SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2017  
VISKA vis3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. hv-, hw-, w-)
Etymologi
[fsv. viska; jfr sv. dial. viska, kasta, slänga, fd., d., nor. viske, mlt. wischen, fht. wiskjan (mht., t. wischen), feng. weoxian; till VISKA, sbst. — Jfr VISKERT]
1) (med viska) befria (ngt l. ngn) från smuts l. damm l. svett o. d.; torka l. stryka av (ngt); äv. dels med objektsväxling (särsk. i uttr. viska ngt av ngt, avlägsna ngt från ngt), dels allmännare: beröra l. stryka (ngt l. ngn); förr äv. dels med refl. obj., dels utan obj. Helsingius Mm 8 b (1587). Een skurar kärl, en skölier, en hwiskar, en skafwer, en filar (inför bröllopsfesten). 2Saml. 35: 220 (1662). Så länge hästarne stå upstallade, måste karlen skrapa och wiska hästen twå gånger om dagen. LMil. 4: 641 (1695). Det war Widrick Werlanson, / han wiska sig om sitt Skiägg. Visb. 3: 498 (c. 1700). Ditt dumhufwud, sade .. (kammarjungfrun till kokerskan), war det papper at .. hwiska stekpannan med? Sahlstedt SagTupp. 49 (1758). Jean håller som bäst på att viska snön af min öfverrock. Lönnberg Cas. 96 (1882). Vid samtliga metaller kan man genom borstning, viskning eller centrifugering avlägsna så mycket av överdraget, att föga mer än legeringsskikten återstår. HbVerkstTekn. 1: 337 (1944). — jfr AV-VISKA. — särsk. (i sht förr) med avs. på (lopp hos) eldvapen: rengöra medelst viskare (se VISKARE, sbst.1 2) l. (i ä. tid) viska; äv. utan obj. Är komit til wisker at wiske skott medth. Gettskin – 4 stn. ArkliR 1563, avd. 14. Sedan Stycket är läskadt och åter viskadt, laddas det med hel laddning. Törngren Artill. 2: 20 (1795). (Soldaten) viskar eldröret genom att införa viskaren fullständigt och omvrida den. FörslExGranatk. 1924, s. 14. Artilleristerna viskade, laddade och sköt mycket nitiskt. Delblanc Prästk. 184 (1963).
2) († utom i slutet o. i den särsk. förb. VISKA BORT) med avs. på kroppsdel (i sht svans): med snabba o. upprepade svepande rörelser förflytta fram o. tillbaka l. av o. an, svänga l. vifta med; äv. intr.: med svängande rörelser kila l. pila. LPetri Job 40: 12 (1563). I thet samma wiskade Räffwen vthur holet. Balck Es. 92 (1603). Man gieer intet Hunden, så offta han wiskar rumpan. Grubb 512 (1665). Hagberg Shaksp. 5: 166 (1848). — särsk. (numera mindre br.) med obj. ersatt av bestämning inledd av prep. med l. ; äv. mer l. mindre bildl. Han beskrifwes låcka och wiska med rumpan åth dem som willia ingå i Kungens Hoff. Rudbeck d. ä. Atl. 3: 235 (1698). Det var ett mycket vänligt djur, .. så vänligt, att det icke viskade blott med svansen, som andra hundar, utan med hela bakkroppen. Hedberg Torpa 16 (1888). Den första katten smyger sig fram, långjamande och viskande på svansen. Modin GTåsjö 285 (1916). SAOL (1973).
3) (†) kasta l. slunga (ngt) (ngnstans hän); äv. med personobj. Til äfwentyrs hafwer .. jagh kunnat något smida och i hoopsättia, hwilcket hafwer warit för mina Barn och Huusfolck heelt blind, och therföre hafwa the vndertijden wiskat sådant, såsom een onyttigh ting, vthi Elden. Sylvius Mornay 175 (1674). Hade I wäl glas och kannor sönderpiskat, / Om man Er intet snart på dören hade wiskat. Knöppel GudRådsl. B 2 a (1744). (Modern) undervisade honom .. att han gjort klokast, om han som de andre viskat vatten över elden. Hembygden(Hfors) 1911, s. 122.
Särsk. förb.: VISKA AV. (†) särsk. till 1: (med viska) rengöra (ngt). Hamb. (1700). (Han tar) qvasten, som står lutad mot den helige Stefan, och viskar af straffstocken. Strindberg SvÖ 2: 246 (1883). Östergren (1968). jfr avviska.
VISKA BORT. (numera bl. tillf.) till 2: med en (hand)rörelse (l. om sådan påminnande handling) avvisa l. hindra l. hejda (ngn), vifta bort. Carlheim då bedt dem låta wara sådant, tagit och wiskat Lindrot bort ifrån luckan. UUKonsP 14: 213 (1680). Hängtorn, från hvilka man med handgevärseld kan viska bort en anstormande ovän. Lindqvist BakMoln. 12 (1911).
VISKA IFRÅN SIG. (†) till 2: gm viftande avlägsna (ngt); äv. till 3: kasta ifrån sig (ngt). Om man nu skulle få en Latinsk, Tysk .. eller Italiensk bok, ther så förwirrat wore tryckt, så wiskade man henne ifrå sig i sopwrån. Swedberg Försw. 118 (1719). Mamsellen .. viskar tobaks-röken ifrå sig med näs-duken. Wallenberg (SVS) 2: 123 (1771; uppl. 1999).
VISKA ÖVER. (†) till 1; särsk. i sådana bildl. uttr. som viska över med en fuxsvans (se FUXSVANS 1).
Ssg (†, till 1): A: VISK-DUK. (visk- c. 1645–1901. viske- 15941897) särsk.: ss. ryktdon avsedd l. använd duk (se d. o. 2). KlädkamRSthm 1594 D, s. 114 b. De instrument man begagnar vid rykt, äro skrapa och borste samt viskduk. Balck Idr. 1: 213 (1886). TLev. 1901, nr 4, s. 2.
B: VISKE-DUK, se A.
Avledn. (till 1 slutet): VISKARE, sbst.1, om person m.//ig., om sak r. l. m.
1) (†) om person som med viska l. viskare (i bet. 2) rengör ngt. Serenius 284 (1741). Schulthess (1885). jfr harneske-, häste-, sko-viskare.
2) om redskap bestående av med skaft försedd cylinderformad borstbeklädd (l. med ullskinn o. d. överdragen) kolv för genomdragning o. rengöring av lopp hos eldvapen; särsk. (o. numera bl., artill.) i fråga om artilleripjäs, förr äv. handeldvapen. Rosenfeldt Tourville 109 (1698). Vid skjutning inom skjutsällskaper brukas ofta, att för hvarje skott rengöra pipan med en viskare. Källström Jagt 101 (1850). jfr borst-, inventions-, kanon-, stycke-viskare.
Ssgr (till viskare 2, artill.): viskar- l. viskare-huvud. viskarekolv. Grundell AnlArtill. 1: 40 (c. 1695). (Viskaren) består af hufvud, stång och skarfstång .. Viskarehufvudet är beklädt med fårskinn eller siam-rot. De Ron o. Virgin I. 1–3: 51 (1886).
-kapell. på örlogsfartyg: kapell (se kapell, sbst.2 2) till skydd för viskare(kolv). Gynther Förf. 7: 40 (i handl. fr. 1816).
-kolv. kolv hos viskare; jfr -huvud. Grundell AnlArtill. 1: 22 (c. 1695).
-stång. stång hos viskare. Grundell AnlArtill. 1: 19 (c. 1695).
Spoiler title
Spoiler content