja från δ; jfr IX 6 a. (Kristiern II har) thetta wort rike saa grundeliga förderffuat .. at thetta wort rike bidhar thess sent eller alrig böther. G. I:s reg. 1: 30 (1521). (Vi hafva icke) vmgått medh smeeklighom oordhom .., ey heller medh tilfelle til girugheet, gudh är thes witne. 1 Tess. 2: 5 (NT 1526). Alt thet iach gör och lijdher thet är alt idhart och är skeedt för idhart betsta skull, och tess til itt worteckn, giffuer iach idher mitt lekamen för en maat. O. Petri Handb. D 4 b (1529). Tich gick wel tes fan tu röön (dvs. det fick du erfara). Ps. 1536, s. 67. Om framdeles then ene parten eller then andre flere stycker betencker ther til at settia, eller någhot til at förwandla, eller ther aff at leggia, thes skal hwar parten macht haffua. 1 Mack. 8: 30 (Bib. 1541). Rätt bara lögn är Isgrims ord, / Thesz sätter iagh en pant på bord. Fosz 530 (1621). Och Skepet går sin koos; til önskad hampn thet länder, / Thes wari tack, näst Gud, them ther til lade händer. Stiernhielm Jub. 74 (1644, 1668). Nu är jagh tröst, wälsignad wist. / Thesz ske tigh lof O Jesu! Ps. 1695, 21: 2; jfr Ps. 1819, 161: 2. — särsk.
α) ss. partitivattribut: däraf. Herren (har) skickat, ath the som förkunna euangelium skola och haffua sina näring aff euangelio, men iach haffuer thes intit brukat. 1 Kor. 9: 15 (NT 1526; Luther: ich aber habe der keynes braucht; Vulg. ego autem nullo horum usus sum; gr. ἐγὼ δὲ οὐ κέχρημαι οὐδενὶ τούτων).
β') i det elliptiska uttr. Gud(i) dess lof l. dess Gud(i) lof, ss. parentetisk(t) inskjutning i l. tillägg till en sats: Gud ske lof, dess bättre; jfr γ slutet. Ath tesse trij riger (:Gudt tess loff:) stå wäll tilsamens vdij god frijd och rolighett. G. I:s reg. 14: 3 (1542). Wij hafue vti wårt loflige Fädhernesland, Swerikie, Gvdh thes loff, många sköna, härliga och tröstrika Böker vthi then helgha Skrifft. Petreius Beskr. 1: Fört. 2 (1615). Min resa hijtt uth ähr, des Gudh loff, lyckligen och väl afflupen. A. Oxenstierna 2: 405 (1620). (Ryssen) giorde .. 3 Salvor på oss, men des gudj låf eij det ringaste skadde. S. Löfving (c. 1730) i Handl. Finl. öden 1: 406. — Anm. I den senare af de båda anförda formlerna kan dess på grund af ordställningen äfv. betraktas ss. relativt pron. o. uttr. ss. en ellips af nedan under IX 6 a anförda uttr.
γ') [jfr d. i dets sted, t. statt dessen] (numera mindre br.) i uttr. i dess ställe, i stället (därför); jfr 1 c β. (Den försumlige skall) antingen med Kyrckioplicht af Consistorio beläggas, eller i desz ställe, gifwa något ansenligit til Kyrckan. Kyrkol. 3: 2 (1686). Hertigen af Lüneburg hade .. fått befallning att genom Thüringen begifva sig till hufvudhären; men gick i dess ställe .. åt Wittenberg. Fryxell Ber. 6: 457 (1833). Lagerlöf En saga 227 (1908).
β) [jfr fsv. ther är blanzaflor, thäs är iak vis; han som thæs ær owan; the waro thæs owærdoghe; ä. d. thes worth keyseren war; isl. er landsmenn urðu þess varir; kváðusk þess vera albúin; t. als er dessen gewahr wurde; dessen bin ich froh, gewiss osv.] (†) ss. bestämning till ett adj.; motsv. ett nutida: det (vid vissa adj.) l. därpå, därtill osv. The wardha medh migh wandrande j hwit, ty the äro thes werdughe. Upp. 3: 4 (NT 1526). (Gud) motte all tingh forhindra ther han wille, doch är han tess icke plictig. O. Petri P. Eliæ e 1 b (1527). Sedhan bedreeff tu (dvs. Juda folk) bolerij medh Assurs barnom, och kunde thes icke mätt warda. Hes. 16: 28 (Bib. 1541). Doch förbehållit lagligit wad vnder hofrätten, hwar sacken älliest thes wärd är. Gustaf II Adolf 49 (c. 1620). Wälkommen war tu ädla gäst, / Som tigh haar migh så nära fäst. / Thesz är jagh gladh och siunger. Ps. 1695, 21: 1; jfr Ps. 1819, 161: 1; jfr δ. Sonen, som var dess värdig, fick .. åtnjuta Fadrens kärlek. Celsius G. I 10 (1746, 1792). Weste (1807; under dess).
γ) [jfr fsv. thakka thæs honum (Fr.); ä hwar the kunno koma thäs widh (Al.); ä. d. des takke vi; des vere Gud loffuit; (ä.) t. des frew ich mich von herzen sehr; des danket der arme sünder got; ehuru, ss. ex. ofvan visa, icke alldeles främmande för fsv., torde dock anv. af gen. dess vid dessa verb i nysv. hufvudsakligen bero på t. inverkan] (†) ss. obj. vid vissa verb, motsv. ett nutida adverbial; i mod. sv. vanl. återgifvet med därför, däröfver osv.; ofta svårt att skilja från δ; jfr IX 6 b. Herodias .. hadhe gerna dräpit honom, och kunde doch icke komma täss vidher. Mark. 6: 19 (NT 1526). Ath iach förkunnar euangelium thes torff (dvs. får, kan) iach icke beröma mich. 1 Kor. 9: 16 (Därs.). Gudh talar j sinom Helghedom, thes glädher iagh migh. Psalt. 60: 8 (Bib. 1541). The som äre vthi een rätt troo / Affledhne, haffua ingen oroo, / Thes skole wij Herren Gudh loffua. Handb. 1614, s. 67 a. Tu helgar, tröstar, gifwer modh, / Thesz tackar jagh tigh Tröstar' godh! Ps. 1695, 193: 4. (Herren) hielpen haar för migh ospard, / Thesz må jagh honom prisa. Därs. 238: 3; jfr Ps. 1819, 230: 3. Gud hafwer ock burit omsorg, thesz ware Hans namn ewinnerligen ährat. Swedberg Schibb. c 1 a (1716). — särsk. i uttr. Gud (vare l. varde) dess lofvad l. dess (vare osv.) Gud lofvad o. d., parentetiskt inskjutet l. tillagdt; jfr α β'. Som Gudhi thes loffuat nu skeedt är. Tegel G. I 1: 78 (i handl. fr. 1523). Sådana frij marknat haffuer stådt alt for lenge, wore nw tijdh at lysa honom aff som nw fast begynnar skee genom gudz ordh, gudh tess loffuat warde. O. Petri Klost. D 3 a (1528). Här är, thes ware Gudh lofwat, så myckit som til Inbyggiarenas nödtorfft och hugnadh behöfwes. Spegel Oliv. C 1 b (1675).
δ) [jfr ä. d. dis var hand lycklig i hver fær, ä. t. simson sagt ir nicht di rechte warheit. desz sprach sie zu im: ’wie kanst du ..'; anv. i sv. har väl delvis själfständigt utvecklats ur γ, näml. ur sådana fall där dess från att beteckna obj. för verbalhandlingen lätt kunde öfvergå till att af språkkänslan fattas som adverbial angifvande orsak, ss. vid glädja sig (öfver, på grund af), prisa (för, på grund af) m. fl., delvis torde den bero på direkt tyskt inflytande] (†) ss. adverbial: därför, af den orsaken, på grund däraf; jfr IX 6 c. Hans (dvs. G. H A:s) lijke icke warit haar / Ibland the förre Konungar / Thess gråta wäggar ock husen (öfver hans död). M. O. Wexionius (1644) i Pol. vis. 309. Thesz äre Mig Lydskyldig', och hörsam / Alle the Kraffter i Högdenne boo. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). Tin Ängel håller om migh wacht; / Thesz fruchtar jagh eij dödsens macht. Ps. 1695, 347: 4. Han aldrig pliktat straff och böter, / Dess är han såsom solen söter. Bergklint Vitt. 114 (1771).
ε) styrdt af prep., se g.
g) [då i ifrågavarande uttr. prep. förekomma som icke urspr. styra gen., beror detta väl i allm. på analogiinflytande från liknande uttr. med prep. som urspr. styra gen.; i enskilda fall föreligger emellertid efterbildning af mnt. l. t. uttr.] i gen. sg. neutr. (dess), styrdt af prep. tillsamman med hvilken pron. bildar ett adverbiellt uttr.; urspr. o. vanl. med syftning på innehållet i en hel sats, mera sällan refererande sig till ett enskildt ord l. uttr.
α) [jfr fsv. mæth thes, efter mnt. mit des] (†; jfr dock slutet) i andra uttr. än tidsbeteckningar (jfr β): förutan dess, utan dess, det förutan, därförutan; dessutom, för öfrigt; eljest; med dess, därför. (Några personer hafva) then skatt vndan hollet i 11 år .., medh thes nu anno 48 bliuu the laguundne på siette tingh i Sunda sokn. BtFH 2: 66 (1548). Status causæ ähr, att ecclesiastici .. föruthan dess haffve gångitt in rem judicatam. RP 7: 170 (1638). Wille the (dvs. öfversteprästerna o. de skriftlärda) giöra folket uproriskt emot Honom? ther war ingen, som utan thes war Honom trogen och hörsam. Spegel Pass. 34 (c. 1680). Hann stelte Konungen dhed wilkoret före, att hann siälf skulle holla honom under döpelsen, menn utan dess nekade hann. Reenhielm Olof Tr. 133 (1691; isl. ellegar). Här seer man giöras en åthskilnad emellan the Kaniker som följa Biskopen stadigt, och de som uthan des til Gästebodz budne woro. Dijkman Ant. eccl. 257 (1703). — särsk. (mindre br.) i uttr. utom dess, se UTOMDESS. — jfr DESS-EFTER, -FÖRMEDELST, -FÖRNEDAN, -FÖRUTAN, -FÖRUTOM, -MEDELST, -UNDER, -UTAN, -UTOM.
β) [jfr fsv. undir thäs, t. unterdessen] i tidsbeteckningar; jfr e ι ofvan; jfr vidare under resp. prep. Oss återstår den Hamn, I wunnit, än at winna, / Och Himlen wet hwad Sorg oss innandes kan hinna. Frese Verldsl. dikt. 99 (1717, 1726). En tropp af de Nordiske, som alt til dess varit hållen för oöfvervinnerlig. Dalin Hist. 1: 535 (1747). Månget dunkelt sagominne / bor sedan dess uti mitt sinne. Tegnér 1: 154 (1822). Förinnan dess med vapenklubban slår jag. Almqvist Sign. Luna 83 (1835). Dock var det ju ännu länge, länge till dess. Lindqvist Dagsl. 1: 153 (1898). Nu är det .. tjugo år sedan dess. Åkerhielm De gamlas roman 78 (1907). — (knappast br.) Från dess herrskat som drott du har / I väldiga Thebe. Palmblad Sophokles 277 (1839, 1841). — (†) D(omi)no Iohanne Wretius, hwilcken .. vthj Stregnäs Gymnasio sine studier ÿrckt (dvs. idkat) och drifwit hafr med all flijt och vnder dess .. mine sönner trooligen (dvs. troget) och wähl informerat. Växiö domk. akt. 1677, nr 208. Hans käraste Frigifne .. afhände honom lifvet: inom dess kastade de ögonen på en Efterträdare. Dalin Montesquieu 127 (1755). — jfr DESS-EMELLAN, -FÖRINNAN, -FÖRNEDAN, -INNAN, -INOM, -MEDAN, -SEDAN.
h) [jfr fsv. thäs hälgha anda hugher foor ower watnin thz är at sighia ower iordh oc himil; urtica thz är nätzsla samt motsv. anv. af d. det er, det er at sige, det vil sige, isl. þat er, holl. dat wil zeggen, t. das ist, das heisst, eng. that is, that is to say, äfvensom lat. id est, hoc est] i neutr. sg. med syftning på enskildt ord (af hvad ordklass som helst) l. uttryck l. sats l. satsförbindelse, i uttr. det är (numera nästan bl. arkaiserande, i sht i religiös stil), det vill säga, förr äfv. det är (så mycket) sagdt l. det är till sägandes o. d., inledande en (omedelbart efter det åsyftade ordet osv. parentetiskt inskjuten) förklaring af ett ords l. uttrycks betydelse l. innebörd; numera alltid obetonadt o. med starkt förbleknande af den hänvisande bet., närmande sig karaktären af pers. pron. (jfr a δ ofvan); jfr för öfr. SÄGA o. VARA. Emanuel, thz är så mykit sagt, gudh medh oss. Mat. 1: 23 (NT 1526). Ephphatha, thet är sagt, vplyck tigh. Mark. 7: 34 (Därs.; öfv. 1883: det är). Wor herre (har) .. befalet oss bruka thetta sacramentit sich til åminnelse, thet är, at wij här medh skole j hogkomma hans werdugha dödh och blodz vthgiutelse. Mess. 1531, s. B 3 b. Medh Gudz ord är thet (dvs. vattnet) een Döpelse, thet är, itt nådhafult lijffzens watn. Kat. 1572, s. C 1 a. Arla, det är, bittida. Stiernhielm Ut. (1668). Nyktert lefwerne, .. alware wijsdom, / Leda dig in opå Mijn', det är, Dygdenes stenige foot-spor. Dens. Herc. 308 (1668). Så skal du förmana din Adolph, för alt det heligt är, at han inte har andra Gudar jämte mig ... Det är til säjandes, at han intet håller sig til andra gynnare än til mig. Dalin Vitt. II. 5: 87 (1738). Den första de dödligas Naturlag är då helt enfaldigt att bestå, att vara, enligt sin natur; det är, att lefva sällt, lefva ljuft. Thorild 3: 5 (1788). Vid den unga prestmannens framtågande (i kyrkan) reste de sig småningom alla — det vill säga, de som kunde resa sig. Almqvist Kap. 17 (1838).
III. [jfr motsv. anv. i fsv., äfvensom af d. den, isl. sá, got. sa, mnt. de (the), nt. de (dei), holl. die, de, fht., mht. o. t. der, eng. the, that samt af motsv. pron. i andra (germanska o. utomgermanska) språk] med relation till en i satssammanhanget följ. (attributiv) bestämning, gm hvilken närmare angifves hvad pronominet syftar på (i denna anv. vanl. kalladt ’determinativt pronomen'); med starkare l. svagare betoning, allt eftersom ett motsatsförh. mer l. mindre klart framträder för medvetandet, ofta, i sht då ett sådant motsatsförh. helt saknas, alldeles obetonadt.
1) i adjektivisk anv.
a) individualiserande l. begränsande (betecknande det l. de enskilda af ett visst slag som det i det föreliggande fallet är fråga om); jfr 2 a o. 3 a.
α) [jfr fsv. þet mint som nu gar; i þe book som callas vitas patrum; all the diwr ther skapath woro samt motsv. anv. i d., isl., got., mnt., nt., holl., t. o. eng. osv.] med syftning på en efterföljande relativ l. mot sådan svarande bisats. Wid then plicht, som Suerigis lag inneholler. G. I:s reg. 1: 3 (1521). Thet talit iach talat haffuer skal döma honom påå ytersta daghen. Joh. 12: 48 (NT 1526). The quinnor som theras barn omskåro, wordo dräpna. 1 Mack. 1: 63 (Bib. 1541). Dedh intrångh Sveriges crono skeer i den gårdh Skårdala. A. Oxenstierna 2: 662 (1624). Alle the Kraffter i Högdenne boo. Stiernhielm Lycks. 1 (1650). Håller tu then läran, vti hwilken tu tilförena warit vpfödd, för falsk. Handb. 1693, s. 33. Prästeståndet .. tackar för den communication, dem skiedde igenom R(idderskapets) o. A(del)ns Deputation. 2 RARP 5: 46 (1727). Kiöp, skifte, och gåfva skola skrifteliga ske .., och the vilkor ther sättas, hvar å samma kiöp, skifte, eller gåfva sig grundar. JB 1: 2 (Lag 1734). För de begärelsers skull, dem vi förluste oss uti. Nohrborg 819 (c. 1765). En Christelig Lärare bör .. känna den själens behof, åt hvilken han af Guds ord vill meddela tjenliga råd. Handb. 1811, s. 96. Det är, för att förstå ett folk, väl värdt att äfven betrakta den natur, hvari det lefver. Geijer II. 1: 32 (1825). Hvem täljde väl de striders tal, / Som detta folk bestod ..? Runeberg 2: 4 (1848). Ju inskränktare den krets är, inom hvilken våra intressen röra sig, dess färre ord behöfva vi. E. H. Tegnér i Ydun 57 (1869). Di pengarna du har kan du behålla. Paul Herr Ludvigs 167 (1893). Jag sade: ”Mina damer, målet för min längtan var förr en hälsning av den damen, som I kanske syften på ..”. Wulff Dante 111 (1897). Kristendomen är hög i de sanningar den frambär, de kraf den ställer. Rudin Ord t. ungd. 3: 32 (1903). Låt oss .. tänka på det slags kroppsrörelse, som är vanligast och allmännast för normalt utrustade människor — gåendet! Cederschiöld Rytm. trollm. 15 (1905). Sorger och förtretligheter av alla de slag, som tänkas kunde. Lagerlöf Holg. 1: 26 (1906); jfr IV 3 b. — särsk.
α') (†) ställdt efter sitt hufvudord. Ja dagen den iag bannar än, på hwilken Dido hyste / Æneam. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 125.
β') ss. bestämning till ett sbst. som därjämte bestämmes af ett adj. l. adjektiviskt pron. l. räkneord l. till ett substantiveradt adj. l. till ett ensamt pron. l. räkneord; oftast obetonadt o. då af språkkänslan vanl. uppfattadt ss. best. artikel, stundom äfv. logiskt svårt att skilja från denna; jfr β α'. Sedhan the twsende åår wore forlijdhen som Johannes omtalar j sin oppenbarilse. O. Petri Klost. D 3 a (1528). Thz lilla wy äga. Asteropherus 45 (1609). Den trogne kerleck som Jagh til eder hafwer burrit. Gustaf II Adolf 577 (1613). Dem andra will han inthet wpropa som mädh uore. Växiö domk. arkiv 1651, nr 89. Det allerskönste Verginske Taback, som i staden / Fins. Stiernhielm Herc. 234 (1668). Af alle de Konungar, som de Romare angrepo, var Mithridates den ende, som försvarade sig med tapperhet. Dalin Montesquieu 60 (1755). De lyckliga, dem ödets gunst förunnar / Ett högre mått af djerfhet eller makt. Wallin Vitt. 2: 206 (1808). Den första blomma, våren födt, / det första smultron, som blef rödt, / det första ax, hvars guld blef moget, / dem bjöd han henne. Tegnér 1: 4 (1825). De gamla skåpen, som stått i den förra målarestugan, prydde nu väggarna här. Rydberg Vap. 347 (1891). Den största skänk, som af sin rikdoms fullhet / Gud gaf i skapelsen .. / Var viljans frihet. Lidforss Dante III. 1: 20 (1903). — (i poesi, föga br.) med annan ordställning än den vanliga. Historien om de alla tåg, / Som hären gjort och skulle göra. Stenhammar 129 (1794). Minsta det streck, som jag (dvs. en stenograf) slänger till vägs. Topelius Läsn. f. barn 7: 45 (1885, 1891). särsk. (†) efter pron. samme; jfr XII 1 e ε o. DENSAMME. Samma den ek, som står här i lunden. Bellman 6: 86 (1766). (Jag har en son) som älskar och söker / samma det målet som I. Tegnér 2: 215 (1829).
γ') (i skriftspr.) ss. bestämning till ett sbst. som därjämte bestämmes af en genitiv l. ett possessivpron.; vanl. liktydigt med substantiviskt demonstrativpron. åtföljdt af ett partitivattribut (jfr 2 a α α'). Den Guds gåfva, som våra förfäder aktade under namn af sunda förnuftet. Tegnér 3: 137 (1817). Medeltidens idé utvecklade sig först till full mognad i den sin fortsättning, som kallas Nya Tiden. Wieselgren Sv:s sk. litt. 2: 124 (1834). De våra fäder, som lefde 2000 år före Kristus. Rydberg Myt. 2: 423 (1889). Den historiens allmänna lag, som åskådliggöres genom pendelns svängningar. Tegnér Farf. 167 (1900). — (†) Att han leffrerer Claudio och Simon Hendrichzsonn halffpartten utaff the thäre (dvs. deras) penninger, som han anammede. G. I:s reg. 24: 532 (1554).
δ') (numera knappast br.) i utrop, motsv. ett nutida hvilken. Ach wee, ach wee, then nödh här är! Holof. 27 (c. 1580). Ach den oändeligh möda och nästan odrägeliga omsårgh som een konungslig spiira måtte med sig föra. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 110; jfr β'.
ε') [jfr fsv. vpa then platz ther konungen hiolt; d. det sted hvor han stod; alle de steder jeg har været; t. in dem hause wo er wohnte; eng. in all countries that I have been] vid rums- l. ortsbeteckningar, med den efterföljande bisatsen inledd af ett relativt rumsadv.: där (i skriftspr. äfv. hvarest), dit osv., numera sällan (i sht hvard. o. poet.) utan inledande relativ. Det land dit han nu reser. I dhett huusett hann legatt hafver. Oxenst. brefv. 5: 258 (1623). Den Platzen ther Iszraels Barn landstego. Kiöping Resa 29 (1667). Jag ville Ärans höjder hinna, / Men bortvek i det fjät du gick. Kellgren 2: 199 (1790). På det stället, der borgen Antonia förut stod. Palmblad Palæst. 264 (1823).
ζ') [jfr fsv. the stwnd barnit war syukt; j then timän ath hon war XX ara gamull; ä. d. den tiid hwn op vognede; den dag at solen paa korset gik ned; paa de tider, som de først ere skrevne; d. det aar, da dette skeede; isl. á þeim mánaði, er ek em vanr at kasta ellibelginum] vid tidsbestämningar, med den efterföljande bisatsen inledd af temporal konj., numera sällan af ett mot dylik konj. svarande att (jfr ATT, konj. 10 b) l. (numera bl. hvard.) som, äfv. (numera i sht hvard. o. poet.) utan inledande partikel; jfr 2 a α β'. J the lilla stund sedhen han kom till rikedh. G. I:s reg. 1: 26 (1521). Then tijdh kommer .., ath rette tilbidhiare skola tilbidhia fadheren j andanom och j sanningen. Joh. 4: 23 (NT 1526). I then natten thå han förrådder wort. 1 Kor. 11: 11 (Därs.). Skulle jag nu den tijdh icke hinna att leffva til des mitt upsått bleffve fulbordatt. A. Oxenstierna 1: 636 (1650). Heden-höös, det är ifrån den tijden som Hedendomen war i Swerige. Stiernhielm Ut. (1668). Vid det tillfället, at jag talar om underliga sjukdomar. Björnståhl Resa 2: 155 (1773). Thet första året et ämne utgifvit är, böra Academiens Ledamöter theröfver icke arbeta. 1 SAH 1: 39 (1786, 1801); jfr β'. De århundraden som förflutit, se'n den tid då Staten njutit gagn af deras förfäder. Tegnér 5: 10 (1800). Han var ledsen, att han måste resa just den dagen, som middagen var utsatt. De Geer Minnen 2: 223 (1892). Han mindes icke den dag, när han senast åt. Högberg Vred. 1: 195 (1906). — särsk. i uttr. den dag, (i) den stund, den tid(en) i mer l. mindre utprägladt konjunktionell anv., se DAG I 3 a ρ β' samt STUND o. TID.
η') med sbst. bestämdt, utom af relativsatsen, äfv. af en inf. l. att-sats, tillagd efter relativsatsen ss. apposition till sbst. (jfr β); jfr 4 a α. Det upsåt hon fattad hade, at skynda med sin Resa. Lagerström Bunyan 2: 22 (1727). Den upptäckten, som man en tid trodde sig hafva gjort, att väderleken efter visst antal år kom tillbaka. M. Jansson i Läsn. f. sv. folket 1907, s. 104.
β) [jfr fsv. aldre skall mit mödernes slekte faa then skam, at iak skall smidä mz hamber oc tang; d. jeg lover det paa den betingelse, at du ikke taler derom til nogen; isl. sú sýn at sjá son sinn píndan; t. in der hoffnung bald zu genesen; er hegte immer den Gedanken, dass ..] med syftning på en efterföljande inf. (l. däremot svarande konstruktion, se δ') l. att-sats, mera sällan bisats af annat slag, som närmare angifver innehållet af ett föreg. abstr. sbst.; jfr 2 a β o. 4 c samt ATT inf.-märke IV o. ATT konj. 9 a. Wij som Christne äre haffue thet hopp at wij skole alle samman ståå vp aff dödha. O. Petri Handb. F 2 a (1529). Kongen i Frankerikes sendebudh, som the Danske .. hade kommit i then troen, att ther skulle ingen skuld finnes på theris side. RA 2: 120 (1565). Thet wij honom anammade och vptogho för wår Storfurste, skedde förnämligast för then orsaak skuld, at wij wele bliffua aff medh Boris Gudenow. Petreius Beskr. 2: 198 (1614). När min morfar fick di tienderna, att jag lefde och var bättre. Horn Lefv. 49 (c. 1657). Thet Miszbruuk måste afskaffas, at bannlysa någon, ther fuller Giärningen kunnig, men sielfwa Syndaren obekant är. Kyrkol. 10: 6 (1686). Emellan dem af R(idderskapet) o. A(deln) som äga den förmåhnen at af deras landgodz upbära spanmåhlsränta. 2 RARP 5: 694 (1727). Skulle jag den (dvs. synen) framdeles förlora, så äger jag innom mig den trösten, det jag blind blifvit, under det jag ljus och syn förvärfvat. Tessin Bref 1: 189 (1752). (Jag) förbehåller .. mig den friheten at vidare få skrifva därom (senare). Lagerbring Skr. 138 (1770). Jemnte denna stridslystnad hade Klas Tott det felet att älska höga spel, och den olyckan att dervid ofta förlora. Fryxell Ber. 10: 29 (1842). År 1815 hade K. M:t den nåden att tilldela mig Nordstjärneorden. Berzelius Själfbiogr. ant. 69 (c. 1845). Jag måste tillbakavisa den beskyllning, att nybyggarne göra nejden häromkring osäker. Rydberg Ath. 491 (1859, 1866). Efteråt .. har jag kommit på den tanken, .. att reformerna möjligen skulle kunnat påskyndas. De Geer Minnen 2: 59 (1892). Att jag .. må .. få den lyckan att komma till eder. Rom. 1: 10 (öfv. 1907). — särsk.
α') ss. bestämning till ett sbst. som därjämte bestämmes af ett adj. (l. adjektiviskt ord); oftast obetonadt o. då af språkkänslan vanl. uppfattadt ss. best. art.; jfr α β'. Jag hyser den bestämda öfvertygelsen, att om lämpliga åtgärder i tid vidtagits, saken skulle fått en lycklig utgång. Historien lemnar ock dem, af nedrigare härkomst, den hugnefulla visshet, at Ärans Tempel är allom öppet. Tessin Bref 1: 223 (1753). Jag har också hört den glada nyhet, att Calle och Uggla få komma hem till jul. E. G. Geijer (1806) i Sv. mem. o. bref 7: 54. Icke heller delade jag den af Geijer uttalade mening, att adlandet borde upphöra. De Geer Minnen 1: 204 (1892).
β') [jfr d. jeg tager mig den frihed (at), jeg har den ære (at), gør mig den ære (at), hav den godhed l. vær af den godhed (at), t. ich nehme mir die freiheit (zu), ich habe die ehre, das vergnügen (zu), haben Sie die güte (zu)] i vissa (i sht i talspr. o. brefstil förekommande) fraser o. formler, med starkt förbleknande af den hänvisande bet. hos pronominet: ta(ga) sig (stundom tillåta sig) den friheten (att); ha(fva) den äran (att) l. det nöjet (att), göra (ngn l. ngns hus) den äran (att), förr äfv. taga sig den äran (att); ha(fva) den godheten l. vara af den godheten (att); ha(fva) den vänligheten (att); jfr anm. nedan samt (beträffande de speciella anv. af de olika uttr) FRIHET, GODHET, NÖJE, VÄNLIGHET, ÄRA. Med hvem är det jag har den äran att tala? Får jag ha det nöjet att se dig hos mig på en kopp te i morgon kväll? Balck Esop. 39 (1603; se δ' nedan). The taga sig den ära / .. Ehr beswära. Runius Dud. 3: 50 (1702). Jagh (tager) migh härmedh dhen friheten .. at infinna migh hos Mon Coeur med min ringa skrifvelse. Carl XII Bref 64 (1704). Österling Ter. kom. 3: 253 (1708; se δ' nedan). Jag har den ähran at nu härhos sända den gräntse-Chartan af Feltero. G. Benzelstierna (1730) i Benz. brefv. 49. Han har haft den godheten at på bästa sätt åtaga sig och bestyra affairerna för mig. Leopold (1793) i 2 Saml. 8: 98. C. A. Agardh (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 373 (se δ' nedan). Det är .. härom som jag skall taga mig den friheten, att underställa Tit. mina .. meningar. Leopold 5: 211 (c. 1820). Gubben .. sade: jag har den äran att tala med Vigg. Rydberg Vigg 6 (1875, 1883). Geijerstams (anmälan), hvilken du hade den vänligheten att skicka mig. C. Snoilsky (1884) hos Warburg Snoilsky 330. — särsk. i de elliptiska uttr. ha den äran (näml. att lyckönska ngn, att dricka med ngn osv.) o. göra (ngn l. ngns hus) den äran (näml. att besöka ngn o. d.); jfr vidare ÄRA. Den bekanta skålen: Capten Puff, jag har den äran: jag har den äran. Kexél 1: 244 (1789). Hans höga Nåd .. gör vårt hus då och då den äran. Levin Cabale 6 (1800). ”Jag har den äran!” Almqvist A. May 46 (1838; vid gifning i kortspel). Det var då allt för mycken godhet att göra mitt ringa hus den äran! Hedenstierna Fru W. 63 (1890). Har den äran! Tusen gånger! Och jag blir väl tärna? Cavallin Kipling Gadsby 20 (1897).
Anm. I sammanhang med den ofvan anmärkta, starkt förbleknade bet. hos pronominet i de anförda uttr. står, att numera i dessa uttr. pronominet ofta saknas. Jämte ta(ga) sig den friheten (att) osv. förekomma sål., i sht hvard. o. i affärsstil, ta(ga) sig friheten (att), ha(fva) äran (att), ha(fva) godheten (att) osv. I de elliptiska uttr. (se slutet af mom. ofvan) bibehålles dock alltid pronominet.
γ') [jfr fsv. for thän sculd (at), d. i den hensigt (at), af den aarsag (at)] (jfr anm. nedan) i vissa stående uttr. som närma sig bet. af en sammansatt prep. l. (tillsammans med det följande att) en (vanl. final l. kausal) konj.; vanl. med starkt förbleknande af den hänvisande bet. hos pronominet; jfr för öfr. AFSIKT 3 a β slutet, AKT 8 a γ, SKULD, UPPSÅT, ÄNDA samt FÖRDENSKULL (att). Han sielff (dvs. Kristiern II) kom .. medh en stoor hoop Skepp och en Krijgzmacht .. i then acht och mening at intaga Stockholm. G. I:s reg. 1: 20 (1521). För then skuld at Gudh wil, at Öfwerheten skal .. wara .. Gudz församblingz Fosterfader. O. Martini Pred. D 4 b (1606). Sådann[t] (är) till denn ende skeedt .., att (osv.). Oxenst. brefv. 5: 17 (1612). När en eller några få personer eller familler inkomma (i ett land), i det uppsåt at där bygga och bo. Berch Hush. 37 (1747). Regeringsformen .. var mehra sammanfattat i den afsickten at hålla hofvet i aga och räddhoga, än at (osv.). Höpken 1: 19 (c. 1760). — särsk. (†) i uttr. i det ställe(t) (att) l. i den staden (att), i stället för (att); jfr II 1 c β. I thet stället, at han oss sådant lofva skulle. Humbla 24 (1740). särsk. i rent konjunktionell anv., inledande en efterställd bisats. Tu (Gud!) .. lät honom lijdha dödhen; j then stadhen wij alle ewinnerligha döö skulle. Mess. 1531, s. B 2 b. A. Oxenstierna 1: 642 (1650). Lutherus (blef) stämd til Augsburg, i det stället han eljest hade skolat föras til Rom. Borg Luther 1: Föret. 30 (1753). Porthan Skr. 5: 384 (1797).
Anm. I st. f. demonstrativpron. o. sbst. (i best. l. obest. form) användes vid vissa af de ofvan anförda uttr. numera vanl. ensamt sbst. (i allm. i obest. form): i afsikt (att), i uppsåt (att), i akt och mening (att); numera alltid: i stället för (att).
δ') [med afs. på förh. mellan dessa konstruktioner och konstruktionen med att o. infinitiv jfr O. Jespersen i Dania 3: 145 ff. (1895)] (i ledigare stil, i sht hvard.) med syftning på en med det föregående gm och förbunden infintiv l. (med det föreg. verbet koordinerad) finit verbalform. (Han) mente, at bonden skulle haffua giordt honom then äran, och biuda honom dricka först. Balck Esop. 39 (1603); jfr β'. Haf then godheten och säg oss thet. Österling Ter. 3: 253 (1708); jfr β'. Hans Zariska Majestät ville visa Sändebuden den nåden och tillskicka dem af sin egen mat och drick. Hallenberg Hist. 4: 771 (1794). (Jag) vill .. ta mig den friheten .. och utbe mig en Tasse Thée hos Er. Stridsberg Landpr. 14 (1795); jfr β'. (Palmblad) var .. af den godheten och skickade mig ett paket böcker. C. A. Agardh (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 373; jfr β'. Jfr Cederschiöld o. Olander Vinkar 116 (1901).
ε') [jfr isl. kærðu þat mál sín i milli, hvat Sviakonungr myndi til taka] (mindre br.) med syftning på en efterföljande indirekt frågesats. Mindre än intet den sorgen du röner, / Hvem som dig kröner. Bellman 5: 111 (c. 1775).
γ) med syftning på en (ett) efterföljande själfständig(t) sats l. uttr.; vanl. till innebörden motsvarande ett uttr. med efterföljande att-sats (jfr β); jfr 2 a γ o. 4 e. Man kan lätteligen falla på de tankar: Efter ... Nohrborg 218 (c. 1765). Det kommer af den orsaken: de flestas tanke på detta ämne är alltför lättsinnig. Lehnberg Pred. 1: 302 (c. 1800). Den tanken slog mig: varför ..? Larsson Bildn. 34 (1908). — särsk. (numera mindre br.) ss. bestämning till ett ord hvilket grammatiskt fungerar ss. apposition till ett följande uttr. som för tanken bildar en enhet i förh. till appositionen; vanl. utan motsvarighet i mod. sv.; jfr XIV 1 c o. 4 b. Ther näst läss Presten then bönen. O alzmechtige Gudh ... Handb. 1548, s. C 1 a. (Vi) hafve .. bevilliedt, att man the orden far här uth lindra må. RA 3: 88 (1593; i fråga om dopformuläret). Äldsta manuscripterne hafva burit den inskrift: Dionysii Catonis Disticha de Moribus ad Filium. Boman Cato 4 (1802). För att skilja dem (dvs. danskarna) från Svenskarna, befallte de dem att uttala de orden: ”Hvit häst i korngulf”. Fryxell Ber. 2: 144 (1826). Ett altare med den inskriften ”Åt en okänd gud.” Apg. 17: 23 (öfv. 1907).
δ) (föga br.) med relation till ett efterföljande prep.-uttr. (som grammatiskt fungerar ss. prep.-attribut till det af pronominet bestämda sbst.); jfr 2 a δ o. b β, 3 a β samt 4 b. Somliga, som icke vilja hafva den möda med Torfskärningen, bruka at samla liung, pors eller annat ris uti högar, och bränna tillika med stubben på sin åker. Serenius Eng. åkerm. 151 (1727). Den tanken om ett minnets lif, huru djupt var den icke rotad hos våra förfäder! Weibull Lundag. 178 (1889).
b) betecknande ngn l. ngt l. ngra, obestämdt hvilken l. hvilket l. hvilka, af alla de enskilda om hvilka den tillagda bestämningen gäller, härigenom mer l. mindre utprägladt närmande sig bet. af en kvalitativ bestämning: (en) sådan, en, någon; jfr 2 b, 3 b o. 4 a γ.
α) [jfr fsv. han fan ekke then stad som han tröste göra diwret sart oppa; d. den pose revner ikke som er aaben i begge ender; der er ikke det menneske til, han ikke har fornærmet; isl. gull vissak ekki á Gnitaheiði þat er við ættima annat slíkt] (numera utom i vitter stil i sht i nekad sats; jfr dock γ' o. δ') med syftning på en efterföljande relativ l. mot sådan svarande bisats. Den människa finns väl inte till som inte någon gång har gjort en dylik erfarenhet. The böön, som icke beslutas j noghot aff the stycke som här äre begripen, är wisseligha icke tacknämelighen för worom hemmelska fadher. O. Petri Män. fall 112 (1526). The vederstyggias then person till echta tagha, hvilken the effter thes dödh erfva kunna. RA 2: 8 (1561). Dör .. den, som (har) .. utländska (arfvingar), hvilka uppehålla sig på den ort, där Svensk Man arf njuter. Lagerbring 2 Hist. 1: 78 (1778). Förläna oss nåd att alltid blifva det folk, som, under alla skiften, förtröstar på Din mägtiga hjelp. Handb. 1811, s. 23. Han följer de grundsatser, som .. i deras tillämpning måste afprägla hans egen öfvervägande sinnesdaning. Wallin Rel. 2: 62 (1818). — särsk.
α') [jfr fsv. till thenna dagh fans inghin then mestherä som waar like war i ordhom eller i bokelighom konsthom; hwart thz klädhe som thera hold komber widh; nokor þe vakn sum äru til openbarlik strid; ä. d. huert det been i hannem vor; nogen then thing du haffuer vdij dit huuss; isl. engi er sá maðr i húsi þínu er þori nefna þik] (†) i förening med pron. hvar, ingen l. någon; jfr 3 b α. Noghon the bön, som noghon menniskio skee skal. O. Petri Män. fall 93 (1526). The (dvs. de första människorna) .. hade jngen then lem som tå hade skam eller blygd mz sich. Dens. Män. skap. 16 (c. 1540). Hwar den gång iagh på hennes knää satt. Messenius Sign. 4 (1612). Nogon then last .., som hörer vnder vppenbara schrift. Rudbeckius Kyrkiost. 11 (c. 1635). (Vi) skulle .. slå uth hvart det fönster här är. Växiö rådstur. prot. 10 nov. 1729.
β') [jfr d. han var ikke den mand som brød sit ord] i uttr. icke vara den person l. man osv. (som), förr äfv. vara den person osv. (som icke), icke vara en person (som), icke vara sådan (som l. att), icke vara den (som); jfr 3 b δ. I ären then personne, som icke borde läggie sig utt för sådannt sälskap. G. I:s reg. 20: 6 (1549). Generalen ähr .. icke .. den person, som man sig pålita kan. RP 7: 115 (1637). Lewenhaupt var ej den man, som vågade åtaga sig ansvaret för ett djerft beslut. Malmström Hist. 2: 336 (1863).
γ') [jfr eng. like the good boy you are] (i sht hvard.) ss. bestämning till ett personbetecknande sbst. af berömmande l. nedsättande bet., i uttr. den .. som (han osv.) är, en sådan .. som (han osv.) är. Hade han inte varit den kruka (som) han är, så hade han väl gjort något åt saken. Låt vara .. att markis Prat, som den gentleman han är, fäst sig endast vid det goda han sett. PT 1901, nr 153, s. 3. Som det ridderliga barn hon var. P. Hallström i SvD(L) 1909, nr 38, s. 4.
δ') (i sht hvard.) i uttr. det finnes (l. gifves, äfv. är) de .. (som), förr äfv. den .. (som), det finnes (osv.) sådana .. (som); jfr 3 b ζ. Det finnes de personer som påstå, att ... Det fanns där de gäddor som vägde ända till sex kg. Dhet kan vara dhen gårdh i s(ockne)n som är 2 1/2. mijl belägen ifrån Nääss. Växiö domk. akt. 1694, nr 548. — Anm. I sådana uttr. som de ofvan nämnda användes numera i vårdadt talspråk o. i skrift hellre ensamt sbst. i pl.: det finnes personer som osv.
β) (numera mindre br. utom ss. bestämning till ett måttsord l. ord med närstående bet.) med syftning på en efterföljande (vanl. förkortad) jämförelsesats, förr äfv. jämförande villkorssats (se β'); ofta närmande sig bet. af en kvantitativ bestämning: så stor; jfr γ. Om så är ath j lidhen j then motton som wij lidhe. 2 Kor. 1: 6 (NT 1526). (Banér) haffver och den credijten der uthe .. som ingen annan haffver. RP 6: 45 (1636). Jag tycker mig äga then förfarenhet härutinnan, som någor annar. Linné Bref I. 1: 3 (1757). Andra årtiondet af nittonde seklet fanns i Sverige ingen annan borgmästare med det anseende som Kommers-Rådet Nordlindh i Malmö. Crusenstolpe CJ 2: 5 (1845). Uti andra länder .. har utvecklingen .. aldrig nått hvad beträffar massornas elände den höjd, som uti de nämda länderna. Fahlbeck Stånd 84 (1892). — särsk.
α') (†) närmande sig bet.: samma. Påfoglar bekomma nästan the Siukdommar såsom Höns. I. Erici Colerus 1: 391 (1642). Detacherade värk .. hafvandes det ansende, som ifrån cortinen afskilgde bastioner. Lang Lorentssen Fortif. 44 (1737).
β') (†) med syftning på en jämförande villkorssats. Han .. lade den grund uti Theologien samt Jus Canonicum, som hade han redan vetat, hvar til det skulle tjena. Celsius G. I 5 (1746, 1792).
γ) [jfr ä. d. efterdi historien med alle de omstændigheder blev fortalt, at man fast ikke kunde tvivle om dens rigtighed] (numera mindre br.; jfr dock β', o. γ') med syftning på en efterföljande konsekutiv att-sats; ofta närmande sig bet. af en kvantitativ bestämning: så stor; jfr β; numera bl. vid abstr. sbst. The menige kirkieprester äre ecke vtaff then skickelighett, att the kunne så finna pået. Ludvigsson Norman 7 (c. 1550). Är omyndig til the åhr kommen, at han sielf kan finna, thet förmyndaren ej väl thes egendom förestår. ÄB 23: 1 (Lag 1734). Spens attaquerade fienden med den tapperhet och eftertryck, at de genast togo flyckten. Nordberg K. XII 1: 149 (1740). Eric .. var bragt i den nöd, att redan 50 hästar voro förtärda i brist af annan föda. Strinnholm Vas. 1: 105 (1819). Titaner, hvilka med den kraft stormat Olympen, att det knakat i himmelens alla fyra hörn. Sturzen-Becker 1: 156 (1861). — särsk.
α') (†) ss. bestämning till konkret sbst. Carll hade intet the arma, att han strax kunde dräpa Peder. RP 6: 626 (1636).
β') (fullt br.) ss. bestämning till ord med bet.: beskaffenhet, egenskap, natur o. d.: sådan. (Om) Synden är af then Art och Natur, at hon är fulbordad. Kyrkol. 7: 4 (1686). Få laster, få dårskaper äro af den beskaffenhet, att de kunna lifligen målas med artighetens små fina penseldrag. Leopold 5: 452 (1799). (Skriftens försäkringar) rörande Jesu moraliska beskaffenhet .. äro af den bindande egenskap, att det icke låter sig .. betvifla, det (osv.). Thomander 2: 31 (1829). Mäster var icke i den sinnesförfattning att han kunde måla. Rydberg Vap. 241 (1891). Det påstås, skräddare ä' af den arten, / att blodet är knappt och modet slappt. Melin Dikt. 2: 150 (1904).
γ') [jfr d. i den grad (at)] (fullt br.) ss. bestämning till måttsord l. ord med närstående bet.: så stor (så hög osv.). Thenna .. prostitution .. var intet af then vickt, at jag mig mycket ther öfver kräncka skulle. Humbla 106 (1740). En .. sjukdom .. hvilken gjort honom blek i den grad, att han knappt kände igen sig sjelf. Kexél 2: 51 (1781). Förbittringen emot Huss hade .. stigit till den höjd, att ... Englund Gedungsen 74 (1853). (Upptagandet af utlänningar i frälset har) aldrig skett till den grad, att adelns svenska karakter däraf lidit. Fahlbeck Sv:s adel 1: 24 (1898). Andra mineral påträffas icke i den myckenhet, att ett särskildt tillgodogörande af dem lönar sig. Brate Sv. spr. 106 (1898). (†) (Han) var .. i den högd vårdslös, at han ... Acrel Chir. händ. 347 (1775; uppl. 1759: til den högd). — särsk. [uppkomsten af aposiopesen förklaras ur sådana fall i hvilka den talande, då han kommit till följdsatsen, ej funnit (nog starka) uttr. för hvad han ville säga] (hvard.) elliptiskt, i uttr. till den grad, stundom (med ännu starkare hvard. prägel) förstärkt: till den vilda (o. d.) grad, (alldeles) förskräckligt, (alldeles) rysligt. Din man har skrifvit ett bref, som skrämt mig till den grad. Edgren Kamp. f. lyck. 132 (1887). V:s sjelfbiografi .. är .. till den grad omedvetet rolig. SD(L) 1902, nr 124, s. 2.
c) [jfr d. den penge som er betalt er glemt, isl. þann mannin, som hón finnr hreinan, gerir hón saurgan samt motsv. anv. i t. o. eng.] i sg., generaliserande (åsyftande samtidigt hvart o. ett af alla de enskilda om hvilka den tillagda bestämningen gäller), mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: hvar o. en; jfr 3 c o. 4 a δ. Den dag som gått återkommer aldrig mer. The menniskio som troona haffuer til Christum kan ingen ting wara skadelighen. O. Petri Handb. E 4 b (1529). Så gör then man ther bygger på ijsz. Svart Gensvar E 4 (”3”) a (1558). Then församblingh, som .. någen (präst) fordrer, vare förplichtet honum at försehe med tilbörligit underhåld. RA 3: 84 (1593). Sådan är skildnan opå dän Siäl, som är Lärd, mot een olärd. Stiernhielm Herc. 426 (1668). Thet är arfvejord, som efter föräldrar, barn, syskon .. ärfves: så ock then aflingejord, som sättes i stället för arfvejord. JB 2: 1 (Lag 1734). Det menniskobarn, som är födt derutanför (dvs. utanför kristna kyrkan) och aldrig upptages deri, vi vilja ej påstå, att det är förtappadt för tid och evighet. Tegnér 4: 228 (1839).
2) i substantivisk anv. med underförstådt sbst., som vanl. är att supplera ur det föregående, stundom dock (se a α α') ur en omedelbart efter pronominet följande bestämning.
a) individualiserande l. begränsande (betecknande den l. det l. de enskilda som det i det föreliggande fallet är fråga om); jfr 1 a o. 3 a.
α) [jfr d. de berømteste af normannertogene ere dem, som de danske foretog o. motsv. anv. i holl., t. o. eng.] med syftning på en efterföljande relativ l. mot sådan svarande bisats. Wij som icke see effter the ting som synas, vthan the som icke synas. 2 Kor. 4: 18 (NT 1526). At wij så gå genom thenna timeligha håffuor, ath wij icke vmbäre the som ewogha äro. Mess. 1531, s. C 3 b. Vij .. skulle oss beflijte att venligen afhandla och bileggie hvad irringar och brister på färde vore, och de vij icke kunde bliffua eens om, dem skulle vij .. skiute till en Opman (dvs. skiljedomare). A. Oxenstierna 1: 58 (1612). Vederlag för alla gods som Academien mist hafver, så och de som medh skada äro förbytte. Rudbeck Bref 69 (1670). En annan Religion, än then Wij och Wåre Undersåtare bekänna Osz til. Kyrkol. 1: 5 (1686). Dessa gerningar (uppväckte) hos de Romare .. helt andra begrep, än dem vi nu äge. Dalin Montesquieu 117 (1755). Desse (vaxafbildningar) hade en ohyggeligare ton, än dem han hade sett i Florenz. C. A. Ehrensvärd 11 (1782). Du hatar, för din son, en annan makas hand, / Än dens, — som från en thron sin spira honom räcker. Leopold 1: 27 (1790, 1814). Nyttja dessa stunder — de äro dig unnade till din beredelse mot dem, som återstå. Lehnberg Pred. 1: 51 (c. 1800). Den vittra hungersnöden måtte vara stor, då man ger sig på grafskrifterna, i synnerhet de som komma frånd Lund. Tegnér 5: 48 (1805). Saken (är) ingalunda så lätt, som de flesta komitéledamöterna tyckas föreställa sig, åtminstone de jag känner. Dens. 6: 17 (1826). (Kallias' döttrar) fingo fritt välja sig män .., och dem de valde, blefvo hans mågar. Carlstedt Her. 2: 369 (1833). Fruktan för monarkens magt är .. icke absolut förbindande för andra väsenden än de, för hvilka .. fruktan verkligen är den starkaste driften. Claëson 1: 49 (1857). Det är ett märkvärdigt tidskifte i Upsalas annaler, det som inträder med adertonhundrafyrtiotalet. Wennerberg 2: IX (1882). Gif honom lycka, men icke den, som känner sig ogrumlad inför andras lidanden! Rydberg Vap. 11 (1891). Obemärkta ämbetsmän, som kanske voro mera hederliga än dem som hela världen känner. Hillman Sp. nov. 11 (1896). I ords stafning och skiljetecknens användning följa många böcker och tidningar andra regler än dem, du lärt i skolan. G. Cederschiöld hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 31 (1901). Bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter. Lagerlöf Holg. 2: 208 (1907). Aldrig någonsin hade han sett sådana eländiga, förkrympta björkar som de han nu låg under. Därs. 318. — särsk.
α') [jfr d. vælg de af bøgerne du synes bedst om] med supplering ur ett omedelbart efter pronominet följande partitivattribut; jfr 3 a α β'. För de af mina unga läsarinnor, som önska veta något mera om hennes toilette. Bremer Fam. II* 1: 160 (1831). Lemna åt mig .. dem bland edra troppar, som af blygsel eller fosterlandskärlek vilja stanna. Fryxell Ber. 11: 175 (1843). De af våra egna landsmän, som tala finska eller lapska. A. Noreen hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 7 (1901).
β') [i de fall där det efter pronominet underförstådda ordet icke är ett tidsuttr., är denna konstruktion att anse ss. ett förkortadt uttryckssätt, i det att en relativsats af allmänt innehåll: ”som äger (l. ägde osv.) rum” o. d. utelämnats före tidsbisatsen] med syftning på en efterföljande temporal bisats; jfr 1 a α ζ'. Bland de behagligare tilldragelser inom ett lyckligt hem, är .. den, då någon af dess älskade medlemmar efter en tids frånvaro, återvänder i dess sköte. Bremer Hem. 2: 33 (1839). Detta var mitt allvarsammaste tycke före det, då jag träffade den rätta. De Geer Minnen 1: 59 (1892). Ett par år före det, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen. Lagerlöf Holg. 2: 244 (1907).
β) med syftning på en efterföljande infinitiv l. att-sats l. indirekt frågesats; jfr 1 a β o. 4 c. En enda vettenskap af oss det (dvs. Rom) kunde lära, / .. den, att dö! Leopold 1: 88 (1790, 1814). Ty ditt bröst .. / Har en känsla, en allena / Öfver alla: den att göra / Din och Sveriges älskling säll. Wallin Vitt. 2: 136 (1825). (Intet uppdrag utanför universitetet) upptog honom så helt och hållet, som det att vara ledamot af 1888—1889 års kommitté. Weibull Lundag. 218 (1891). Bland nyromantikens många oarter var äfven den att med en viss förkärlek teckna den perversa lidelsen. C. D. af Wirsén i PT 1901, nr 148 A, s. 3. — särsk. [jfr isl. sú er fleiri manna sǫgn, at ..] pleonastiskt, ss. ett slags formellt predikativ, anteciperande en infinitiv, att-sats l. indirekt frågesats, som utgör det logiska predikativet till ett i den föreg. satsen stående sbst. Arnout de Rees suar är dett, at han .. icke kan komma sielf. Växiö rådstur. prot. 1651, s. 567. Frågan blifver nu den, huru R(idderskapet) o. A(deln) behaga utlåta sig. 2 RARP 5: 399 (1727). Historiens nytta är den, att undervisa genom exempel. Leopold 3: 103 (1797, 1816). Naturvetenskapens stora uppgift synes mig just vara den att reducera alla kvaliteter till kvantiteter, allt fenomenalt till realt. Rydberg Varia 1: 36 (1890). Skälet hvarför man har svårt att tro det två hela lägg .. saknas i slutet, är det, att ... A. Quennerstedt i Karol. krig. dagb. 2: II (1903). särsk. [jfr d. sagen er den, at han mangler grundige kundskaber, t. die sache war die, dass Sesemi sie herzlich verachtete] i uttr. saken är den (att), förhållandet är det (att), ss. inledande formler (vid förklaringar l. utredningar osv.), i sht i samtal o. i bref. Förhållandet är det, att jag inte riktigt vet, hur jag skall göra i den här saken. Saken är den, at han kan omöjligt hålla längre ut utan lön. Lagerbring Skr. 121 (1765). Nu är saken den, att vi väl ega denna bok, men ... V. F. Palmblad (1811) i Bref rör. N. Skol. hist. 369. Saken är i alla händelser den, att Lauras Petrarca var glömd just under förra hälften af 1400-talet. Wulff Petrarcabok 242 (1905). jfr Cederschiöld Skriftspr. 147 (1897).
γ) [jfr d. sagen er den: hun taaler ingen mening ved siden af sin egen] med syftning på en själfständig sats (i skrift vanl. skildt från denna gm kolon); vanl. till innebörden motsv. ett uttr. med efterföljande att-sats (jfr β); jfr 1 a γ o. 4 e. Påföljden var den. Den sjuke vaknade upp mot allas förmodan. Lagerbring Skr. 10 (c. 1764). Saken är den: / Mindre än intet den sorgen du röner, / Hvem som dig kröner. Bellman 5: 111 (c. 1775). Saken var den. Gundling hade fått ett hjerta — äfven han. Palmblad Nov. 4: 10 (1851).
δ) [jfr d. jeg er modtagelig for bedre indtryk end dem af vrede og sanselig elskov, holl. mijne kleeren en die van mijn broer, t. ihre schönheit übertrifft die ihrer mutter, eng. for his own sake and that of his family, fr. je ne connais d'avarice permise que celle du temps osv.; jfr för öfr. anm. sp. 774 f.] (i sht i skriftspr.) med relation till ett efterföljande prep.-uttr. l. adverb (som grammatiskt fungerar ss. attribut till pronominet); jfr b β nedan samt 1 a δ, 3 a β o. 4 b. 21 capitainer, med de af Hellsingeregementet. C. Roos (1709) i Karol. krig. dagb. 2: 221. Verlden här är skön, men den der är bättre. Ågren Gellert 168 (1757). Om h(vil)ken Recension är fråga? Om den i Stockh(olm)s Posten(?) Porthan Bref t. Calonius 15 (1793). Ett sådant steg, som det ifråga, .. verkar icke på de öfriga. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 167 (1809). Kyrkoklockor gjutas (i Berlin) af jern, hvilka i afseende på ljudet icke skola eftergifva de af metall. Beskow Vandr. 1: 67 (1819, 1833). Månn' ej i hennes blick en perldagg ofta glimmar, / Likt den i blomsterskål'n? Wallin Vitt. 2: 82 (1821). Kritlagren i Södren och de i Norden förete några väsendtliga skiljaktigheter. J. G. Agardh i SKN 1843, s. 109. Vigtigast af alla bevillningar var väl i vissa afseenden den på bränvinet. Malmström Hist. 5: 173 (1877). Skeppsbrottet och de älskandes död i vågorna (äro) på ett mer dramatiskt, spännande sätt skildrade i omarbetningen af 1810 än i den af 1824. Wirsén i 3 SAH 2: 184 (1887; i fråga om Franzéns dikt ”Den gamle knekten”). Antingen de (dvs. den gammalkristna konstens verk) bära prägeln af en bortdöende ålders darrhändthet och svaga syn eller den af oskolade pojkars rön. V. Rydberg (1890) hos Warburg Rydberg 2: 604. Blomkronan hos hvitsippan har mycken likhet med den hos blåsippan. Brate Sv. spr. 106 (1898). Den förnämsta stadsdelen (i Ekenäs) är den omkring torget. Vägv. i Finl. 49 (1905). — särsk.
α') [efter motsv. konstruktion med prep. de i fr.] (numera föga br.) med af prep. af inledt uttr. till bet. motsvarande en genitiv (jfr AF I 16 i). Façaden till Pantheon (ger) ett större begrepp, än den af S:t Peter. Beskow Vandr. 2: 237 (1820, 1834). Karakteren af vår natur är äfven den af hans (dvs. Tegnérs) poesi. Böttiger 4: 110 (1847). Språk och framställningssätt voro de af den fulländade mästaren. Bremer G. verld. 2: 55 (1860).
β') [jfr motsv. konstruktion med prep. de i fr.] (numera mindre br.) med af prep. af inledt uttr. i hvilket af har ett slags epexegetisk bet. (jfr AF I 18), närmast motsv. ett: ”som består i att vara” l. ”som utgöres af” l. dyl.; ngn gg svårt att skilja från α'. Nästan ingen löjlighet (har) blifvit .. större, än den af misslyckad skribent. Leopold 3: 141 (1798, 1816). Mantalet förlorade .. sin gamla betydelse, och öfvergeck till den af en måttstock för hemans kameralistiska storlek. Bergfalk Sv. jord. beskattn. 66 (1832). Bland alla lyten af en missriktad själsutveckling, är det af en otyglad vilja det vådligaste. Beskow i SAH 30: 197 (1857). Den form, under hvilken vi känna .. (assyriernas) häfdateckning, är den af minnestaflor. E. H. Tegnér i UVTF 12: 77 (1875).
Anm. till δ. 1:o. Den här omtalade konstruktionen beror utan tvifvel till stor del på inflytande från den ofvan anförda konstruktionen med prep. de o. ett följ. sbst. i fr. (o. däraf påverkade uttryckssätt i andra språk, särsk. i t. o. eng.). En direkt efterbildning föreligger naturl. endast i fråga om prep.-uttr. i hvilka prep. utmärker ett förh. som i fr. återgifves med de (o. i de andra språken med motsv. prep. l. med gen.); jfr α' o. β' samt exempelvis språkprofven från Roos, Rydberg o. Brate första stycket ofvan under δ. Öfriga fall utgöra måhända snarast en utvidgad o. friare anv. af den sål. en gång uppkomna konstruktionen. Dock kan anv. i dessa fall, åtm. delvis, äfv. tänkas hafva uppstått i sv. oberoende af den efter fr. (o. öfriga språk) bildade konstruktionen, därigenom att efter pron. en relativsats af allmänt innehåll: ”som är (l. var osv.)” l. ”befinner (l. befann osv.) sig” l. ”finnes (l. fanns osv.)” l. ”äger (l. ägde osv.) rum”, ”kommer l. härrör från” o. d., äfv. ”som är (l. var osv.) försedd (med)” l. ”utmärker sig (gm)” o. d. utelämnats ss. på grund af sammanhanget själfklar. Denna möjlighet torde särsk. böra komma i betraktande för de fall där ett prep.-uttr. l. ett adv. utgör en ortsbestämning. 2:o. I sammanhang med den ifrågavarande konstruktionens åtm. delvis utländska upprinnelse står, att den af många (i sht äldre) ännu betraktas ss. osvensk. Framför allt gäller detta de under α' o. β' nämnda mera slafviska efterbildningarna af franskt uttryckssätt, men äfv. öfriga anv. med mer l. mindre direkt motsvarighet i fr. (o. öfriga språk) erkännas icke af alla ss. öfverensstämmande med svenskt språkkynne (jfr t. ex. Linder Regl. 119 (1886)). Konstruktionens ändamålsenlighet i vissa fall kan dock icke förnekas. Nyare grammatiska förf. (ss. Brate Sv. spr. 106 (1898), Beckman Sv. spr. 77 (1904)) upptaga den också utan anmärkning.
b) betecknande ngn l. ngt l. ngra, obestämdt hvilken l. hvilket l. hvilka, af alla de enskilda om hvilka den tillagda bestämningen gäller, härigenom mer l. mindre utprägladt närmande sig bet. af en kvalitativ bestämning: (en) sådan, en, någon; jfr 1 b, 3 b o. 4 a γ.
α) (numera i sht hvard.; jfr dock β') med syftning på en efterföljande relativ bisats. Iach haffuer funnit j bland thijn barn the ther wandra j sanningenne. 2 Joh. 4 (NT 1526; öfv. 1883: dem som). Om Boskapzskatten är den lideligeste eller om och någen kan vptenckia den som för vndersåterne wore bettre att draga. RARP 2: 80 (1634). Jag har dem som äro större. Weste (1807; under dem). Man kan .. få se dem (dvs. villor), som kostat nära halfva millionen. Cronholm Minnesbl. 225 (1908). — särsk.
α') i förb. med (ett omedelbart föregående) och för att (numera alltid i emfatiskt syfte) tilläggsvis anknyta en bestämning till ett förut nämndt ord; jfr II 2 a β. När Gud vill hielpa ett rijke uthur krigett och ååliggiande nöd, plägar och Gud giffva der till medell och dem som man intett plägar kunna tenkia på eller förmoda. RP 8: 70 (1640). Flyttning — och den, som är lång! PT 1896, nr 270, s. 3.
β') [jfr 3 b γ] (i skriftspr., numera mindre br.) i förb. såsom den (l. det osv.) där .., i egenskap af ngt som ..; vanl. motsv. en kausalsats: ”emedan (den l. det osv.)”. At offentelige Skådespel icke borde tålas, såsom de der skola medföra allehanda förargelser. C. G. Tessin (1738) i 2 Saml. 4: 183. På grund af kronans rätt, såsom den der icke kunde .. utplånas. Carlson Hist. 3: 269 (1874).
β) (†) med syftning på ett efterföljande prep.-uttr.; jfr a δ ofvan samt 1 a δ, 3 a β o. 4 b. Af Gudars helga tjenst jag gifvit här exempel; / Jag skulle gifva dem af hämd och raseri. Kellgren 3: 44 (1792).
3) [jfr motsv. anv. af d. den, isl. sá, mnt. de (the), holl. die, t. der; jfr äfv. motsv. anv. af eng. pl. those] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person.
a) individualiserande l. begränsande (betecknande den enskilda person l. de enskilda personer som det i det föreliggande fallet är fråga om); jfr 1 a o. 2 a.
α) [jfr fsv. the ther fangne wordo aff them; han took mz sik them han wille haffwa samt motsv. anv. i d., isl., mnt., holl., t. (o. eng.)] med syftning på en efterföljande relativ bisats. Thee thett giöre, the wille inthett besijnne (osv.). G. I:s reg. 1: 127 (1523). Och förlåt oss wåra skuld, såsom och wij förlåtom them oss skyldoghe äro. Mat. 6: 12 (NT 1526). Så tektes gudhi medh dåraktugha predican frälsa the som troo. 1 Kor. 1: 21 (Därs.). The ther .. komme til them behöffuandes theras vnsetning, the worde och deelachtige medh them. O. Petri Klost. A 3 a (1528). O gud theres b(e)skermare som håpes til tich. Mess. 1537, s. E 1 b. The män j Sichem .. röffuadhe på wäghenom alla the som foro ther fram. Dom. 9: 25 (Bib. 1541). Isgrim befalte the han kende, / At tagha Reynick wäl wara. Fosz 160 (1621). Dee, som villia giffva kopparpenningar till Ridderhusett, måge dett leffverera. RP 8: 13 (1640). Större delen af de P. Venetus nämner wid namn. Rudbeck Atl. 1: 383 (1679). Går man och till dhe som äro Hofrådh och Secreterarer widh hofwet. Dens. Bref 258 (1685). Jus Patronatus .. hörer them egenteligen til, som thet förwärfwat hafwa. Kyrkol. 19: 12 (1686). The Christo höra til, / Korsfästa ju sit kött och hwad som lustan wil. Lybecker 30 (c. 1715); jfr Gal. 5: 24 (NT 1526). Råde han, eller the, som största del i by äga, i huru många skiften åker och äng läggas må. BB 1: 3 (Lag 1734). Nej, aldrig någon frid för de i dörren glänta! Bellman 6: 110 (1787). Förlåtom ej dem, som begripa orättvisan och underblåsa den. Leopold 3: 121 (1797, 1816). Dem Gud har kär han kallar tidigt hädan. Tegnér 2: 439 (1815). Han afdelte de som voro honom närmast. Sparre Frisegl. 220 (1832, 1868). Väl dem, som redligt det ädla velat, / Det rätta sökt och det milda tänkt! Wallin Vitt. 1: 55 (1839). Dem, som .. önska att börja en närmare bekantskap med detta slags folk, hänvisa vi (osv.). B. E. Malmström 7: 403 (1845). De som ingifvit honom beslutet om denna förordning borde straffas. Carlson Hist. 6: 54 (1881). Hvart jag går, finner jag lifsleda .. bland dem, som tillvunnit sig guldet, och missnöje, förtviflan, onämnbart elände bland dem, som icke förvärfvat det. Rydberg Dikt. 2: 59 (1891). Han .. (hade) lofvat att nämna just dem Carlson .. föreslog. De Geer Minnen 2: 105 (1892). — särsk.
α') (†) i gen. med ställning efter det styrda ordet. (Till) Saltsiudandet (åtgår) en stoor Summa weedh medh stoor nytta dheres som Skogarne äge i negden. RARP 3: 166 (1641).
β') bestämdt, utom af relativbisatsen, äfv. af ett partitivattribut, inskjutet mellan pronominet o. bisatsen; stundom svårt att skilja från 2 a α α'. De af Bonde-Ståndet, som varit i Justitiæ-Deputation öfver denna saken. 2 RARP 4: 492 (1727). Regements-stallmästaren undervisar i ridkonsten de af underbefäl och manskap, hvilka skola danas till instruktörer. Tj.-regl. 1858, 1: 95. Till de bland de församlade, som ej förstodo engelska. PT 1902, nr 180 A, s. 3. jfr: Gustaf Adolfs gudsfruktan var en annan än de af hans samtidas, som lefde i teologiskt gräl och dogmtvister. Weibull Lundag. 12 (1882).
γ') [jfr fsv. for þess varrä syäl som döt är; thän a kiäres komi felogher till swars samt motsv. anv. i d., isl., holl. o. t.] i singularis (jfr δ' samt flertalet ex. under ε' o. ζ); numera i allm. (jfr slutet) bl. om mera typiskt l. allmänt angifven person, hvars individuella motsvarighet i de enskilda konkreta fallen växlar (härvid stundom närmande sig den anv. som omtalas under c), l. om individuellt bestämd, men för den talande icke bekant l. af honom ss. icke bekant framställd person. Den som skrifver detta l. dessa rader (osv.), ofta förekommande omskrifning för ”författaren”. När then sålt haver är ångerköpt. Bureus Suml. 31 (c. 1600). Den sig å jachten tapprast wijsar skall af mig med ansenliga skänker ihogkommas. A. Wollimhaus (c. 1669) i 2 Saml. 1: 116. Tijonden (skall icke) til någon annan .. lefvereras än den Kyrkjoherberget hafver at disponera. 2 RARP 5: 184 (1727). Varde hans inlaga offenteliga upläst, så ock thens svar, som anklagad är. RB 27: 7 (Lag 1734). Det är altid, som skulle man taga mer del i en händelse, då den sielf förtäljer honom, hvilken han tilstött. Ågren Gellert 80 (1757). Då läser man väl, när den, som hör, men icke ser den läsande, ej kan veta, om han läser upp något, eller talar af sig sjelf. Lindblom Cat. s. 3 (1811). Ett broderligt förbund, .. där dens ord aktas högst, som talar visast. De Geer Minnen 1: 145 (c. 1855, 1892). Hur hon skulle kunna sträfva och slita för den, som älskade henne. Lagerlöf Herrg. 85 (1899). Äfven om det skulle bringa litet förödmjukelse öfver den man eljes unnar allt godt. P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 20. — [jfr fsv. här ligger the dödhin slo ij hääl, blanzaflur] (numera mindre br. utom i högre stil; jfr dock anm. nedan) om individuellt bestämd, för den talande bekant (o. af honom ss. sådan framställd) person: han, hon. Jagh sökte om nattena j minne säng then mijn siäl käär hadhe. Höga V. 3: 1 (Bib. 1541). Dhen, sosom (dvs. hvilken) allas wåra hufvudh och regierande förman er. Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 114 (i handl. fr. 1587). Dhen du medh längtan stoor har måst så länge bijda / .. Hon är nu .. och (dvs. också) Kärleek underlagt. Rosenhane Ven. 86 (c. 1650, 1680). En ljuflig ordning, nyttig prakt, / .. vitnar, om dess höga tankar / Och fina smak, som det anlagt. Nordenflycht QT 1746—47, s. 42. Lycklig du, som återfunnit / den ditt hjerta hade kär. Tegnér 2: 470 (1822). Nu trår du träffa den du nyss undvikit. Wennerberg 3: 21 (1883). Jag såg mig kring och varsnade dens skugga, / Som utaf klenmod uppgaf höga kallet. Lidforss Dante I. 1: 12 (1902). särsk. [jfr fsv. födes þän bruten skulde böta af renaste mö] (i sht i religiös stil) i fråga om Gud l. Kristus: Han. Then som sadhe, Tu skall icke göra hoor, han haffuer och sagt Tu skal icke dräpa. Jak. 2: 11 (NT 1526; öfv. 1907: densamme). Then som aff sin Warelse och Natur är godh, nådigh oc barmhärtig, .. Han kan ingalunda haffua behagh ther til, at Menniskian skal lidha någon plågho. L. Paulinus Gothus Pest. 4 b (1623). Then, som än dageligen kallar och osz til sigh drager. Rudbeckius Luther Cat. 160 (1667). Han (dvs. Johannes) döper i dens namn, som sjelf sig låtit döpas. Bellman 6: 13 (1787). Jag är dens tjenare, som lofvat sitt himmelrike åt hvarje nödlidande, som är from. Almqvist Kap. 38 (1838). Och rena händer och hjertan lyften / Till den, som vet hvad i menskan är. Wallin Vitt. 1: 50 (1839). Att göra .. dens vilja, som har sändt mig. Joh. 6: 38 (öfv. 1883, 1907).
Anm. I gen. användes pron. den, då ett sbst. är inskjutet emellan detta o. den följ. relativbisatsen, oftare än eljest äfv. om individuellt bestämd person, detta för undvikande af att relativbisatsen skulle fattas ss. syftande på det efter pron. inskjutna sbst. Jfr ex. från Lidforss, Almqvist o. NT ofvan. I öfv. 1907 af NT tillämpas denna regel konsekvent.
δ') i uttr. (vara l. blifva l. förblifva osv.) den man är o. d., för att beteckna ngns individualitet, numera vanl. i fråga om ngn som visar synnerligen goda l. synnerligen dåliga egenskaper (i ngt visst afseende) l. som i ngt visst afseende intager en särsk. framstående l. särsk. dålig ställning. Hade du då räckt mig en hjälpande hand, så hade jag inte nu varit den jag är. Så blifwer Jag doch then iag är. Stiernhielm Cup. 13 (1649, 1668). Tar man .. i betraktande huru fjäsad och firad hon varit, så må man med skäl beundra, att hon är den hon är. F. A. Dahlgren (1840) hos Dahlgren 2 Ransäter 104. Snillets gudagåfva hade fallit på hans lott; han skulle utan henne aldrig blifvit den han var. Böttiger 5: 62 (1867). — särsk. [efter 2 Mos. 3: 14 (se nedan); uttr. är i denna anv. ett slags öfvers. af gudsnamnet Jahvé] (i högre stil) pregnant i fråga om Gud för att beteckna hans oberoende o. oföränderlighet. Sadhe Gudh til Mose: Jagh skal wara then iagh wara skal. 2 Mos. 3: 14 (Bib. 1541; öfv. 1904: jag är den jag är, Luther: ich werde sein, der ich sein werde, Vulg.: Ego sum, qui sum). Den absolut sjelfständige, som kan säga: jag är, den jag är, och är det genom mig sjelf allena. Wikner Tank. o. fr. 30 (1872).
ε') [jfr fsv. jak är then som födhis af iomfrv, ä. t. got ist der, der disen hasen verbirget] (numera nästan bl. i högre stil) i emfatisk utbrytning af satsdel under formen: han är den som .., det är han som .. (jfr VI 2); jfr ζ' samt b δ nedan. Thenne är then som kommer medh watn och blodh. 1 Joh. 5: 6 (NT 1526). Thenne äro the ther kompne äro vthwr stoor bedröfuilse. Upp. 7: 14 (Därs.). Thenne är then genom hwilken the mechtige på Jorden blifwa krönte med ähra. Stiernhielm Lycks. Cart. (1650). Tu äst then migh bewarar, / Tu äst then migh giör godt. Ps. 1695, 33: 5. Bacchus är den jag vill vörda. Bellman 5: 88 (1772). Få se om icke han blir den, som kommer att gifva mig en och annan vink om Grönhamnsboerne. Almqvist A. May 19 (1838). Amor var den som farit så hårdt med mig. Wulff Dante 79 (1897).
ζ') [jfr d. den der ikke var glad, var ham] (i lifligare framställning, i sht hvard.) i emfatisk utbrytning af satsdel under formen: den som .. är han; jfr ε' ofvan samt b δ o. 4 a β nedan; åtm. numera icke bl. l. icke ens väsentligen för att framhålla den ifrågavarande personen i (uttalad l. underförstådd) motsats mot andra, utan fastmer för att beteckna, att en gm verbet med bestämningar uttryckt handling l. egenskap tillkommer honom i mycket hög grad, hvarför omskrifningen vanl. kan sägas motsvara ett till verbet fogadt: ”riktigt”, ”ordentligt”, ”minsann”, ”må ni tro”, (i negativ sats) ”visst” o. d.; jfr VI 2 a γ. Den som blef glad, (det) var jag. Den, hvars hjerta högt skall slå / I kapp med våra, der vi gå / Bland solar, är kung Gösta! C. V. A. Strandberg 1: 169 (1860). Den som aldrig mer ville ta i bössan, det var hon. Kræmer Orient. 180 (1866). De som voro glada, det var Jesu fiender. Beskow Pred. 235 (1901). Den som blef arg, var skräddarefar. Melin Dikt. 2: 147 (1904). Den, som blev förvånad, när han såg vilken spetsig nos och hörde vilken hes och arg röst den hunden hade, som han hade förföljt, det var allt pojken. Lagerlöf Holg. 1: 38 (1906).
β) med relation till ett efterföljande prep.-uttr. l. adverb (som grammatiskt fungerar ss. attribut till pronominet); jfr 1 a δ, 2 a δ o. b β samt 4 b; nästan bl. (numera uteslutande) i pl.
α') [jfr fsv. þe af staþenom gauos ofdighart fram; thee af slotid; d. så mödtes de to skarer, dem fra Vejle og dem fra Kolding; isl. þeir undan þríhyrningi; þeir norðr þar; (ä.) t. die in der schanze merkten die verätherei; die in India; jfr äfv. eng. we were hauled up by those on shore] (numera i sht hvard.) med relation till en orts- l. rumsbestämning; numera nästan bl. i fråga om en mera tillfällig befintlighet l. vistelse på l. ankomst från ett ställe o. d., förr äfv. i fråga om ständigt vistande l. boende på l. härkomst från en ort o. d., öfvergående i bet.: invånarna (i l. på osv.), folket (i l. på l. från osv.). At the i skaane vilia .. træde in til Swerigis krone. G. I:s reg. 1: 54 (1523). Han haffuer mykin vmsorg om idher och them j Laodicea och them j Hieropoli. Kol. 4: 13 (NT 1526). The j stadhenom förläto sigh på sina fasta mwrar. 2 Mack. 12: 14 (Bib. 1541). (Att) gå til läro .. hoos them (medh loff) j dygdelösa Maisa Hws. A. A. Angermannus Förspr. t. Kyrkost. A 8 b (1587). Thå wåre skip wore nu kompne så när, / Och the i Köpenhaffn såge them ther. Hund E. XIV 128 (c. 1605). Eij heller (skall jag) hindra theras på Holma, kyrkiogång till sin rätta säteskyrkio. Växiö domk. akt. 1655, nr 220. De främsta (hade) redan plierat (dvs. vikit tillbaka) och fullit på de, dem närmast stode, och desse åter på dem bakom sig. C. Piper (1709) i Hist. handl. XXI. 1: 1. Den längre upp i norden, när han öfvar grymhet, brukar gyckelspel. C. A. Ehrensvärd 31 (1782). Denna samvetsgrannhet af egen art, som hertig Benedictus och de omkring honom visa. Almqvist Herm. 132 (1833). (Kristus) förkunnade den (dvs. förlossningen) .. ej blott för dem i paradiset, utan äfven för dem i fängelset. Rydberg Vap. 110 (1891). ”Kunde jag klättra bara hälften så bra som en av de där,” tänkte räven, ”så skulle de härnere inte länge få sova i ro”. Lagerlöf Holg. 1: 104 (1906). — särsk. [jfr de ofvan anförda ex. från fsv., ä. t. die von Arvad, die von Nürnberg, äfvensom fr. ceux de Crotone (Fénelon)] (†) med bestämning inledd af prep. af, betecknande hemvist, födelseort o. d. (jfr AF I 7 b α). Herodes war illa till fridz medh them aff Tyro och Sydone. Apg. 12: 20 (NT 1526). The aff Zidon och Aruad woro tine båtzmän. Hes. 27: 8 (Bib. 1541). Samme boijert monde the aff stadhen falle ahn med 2 segelskep och någre båter. R. Ludvigsson (c. 1580) i Hist. handl. 20: 24. Dett Wapnet han förde lika med de af Forstena (dvs. Forstena-ätten). RARP 1: 25 (1627). (De) hafva .. kallat sig til hielp .. them af Crotona, Nerite och Brundusio. Ehrenadler Tel. 391 (1723).
β') [jfr fsv. thöm aff radit ok companijt, isl. þeir af rádinu, ä. t. die in dem eelichen standt] (numera föga br.) med syftning på en, vanl. af prep. af (jfr AF I 7 c), stundom i l. bland inledd bestämning som betecknar klass, kategori o. d. Honom (dvs. landtmarskalken) näst effter föllie dhe aff Herreståndet. RARP 1: 7 (1626). Them i Läroståndet .. skal .. wara förbudit .. at .. utsprijda någre willfarande Meningar. Kyrkol. 1: 2 (1686). Konungen (befullmäktigade) Riks-Cancelleren att .. försäkra dem af Borgerskapet i Stockholm och andra stapelstäder, att ... Hallenberg Hist. 3: 168 (1793). Dem af mitt stånd höfves det bättre att vaka än att sofva. Lidforss DQ 1: 98 (1888).
γ') [anv. sannol. utvecklad ur β'] (numera föga br.) med syftning på en af prep. af inledd bestämning gm hvilken personerna i fråga i ngt visst afseende karakteriseras l. beskrifvas (jfr AF I 19); stundom närmande sig β'. The af en annan Religion, än then Wij och Wåre Undersåtare bekänna Osz til. Kyrkol. 1: 5 (1686). Historien lemnar ock dem, af nedrigare härkomst, den hugnefulla visshet, at Ärans Tempel är allom öppet. Tessin Bref 1: 223 (1753). Sedan alle blifvit framförde, säges hon hafva valt dem af en spädare ålder. Kolmodin Liv. 1: 179 (1831). jfr: [efter gr. οἱ ἐκ περιτομῆς] När Petrus kom upp till Jerusalem, tvistade de af omskärelsen med honom. Apg. 11: 2 (öfv. 1883; NT 1526: the som woro vthaff vmskärilsen, öfv. 1907: de som voro omskurna); jfr Knös Grecismer 19 (1898).
b) [jfr fsv. om thens brot som mysfermer nagrom synom embetz broder; andre þe sum äru kallaþir; ä. t. was solt der rosen geruch, wa nicht wären die sie zur erquickung abbräcken? samt nedan under α, δ o. ζ anförda motsv. anv. i d., isl. o. eng.] (numera mindre br. utom i vitter stil, i sht poesi; jfr dock γ β', δ, ε, ζ o. η) betecknande ngn l. ngra, obestämdt hvilken l. hvilka, af alla de enskilda personer om hvilka den tillagda bestämningen gäller o. härigenom närmande sig bet. af en kvalitativ bestämning: en sådan person (som), en person (som), någon (som), i pl.: personer (som); alltid med syftning på en efterföljande relativ bisats; ngn gg svårt att skilja från c; jfr 1 b, 2 b o. 4 a γ. Fronto then som breet änne haffuer. Var. rer. 9 (1538). (Jag) hafwer förutan min brott (dvs. utan eget förvållande) / De som mig illa willia och intet godt. Carl IX Rimchr. 47 (c. 1600). Dher som iagh then (dvs. tjänsten) icke .. will emott tagha, så finss then som tacksamblighen annamma will. Växiö domk. akt. 1663, nr 392. Att iagh må vara förskont att aff dom censeras som härutinnan ingen eller ringa vettskap haffva. Rudbeck Bref 49 (1668). Säkraste valet är, när den eller de utses (att sköta regeringsärenden), hvilka äga allmänt beröm. Tessin Bref 1: 202 (1752). Dör .. den, som intet har inländska arfvingar. Lagerbring 2 Hist. 1: 78 (1778). Rom förföljer ej den ej en krona bär. Leopold 1: 22 (1790, 1814). Ej med klagan skall ditt minne firas, / Ej likt dens, som går och snart skall glömmas. Runeberg 2: 29 (1835). Då skall vårt lif varda rikt som dens, / för hvilken sällheten ej har gräns. Lybeck Dikt. I. 1: 80 (1890). — särsk.
α) [jfr fsv. hvar thän som vardh stungin aff ormenom; sagdho enghin then finna, som thrät kunde visa; isl. engi man sá vera, at refsingalaust komist á braut; vil ek .. vita, hvárt nǫkkur er sá hér, at oss vili eigi veita at þessu máli] (†) (pleonastiskt) vid pron. hvar, någon l. ingen; jfr 1 b α α'. Ffor(skrif)ne clösterfruer eller naagon thæn som thöm tiil hörer. G. I:s reg. 1: 5 (1521). Aff samma träsel gaffz .. them hwariom som behooff gioordes. O. Petri Klost. A 3 a (1528).
β) (numera föga br.) med relativsats som uttrycker önskan l. afsikt. Han skulle afferda in till Jöneköpingh den, der stoona till Tijdöön skulle beledhsaga. Oxenst. brefv. 3: 43 (1622). Att dee .. villia deputera dem, som rechningarna kunne öffversij. RP 8: 16 (1640).
γ) [jfr ä. t. als der .., lat. ut qui ..] i uttr. (så)som (förr äfv., i bet. α', lik(a)som) den där .. (sällan den som .. l. den hvilken .., förr äfv. med relativsatsens inledande pron. utelämnadt), ss. predikativt attribut fogadt till ett föreg. sbst.; jfr 2 b α β'.
α') [jfr motsv. anv. i ä. t.] (numera föga br.) med bet.: liksom en person (som); ofta motsvarande en jämförande villkorssats: ”som om (han osv.) ..”. Margfallog orett han rikena .. giort haffwer, som then ther sit egit rike plat förderffua ville. G. I:s reg. 1: 30 (1521). Tu haffuer .. bortfördt mina döttrar lika som thether medh swerd gripna wore. 1 Mos. 31: 26 (Bib. 1541; Luther: als die durchs Schwert gefangen weren). Så hade Alexan(der) Magnus dödt så obekandt, såsom den aldrig hade warit född. Rudbeck Atl. 1: 859 (1679). (Vi) gå .. ju ändock säkraste vägen, och vedervåge alsintet, när vi lefve, som de där en odödelig själ äga. Tessin Bref 1: 94 (1751). Han beslöt att se öfvermåttan stursk och trotsig ut, likasom den der vore karl att slå en beväpnad patrull på flykten. Topelius Vint. I. 1: 358 (1860, 1880).
β') [jfr motsv. anv. i ä. t., äfvensom af lat. ut qui ..] (i skriftspr., med lätt arkaistisk anstrykning) med bet.: i egenskap af en person (som); vanl. öfvergående i bet. af o. motsvarande en kausalsats: ”emedan (han osv.) ..”. Någre, såsom the ther om Konungens bedriffter .. platt intet wete. G. I:s reg. 1: 24 (1521). (Jag) fördrister mig till att besökia E(ders) M(ajestät) med denne min ringe schrifvelse, såsom the iag hafver mitt ennda hopp till. Vg. fornm. tidskr. II. 4—5: 66 (1590; i bref till drottn. Gunilla Bielke). Så framt the .. icke (vilja) ansedde och straffade warda, såsom the dher Wåre bud bryta och öfwerträda. Kyrkol. 28: 13 (1686). Fördrag .. med fromhet hvarjehanda brister och svagheter hos andra; såsom den där sjelf med många är behäftad. Liljestråle Kempis 31 (1798). Rekonventionsåtal emot herr Hillner, såsom den der möjligen försutit .. sina myndlingars rätt. Almqvist Am. H. 1: 155 (1840). Hvad han gjorde, det var han .. tvungen att göra .. såsom den där bar vittnesbörd om, att ... Lidforss Dante II. 1: 53 (1902).
δ) [jfr d. min kære ægtehalvdel er ikke den, der kan lade være at udplapre, hvad hun har hørt; jfr äfv. eng. I am not the one who deserts a friend; till sitt urspr. är denna anv. att betrakta ss. en emfatisk utbrytning af satsdel af liknande art som de under a α ε' o. ζ' nämnda] (fullt br., i lifligare framställning, i sht hvard.) i uttr. vara den (som), vara en person (som), sådan (att); i jakad sats numera nästan bl., då relativsatsen är negerad (i hvilket fall anv. vanl. starkt närmar sig till o. är svår att skilja från den under a α ζ' nämnda); jfr 1 b α β'. (Vi) äre then ther gerne seer och wette will alles ederss, menige Riikisins nytte och welfartt. G. I:s reg. 11: 300 (1537). Att wij (svenskar) the woro som hwarken hugh eller machtt hade Oss till att förswara. RARP 1: 35 (1627). Jagh haffr ey heller någonsin warit then som trättor och slagzmåhl älskatt. Växiö domk. akt. 1659, nr 223. Jag är intet den, som vil at Gästerna skola öfverhopa sig (dvs. öfverlasta sig) i mitt Huus. Lagerström Jeppe 21 (1735). Han var den, som inom eget bröst kände kallelsen och kraften att framstå som ljusets och frihetens försvarare. Fryxell Ber. 6: 497 (1833). De tre bröderna voro icke de, som sörjde honom mera än skenet fordrade. Lysander Äfv. 4 (1872). Hon var ej den, som vände trotsiga blickar ut i världen. Lagerlöf Berl. 1: 255 (1891). Pelle var den, som aldrig gaf tappt. Melin Dikt. 2: 150 (1904).
ε) [jfr fsv. han .. ville synas then han ey war, äfvensom lat. non est is qui videtur] (fullt br., i sht hvard.) i uttr. vara den (som) man synes (l. tyckes l. ser ut att osv.) vara o. d., vara (en) sådan (person) som man synes l. gifver sig sken af att vara; i sht i negerad sats, särsk. för att beteckna, att ngn icke är så god l. så hederlig l. ärlig osv. som han låter påskina, men äfv. omvändt. Han är inte den han synes vara. Flicka, vet, jag är ej den jag tyckes. Fröding Stänk 28 (1896).
ζ) [jfr d. der er dem, der sige at .., äfvensom eng. there are those who think ..; jfr äfv. lat. sunt qui ..] (fullt br.) i uttr. det finns (l. gifves, äfv. är) de (som) l. de finnas osv. (som), numera sällan det finns (osv.) den (som), o. liknande uttr.: det finnes personer (som) o. d.; jfr 1 b α δ'. Fins .. den, som .. / Fiärran af heden-höös, weet leda sin Adel och Ahner. Stiernhielm Herc. 470 (1668). De .. finnes (ibland oss), som vid Ryssarnes härjande ock brännande här i Sveriget andra gången blefvo plundrade. 2 RARP 5: 721 (1726). I staden (Malmö) är den, som consumerar 1,000 lass ved till mältning. Tidström Resa 32 (1756). Det finnas de, som icke äro kännare. Nordenflycht Fruent. 11 (1761). Det gifves den som ... Weste (1807). Det fins nog de, som vilja vara tjenare. Almqvist Grimst. 12 (1839). Det saknades icke dem, som ville besvara frågan nekande. Schalin i Joukahainen 1906, s. 30.
η) (i sht hvard., fullt br.) i uttr. som (åtm. skenbart) innehålla ett mera allmängiltigt uttalande, men som på samma gång äro afsedda att syfta på l. för ett visst gifvet fall tillämpas på en bestämd individ, ofta den tilltalade. Den som så ropar ut sitt ”Lundholm!”, den skall icke bedraga en hederlig karl, med några skenfagra ord och känslor. F. Bremer i Nordstjernan 1844, s. 8. (Karin Michaëlis) äger .. en hjärtlighet och en finkänslighet, dem man knappt hade väntat hos den, som annars kan vara nästan vulgär. C. D. af Wirsén i PT 1903, nr 145 A, s. 3. Ja, detta kan den säga, som hvarken har barn att sköta eller behöfver se på kostnaden. LD 1905, nr 236, s. 2.
c) [jfr fsv. thän är ledher oc stiogger warom herra som sith öga fäste til olofflika syn, d. den der stjæler er en tyv, isl. sá er sæll, er slíka giptu fær, ä. t. wol dem da da zugleich die freiheit ist gegeben] i sg., generaliserande (åsyftande samtidigt hvar o. en af alla de enskilda personer om hvilka den tillagda bestämningen gäller), mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: hvar o. en (som); jfr 1 c o. 4 a δ. Den som tiger, han samtycker. Den som söker, han finner. Den illa gör, han illa far. Salugh och hälugh är then som deel hafuer vthi första vpståndilsen. Upp. 20: 6 (NT 1526). Then ther wijs är han hörer til och förbättrar sigh. Ordspr. 1: 5 (Bib. 1541). Then lögnen elskar han är owijsz. Svart Gensvar E 4 (”3”) a (1558). Then först kommer, han först maal. Lex. Linc. (1640; under potior). Then blyger är tiänar inthet til hofwa. Därs. (under pudor). Then är ingen ähra wärd, / Som sin Wän ey hielper. Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668). Förthenskul på thens sido stå, / Som titt Ord här förswara må. Ps. 1695, 229: 7; jfr Ps. 1819, 120: 7. Kyrckemässo dagh .. hafwa de siungit åthskillige skrifftenes språk, angående desz sällhet, som älskar Gudz huus. Dijkman Ant. eccl. 163 (1703). Milde Gud, Din hjelp Du sänder / Den, som i Din väg är kär. Dalin Vitt. I. 1: 70 (c. 1745). Den snille är i et, kan vurma i et annat. Kellgren 2: 81 (1787). Vare herre och dräng den det kan! Geijer I. 3: 185 (1811). Den en krona bär / skall också herska; den en sak förstår / skall också döma, det är tingens ordning. Tegnér 2: 217 (1834). Den, som förrådt sitt land, han har / ej ätt, ej stam, ej son, ej far. Runeberg E. skr. 1: 5 (1846). Den, der förkrossas af ett dylikt missöde, är isanning icke värd något bättre. Brunius Gotl. konsth. 3: II (1866). Den länge sitter vid andras bord / Från ljuf omsider blir led. Snoilsky 2: 77 (1881). ”Stackare den, som liten är!” sade pojken. Lagerlöf Holg. 1: 199 (1906); jfr b η. — särsk.
α) med tillägg af ett inskränkande adv. (blott, endast), hvarigenom anv. kommer att närma sig den som omtalas under b. I alla tider och alla länder var endast den stor, som sjelf kunde tänka och handla. Ling Edd. 16 (1820). Den, och endast den, som redeligen kämpar, skall vinna den herrliga kronan. Wallin 2 Pred. 2: 176 (1822).
β) i anakolutiska konstruktioner af sådan beskaffenhet, att den med den som inledda satsen närmar sig l. öfvergår i bet. af en villkorssats; jfr γ o. δ.
α') [jfr ä. t. der mich fragete, was got were, so spreche ich nu alsus; jfr äfv. fsv. hwa androm gafue tholika fund thz vare värt väl thusand pund] (†) utan hänsyftning l. tillämpning på ngn bestämd individ, närmande sig bet. af villkorssats inledd med ”om någon”. (Han är) någott rumtalig och taler gärna, så att den, som honom tillather, taler han fuller ensammen. A. Oxenstierna 3: 266 (1625). Then som hafver ref i buken, så skal han (enl. folktron) äta refbenskött. Rydelius Förn. 284 (1722, 1737). Den som vil allenast låta aftrycka Medailler åt sig uti Bronze, så betalar han en Ducat stycket. Björnståhl Resa 1: 536 (1772).
β') [jfr meng. in the sterres .. is writen .. who-so coude it rede, the deeth of every man] (numera bl. hvard., mindre br.) med (underförstådd) hänsyftning särsk. på den talande själf, närmande sig l. öfvergående i bet. af en villkorssats inledd med ”om man”; stundom med bibegrepp af önskan (jfr δ α'). Den som hade att begynna med, så vore det inte svårt att förtjäna pengar. Här fingho man wäll spannemål, den som elliest dierffdes tagha! Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 62 (1637). Här är ett skiönt lärofft, den som rådde om det. Växiö rådstur. prot. 20 mars 1719. Den som hade här ett krus af Edert goda öhl, så skulle jag dricka dig (sannol. fel för din) och din flickas skål. Choræus Bref 10 (1799).
γ) (i lifligare framställning, i sht hvard.) i uttr. sådana som: den som kan, den som vill o. d., tillagda efter en imper.: hvem helst som kan l. vill osv., ofta öfvergående i bet.: om ngn kan l. vill osv. (hvarpå den talande tviflar); jfr β. Ja, säg det, den som vet det! Gör det, den som vill, men inte gör jag det! Sätt der 3 dugliga på förslag, den som kan! Stenhammar Riksd. 2: 67 (1840). Ja, förstå sig på de där, den som kan! Agrell I Sthm 245 (1892). Säg det den, som kan! Nyblom Minnen 1: 152 (1904).
δ) (i lifligare framställning, i sht hvard. o. poet.) i elliptiska uttr.
α') [jfr d. o, den der havde vinger! jfr äfv. ä. t. ach der im det ein kleine stewr und güsz ein spülwasser auf in! Urspr. har underförståtts en sats: ”vore lycklig” l. ”vore att lyckönska” l. dyl.] med (underförstådd) hänsyftning på den talande själf, i uttr. till innebörden liktydiga med en önskesats, inledd af ”(ack) om man l. jag” l. ”(ack) att man l. jag”; stundom med bibegrepp af att den talande förnekar l. betviflar möjligheten af det i satsen uttalade (jfr β'). Den som kunde skrifva så behagligt! Choræus Bref 14 (1799). O, den som hade / vingar som foglarna ha! Tegnér 2: 10 (1817; jfrdt med Iduna 1817). Den som väl vore härifrån! L. Stenbäck (1857) hos Aspelin Stenbäck 500. Astrakaner är bra godt, sade Amalia; den som bara kunde nå en enda liten maskäten en! LD 1906, nr 200, s. 4.
β') [urspr. med en underförstådd sats: ”vore duktig l. skicklig” l. dyl. l. (med anakolutisk konstruktion, jfr β) ”så hade det ingen fara” l. ”vore det ingen nöd” l. dyl.] i svar på frågor, i uttr. den som det visste l. kunde säga o. d., till innebörden liktydiga med: ”det vet jag inte l. kan jag inte säga” osv., ofta: ”det vet ingen l. kan ingen säga” osv.; stundom med bibegrepp af önskan (jfr α'). Hvad vill det säga? .. Ja, den som det kunde gissa. Almqvist A. May 94 (1838; ironiskt). ”Men huru gjorde hon detta?” Ja, .. den som det kunde säga! Bremer Sysk. 1: 187 (1848). ”Hvad heter dill på franska?” ”Ja, den som visste det”. Strindberg Tr. o. otr. 2: 18 (1883, 1890). Huru länge varade detta tillstånd, och hurudant var avbrottet? Den som det visste! Wulff Dante 2 (1897). Hvad är det för sjukdom ert barn har? — Ja, den som kunde säga det! PT 1903, nr 45 A, s. 2.
4) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af d. det, isl. þat, holl. dat, t. das, eng. that] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg.
a) [jfr fsv. ey war thz orättelika a komith, som han fik ägha mz gudhz wilia; d. at udrette alt det ham var paalagt; isl. eptir þvi sem Eyvindr segir samt motsv. anv. i holl., t. o. eng.] med syftning på en efterföljande relativ bisats. Ther medh påskijna låtandes, thet han vthi en lång tijd hade hållit hoos sigh fördoldt. G. I:s reg. 1: 22 (1521). Thet tu gör gör snart. Joh. 13: 27 (NT 1526). Söker thet offuan till är. Kol. 3: 1 (Därs.). The dödhe .. haffua ingen deel meer .. j allo the som vnder solenne skeer. Pred. 9: 6 (Bib. 1541). (Vi) wilie .. nw thet göra medh thetta fattigha barnet, som een Christeligh och broderligh kärleek aff oss kräffuer. Handb. 1614, s. 1 b. Brann ther aff alt thet som tilförenne obrändt war. Tegel G. I 2: 270 (1622). Icke allenast thet för ögonen synligt .. är; vthan och thet som icke annars än medh Förnufftet allena begripas kan. Stiernhielm Arch. B 1 b (1644). Är thet mannen (som har egen jord); betale tå thet, som återstår och gäldas skal, med sin arfvejord. GB 11: 3 (Lag 1734). De .. kunna ej aflåta, / Af hjertat, önska det, som honom mäst kan båta. Nordenflycht QT 1746—47, s. 61. Det vore lätt .. att sluta mina föreläsningar med det hvarmed många börja sina, med ett loftal öfver deras ämne. Tegnér 3: 221 (1824). Så länge det saknas, som jag kallat huslighetens poesi. Almqvist Sv. fattigd. 15 (1838). Det inom oss, som vi kalla våra tankelagar. Rydberg Varia 1: 113 (1889). Kanske grät hon .. öfver att den där karlen inte lät henne höra, det hon väntade på. H. Andersson i Unga krafter 1907, s. 49. — särsk.
α) med pronominet bestämdt, utom af relativsatsen, äfv. af en att-sats, fogad ss. apposition till det föregående (jfr c); jfr 1 a α η'. Thet, som widh ändan af thetta Wärket förmäles, at then förste Laghman i Wästgöthaland hafwer hett Lumber. Stiernhielm VgL Föret. 1 (1663). Att det är sant, det, som säges, att en stork sällan kan öppna sin näbb utan att klaga. Lagerlöf Holg. 1: 72 (1906).
β) i emfatisk utbrytning af satsdel, under formen: det (som) .. är ..; jfr 3 a α ζ'. Det, man anser sig mest kunna lägga ”bondregementet” till last, är väl dels att försvarsfrågan icke blifvit fullständigt löst och dels anfallen på grundskatterna. De Geer Minnen 2: 21 (1892). Det, som genast för ögat visar sig som en skillnad vid jämförelsen, är materialet, hvaraf de (dvs. domkyrkorna i Uppsala o. Lund) äro utförda. C. R. Nyblom hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 95 (1901).
γ) [jfr d. han har ikke det, hvortil han kan hælde sit hoved, äfvensom eng. there was that in his manner which I did not like] (numera i sht dels hvard., dels i högre stil) mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: (ngt) sådant (som), något (som); jfr 1 b, 2 b o. 3 b. Then som sägher huadh han will, han fåår offta höra thet han icke will. O. Petri P. Eliæ i 3 b (1527) [jfr lat. qui quæ vult dicit, quæ non vult audiet ille]. Uehiculum .. thet som man åker med. Var. rer. 43 (1538). Mild är Hon, och spijsar ut (dvs. utdelar) det Hon sielf hwart (dvs. hvarken) äger, ell' åtte (dvs. ägde). Stiernhielm Öfv. (1668). Han heter, det jag ej tror han är. Dalin Arg. 1: 19 (1754). Dä ä väl dä som värre ä. C. I. Hallman 92 (1777). Att dö för det, som skänker värde åt ett lif, / det är en vacker död. Rydberg Dikt. 2: 48 (1891). De utfråga mig om det jag icke vet. Psalt. 35: 11 (öfv. 1904). Den fattige Lapp-Manel hade ock det han tänkte på för egen del. Högberg Vred. 1: 203 (1906).
δ) [jfr fsv. at män mattin þät gömä wir skipum oc þät fly wir firi biuthum; alt thz ther wäxte a iordhinne] mer l. mindre utprägladt närmande sig bet.: (allt) sådant (som), (allt) hvad; ofta föregånget af allt; jfr 1 c o. 3 c. (Jag) wil .. vara honom tiil wilie j alle ty mijn mact tiil sægher. G. I:s reg. 1: 56 (1523). Alt thz the biwdha idher holla, thz holler och görer. Mat. 23: 3 (NT 1526). Mången är lärd: men en Åsna /, Toker i alt det han talar, och gör. Stiernhielm Herc. 438 (1668). (Vi) förmanom .. alle .. som .. wilia sig en slijk Resa företaga, at .. bära åhåga om thet, som til theras Siäls Saligheet länder. Kyrkol. 1: 6 (1686). De Onda (äro) .. beredde til at giöra alt det som strider emot Ähra Redlighet ock Samvete. Ehrenadler Tel. 52 (1723). Det är godt, hvad du verkeligen mår väl af. Thorild 4: 172 (1795). Att .. besinna det som dess egen frid tillhörer. Schartau Pred. 169 (1822). (Han) begärde .. då af Lallis hustru att få, det han och hans följeslagare behöfde. Fryxell Ber. 2: 28 (1826).
ε) i några fall i hvilka pronominet (jfr anm. 2:o sp. 791 f.) ter sig ss. hörande väsentligen l. uteslutande till bisatsen.
α') [jfr motsv. anv. i t. (se första språkprofvet nedan)] (†) ss. logisk bestämning till ett ord i hufvudsatsen, men indraget i bisatsen o. till kasus bestämdt af sin ställning däri. The witna offuer migh, thes (dvs. det hvartill) iagh intet skyldigh är. Psalt. 35: 11 (Bib. 1541; Luther: Die zeihen mich des ich nicht schuldig bin). Förargeliga misstancker, dhes iag aldeles i mitt samweet veth migh oskyldig vara. Växiö domk. akt. 1685, nr 210.
β') (†) utan relation till ngn hufvudsats (jfr γ' o. δ'), motsv. ett nutida hvad, i uttr. det .. beträffar l. vidkommer o. d. Dett elliest ofwannembde Håffrättz flere Handbreef wedkommer, så ähr deras innehåldh noga i acht tagit. HSH 31: 187 (1664).
γ') [jfr fsv. jnthe onth vil jach .. idher göra thz iac en aff veth; (ä.) eng. not that I know; never that I have seen] (i sht hvard.) utan (omedelbar) relation till hufvudsatsen (jfr δ'), i uttr. det (förr äfv. allt det) jag (osv.) vet l. tror o. d., (efter) hvad (l. så vidt) jag vet l. tror osv.; numera bl. med negerad hufvudsats l. med ett icke (inte) inskjutet omedelbart före det i bisatsen; i senare fallet ofta elliptiskt (utan hufvudsats) i svar på frågor o. d. Ähr någon lägenheet (dvs. tillfälle, näml. att gräfva ned den döde), ther tu boor? / .. Ney, som men (dvs. visst, sannerligen) icke, thz iagh troor. Asteropherus 45 (1609). (Då Kasper frågade) om han schulle wara der lengre, så swarade lagläsaren: neij intit dhet iagh weet. Bidr. t. Åbo hist. I. 9: 72 (1637). Nu låter han hvar dag see .. alt thet jagh spörier, ånger och betaget sinne. Växiö domk. akt. 1679, nr 317. At icke lika rätt them allom skulle skee / Som hade lika skuld, thet han sig tyckte see. Spegel Återv. par. 2 (1711). Är intet Madrid en sjö-stad? Intet det jag vet. Kexél 1: 45 (1776). Troil har dem ej, åtminstone det jag vet. Gustaf III (1780) hos Schröderheim Ant. 191. Han har aldrig gjort någon något förnär, det jag vet. Hagberg Shaksp. 4: 70 (1848). ”.. Jag tror inte det tjänar till något att fortsätta.” ”Nej, inte det jag kan inse ..”. Quiding Fru Fanny 148 (1904). Det är ingenting annat att göra, det jag kan se, .. än att ... P. Hallström i Ord o. bild 1907, s. 24.
δ') [jfr fsv. sende budh alt thz han kunde, isl. ek mun gjarna hjálpa þér alt þat, er ek má] (numera föga br.) utan omedelbar relation till hufvudsatsen (jfr γ'), motsv. ett numera vanligare hvad, i uttr. allt det jag (osv.) kan o. d. Skrif Recepter .. alt det du kan. Dalin Arg. 1: 270 (1733, 1754).
Anm. till a. I st. f. det som (det där) l. det (med underförstådt relativ) användes numera, i sht i stelare skriftspr. (normalprosa), i de flesta fall hellre hvad som (ss. subj.), resp. hvad (ss. obj., stundom ss. subj.). I sht är detta fallet, då (ss. i γ o. δ) det (som) närmar sig bet. ”ngt sådant (som)” l. ”allt sådant (som)”. Stundom bidrager till anv. af hvad den omständigheten, att (i sht efter verb med bet. ”yttra” l. ”tro” o. d. i hufvudsatsen) bisatsen för språkkänslan ngt närmar sig bet. af en indirekt frågesats (jfr exempelvis språkprofven från G. I:s reg. första stycket under a samt från Kyrkol. o. Schartau under δ). — Utbyte af det (som) mot hvad kan dock icke äga rum, dels då relativet styres af en prep. (jfr ex. från Tegnér första stycket under a), dels då ett l. flera ord äro inskjutna mellan det o. relativbisatsen (jfr ex. fr. Handb. 1614, Almqvist o. Rydberg första stycket under a). — Af de under ε omtalade anv., i hvilka det mera bestämdt innefattar på en gång determ. o. relativ bet., tillåter numera den under β' nämnda endast hvad, hvilket numera är det vanliga äfv. i δ', under det i γ' det torde föredragas framför (ett ensamt) hvad.
b) (föga br.; jfr dock slutet) med relation till ett efterföljande prep.-uttryck l. adverb (som grammatiskt fungerar ss. attribut till pronominet); jfr 1 a δ, 2 a δ o. b β, 3 a β. Om religionen är i stort taget anknytning med det ofvan, så var Axel religiös. Strindberg Göt. r. 134 (1904). — särsk. (i sht hvard., fullt br.) med syftning på ett förh. l. en händelse osv. som förutsättes som bekant o. därför icke behöfver af den talande närmare utföras. Får jag fråga, om det med postdirektörn generade dig ..? Lange Luba 66 (1889). Jag misstog mig nog, tänkte han; det i går var bara en dum dröm. Hallström De fyra el. 30 (1906).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] i subj.-obj.-form (det), anteciperande en infinitiv, att- sats, indirekt frågesats l. villkorssats; jfr 1 a β o. 2 a β ofvan; vanl. användt bl. för att starkare framhäfva (innehållet af) infinitiven l. bisatsen, stundom dock betingadt af syntaktiska l. stilistiska förhållanden, i det att det förmedlar förbindelsen mellan hufvudsats o. bisats i sådana fall där en direkt anknytning alls icke tillåtes af språkbruket l. där en sådan skulle förefalla mer l. mindre tung l. stötande.
α) [jfr fsv. annat oärlikt åthäue är thz, vm gamul man liuer ogudhelika, d. det at danse er dejligt, isl. þat sýndisk mér, at lík eitt lá folgit undir gulu klæði] (jfr anm. nedan) anteciperande en infinitiv l. att-sats, äfv. (i sht hvard.) en villkorssats, som utgör hufvudsatsens logiska subj.; vanl. med ställning omedelbart före inf., resp. bisatsen; stundom, i sht då pron. intager annan plats än nyss nämnts, svårt att skilja från VI 3 b. Det är då åtminstone en skön sak att slippa höra hans jeremiader hvarenda dag. En annan sak vore det, om någon påstode, att han gjort sig skyldig till en oärlighet. Wij wetom thet ath laghen är andelighen. Rom. 7: 14 (NT 1526). Huar som (dvs. om) .. emoth dem beuissas kann dett medh skäll, withnne, breff, eller insegle att dhe hade warett medh i dett wpror. G. I:s reg. 6: 170 (1529). Hårdt det är, att icke älska: / Hårdt är äfven det, att älska. Tranér Anakreon 55 (1830, 1833). Hvad är att försaka sig, om icke det att utan förbehåll uppgifva all rätt öfver sig sjelf. Ternstedt Fenelon Vish. 85 (1877, 1881). Det att människosläktets historia är till sitt väsen kulturhistoria, det att kulturhistorien i sin ordning framställer en utveckling af mänsklig konstverksamhet, .. det är icke en slump. Rydberg Varia 1: 103 (1889). Det tog emot i honom det, att han blifvit så hastigt satt i rörelse af en kraft utifrån. Strindberg Hafsb. 117 (1890). Euphrosyne tyckte att det att hålla sig med katt stötte för mycket på gammal mamsell. Ottelin Bortom sorlet 77 (1904). jfr: (†) Att de kallades Harppior, war det, emedan de röfwade. Rudbeck Atl. 3: 261 (1698).
Anm. Den nämnda anv. af det ss. anteciperande en att-sats l. inf. torde numera företrädesvis förekomma inom talspr. samt i ledigare l. lifligare arter af skriftspr. I stelare skriftspr. (normalprosa) torde framför en att-sats i allm. uttr. ”den omständigheten (att)”, ”det förhållandet (att)” o. d. (jfr 1 a β) föredragas, under det att en inf. där vanl. följer utan ngt förmedlande ord.
β) [jfr fsv. thät firi biuþum wir hardlikä, at eingin hämd .. göris thär fore, isl. ræð ek þat, at vér vindim segl várt] (i sht i talspr. o. ledigare skriftspr.) anteciperande en att-sats l. indirekt frågesats som utgör hufvudsatsens logiska obj.; vanl. ställdt antingen omedelbart framför bisatsen l. framskjutet till hufvudsatsens början, i det senare fallet ngt (starkare betonadt o.) starkare framhäfvande än i det förra; i språkprof från ä. tid stundom svårt att skilja från VI 4 a. Wij kunne thet icke göra, at wij skola giffua wåra syster enom oomskornom manne. 1 Mos. 34: 14 (Bib. 1541). Thet tycke the Swenske itt vnderligit spill, / The Danske tale them så illa til. Svart Gensvar E 2 a (1558). (Jag) weet .. dett, att huarken honom eller migh vthan skiäll och wittne gifwess wijtess ordh. Växiö domk. akt. 1651, nr 112. Mycket sällan finner man thet, at Imperfectum Indicativi sättes hos Quum. Cellarius Lat. gram. 88 (1703, 1730). Hvad i synnerhet det angår, att v skall utelämnas ur hafva. Hof Anm. 56 (1760). Det kunde jag tro att Miss Wacklin skulle förlora sin fägring. Choræus Bref 135 (1803). Det skall du tro, att jag äfven förstår mig på sådant. Rydberg Ath. 432 (1859, 1866). Brinkman och jag hade det gemensamt, att vi båda i en högaristokratisk omgifning hyste liberala åsikter. De Geer Minnen 1: 69 (1892). Det vet en aldrig, när den kommer hem. PT 1897, nr 101 A, s. 2. Det om något vill jag påstå, att jag kommer till gudar, som äro mycket goda herrar. Nilsson Platon Faidon 8 (1903). Det får jag säga med ens, att ... Ödman Resebild. 240 (1907). — särsk. [urspr. har underförståtts en bisats: ”att det var verkligen förvånande l. besynnerligt l. ’starkt'” o. d., stundom ”att det var roligt l. ledsamt” o. d.; numera torde uttr. icke ens i tanken fullständigas af den talande, hvarför pronominet också numera för språkkänslan i allm. ter sig ss. syftande på det föregående (det omtalade)] (hvard.) i det elliptiska uttr. det må, äfv. måtte l. skall jag säga! ss. uttr. för förvåning l. öfverraskning (öfver ngt som man får höra); stundom med det särsk. bibegreppet af glad l. ledsam öfverraskning mer l. mindre starkt framträdande. (Jag skall nödgas) både för sakens skull och för min heders skull protestera inför hela den vetenskapliga verlden. — ”Nå det måtte jag säga! ..” Crusenstolpe Mor. 2: 43 (1840).
γ) [jfr fsv. hofsämi är i thy, at mannen forstyrer sik af ondre giri; en .. man fik bradha guz hempd for thz han a enom synnodagh wille ey halla hälaght osv. (se Söderwall 2: 766) samt motsv. anv. i dan. o. isl.] (numera i sht i talspr. o. i ledigare l. lifligare stilarter inom skriftspr., jfr dock γ'; jfr anm. sp. 790) styrdt af en prep., anteciperande en logiskt sedt af prep. beroende adverbialsats (vanl. att-sats) l. infinitiv (se β'). Wij haffue syndat emoot Herran wår Gudh, j thet, at wij hans röst icke lyydt haffue. Bar. 2: 5 (Bib. 1541); jfr γ'. All Menskielig Lycksaligheet består i thet, at man fölier och dyrckar Dygd, Samdrächtigheet, och Freden. Stiernhielm Lycks. 5 (1650). Inte benögd med dätt, at de hafwa bracht dig i liuset. Dens. Herc. 481 (1668). Dessa (religiösa o. moraliska) begrep, som han således inplantade hos mig, har jag at tacka för det at jag vid mognare år aldrig har ansedt dygden som en besvärlig börda. Ågren Gellert 8 (1757). Sjuk öfver det att hennes son är borta. Hagberg Shaksp. 6: 113 (1849). Att (Laura) .. icke hade sitt vanliga hem .. i staden Avignon, det sluter jag .. just af det, att ... Wulff Petrarcabok 247 (1905). Hon (dvs. hafsjungfrun) .. var alldeles som en annan skärgårdsflicka, utom det, att hon var långt vackrare än alla de andra. Lagerlöf Holg. 2: 232 (1907). — särsk.
α') (†) anteciperande en temporal bisats. (Han) bekienner mijszon (dvs. mössan) i det af hennes hufvudh vara niderfallin, enär hon dhem (dvs. de stridande) åthskillia ähr emellan kommin. Bidr. t. Hfors hist. 3: 193 (1643).
β') (mindre br.) anteciperande en infinitiv. Ty är, för alt, min åtrå kall; / Men ej för det, at stadigt vilja / Din och de dinas sällhets högd. Nordenflycht QT 1746—47, s. 57.
γ') (med afs. på brukligheten jfr under resp. prep.) med sammansmältning af prep., pron. o. det följande att (som dock ofta utelämnas) till ett enhetligt uttr., som numera utgör l. åtm. för den moderna språkkänslan starkt närmar sig karaktären af en till bisatsen hörande o. densamma inledande konjunktion; se AF (det (att)), EFTER (det (att)), (E)MELLAN (det (att)), EMOT (det (att)), FRÅN (det (att)), FÖR (det (att)), GENOM l. IGENOM (det (att)), I (det (att)), JÄMTE (det (att)), MED (det (att)), MEDELST (det (att)), PÅ (det (att)), UNDER (det (att)), UTOM (det (att)), VID (det (att)), ÖFVER (det (att)); jfr äfv. FÖRTY (att), ITY (att); jfr d δ.
Anm. till γ. I st. f. den nyssnämnda konstruktionen användes numera i stelare skriftspr. (normalprosa) framför en att-sats hellre ett med där sammansatt adv.: däraf (att), däri (att) osv., l. ock låter man prep. styra att-satsen utan ngt förmedlande ord: af (att), i (att) osv. Framför en inf. är endast den senare konstr. möjlig.
d) (†, jfr dock δ) i gen. (dess), anteciperande en infinitiv, att-sats l. indirekt frågesats; jfr II 2 f o. IX 6.
α) [jfr fsv. aghe þäs waald at wäþia a mot þere näfnd, isl. eigi er yðr þess ván, at þér munit sigrast] ss. (omedelbar l. medelbar) bestämning till ett sbst.; motsv. ett nutida därpå, därtill osv. l. ock (o. vanl.) utan motsvarighet i modern sv.; jfr II 2 f α o. IX 6 a. Gudi vare tess loff At vi hafue thetta neste i gæn. G. I:s reg. 1: 115 (1523). Vm Romerska kyrkian tess macht hadhe, at göra här vthinnan sådan förwandling. O. Petri Sakr. D 3 b (1528). Tess til visse ath vi så alle .. belefvat och samtycht (dvs. beslutat o. öfverenskommit) hafve. RA 1: 121 (1529).
β) [jfr fsv. thu äst thäs värdh man skulde thik hata, ä. d. han bleff des wiss, at de wilde hannem forraade, isl. allir mundu þess fúsir vera, at friðr yrði] ss. bestämning till ett adj. (l. ss. predikativ fungerande adverbiellt uttr.); motsv. ett nutida det (vid vissa adj.) l. därför, därpå, däröfver osv., l. ock (o. vanl.) utan motsvarighet i modern sv.; jfr II 2 f β. Jach weet wäl och är thes wiss j herranom Jesu, ath ingen ting äro aff sigh sielff meenlighen. Rom. 14: 14 (NT 1526; öfv. 1883: förvissad .., att .., öfv. 1907: viss om att). Så är hans nadis högmectighet oc thess til sinne ath han oc så giöra vil. G. I:s reg. 3: 152 (1526). Tes är nw hwar man gladher, / at tu then macten fick. Ps. 1536, s. 72. The Landskapen .. äre icke thes wärde, at wij på bådhe sijdhor hafwa mist så mången tapper man. Schroderus Liv. 379 (1626). Då vart jag dess vis, / huru jag ei ville, / at de bedroge mig. Björner Norn. 22 (1737; arkaiserande, under påverkan af det isl. orig.).
γ) [jfr isl. bað konungr þess, at þeir skuldu hann vita láta] ss. obj. vid vissa verb; motsv. än ett nutida adverbial, i modern sv. återgifvet med ett adverb: därför osv., än ett. nutida direkt obj., i modern sv. återgifvet med det l. (vanl.) utan motsvarighet i modern sv.; jfr II 2 f γ o. IX 6 b. Tes wari gud i ewigheet, / högt prijsat aff oss alla, / han seer wist til wor vselheet, / när wij til honom falle. Ps. 1536, s. 14. Tess tackar iach min fader blijd, / sitt löffte han wel haller. Därs. 75. Som han nu Oss .. des och en syndelig Eed .. sworit och giordt haffuer, att han thenne .. Religions saker .. trolige (dvs. troget) skall wara taga. G. I:s reg. 13: 29 (1540). Dess vil jag bedja dig, at du lämpar dit skaplynde eller sinne efter Kongssönerna. Björner Fridt. 3 (1737; arkaiserande, under påverkan af det isl. orig.).
δ) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. isl.] (med afs. på brukligheten jfr under resp. prep.) styrdt af prep. — särsk. med sammansmältning af prep., pron. o. det följande att (som dock ofta utelämnas) till ett enhetligt uttr., som numera utgör l. åtm. för den moderna språkkänslan starkt närmar sig karaktären af en till bisatsen hörande o. densamma inledande konjunktion; se INNAN (dess (att)), INOM (dess (att)), (IN)TILL (dess (att)), UTOM (dess (att)) samt TILLS; jfr c γ γ' samt II 2 g (β).
e) (numera i sht hvard.) i subj.-obj.-form (det), med syftning på en själfständig sats (som i skrift vanl. är skild från det föregående gm kolon); till innebörden vanl. motsv. ett uttr. med efterföljande att-sats (jfr c); jfr 1 a γ o. 2 a γ. Summan är det: När alle getapt, och spelet är ute; / Prijsen han är då din. Stiernhielm Herc. 244 (1668). Märck dät: Wijsdoms Fader och Moder är' Arbet, och Lärdom. Därs. 420. Men det kan jag mig förbanna: / Det var Fru att hålla grant! Bellman 5: 355 (1787). Jag säger då det; när allt kommer kring / så fins bara flärd på den jordens ring. Strindberg M. Olof 100 (1878).
Anm. till III 1 a α, b α o. c, 2 a α o. b α, 3 a α, b o. c, 4 a. 1:o. Ett bisatsen inledande rel. pron. utelämnas ofta, då det är (direkt l. indirekt) obj. l. predikativ, men då det är subj. numera i allm. bl. ngn gg arkaiserande, i högre, i sht vitter stil; i den under 3 c omtalade anv. utelämnas ett rel. pron. ss. subj. dock äfv. eljest icke sällan i stående talesätt (ordspråk o. d.); äfv. här gifver emellertid utelämnandet åt uttr. en, om än icke så stark, ålderdomlig prägel. Beträffande utelämnande af ett rel. adv. l. af en konj. se under 1 a α ε' o. ζ'. — Då relativet ss. subj. utelämnas, ställes numera alltid, för att förväxling med hufvudsats skall undvikas, (det finita) verbet sist i bisatsen l. åtm. efter ngn l. ngra af sina bestämningar. 2:o. Då det bisatsen inledande relativet är utelämnadt o. relativsatsen följer omedelbart efter det determ. pronominet, ter sig detta vanl. för språkkänslan ss. hörande äfv. till bisatsen (ss. förmedlande öfvergången o. förbindande hufvudsats o. bisats) o. således inbegripande på en gång determ. o. rel. bet., o. detta dess mer, ju mindre betonadt pronominet är (således mera i de anv. som omtalas under 3 o. 4 än i den under 2 nämnda, där på grund af relationen till ett förut nämndt sbst. ett motsatsförh. alltid mer l. mindre klart framträder för medvetandet o. pron. därför jämförelsevis oftare är relativt starkt betonadt). I de under 4 a ε sammanförda fallen måste pron. t. o. m. anses höra väsentligen l. uteslutande till bisatsen. Af somliga grammatiska förf. betecknas pronominet i nu nämnda ställning rent af ss. relativt (se t. ex. Brate Sv. spr. 107 (1898) o. Beckman Sv. spr. 85 (1904)). — I de fall, då det determ. pron. omedelbart efterföljes af relativpartikeln där (se 2 b α β' o. 3 b γ), sammansmälter denna (som i andra ställningar numera är obruklig) för den moderna språkkänslan med pron. till ett enhetligt begrepp, ett slags sammansatt pron. med på en gång determ. o. relativ bet. (jfr ofvan). Sammanställningen den där i denna anv. betraktas af somliga grammatiska förf. rent af ss. ett relativt pron. (se t. ex. Beckman Sv. spr. 85 (1904)).
IV. i anv. i hvilka en hänvisande bet. (åtm. numera) icke kan anses föreligga hos pronominet, men som utgå från o. närmast ansluta sig till de ofvan omtalade demonstr. (o. determ.) anv.
1) i anv. i hvilka pronominets bet. närmar sig den af ett obestämdt pron.: en (viss), någon.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af d. den — den o. t. der — der, äfvensom af motsv. sammanställningar af demonstrativa pronomina i lat. o. gr. m. fl. utomgerm. språk (se K. Brugmann i Abh. d. k. sächs. ges. d. wiss. L Phil.-hist. cl. XXII. 6: 130 ff.)] (numera i sht hvard.) i uppräkningar, användt två l. flera ggr för att beteckna de olika personerna l. sakerna osv. i ett par l. i en serie: en viss; härvid kommer den .. den i substantivisk anv. (se β, γ, δ) samt i adjektivisk anv. vid upprepning af samma hufvudord att betyda: en viss o. en viss annan.
α) i adjektivisk anv. Then Figur war then Knäzens, then andra then Baiorens, then tridie then och thens. Petreius Beskr. 2: 107 (1614); jfr c γ. Kyrkio Rådett drogh sigh och till en deel undan, den ene föregaf den och den andre den ordsaken. Växiö domk. akt. 1700, nr 31. Man kunde, til exempel, säga, / At .. / Den stjernan torde bäst ha kunnat stå — så der! / Och den Planeten gå — så här. Kellgren 2: 75 (1790). Du är född till någonting högt och stort, du har fått den gåfvan och den gåfvan. Topelius Vint. II. 1: 50 (1850, 1881). Tag in det riket, gif det der sin frihet! Hagberg Shaksp. 12: 122 (1851). Man vet ungefär hvar abborren går vid den vinden och det vädret, den strömmen och den tiden. Strindberg Blomst. 39 (1888). — särsk.
α') [jfr fsv. matte tha et barn födhas vnder them stiärno gang oc annath vnder androm, t. der eine hat die, der andere andere gaben] (numera föga br.) i motsättningen den — en annan l. den andre, en — en annan, den ene — den andre; jfr γ α' o. δ slutet. Then ena vill hafva then herren, then andra en annan. RA 1: 372 (1544). (Personer) hvilcka drifvas dher till nu af dhen nu af en annan afsicht. 2 RARP 5: 607 (1726). Det ena för den orsakens skull, det andra för en annan orsak. Ehrensvärd 22 (1782). Hemma läser jag än i den, än i en annan bok. C. Livijn (1803) hos Hjärne Dag. f. drabbn. 12. Der häftigheten är på den sidan, är segern gemenligen på den andra. Genberg 2: 22 (1872). — (†) närmande sig bet.: en eller annan (likgiltigt hvilken), hvilken som helst. Antingen thet (dvs. nattvardsbrödet) är .. Tunt eller tiockt bakat, i den Formen, eller en annan. Emporagrius Cat. R 3 a (1669).
β') (mindre br.) ställdt efter sitt hufvudord, ersättande ett namn l. annan närmare bestämning (som den talande ej kan l. ej bryr sig om att angifva), för språkkänslan starkt närmande sig substantivisk anv.; jfr γ β', c γ α' samt b α slutet o. c α slutet. Låt alle kännare högt predika / Om gruppen den och om torson den! Snoilsky 1: 5 (1869). Räkningar på silfverstopen / Från kyrkan den och för klostret det. Strindberg M: Olof 49 (1878). När jag råkade personen den, så erinrades jag om personen den från det förflutna. Dens. Kammarspel 2: 28 (1907).
β) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (som suppleras ur det närmast föregående). Then ena Knäsen togh then Jungfrwn, then andra Bajoren then. Petreius Beskr. 2: 180 (1614). Den ena haffver den tanckan och den andre den, den ene den phantasien, den andre den. RP 6: 418 (1636). De .. omtala, .. huru en konstapel utförde den underbara bedriften, och en annan konstapel den, och en tredje den, och en fjerde den. Nyblom M. Twain 2: 87 (1874).
γ) [jfr d. den siger det, og den siger det, t. so hat der das gethan und die hat das gethan] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. Så att then gåffwe (en half) .. fierding, then mere och then minne, effter som hwar hade empnen (dvs. råd) till. G. I:s reg. 15: 207 (1543). Ehuruvähl nu den 300 Rdlr, den 400 Rdr den till en 800 Rdlr, den så och så mycket för samma arbetets förfärdigande fått hafver. Rudbeck Bref 56, 57 (1670). Rundt kring mig satt förståndiga män: / Den drack ett stop, ett halfstop drack den. Bellman 3: 154 (1790). Den vill inte sitta bredvid den, och den vill sitta bredvid den. Bremer Teckn. utur hvard. 1: 169 (1828, 1831). Det kan ingen säga, hvarken den eller den. Dalin (1850); jfr b γ. — särsk.
α') (numera föga br.) i motsättningen den — en annan l. den — den andre, en — en annan, den ene — den andre; jfr α α' o. δ slutet. Ath j icke hogmodhas emoot hwan annan, then j thens, och then j en annars nampn. 1 Kor. 4: 6 (NT 1526). The wille forbättre theris rustninger, then med så mygit och then annen med så mygit. G. I:s reg. 13: 51 (1540). The stora Herrar (sade) sin emellan, at then wore wärdigh til at blifwa Keisare, somblige then andra, somblige then tridie, och somlige then fierde. Petreius Beskr. 2: 113 (1614). Then på Rosor går, En an på Törnen sitter. Lucidor Hel. H h 3 b (1673). Then säger så, och then andre annorledess. Växiö domk. akt. 1678, nr 321. Tå har then skullen, tå har en annar; men han sielf ingen. Swedberg Sabb.-ro 325 (1689, 1710). Den kasta sin fiol på nacken tungt och gick, / En ann sitt oboe inunder armen fick, / Den tredje .. stack flöjten i syrtuten. Bellman 2: 157 (1783).
β') (ofta skämts. l. med lätt ironisk anstrykning) i förb. med en titel (l. ord med närstående bet.), ersättande ett namn (som den talande ej kan l. ej bryr sig om att angifva); jfr α β', c γ α' samt b α slutet o. c α slutet. När småfröknarne hemma på ett adelsgods få nyheter ifrån sin vid kongl. hofvet anställda syster, grefvinnan den, eller friherrinnan den. Almqvist Kap. 46 (1838). (Applådera) gör man så gärna, för det smickrar herr Den och fröken Den. GHT 1896, nr 255 B, s. 2. En von Steven måtte väl vara jämbördig med sällskapet hos Senator den och Statsrådet den! Tavaststjerna Patriot 69 (1896).
δ) [jfr motsv. anv. i dan. o. t. (se ofvan under γ)] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg. Per vill det och Pål vill det. (Människan) kan .. Frit för alt tvång utvälja af flere ting antingen thet eller thet. Lallerstedt Dygdel. 5 (1746); jfr b δ. Man kunde, til exempel, säga, / At det bordt mera glans, det mera fasthet äga. Kellgren 2: 75 (1790). Du vill det, men jag vill detta. Thorild 3: 240 (1793). — särsk. (numera föga br.) i motsättningen det — (ett l. något) annat, ett — (ett l. ngt) annat, det ena — det andra; jfr α α' o. γ α'. Effther hans konge. Ma:t .. nu medt thet, nu medt ett annet .. nogsampt forsökt. RA 1: 475 (1546). En löper efter thet, en efter annat. Lybecker 98 (c. 1715). Den ene lofvade det, en annan något annat. Kolmodin Liv. 2: 88 (1832).
b) [jfr motsv. anv. i fsv. samt af t. der oder der o. lat. ille vel ille; jfr äfv. fr. tel ou tel; jfr äfv. liknande sammanställningar af adv.: då eller då, där eller där osv.; etymologiskt sedt är anv. ett specialfall af a] (numera i sht i lifligare l. ledigare framställning, särsk. hvard.) i uttr. den eller den, eg. ställande för tanken ett val mellan två l. flera (saker l. personer osv., som ej kunna l. ej behöfva närmare angifvas): en viss l. en viss annan, en l. annan, den ene l. den andre; numera ofta fattadt o. användt ss. ett enhetligt begrepp: en viss, en bestämd, o. härigenom väsentligen sammanfallande med bet. o. anv. hos det under c omtalade uttr.
α) i adjektivisk anv. I dagh eller j morghon wiliom wij gå vthi then eller then stadhen. Jak. 4: 13 (NT 1526). Till den heller den tijdh. Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 115 (i handl. fr. 1587). Offta händer, at man af sit folk spörier een serdeles inclination til ded eller ded handtvärket. RARP 9: 402 (1664). Åtskillige nationer träta med hvarandra om hedern at hafva ägt första uphofsmannen til den eller den invention. Polhem Mec. invent. 2 (1729). De af församlingens Ungdom, som nu skola första gången begå Herrans Nattvard, komma den eller den dagen att i Choret offentligen förhöras. Handb. 1811, s. 84; jfr Handb. 1894, s. 163. Icke de eller de föräldrarne, utan hela folket, synes hafva framfödt honom (dvs. nationalhjälten). Lysander Föredr. 40 (1855). Hela dagen tillbringar han med att undersöka huruvida Homerus uttryckt sig väl eller illa i den eller den versen af Iliaden; om Martialis sårat anständigheten eller ej i det eller det epigrammet; om de eller de verserna hos Vergilius böra tydas så eller så. Lidforss DQ 2: 170 (1892). Skildrar han (dvs. Petrarca) en fågel, så är det inte hvilken fågel som hälst, utan den eller den individen. Wulff Petrarcabok 170 (1905). — särsk. [anledningen till ordställningen är den, att pron. öfvertager den plats som skulle innehafvas af det gm pron. ersatta räkneordet; jfr c α slutet] ställdt efter sitt hufvudord, ersättande ett kardinaltal; för språkkänslan starkt närmande sig substantivisk anv.; jfr c α slutet samt a α β', a γ β' o. c γ α'. Sidan den eller den i en viss klassisk edition. Sturzen-Becker 2: 40 (1861).
β) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (som suppleras ur ett omedelbart efter pron. följande partitivattribut). Den eller den af mina gamla böcker.
γ) [jfr fsv. at þän älla þän är glömskir älla dylskir älla latir, (ä.) t. der oder die denkt an dich] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. (Gud) haffuer icke låtet sin Son warda menniskia allenast för thens, eller thens skul. L. Petri 1 Post. G 8 a (1555). Hwilke woro flere ther öffuer (dvs. närvarande vid nöddopet)? Swar. Iagh, han, then eller then. Handb. 1614, s. 9 b. En part sägher sigh vara der eller der medh sijn rusttienst, under den eller den etc. RP 8: 361 (1640). Hvarföre klagar, ifras eller afvundas den eller den? Hoffmann Förnöjs. 76 (1752). (Spåmännen) säga .., att den eller den har svurit falskt vid konungens eldstad. Carlstedt Her. 2: 57 (1833). (En bra karl) håller inte med den eller den, för att denne är mäktig och inflytelserik. PT 1906, nr 195 A, s. 3. jfr: [jfr motsv. anv. af t. der oder jener] I mina Systrar .. / .. tar Tabeas dygd i acht; / Tar icke efter then ell' thenne, / I ha'n en härlig bild i henne. Lybecker 182 (c. 1715). — särsk. (†) i eufemistisk anv., sannol. ss. ersättning för ngt vulgärt ord, betecknande en dum l. usel stackare l. dyl.; jfr c γ β' o. c δ slutet. Jag vore vähl den eller den om jag gick ut till Eder eller släpte Eder in som äro så många och läto (dvs. läte) slå mig. Växiö rådstur. prot. 23 dec. 1730.
δ) [jfr fsv. gör thz älla thz; hwi mona mik thz ällir thz til komma] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg. Leffue wij, och will gudh, så wiliom wij göra thet eller thet. Jak. 4: 15 (NT 1526). Att dhet eller det eij wore uthj denne Stadgan uthtryckeligen förbudit. HSH 31: 84 (1661). När the (dvs. väluppfostrade barn) warda tilspord: wilt tu hafwa thet eller thet, swara the; hwad min kiäre fader och kiära moder behagar. Swedberg Cat. 296 (1709). Att äfven den offentlige mannen såsom enskild person hyser kärlek och vördnad för det eller det, är godt och vackert. B. E. Malmström 7: 408 (1845).
c) [jfr motsv. anv. i y. fsv. (se nedan under γ); anv. i nysv. beror väl emellertid väsentligen på inflytande från t. der und der (jfr E. H. Tegnér i Arkiv f. nord. filol. 5: 327 (1889)), liksom möjligen det fsv. uttr. på ett motsv. (icke anträffadt) uttr. i mnt.; jfr för öfr. d. den og den, nt. de un de, eng. that and that, äfvensom motsv. uttr. i lat. o. gr. m. fl. utomgerm. språk (se K. Brugmann i Abh. d. k. sächs. ges. d. wiss. L Phil.-hist. cl. XXII. 6: 132 ff.); jfr äfv. de till bildningssättet likartade eng. such and such, fr. tel et tel samt liknande sammanställningar af adv.: då och då, där och där m. fl. Etymologiskt sedt är anv. ett specialfall af a. I sv. är emellertid uttr. inlånadt med den från den ursprungliga aflägsnare bet. som nedan angifves; då en bet. som står närmare den etymologiska utgångspunkten ngn gg framträder (se γ β' slutet o. δ), beror detta därför helt visst på senare anslutning till o. påverkan af a] i uttr. den och den, användt för att beteckna ngn l. ngt som man ej vill l. ej kan nämna vid namn l. på annat sätt närmare angifva: en viss, någon (viss); särsk. (i sht i föreskrifter, regler, formulär o. d.) för att typiskt ersätta ett namn l. annan närmare bestämning som i det enskilda konkreta fallet måste angifvas (l. har angifvits osv.); jfr b.
α) [jfr d. paa de og de vilkaar, t. komm zu mir in den und den garten, eng. that and that day] i adjektivisk anv. Af Predikestolen blifwer näste söndag afkunnat, således wara skedt med det och det barnet, som af de och de föräldrarna födt är. KOF II. 1: 24 (1650). (Man) tager .. attest aff postmästaren i Jöncköping att dett och dett dato affskickades der ifrån med posten Consistorij breff. Växiö domk. akt. 1671, nr 112. Ehuruvähl han förtiänt det ock det straffet, så låter R(idderskapet) o. A(deln) dock bero thervid, at han plicktar med 2,000 Dal(er) s(ilfver)m(yn)t. 2 RARP 4: 434 (1727). (Beauvernois) ville .. bedja (den polska) Drottningen varna sin herra Konungen och de andra, för de och de personerna, hvilka han namngaf. Nordberg K. XII 1: 702 (1740). Då .. (baron Malkolm) säger Constance hvad den och den saken heter (på engelska), så mins hon det brittiska ordet alldeles odödligt. Almqvist Am. H. 1: 85 (1840). Den och den rimparningen är hybrid, är obegriplig äller komisk. Wulff Sv. rim 14 (1898). (Den främmande) frågade, om en sömmerska med det och det namnet bodde i huset. Söderberg Främl. 24 (1903). — särsk. [jfr b α slutet] ställdt efter sitt hufvudord, ersättande ett kardinaltal; för språkkänslan starkt närmande sig substantivisk anv.; jfr a α β', a γ β' samt γ α' nedan. Enligt landsrättens numro det och det. Backman Reuter Bræsig 81 (1872).
β) i substantivisk anv. med underförstådt sbst. (som suppleras ur ett omedelbart efter pronominet följande partitivattribut). Din tjänare är från den och den af Israels stammar. 2 Sam. 15: 3 (öfv. 1904).
γ) [jfr y. fsv. sa giordhe thän ok thän, d. den og den har sagt det, t. wie der und der sein liebstes da- und dortwohin versteckte] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., om person. Petreius Beskr. 2: 108 (1614; se under a α). Den och den haffver fört dem ihop medh doctorer och advocater. RP 7: 463 (1639). Effter the och the, som ther til af Gud vplyste och vtrustade woro .. thet .. gjordt hafwa. Swedberg Schibb. e 4 a (1716). At .. / .. nätt och noga upsats gifva (dvs. redogöra för), / Hur den och den var klädd, hvem för och efter gick; / Det må en annans storverk blifva. Kellgren 2: 203 (1781). I går, i förgårs eller då och då / Jag honom såg med den och den i sällskap. Hagberg Shaksp. 1: 313 (1847). Vid efterfrågan hvem liket var, svarades den och den. H. Lilljebjörn Hågk. 1: 132 (1865). Det förundrar mig .. huru en så förnäm, så vacker och så rik dam som Ers Nåd kunnat förälska sig i en så smutsig, så tarflig och så inskränkt karl som den och den. Lidforss DQ 1: 294 (1890). jfr: I Sverge har man .. uttrycket ”det lyses för dem och dem”. R. Nordenstreng i Förh. o. upps. 16: 55 (1902). — särsk.
α') [jfr eng. mr So and so] (ofta skämts. l. med lätt ironisk anstrykning) i förb. med en titel (l. ord med närstående bet.), ersättande ett namn; jfr a α β', a γ β' samt b α slutet o. c α slutet. Huru ”den Argusögde konstapeln den och den” häktade en eländig skurk till kines. Nyblom M. Twain 2: 87 (1874). Ädle grefvar Den och Den med Babels mör förtroligt skrida. Jensen På fjärran stig 34 (1893). I regeln (äro ju) situation, föregående bekantskap m. m. mycket kraftiga hjälpmedel till att bereda oss på, hvad vännen Den- och-den just nu har att säga oss. Cederschiöld Rytm. trollm. 152 (1905).
β') [efter motsv. anv. af t. der und der (jfr E. H. Tegnér i Arkiv f. nord. filol. 5: 327 (1889)); jfr äfv. nt. de un de] (numera bl. hvard., vanl. skämts.) eufemistiskt för ”hin”, ”fan”, ”djäfvulen”; jfr d. Jagh .. giffuer honom then och then. L. Petri Dryck. B 7 a (1557). Then arma, vsla och elenda hopen befaler iagh then och then. Dens. Om nattv. A 3 b (1558). Han helsade på honom, men beswarades, du må hälsa på dhen och dhen. Växiö domk. akt. 1686, nr 120. Tu gamla hexa, tu har förtrollat mig, nu skal then och then taga tig. Broocman Hush. 1: 11 (1736). Jag gier mej den och den på, at jag skal aldrig släppa honom ohämnat. Boding Mick. Illp. 26 (1741). Åh dra för den och den, din slincka. Knöppel Mannsschol. 16 (1741). Upp, slyngel, ropte han, och ryk för den och den! Bellman 6: 292 (1788). Se potatisen / är för den och den, / re'n längesedan — käraste vän! O. P. Sturzen-Becker i Nordstjernan 1846, s. 130. Jag skall, tamme den och den, lära dig. Topelius Vint. I. 1: 54 (1880). — (†) användt ss. pl. o. föregånget af demonstr. pron. i pl.; jfr d slutet samt 3 a nedan. Det alle dhe den och den tager digh. Växiö rådstur. prot. 1667, s. 301. Hvem alledi den och den, / Är som så illa döner, / Sen Porten är igen? Comœdieact 21 (1700). — [sannol. beror valet af förstärkningsord väsentligen på det föreliggande uttryckets form, som inbjuder till just detta förstärkningsord; möjligt är emellertid äfv., att uttr. den och den kan te sig ss. betecknande mer än en och sål. det här föreliggande uttr. i sin helhet kan hafva en för den talande mer l. mindre klart medveten bibet. af: ”både den ene och den andre” l. dyl.] förstärkt med adv. både. Jag svär eder vid både den och den, att ... Lidforss DQ 1: X (1891). Jag ger mig både den och den på, att han köper sjöskadad sprit. Cavallin Kipling Gadsby 21 (1897).
δ) [jfr motsv. anv. af d. det og det, t. das und das; jfr äfv. grek. τὸ καὶ τό o. τὰ καὶ τά] i substantivisk anv. utan underförstådt sbst., i neutr. sg.: ngt visst, en viss sak; äfv. betecknande samtidigt mer än en sak: ngt visst o. ngt visst annat, det ena o. det andra, olika saker. Han .. bekänner sig hafva thet och thet illa giort inför Gudh. Hist. handl. 20: 148 (c. 1565). Vij voro hijtt sände .. till at .. befala them dhett och dhett till att giöra. A. Oxenstierna 2: 19 (1609). (Personer) om hwilka berättas det och det sig t