SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VIRVLA vir3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. hv-, hw-, w-, -f-, -fv-)
Etymologi
[jfr d. hvirvle, fvn. hvirfla, sprida, t. wirbeln; till VIRVEL]
I. intr.
1) motsv. VIRVEL 1: röra sig (mer l. mindre hastigt) i virvlar l. cirklar; snurra l. rotera; särsk. i p. pr.: som rör sig i cirklar l. snurrar runt l. roterar (äv. i överförd anv., om rörelse l. förflyttning); särsk. i förb. med runt; i sht i särsk. förb. äv. allmännare: röra sig hastigt l. kvickt; äv. refl. VetAH 1739, s. 56. Upp en mörkblå låga skjuter, / Hvirflar sig och hinner skyn. Livijn 1: 125 (1816). (Orrtupparna) springa omkring och virfla runt, uppblåsta, ruggiga och vilda. Forsslund Djur 107 (1900). Vägens damm virvlar kring fötterna. Holmström Benj. 75 (1932). Han bugade sig för henne och förde henne ut i en virvlande vals. Krusenstjerna Fatt. 1: 124 (1935). Allt andades avsked i denna höstluft med virvlande blad och tunga drivande skyar. Siwertz Pagoden 191 (1954). Solen rök i bosset som virvlade i skördemaskinens spår. Trotzig Sjukd. 157 (1972). — jfr KRING-, NED-, OM-, UPP-VIRVLA. — särsk.
a) motsv. VIRVEL 1 a, om luft l. vind l. storm o. d. VetAH 1785, s. 293. Haglet slog på fönstergallren och en stormvind hvirflade. Palmblad Nov. 2: 83 (1819, 1841). Naken står hon i öppningen medan den kalla luften virvlar om henne som moln. Martinson Kvinn. 14 (1933).
b) motsv. VIRVEL 1 b, om vatten l. vattendrag l. ström o. d. Tiselius Vätter 1: 61 (1723). De fraktfartyg .. som med varor gå uppför, mot den strida, hvirflande floden, måste dragas af hästar. Böttiger 6: 180 (1835). Grönaktigt virvlande vattenkaskader. Edfelt Slagf. 57 (1952).
c) motsv. VIRVEL 1 c, om rök l. ånga. Adlerbeth Æn. 61 (1804). Ur munnen hängde en liten tobakspipa, ur hvilken röken hvirflade sig för hvarje andedrag. AnderssonBrevväxl. 1: 61 (1837). Ångan af den chinesiska drycken hvirflade balsamiskt ljum. Crusenstolpe Mor. 1: 102 (1840).
d) om snö. Ute hvirflar snön i stora flingor. Braun Calle 29 (1843). Borgen försvann först bakom virvlande flingor och sedan husen i staden. Det var vintern som kom, den långa och mörka. Fridegård Offerrök 79 (1949).
2) (numera bl. tillf.) motsv. VIRVEL 5, om trumma: avge ljud i form av virvlar; ngn gg äv. om trumslagare: frambringa virvlar. Trumslagarn hvirflar och dunkar på et skinn. Bellman (BellmS) 1: 118 (c. 1775, 1790). Trummorna virvlade, och framåt, bortåt gick åter vandringen ända till stäppens ökenrand (i fälttåget). Heidenstam Svensk. 2: 192 (1910).
3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. om dels tankar l. minnen o. d., dels ljud l. sång o. d., dels mer l. mindre intensiv aktivitet l. verksamhet (jfr VIRVEL 4); särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; äv. opers. Sylvius EOlai 330 (1678). Jag (har) blott hört omtalas huru derwischerna svänga omkring vid de hvirflande tonerna af en flöjt. Bremer GVerld. 4: 236 (1861). Det hvirflade i hans sinne af ständigt sig förnyande tankar och minnen. Cavallin Stevenson o. Osbourne 45 (1898). En världsstads virvlande liv. Werin Ekelund 1: 167 (1960).
II. († utom i särsk. förb.) tr.: sätta (ngt) i cirkelformig l. snurrande l. roterande rörelse, få (ngt) att virvla (i bet. I 1); äv. (med mer l. mindre förbleknad innebörd av cirkelformig osv. rörelse): driva l. skicka (ngt) i viss riktning, särsk. i förb. med bestämning angivande riktning; ngn gg äv.: gm att sätta (ngt) i cirkelformig osv. rörelse omvandla det (till ngt); äv. i pass. närmande sig dep. Då jorden hwirflas ifrån wäster til öster, hinner watnet .. intet så snart följa med. UHiärne 2Anl. 94 (1702). Lördan hon dansar, om Söndan hon tigger, / Måndan hon hvirflar sin spinråck så lätt. Bellman (BellmS) 1: 218 (c. 1771, 1790). En yrande stormvind, / Som mot fartygen hvirflade rakt damskyar. Atterbom SDikt. 1: 206 (1809, 1837). Yrande i raseri kom vinden och stötte i mark och hvirflade löf och strå. Hallström Brilj. 48 (1896). Nu växer gny till glam, / hovarna virvla snön till damm. Ossiannilsson Hem. 108 (1915). Johnson Nu 110 (1934).
Särsk. förb.: VIRVLA BORT10 4.
1) till I 1: virvlande förflytta sig bort; äv. bildl. (jfr virvla I 3). Så hvirflade de bort, och kommo tillbaka igen tills de stannade andtrutna. Strindberg SvÖ 3: 230 (1890). Dagarna virvlade bort under fester och baletter. Heidenstam Svensk. 2: 119 (1910).
2) (numera bl. tillf.) till II: gm att försätta (ngt) i virvlande rörelse förflytta l. undanskaffa det; äv. i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr virvla I 3). Lidner (SVS) 3: 234 (1791). Den historiska balen i Bryssel virvlar bort det sista floret från deras dömda lycka. Hallström LevDikt 238 (1914). Idelig blåst, som virvlat bort de stackars snökorn som fallit från himlen. ÖstersundP 18/3 2014, s. 17.
VIRVLA FRAM10 4. särsk. till I 1: virvlande l. hastigt förflytta sig framåt; äv. mer l. mindre bildl. (jfr virvla I 3). Kring werldsrymden tycktes mång stormilar gå. / De hwirflade fram genom fjäll, genom dalar. Ling As. 54 (1816). En storm av idéer, som virvlade fram. Silfverstolpe Heml. 41 (1940). När Florence Griffith-Joyner virvlar fram på 100 m minskar hon avståndet till männen. DN 26/9 1988, s. D34.
VIRVLA FÖRBI10 04. till I 1: virvlande l. hastigt passera förbi; äv. med obj. betecknande den l. det som passeras; äv. bildl. (jfr virvla I 3). Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg förbi. Berger Ysaïl 13 (1905). I samma ögonblick virvlade en hastig minnesbild förbi i Wallanders huvud. Mankell Villospår 356 (1995). Arvid frågar om han får äran att dansa nästa dans med den begåvade fröken Steen, och Sofia niger och nickar och virvlar förbi Milton. Jörgensdotter BergDöttrar 78 (2009).
VIRVLA IKRING, se virvla omkring.
VIRVLA IN10 4. till I 1: virvlande l. hastigt komma l. förflytta sig in (ngnstans); äv. bildl. (jfr virvla I 3). Militäriska symphonier af fullstämmig orchester .. hvirflade då och då in ibland det öfriga jublet. Atterbom Minn. 419 (1818). Cigarr-rök ringlar sig lätt å stad / Och hvirflar in mellan häckens blad. Bååth Dikt. 103 (1879). Enbart i Malmöhus läns städer och kommuner virvlar minst 6 000 jobbsökande in på förmedlingarna för att be om jobb. SDS 11/6 1993, s. A7.
VIRVLA KRING, se virvla omkring.
VIRVLA MED10 4. särsk. till II: gm att försätta (ngt) i virvlande l. hastig rörelse föra l. rycka det med sig; äv. dels refl., i uttr. virvla med sig ngt l. ngn, dels i pass. närmande sig l. övergående i dep.; äv. mer l. mindre bildl. (jfr virvla I 3). Rotstörtade träd, / bräckta kölar / hvirflade han (dvs. vågen) / med i sin fart. Geijer Skald. 105 (1813, 1835). Wåldsamt störtar winden fram öfwer en omätlig slätt och hwirflar med sig moln af yrande sand. SvLittFT 1833, s. 149. En brusande storm. Och Kari virvlas med i den, hon orkar inte förneka nånting. Aurell NBer. 129 (1949).
VIRVLA NED10 4 l. NER4. jfr nedvirvla.
1) till I 1: virvlande l. hastigt förflytta sig ned. Falken, dödligt träffad, stod ett ögonblick .. stilla i luften för att därpå likt en hvit strimma hvirfla ned i djupet. Klinckowström BlVulk. 2: 32 (1911). Den snö, vilken virvlar ner till marken en vårdag. Segerstedt Händ. 39 (1924, 1926).
2) (numera bl. tillf.) till II: gm att försätta (ngt) i virvlande rörelse förflytta ned det (från ngt). På barr och vissna blad, på fallna kotten, / Dem vinterstormens vindspel / På marken hvirflat ner, / Går med sin väna drottning, unge drotten. Josephson GRos. 47 (1896).
VIRVLA OM10 4. jfr omvirvla.
1) till I 1: virvla omkring (se virvla omkring 1); särsk. i fråga om dans. Straxt derefter hvirflade de om i en liflig vals. Carlén Klein 39 (1838). Vissna blad hvirfla om i blåsten därute. Söderberg AllvLek. 247 (1912).
2) (numera bl. tillf.) till II: rotera l. snurra l. svänga om (ngt); jfr virvla omkring 2. När Lachesis desz Slända / Nu wägrar hwirfla om. Lillienstedt KorszfChristus 3 b (1686). Innan Vabis’ sorlande vatten .. sedan det hvirflats om i vattenkosackernas forsar, hinner ned till Svarta hafvet skall det nödvändigt förbi Perevolotjna. Quennerstedt C12 1: 188 (1916).
VIRVLA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. jfr kringvirvla.
1) till I 1: röra sig i virvlar l. cirklar; jfr virvla om 1. Swedberg Ordab. 345 (1725). Stora flingor virvlade omkring i skenet från lyktan vid grinden. Eriksson ÖmhHung. 131 (1948).
2) (numera bl. tillf.) till II: rotera l. snurra l. svänga om (ngt) (jfr virvla om 2); förr äv. refl. Broman Glys. 3: 566 (c. 1740). Vid bordet satt .. en fem och fyrtio års man, välbehagligt hvirflande ikring sig små nätta molnvingar af doftande havannacigarrök. Snellman Gift. 1: 184 (1842).
VIRVLA UPP10 4, äv. OPP4. jfr uppvirvla.
1) till I 1: virvlande (o. mer l. mindre hastigt) fara upp l. stiga uppåt; äv. bildl. (jfr virvla I 3). Alla klagomålen och nödropen, som hvirflade upp från alla håll. 2SAH 17: 208 (1836). Mellan de smala trädstammarne syntes en blå rökpelare hvirfla upp. Strindberg SvÖ 3: 295 (1890). Torra hedar, där sand och jord virvlade opp i skyar vid minsta fläkt. Lagerlöf Holg. 1: 170 (1906).
2) till II: försätta (ngt) i virvlande (uppåtgående) rörelse; äv. bildl. (jfr virvla I 3). I Okt. och Febr. blåsa häftiga nord- och nordvestvindar, som göra stor skada derigenom att de hvirfla upp öckensanden och drifva den inåt det bebodda landet. NF 2: 806 (1877). Vindstötarna kastade sig lodrätt ned och hvirflade upp vattenpelare af ända till 10 meters höjd. Skottsberg Båtf. 284 (1909). Pjäsens dialog galopperade fram i en halsbrytande steeplechase, som virvlade upp en sky av andlös spänning runt om. Essén Fob 16 (1919).
VIRVLA UT10 4. till I 1: virvlande l. hastigt förflytta sig ut(åt); äv. bildl. (jfr virvla I 3). 2SAH 12: 36 (1826; bildl.). Studenten (såg) de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret. Lagerlöf Holg. 2: 189 (1907). Emilia tittar hon inte ens på när hon virvlar ut igen med ett käckt: Vi ses hörrni! Jörgensdotter BergDöttrar 357 (2009).
Avledn. (†): VIRVLARE, r. l. m. särsk. [benämningen beror på att djuret rör sig i cirklar] om infusionsdjur av släktet Vorticella Ehrenb., klockdjur; jfr surrare 3. Retzius Djurr. 114 (1772). Björkman 488 (1889).
Spoiler title
Spoiler content